lördag 22 augusti 2009

Den störste


Det är lördag.

Jag hade tänkt åka till Röda Korsets second hand och sedan till Vaksalatorg, kolla in marknaden. Men det blir nog inte av, det regnar.

Istället tänkte jag tala om antikens störste historiker; vem var egentligen det?

Ja, vem var det?

Det var PLUTARKOS.

Vilken bok av honom ska man då läsa?

Man kan börja med Penguins "The Age Of Alexander", en nätt lunta på 443 sidor med liten text. Här finner man framför allt Alexanderbiografin på cirka 100 sidor, en av Plutarkos bästa. Vidare innehåller denna volym porträttet över kung Agesilaos som styrde Sparta under dess höjdpunkt efter peloponnesiska kriget. Han krigade därefter en del i Mindre Asien vilket gav Sparta något av ett imperium, men så vände sig lyckan i och med Thebes uppstigande då Agesilaos fick finna sig i att försvara Sparta från tebansk invasion. Det var första gången Sparta invaderades; man var därtill försvagade efter förlusten mot Thebe i slaget vid Leuktra.

Agesilaos lyckades dock bevara Spartas suveränitet på något sätt, men staten var fattig och han måste ge sig av till Egypten som legoknektsanförare för att bringa guld till statskassan. När han skulle segla hem dog han innan överfarten till Hellas och fick begravas i Nordafrika. Han blev 84 år.

Så följer i boken Pelopidas' biografi, thebanen som befriade Thebe från spartanskt välde med en kupp, berättat med sedvanlig plutarkisk inlevelse. Intressant är skildringen dagen efter det att det spartanska styret störtats; än finns spartanska trupper i närheten, läget är ovisst, folk springer runt på gatan och vet inte om de ska jubla eller stålsätta sig för fortsatt strid. Det fångar stämningen under pågående revolt eminent väl, tycks det mig; det är något av 14 juli 1789, Portugal 1975, Rumänien 1989; arketypiskt. - Pelopidas segrar sedan vid Leuktra och blir något av Greklands hegemon med parhästen Epaminondas vid sin sida; Plutarkos har tecknat även denne, men denna biografi har gått förlorad. Pelopidas och Epaminondas hörde till Plutarkos största hjältar, eftersom han ju var från det Beotien där Thebe var huvudstad; Chaeronea var staden där han föddes och sedan kom att leva och verka till största delen.

I "The Age of Alexander" som vi talar om följer sedan porträtten över de sicilianska tyrannerna Dion och Timoleon, en av de få källor vi har till den tidens Sicilien. Därefter ges porträtten över athenarna Demosthenes och Fokion, portalfigurer i denna Athens nedgångstid; för mer om dessa se artikeln om bevingade ord. Det är hur som helst synnerligen läsvärda texter, berättaren i högform, texter rika på dramatik, kulturhistoria och levandegörande detaljer. Detsamma kan sägas om de två biografier som lyktar boken, Demetrius respektive Pyrrhus, den ene makedonsk krigarkung i kölvattnet efter Alexanders död, den andre krigarkung desslikes men framför allt den som försökte besegra det uppstigande Rom men misslyckades.

En annan Plutarkosutgåva jag läst är "The Rise and Fall of Athens", med biografier över Theseus, Solon, Themistokles, Aristides, Kimon, Perikles, Nikias, Alkibiades och Lysander; den sistnämnde var den spartanske härförare som
segrade vid Aegospotamoi vilket slöt peloponnesiska kriget, Solon åter var statsmannen som reformerade Athens lagar under senarkaisk tid och Theseus var Athens mytiske grundare. Resten var athenska statsmän under 400-talet, Athens storhetstid, samtliga fascinerande porträtt om än kanske inte lika fängslande som "The Fall of the Roman Republic":s porträttsamling.

Vad gäller Theseus så var ju denne enligt vårt sätt att se en sagofigur, medan han för antikens människor var högst reell; Plutarkos behandlar honom som dylik historisk figur, vilket gör texten något snårig eftersom det fanns så många stridande versioner om vad han egentligen uträttade under sin bana. Theseusmyten som sådan är ju en av de bästa hjältesagorna (labyrinten, Ariadnetråden, Minotaurus och så vidare), men i Plutarkos' händer, med tillämpande av den kritiska metod han som historiker besatt, blir resultatet varken hackat eller malet. Allt annat lika är detta nog den sämsta Plutarkosbiografi jag läst.

Detta var de utgåvor av mannen jag läst. Men han skrev ju så många fler biografier, kanske lika många till utöver dessa som nämnts ovan. Ännu en Penguinutgåva finns, "The Fall Of The Roman Republic" med biografier över Marius, Pompejus och Caesar, fullödig historieskrivning med populär vinkling. Så finns boken "Makers of Rome" som jag inte läst, men som torde innehålla biografierna över Romulus (Roms mytiske grundare), Numa (en av de första romersk-etruskiska kungarna), Scipio Africanus (Hannibals besegrare vid Zama), Flaminius (segraren vid Kynoskefalai), Aemilius Paulus (dito vid Pydna), Cato den äldre (som för övrigt ansåg att Karthago borde förstöras) och bröderna Gracchus, som ville egalisera det romerska samhället men som misslyckades och mördades.

Men ytterligare mer finns. Som översättaren Rex Warner säger i förordet till "The Fall of the Roman Republic" så finns ytterligare fem Plutarkosbiografier från tiden i fråga: Lucullus, Sertorius, Brutus, Cato den yngre och Markus Antonius. Man formligen baxnar inför all denna rikedom, embarasse de richesse. Att en historiker kan skriva mycket är ju inget kvalitetskriterium i sig, vi har ju till exempel rätt mycket bevarat av Livius (även om ännu mer gått förlorat), men han är ju inte en berättare av samma dignitet som Plutarkos. Att det finns en hel del
Plutarkosmaterial som väntar på att läsas kan alltså stämma en till eftertanke, med tanke på att det man redan läst gett en så fyllig bild av antiken och dess statsmän.

"Biografier är summan av all historia", sa Carlyle. Plutarkos' biografier tycks mig vara summan av antikens historia.

(Mer om Plutarkos på bloggen här.)

4 kommentarer:

perraj sa...

Hej Lennart

Mycket intressant om Plutarkos. Mina kunskaper om de gamla grekerna får anses blygsamma och det finns tveklöst utrymme och behov av ytterligare fördjupning. Du har ett sätt att skriva om det, som inspirerar!

Jag kommer nu att tänka på de här historieskrivarna, Tacitus, Herodotos, Flavius Josephus och allt vad de heter, ser att du även jämför en del av dem med Plutten.
Vad tror du om deras frihet?
Jag menar friheten att skriva. Fick de skriva "vad som helst" eller hade de ögonen på sig från makt och myndighet? Var det rentav så att det var tillsatta av dessa att vara historieskrivare, eller var de mer eller mindre självständiga skribenter?

Anonym sa...

Friheten hos antika historiker: blotta faktum att de läses än idag, att de inte nötts av tidens tand, säger väl att de hade något slags substans.

Dock kan man säga att en sådan som Livius är rätt tidspräglad, han trodde på Roms storhet och inget annat. Plutarkos och Tacitus har bättre blick för det mänskliga och är därför ännu läsbara. Herodotos är som en uppslagsbok, berättar litegrann om allt (natur, sedvänjor etc jämte historia): med andra ord klassiker.

Thukydides skriver lite stelt, behandlar historieförloppet men föga mer. Suetonius har å sin sida bra blick för det mänskliga, kanske överbetonar han svagheter men han går fortfarande att läsa.

Sedan allmänt vad gäller de intellektuellas frihet: en sådan som Cicero dödades i inbördeskriget (100-talet f Kr), han ansågs farlig. Men så var han ju inte bara skribent, han var politiker också.

/svensson

perraj sa...

Tack, bra svar.

Adol Fhitler hette en person som var noga med att bli dokumenterad, och likaså att rikets framsteg och dess förtjänster nedtecknades; han hade ett propagandaministerium med Goebbels i spetsen. De var skickliga på de de gjorde och var duktiga stilister. Man kan säga att propagandaministeriet var historieskrivare (?), och tänk om nazismen hade fått fortgå...
Då hade deras framställning blivit vår faktiska historia. Creepy.

Men det finns en liten creepiness annars också.
Det fanns säkert något motsvarande under Sovjetkommunismen. Varje stor maktapparat har haft sin stab av "dokumenterare". Det skulle se något ut för eftervärlden.

Var det mera en fråga för sådana som Livius vad han MÅSTE skriva än vad han trodde på?
Det känns allmänt som att de grekiska skrivarna är de som är bättre. De hade kanske större frihet.

Jag tänker på det här om Jesus existens, hur det har behandlats. Han omnäms vagt av Josephus, det är nästan det enda som finns. Idag framkastas historieskrivarnas rapporter som "bevis" på hans eventuella existens/icke-existens.

Men överlag: Det är naturligtvis givande att läsa dessa historiker av andra skäl. Det är "intressant nog" att läsa en rapport från tiden, utifrån betydligt mera grundläggande perspektiv. Men det blir ännu ner givande om man är medveten om vilka ramar de kan ha haft att hålla sig till...

Keep up the good work!

Anonym sa...

Grekerna var friare, visst. Antikens politik kan beskrivas som en fortlöpande urartning: först stadsstater, sedan alexandrinskt kungadöme med vissa kvardröjande begrepp om heder och ära, och sist den teknokratiska romarstaten...

Det åsido var Rom inte att likna vid diktaturstater. Det var helt enkelt inte så genomorganiserat då, propaganda fanns förvisso men den hade inte den STIL den kom att få under stalinism och hitlerism.

Ingen författare är helt fri. Men antikens författare var friare än dagens och friast var de gamla grekerna. Sedan fanns ju greker verkande i Romarriket (Polybios, Plutarkos, Arrianos) och dessa var möjligen mer skrivkunniga än samtida romare (Suetonius, Livius, Tacitus).

/svensson

Etiketter

A-Z (5) abb (4) abbX (1) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (10) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (235) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (287) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (31) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (61) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (170) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (98) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)