söndag 9 augusti 2009

Japansk bilindustri


Bilar, bilar: jag tittar på bilar, jag kan köra alla bilar, folkor och rollsrojsar och lätta och tunga lastbilar: JAG KAN DET DÄR. Bensinmackar, diamantkorsningar och motorleder, vägkrogar och motorhotell, det är mina jaktmarker. Så vad är då naturligare än att ge ett inlägg om BILINDUSTRI, och inte vilken som helst utan JAPANSK BILINDUSTRI.

En bra historia förtjänar alltid att berättas igen, som detta med de japanska bilarnas segertåg över världen.

Kriget var slut och den japanska industrin kom så sakteliga på fötter. Bilar började lämna tillverkningsbanden hos Nissan, Mazda och Toyota. Men vem ville köpa dessa små bilar förutom japanerna själva? Man försökte sig på export till USA, men amerikanerna skämtade och sa att om man skrapar på plåten ska man se att där står "Made in USA"...

Men skrattet fastande snart i halsen. Det blev 70-tal och oljekris och efterfrågan på små bilar steg i väst. Försäljningen av japanska bilar ökade. Västfirmorna kunde även de tillverka små bilar, men nu hade kunderna börjat upptäcka den höga kvaliteten på Japanbilarna.

Detta kvalitetstänkande hade japanerna lärt sig av en amerikan vid namn Deming. Denne hade varit verksam i USA-industrin under kriget. Man märkte att alltför mycket av produktionen krigsmateriel hade för låg kvalitet, mycket fick ställas åt sidan och efterarbetas. Då lanserade Deming tanken på kvalitetskontroll inlemmad i produktionen: arbetaren som tillverkade sakerna skulle även kolla deras kvalitet innan han släppte iväg dem. Procenten produkter som inte klarade slutkollen sjönk därmed; det mesta hade hög kvalitet redan efter montering.

Så slutade kriget, USA:s industri började tillverka för konsumentmarknaden och kraven sjönk. Det var säljarens marknad, det mesta gick åt och kvalitetskollen sackade efter. Inom USA:s bilindustri vande man sig vid att en stor procent bilar måste efterarbetas sedan de var färdiga; det rörde sig nu om småfel så fabrikanterna tänkte inte så mycket på det, men med "många bäckar små" steg kostnaderna. Dessutom tenderade bilar med skavanker slippa igenom trots detta efterarbete. USA- och västbilar i stort fick rykte om sig att ha dålig finish jämfört med de japanska.

Hur kom då det sig? Jo, japanerna hade tagit Demings lärdomar till sig, kvalitetskollen som del av produktionen. Varje bilarbetare fick på sin lott att kolla kvaliteten förutom detta att svetsa, nita, skruva och kitta.

Till slut nådde kunskapen om Japanbilarnas höga kvalitet biltillverkarna i väst. En belysande anekdot ges om Chrylser, ett företag med allehanda problem i slutet av 70-talet. En chef lät rulla in en Toyota i monteringshallen, arbetarna sattes att ta isär den och till slut utbrast en: "Herregud, de bilar vi bygger är faktiskt inte bra!"

Kunderna började omvärdera Japanbilar, från rullande skämt till bra, ibland ypperliga produkter. Några amerikanska bildirektörer nåddes av en röst ur konsumentdjupet, en kvinna som sa: "Blir jag utbjuden av en snubbe i en amerikansk bil åker vi kanske till en hamburgerbar, blir jag däremot utbjuden av en snubbe med en japansk bil blir det ett besök på en fin restaurang!"

Imagehöjningen var i full gång: "My Toyota is fantastic"...

De japanska biltillverkarna hade fler äss i rockärmen än kvaliteten; man rationaliserade bland annat sättet att konstruera bilarna. I väst körde man enligt stafettprincipen: först designades bilen, sedan konstruerades det tekniska, sedan räknade man ut hur det hela skulle produceras och slutligen monteras. I Japan integrerades alla led från början; det sparade tid och tid är som bekant pengar. Men väst sackade efter; ännu på 80-talet kunde exempelvis SAAB använda staffettprincipen vid konstruktion.

Vidare kom någon i Japan på att lagerhållning av komponenter är dyrt, sådana man köper från underleverantörer, alltså borde dessa anlända till fabriken först när man behöver dem. Dylik "just in time"-leverans är nu standard i bilindustrin världen över.

Om japansk driftighet kan man tala länge: om den japanska industrins höga produktivitet, personalens lojalitet, deras relativt låga lönekrav osv. I vart fall blev allt detta en varningsklocka för väst, ett incitament för bland annat bilindustrin att skärpa sig - och man gjorde det, man tog till sig de japanska lärdomarna. På 80-talet trodde man till och med att de japanska bilfabrikerna skulle slå ut alla andra - men så började västfabriker köpa andelar i dem och vice versa (korsägande), så någon Japandominans är väl inte att befara längre. Men de japanska bilarna hann kapa åt sig en rejäl nisch innan dess, de var här för att stanna.

I andra sektorer blev japanerna nästan dominerande, som mc-branschen. Europeiska tillverkare tycks ha strukit med en masse (Norton, BSA, Triumph, Husquarna...) och amerikanska Harley-Davidson blev rejält nockat. De japanska motorcyklarna dominerar idag (år 2002) på den svenska marknaden; Yamaha, Honda och Suzuki har bortåt hälften av marknaden. Japanska industriprodukter är alltjämt attraktiva hos oss, trots allt tal om Japan av idag som krisland. Men denna kris är av finansiell och industripolitisk natur, inte produktionsrelaterad.

Så visst regerar japansk industri, visst gör de fantastiska bilar. Synd bara att de är så fula... Av och till kommer en snygg design, men det tycks mest vara lyckträffar. Någon japansk bil kommer aldrig att nå status av arketyp, av ikon, à la Mustang, Folkabubbla, Hundkoja, Jaguar E-Type och Saab Turbo. Bildesign ligger västerlänningen i blodet, det är dödligt allvar för henne; japanen däremot gör bilar mest som teknisk utmaning eller som födkrok. Skulle de tjäna mer pengar på tvättmaskiner skulle de övergå till det, hux flux och utan att fälla en tår.
Bilden visar en Datsun 240 Z. Och vill du ha fler texter om Japan, samlade i en fil, gå hit och ladda ner en gratis PDF av min hand. Fler inlägg om bilar finner ni här.

1 kommentar:

Mårten sa...

jag har haft en sån, 280Z sista årsmodellen 1978 för de jag kallar riktiga Z-bilarna :)

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (60) aktufall (20) alga (3) Andersson (2) Antropolis (20) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (61) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (98) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)