måndag 17 augusti 2009

Antika sinnebilder


Vad tänker du på när du tänker på 50-talets USA? Kromstinna bilar, hamburgerbarer och titaniumskimrande flygplan kanske; detta må kallas 50-talsamerikas sinnebilder.

Och 1700-talssveriges sinnebilder var i så fall trekantig hatt, peruk för män och morgonsnapsen.

Men här ska det varken handla om USA eller Sverige, nej det ska handla om antiken och dess sinnebilder. En titt på det antika Grekland och Rom och dess symboliska ting, dess materiella kultur om man vill uttrycka det simpelt.

---

För inte så länge sedan, säg på 70-talet, var det populärt att ha togaparty. Man skulle drapera sig i något som liknade toga, träffas och äta och dricka antikt, annat att förtiga. Det hela var ju ett kulturellt sätt att partaja som kanske värmer ett antikvariskt hjärta, men sanningen är att det man klädde sig i under dessa fester inte alls var en toga, för klädseln blev så gott som alltid ett vitt sänglakan som man hängde på sig. En riktig romersk toga är emellertid något helt annat, den är inte som ett lakan fyrkantigt utan formad som ett cirkelsegment. Togans diameter ska vara mellan fyra och sju meter, och man hänger den inte på sig, man draperar sig i den. Allt detta ger vid handen att togan var ett mycket speciellt plagg; det uppges också att det var svårt att ikläda sig den, man måste ha en slav till hjälp. Dessutom var den tung att bära eftersom den var gjord av tättvävd ylle.

Att folk under moderna togaparties klätt sig i lakan, fyrkantiga tygstycken, är väl inte helt out of place, nog kan detta sägas ha antik anstrykning. Men då är det en grekisk himátion man försöker efterlikna, en mantel som var fyrkantigt skuren och inte rundad som togan. Här kan man med Carcopino spekulera i om detta återspeglar respektive folks estetik och formuppfattning, grekerna med sin rätlinjiga arkitektur kontra romarna med sina valv och bågar och sina tempel som gärna restes på en rund planyta. Vad detta beträffar så föredrar jag nog romarnas arkitektur framför grekernas, för med valven kunde man ju bygga volymer på ett helt annat sätt än grekerna som bara byggde "lådor". Här ska man dock ej förringa skönheten hos Parthenon, som ju kunde väcka en Gregor Paulsson till tårar när han en gång bestigit Akropolis och övermannats av anblicken.

Antikens människor draperade sig alltså i mantlar och så långt är väl allt gott och väl, men vad jag har svårt att fördra hos antiken är dess fientlighet mot byxor, en fix idé hos denna hellensk-romerska kultur. Byxor bars endast av barbarer, som galler och germaner i väst och perser i öst. När Alexander vid en jakt dristade sig att bära medisk dräkt väckte detta enormt uppseende bland makedonierna; han upprepade inte bruket. Den ende makedonier som regelmässigt bar byxor sägs ha varit en viss Peucestas; han lärde sig också persiska och antog en rad av sederna hos detta besegrade folk. Alexander gillade att någon ville bygga broar på detta sätt, perserna likaså, men makedonierna i gemen ska inte ha gillat detta.

När germanerna besegrat romarriket fram blev byxor ett vanligt inslag i gatubilden, men då är vi redan inne på tidig medeltid så det faller utanför bilden här. Som antytts ställer jag mig frågande till det dominerande antika modet, detta att bara bära tunika med mantel men aldrig byxor. En riktig karl har byxor, annars är man ju "byxlös", ett rungande pejorativ. Men att anmärka på byxfientligheten hos antikens människor kanske är poänglöst, var tid har sina fixa idéer, så även vår.

Jag har kommit att tala om sinnebilder för antiken, saker man ser för sin inre syn då man nämner ordet "antiken"; vi kan också kalla det en exposé över antikens materiella kultur. Nämnt är toga, valv och benkläder, men vad mer kan tänkas?

Kanske detta - för något mycket typiskt för antiken var att man inte hade stigbyglar då man red, och det förde bland annat med sig att man satt väldigt fult i sadeln. En och annan vasmålning kan illustrera det hela: "gungande i lösa sadlar" red man fram under antiken, satt som en hösäck, kunde inte resa sig i stigbyglarna som man numera gör vid ritt för att inte guppa med i hästens rörelser.

Sjöfart är för sin del något viktigt för vår medelhavsantik, från epikens snabba skepp med skummande bogar, över pentekontrar, triremer, quinqueremer och andra krigsskepp till handelsskepp som hembar all världens varor till Rom. Anderson tycks mena att Grekland och Rom aldrig kunnat blomstra utan möjligheten till handel över detta Medelhav; sant är att man fick förhållandevis snabba transporter över det, men övriga antika imperier (Kina, Indien, Persien) baserades ju inte alls på sjöfart men blomstrade likafullt, så man ska inte överbetona sjöfart som sådan vid civilisationsbygge. Dessutom seglade man ju i regel inte under vinterhalvåret, så sjöfartens välsignelser hade sin begränsning.

Nå, men vad med den antika sjöfartens sinnebilder? Jag kommer att tänka på skillnaden handelsskepp-krigsskepp; de förra med sina rundbukiga skrov med vänlig, moderlig utstrålning, de senare med sina raka skrov och rader av åror, utstrålande hot och våld. Ett bra exempel på det intryck romerska krigsskepp kunde göra på barbarer ges av Caesar i "Kriget i Gallien", fjärde boken, där man ska landstiga på en försvarad strand: "(S)keppens imponerande utseende och årornas rörelse... gjorde... så starkt intryck på britannerna, att de hejdade sitt anfall och retirerade..."

När det gäller antikens mat finns det förstås ytterligheter, om vi ser till några berömda festskildringar. Det är dels Odysséens fajakiska gästabud, betraktad som en rungande backanal men där äter man endast kött och bröd och dricker vin; dels är det Trimalchios' gästabud där krångligast tänkbara maträtter serveras, från småfåglar insydda i en grismage som flyger upp då man sprättar den till rätter som formats till zodiakens tolv tecken. Hur glädjande är det då inte att ta del av den välbalanserade meny som Plinius d. y. komponerade för att ta emot en viss Septimus Clarus, som man finner den hos Carcopino: "en sallad, tre sniglar och två ägg per person; oliver, lök, pumpor, en kaka av speltvete, doppad i honungsblandat vin och avkyld med snö". Därtill musisk underhållning. Carcopino återger också en måltid som Martialis serverade en gång: sallad, purjolök, senapskål och ägg garnerade med ansjovis; en killing, grillade kotletter, bönor och tidig grönkål, höna och skinka; frukt och vin.

Går vi till en kejsare kan jag nämna några ord om Augustus, som enligt Suetonius var högst blygsam i maten:

Han älskade grovt bröd, små fiskar, handpressad färsk ost och gröna fikon från andra skörden. Han hade för vana att äta även före middagen, varsomhelst och närsomhelst, om han kände sig hungrig. I några brev säger han: "Vi åt lite bröd och några dadlar i min vagn." Och: "När jag var på väg hem från Regia i min bärstol åt jag lite bröd och några hårda vindruvor." På annan plats säger han: "Käre Tiberius, inte ens ej jude fastar så hårt på en sabbat som jag har gjort i dag, för det var inte förrän under nattens första timme som jag fick i mig två tuggor bröd i badrummet innan jag blev inoljad." På grund av dessa oregelbundna matvanor åt han många gånger ensam före eller efter ett gästabud, men rörde inte maten under själva
gästabudet.


Från mat är ju steget inte långt till vin, som dracks rätt allmänt under antiken. I en så kallad kratêr blandades det ut med vatten, aldrig mindre än en tredjedel säger Carcopino. Den romare som drack sitt vin oblandat ansågs konstig, och hos grekerna ansågs det barbariskt; sådant gjorde bara skyter. Herodotos berättar om en spartan som vistats bland detta folk och som antagit denna deras dryckessed, men som blev galen på kuppen sägs det.

Åter vad gäller mat så säger Herodotos att perserna gillade söta efterrätter; de såg därför ner på grekerna som bara åt en rätt och sedan inte hade något att glädjas åt. Detta kan ju få en att tänka på dagens grekiska kök, där man lär servera allt på en och samma tallrik... och detta kan i sin tur få en att fundera över antika drag som dessa, sådana som är lika då som nu. Annat i ämnet är ju att antikens greker såg ner på folk som åt smör och drack mjölk, det var barbariskt, endast något för thraker, riktigt folk använde bara olivolja och drack vin. Men detta var ju bara utslag för det faktum att egentliga Hellas inte hade boskapsskötsel, endast får (och vin- och olivodling), och samma förhållande råder ju där idag. Så det antika hellenska föraktet för mjölkprodukter är väl inte så antikt när allt kommer omkring, det är tidlöst grekiskt av odlingsmässiga skäl. Det är mediterraneitá à la cuisine, så att säga.

Detsamma torde gälla det faktum att man idag liksom under antiken, kan gå in på en vinkrog i Rom, beställa en karaff rött och njuta drycken till omgivningens sorl. Detta åskådliggjordes av Hatte Furuhagen i ett TV-program en gång, illustrerande hur nära antiken ligger oss i enkla vardagssaker som dessa. Och då är det kanske inte historia längre. Om historia är lika med utveckling och förändring, och det på ett visst område inte skett någon utveckling, ja, då existerar ju inte historien. Vilket kanske är något att glädjas åt: "glückliche Völker haben keine Geschichte" heter det ju...

(Carcopinos bok hette för sin del "Dagligt liv i antikens Rom". Sedan baseras artikeln på verk av Herodotos, Suetonius och andra som jag inte orkar lista. Illustrationen är av Michael Whelan.)

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (4) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (234) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (286) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (31) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (60) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (52) poesy (47) politikka (170) pr (44) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (97) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)