torsdag 13 augusti 2009

Jünger och första världskriget


Jag har tidigare recenserat Jüngers "I stålstormen". Härmed ett inlägg på samma tema, Jünger och första världskriget. Men nu är det ett mer biografiskt upplägg, en berättelse om vad Jünger faktiskt gjorde. "Alla" kan sätta sig ner och ha åsikter om hans krigsbok, men inte alla orkar ta reda på vad han konkret gjorde under åren 1914-18. Men det har jag gjort. Se nedan.


1.

Den första augusti 1914 anmälde sig Ernst Jünger som frivillig i den kejserliga armén. Han hamnade i 73:e hannoveranska infanteriregementet (der Füsilier-Regiment ”General-Feldmarshall Prinz Albrecht von Preussen”). I mitten av augusti begick han så en förenklad studentexamen – Notabitur – och utbildades sedan till soldat i 73:es reservbataljon. Han lärde sig grunderna under två månader: hur man går, står och talar, samt hur man skjuter med gevär, hur man tar skydd, hur man står post och annat dylikt. I slutet av december kom så hans enhet till den franska Champagnefronten där det mesta var stilla, bortsett från eld från prickskyttar och störeld från artilleriet. Alla försök att bryta dödläget hade för tillfället lagts ner, man hade resignerat inför det låsta läget.

Kriget hade brutit ut, det första världskriget, och den som startade det var Tyskland. Kanske kände man sig inringade, kanske var det hela preventivt – men samtidigt kan sägas att Tyskland var på uppåtgående, det hade självförtroende, det var Europas kraftcentrum i samma mån som Frankrike var det drygt hundra år tidigare, under Napoleontiden. Tyskland gick till anfall mot Ryssland och Franrike som var i allians, men trots att man avvärjde ryssens frammarsch lyckades man inte knäcka fransmannen. Trots insatsen av 200 divisioner hade Kejsartysklands vågspel misslyckats, man befann sig i tvåfrontskrig med både Ryssland och västmakterna, ett mardrömsläge. På västfronten rådde ömsesidigt belägringskrig, ställningskrig och skyttegravskrig, nu och till slutet som var hösten 1918.

Det begynnande 1915 såg fortsatt dödläge, ”på västfronten intet nytt” med frontvardagens grå lunk. Jünger tjänade som menig vilket innebar att gräva och underhålla värn, stå på post etc. Ett avbrott innebar anfallet vid den lothringska byn Les Eparges, där han sårades för första gången, han sändes omsider bakåt till Hiedelbergs. Hemma på permission fick han rådet av fadern att anmäla sig till officersutbildning. Efter reservofficerskurs i Döberitz blev han så översergeant (Fähnrich, ej = fänrik), och tillbaka vid fronten fick han praktisera som grupp- och plutonchef med enstaka patruller och stöttruppsföretag på schemat.

Jünger hade bestått skyttegravslivets krav och hade gymnasieexamen, och därmed var han lämpad för officersutbildning. Han hade även ledaregenskaper, han hade det lugn och sang froid som krävdes i farans närhet; det kan vi säga utan att heroisera. Så efter att nöjssamt ha lett män i strid befordrades han i november till fänrik (Unterleutnant). Jüngers stil var lite gammeldags, detta att gå i striden med ridspö och uniformsmössa, samt att försmå att försmå tekniska stridsmedel som minor och kulsprutor. Rörelsen var viktigare än elden, blankvapen drogs ännu, men understödda av inte så få handgranater om man ska vara ärlig.

Så blev det 1916. Båda sidor planerade stora saker, de ville bryta dödläget med massinsats av eld: det var materielkriget som knackade på dörren, massor med granater östa över fiendens ställningar skulle genombryta fronten trodde man. Engelsmännen började för sin del ladda upp inför anfallet vid Somme, och i en strid för att binda tyska reserver i sårades Jünger och fördes till sjukhus; samtidigt utplånades hans pluton. Det var striderna vid Guillemont, en del av Sommeslaget.

Jünger sårades sedan för tredje gången i november, under en spaningspatrull i S:t Pierre-Vast-skogen. I december fick han järnkorsets första klass. Vad gäller engelsmännens Sommeoffensiv så misslyckades den, tyskarna höll sina ställningar. Men båda sidor led stora förluster i manskap; samtidigt försiggick ju kraftmätningen vid Verdun, ett ännu större slag än Somme. Dödläget bestod, förtvivlan ökade: ska skyttegravarna bli ett perment tillstånd, ska det alltid se ut så här? Vissa trodde det på den tiden.



2.

I februari 1917 gick Jünger en fyraveckors kompanichefskurs. Tillbaka vid fronten blev han planenligt chef för ett infanterikompani: han skulle nu leda en styrka på 150-200 man, han hade adjutant och stabsgrupp och tross och kvartermästare och ett antal plutoner under sig. Det var i stort sett lugna tider, man konsoliderade Siegfriedställningen. Tyska generalstaben planerade inga anfall i väster, inte än; det var i öster man planerade att gå fram.

När Jünger var ledig läste han denna tid Ariostos ”Orlando Furioso”, Den rasande Roland, ett episkt poem från 1500-talet. Dess gammeldags heroism betydde mycket för honom, han fann styrka i dess ord om att stå fast och hålla ut. Läget var alltså lugnt men montont, egentligen hatade Jünger det hela: ”När ska detta skitkrig ta slut?” skrev han i sin dagbok, en av de många anteckningsböcker som sedan blev ”I stålstormen”. Han avskydde alltså dödläget, frånvaron av äventyr; strid i sig, krigssysslan hade han inget emot, detta måste vi poängtera. Orden ”krig” och ”äventyr” bör inte förbindas när det gäller moderna krig, det har jag fått lära mig, men ändå har det alltid funnits själar som funnit stimulans i detta att möta fienden, pröva krafterna, riskera livet och såra och döda och allt det där.

Resten av 1917 såg en mängd patrullföretag och action, Jünger blev bönhörd. Han mötte även sin sårade bror på slagfältet vid Langemarck i augusti; han lät bära undan denne till förbandsplatsen, en episod som blev en gripande dikt av Fritz:
Aldrig glömmer jag, hur du
fann mig, hur du i stugan
spanande trädde in, jag kände knappast igen dig.
Som en gravgrävare i jorderiket framstod du,
omhöljd av jorden
ända upp till hjälmen bestänkt med lera
från flandriska ängar,
som en arbetare kom du, täckt
av verkstadens smuts,
blek av stridens möda
trädde du fram i röken.
Tigande, med tårar hälsade vi
varandra. Som ett under grep mig
i förruttnelsens land kraften
i detta möte...

Enligt Paetel värdesatte Jünger denna dikt mer än den Blå Max han fick 1918: vad är väl kungalön mot sångarlön? Poemet finns att läsa i Friedrich Georgs ”Dikter” från 1934.

Efter ännu en legendarisk patrull – ”handgranatsstriden vid St Quentinkanalen”, s 99 i ”I stålstormen” – fick Jünger en hög orden: riddarkorset med svärd till kungliga hohenzollerska husorden. Detta var i december 1917. Nästa år började för sin del lugnt, man försvarade ett visst avsnitt, men omsider började förberedelserna inför Ludendorffs stora marsoffensiv, det tyska försöket att bryta dödläget i väster. Det kunde delvis ske för att man ordnat fred i öster, Ryssland var temporärt utslaget ur kriget. Jüngers kompani drogs ur linjen och fick öva sig i handgranatskastning och skytte, i tekniken att storma skyttegravar och bevara rörelsen. När så kompaniet, regementet och divisionen, ja hela den tyska offensivstyrkan grupperat sig inför anfallet, drabbades Jüngers enhet av en svår motgång: en granat slog ner mitt i den väntande styrkan, över hälften sårades.

När man åter kommit i ordning deltog dock Jünger i anfallet med sina mannar, efter en artilleriförberedelse som sökte sin like: som en naturkatastof, en storm av stål och eld. Den engelska första linjen pulveriserades av denna kanonad, och det framskickade infanteriet kunde sedan rycka fram rätt långt, man tog skyttegrav efter skyttegrav. Sedan nåddes kulmen, engelsmännen hade bevarat fattningen och kunde sedan gå till angrepp själva. Tysken saknade den där extra lilla offensivkraften, bland annat beroende på att soldaterna var halvsvultna: de stannade och åt när de ställdes inför de allierades digra förråd. Svälten berodde på att Tyskland var försatt i blockad, landet fick inte alla de matvaror de behövde för att klara sig.



3.

Ludendorffs angrepp misslyckades. Dessförinnan hade Jünger sårats och sänts till sjukhus i Berlin, sedan till Hannover. Tyskarna var på defensiven men kriget var inte slut för det; det var strid i Dunge 125 där engelsmännen pressade på, och det var reträtt till Cambrai där Jünger blev sårad i lungan. Med nöd och näppe slog han sig ut ur en inringning, han kom till egna linjer och hamnade på sjukhus i Hannover vad det led; där fick han i november höra att kriget var slut.

Kriget var över, Tyskland hade förlorat. Man var besegrade i öst och väst. Jünger gladde sig inte åt detta även om han i september fått Pour le Mérite, den då högsta krigsutmärkelsen. Allt annat lika hade kriget utvecklat honom i olika riktningar. Dels hade han under stridspauser läst en hel del, som Nietzsche, Schopenhauer och Ariosto som jag redan nämnt, samt Kubins fantastiska roman ”Den andra sidan” och entomologiska tidskrifter. Utöver det förekom namn som Gogol, Dostojevskij och Tolstoj, Wilde och Sternes ”Tristram Shandy”, Rimbaud och Nietzsche, som han förvisso redan läst som gymnasist (”Tragedins födelse” och ”Viljan till makt”). Slutligen läste han under kriget Schopenhauers aforismer, som skulle bli en livslång kompanjon: ”Parerga und Paralipomena” från 1851.

Det om läsningen – men kriget hade även gjort honom mer intuitiv och mindre cerebral, mindre materialistisk. Han hade gått från stad till land, från kultur till natur, från ironi till jordekraft kan man säga, ”Ge oss jorden” om man talar med Moberg. Kriget påverkade honom, ledde honom bort från snusförnuft och planmässighet och till osäkerhet och frihet, med en hänsyftning på den mytiske Antaios på slutet i denna passage från ”Inre strid” (1922):

Som son av en epok som var helt övertygad av det materiella drogs jag in i detta krig – jag, en kall, tidigt mognad storstadsbo vars hjärna slipats till stålkristall genom umgänget med naturvetenskap och modern litteratur. Jag förändrades mycket genom kriget och tror att så skedde med hela min generation. Min världsbild har inte längre den där tryggheten, och hur skulle det nu vara möjligt genom den osäkerhet som omger oss sedan år tillbaka. Helt andra krafter är det nu som vårt handlande måste ledas av, väldigt dova och instinktiva, men man anar dock att det finns ett djupt förnuft i denna
instinkt. Och man anar också att allt som omger oss inte är så klart och ändamålsenligt, utan det är mycket gåtfullt, och denna lärdom innebär redan det första steget i en helt ny riktning. Vi har åter kommit i kontakt med jorden, och må vi därför som den där mytiska jätten återfinna hela vår kraft genom denna beröring.

Relaterat
Psykonauterna
Vid tidsmuren

2 kommentarer:

Mårten sa...

mycket stimluerande läsning om Jünger :)

Anonym sa...

Fel kategori på det här inlägget.

Etiketter

A-Z (5) abb (82) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (50) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (27) att vara Svensson (226) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (11) bing (294) biografi (16) bloggish (59) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (12) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (34) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (2) esoterica (117) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (119) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (25) ipol (67) islam (6) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (24) kuro (2) libyen (18) link (32) lite litteratur (96) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (42) multiversums mytolog (5) natio (66) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (53) pil (5) poesy (46) politikka (192) pr (52) pred (3) Priest (14) prophecy (21) rymd (2) sanskrit (9) sf man minns (99) small candies (125) Smaragdeburg (6) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (15) tempel (31) Tolkien (4) topp5 (8) typer (15) USA (18) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)