tisdag 25 augusti 2009

Caesar och gänget



Antiken har alltid fascinerat mig. Jag har skrivit en hel bok om den. Här kommer ett utdrag ur den. Det handlar om romerska författare som Caesar, Tacitus och Suetonius samt greken Arrianos, verksam i Romarriket.


Julius Caesars "Kriget i Gallien" är enkel och rak i stilen och har karaktären av frontrapporter, men det oaktat kan nog även han ha hittat på en del för att framställa sig i själv i positiv dager. Till exempel har vi ju första boken där man efter en seger mot gallerna tågar mot en germanstam som befinner sig i landet; Caesar säger att befälet då fick kalla fötter och ville vända om, men stridsmoralen återställdes av Caesar med ett ljungande tal som kronan på verket. Det är en spännande episod att läsa men enligt en not i svenska utgåvan så har Caesar här skarvat en del i sin framställning, skräcken för germanerna uppstod inte bland befälet utan bland manskapet framhålls det, men Caesar ändrade detta i sin text i PR-syfte.

Det låg PR bakom, Caesar tågade mot germanerna delvis på grund av egen ärelystnad, och även senare var detta drivkraften, som när han från Gallien gick vidare och raidade Britannien. Detta var ju en ren "egotripp", ett krigståg gjort i privatpolitiskt syfte, att ha som valfläsk i kommande inrikespolitiska kampanjer. Men episoden med operationen mot Britannien är i sig synnerligen spännande, och allmänt är Caesar en lättläst och medryckande författare. Mer än stridsrapporter bjuds också, som kulturhistoriska upplysningar om galler och germaner.

En antik historiker uppskattad här i Sverige tycks mig Tacitus vara; bland annat ser man i en biografi över Ekelöf hur han en gång letar läsning, avfärdar bok efter bok "... men nu läser jag Tacitus och är lycklig!". Visst är Tacitus vördnadsvärd, han är ju en stor stilist (sagt utifrån läsning av svenska översättningar) med kärnfulla sentenser som adelsmärke, men jag håller honom annars inte särskilt högt. På annat plats i denna bok visar jag på hans amatörpsykologi och moraliserande, pekpinnar framlagda som inte harmonierar med narrativet i övrigt; det känns påklistrat. För övrigt så är det ju krönikor han skriver, snitsiga sådana men likafullt bemängda med pliktskyldiga skildringar av fälttåg i Orienten och i Germanien och mycket annat; allt som hänt under ett år återges men vad bryr man sig om detta, det är ju människor man vill ha. Och det får man ju i kejsarnas gestalter (av det vi har kvar av "Annalerna" blir det lika med Tiberius och Nero), men dessa var ju en aning märkliga gestalter, oinspirerande i långa loppet - så vad ska man säga?

Ja, vad? Kanske det att Tacitus må ha sina brister, men hans verk tenderar att leva kvar på grund av briljansen i just stilhänseende. Ska man citera kan man till exempel gå till bok XV av "Annalerna", där det sägs att sedan ett visst upprorsförsök av gladiatorer slagits ner började folket "tala om Spartacus och tidigare olyckor; ty hopen längtar efter omvälvning och fasar för den." Och vid en viss strid mot partherna hade en romersk fältherre vunnit seger: "Och några skansar blev tagna och någon ära och något byte, men han kunde inte visa måtta i ära eller omsorg om sitt byte." Och i bok XIV sägs att Nero gav gåvor till vissa ur riddarklassen, "men gåvor från en som kan befalla har mycket av tvång i sig". Elegant.

Ej att förglömma är Tacitus' "Germania", ej en historiebok i egentlig mening men en läsvärd etnografisk studie över grannfolket germaner, dessa ädla vildar. Läs om bärnsten, älgjakt, "sälmänniskor", underliga kultbruk med mera med mera. Förra halvan av boken behandlar germaner i stort och den senare olika germanstammar varibland svear, första gången vi nämns i världslitteraturen.

Från Tacitus är steget inte långt till Suetonius. Denne skrev biografier över Caesar och de följande kejsarna från Augustus till Domitianus, inklusive Tiberius och Nero. Att detta skulle vara giftskåpslitteratur har jag svårt att förstå, en och annan pikant upplysning bestås man men någon veritabel porr är det ju inte. Dock ska medges att de könsrelaterade upplysningarna livar upp texten, de "är en stimulerande tillsats" som Lagerström säger i förordet till sin Suetoniusutgåva. - Suetonius är lättläst, en klart disponerad herre som inte far ut i ointressanta sidospår; livsbanorna rullas upp enligt mönstret föräldrar, födelse, ungdom, kejsarkarriär och vissa personliga särdrag, och på det någon form av karakterisering av personen som sådan. Detta är det ungefärliga upplägget av Suetonius' porträtt men det blir sällan schematiskt eller som ett protokoll; författaren har förvisso öga för den upplysande detaljen, som att Domitianus gillade att ta en promenad på någon avskild plats före sänggåendet, att Augustus hade fula tänder och att Caesar var tunnhårig, så pass att han lät kamma fram det glesa håret mot hjässan. I en kursbok jag en gång läste kallades detta drag hos Suetonius för irrelevant; jag kallar det tvärtom essentiellt, "bilden som säger mer än tusen ord".

Suetonius är lite rapportmässig och har föga av epiker över sig (vilket å andra sidan gör att han sällan tycks hitta på, vilket kanske glädjer den kritiskt lagde). Suetonius är hur som helst rik på fakta och upplysningar; näst efter Plutarkos är nog Suetonius den historiker jag refererar mest till denna bok, möjligen med konkurrens av Herodotos.

Ungefär samtida med Suetonius var greken Arrianos som skrev en biografi över Alexander den store. Detta är i huvudsak en krigshistoria, renons på den mytiska resning som präglar en Plutarkos' Alexanderporträtt, men ändå läsvärd och med en del annat att pigga upp narrativet, som vissa anekdoter som ej återfinns hos Plutarkos, kulturhistoriska notiser om Indien och så vidare. Minnesvärd är också skildringen av belägringen av en kuststad i Mindre Asien; försvararna flyr simmande, och soldater med en viss typ av stora sköldar sätter sig i dessa och paddlar iväg. Det tycker jag var en rolig bild.

Relaterat
"Skallet från den kapitolinska varginnan" - fri resurs
Ännu ett smakprov ur boken: "Antikens kvinnor"
Om Hadrianus' Tivolivilla
Bysantinsk roman
Hur man håller tal
Gallerkungen Vercingetorix kapitulerar för Caesar

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (140) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)