måndag 12 oktober 2009

Akira Kurosawa: Drömmar (1990)


En fenomenal Kurosawafilm är "Drömmar". Den växer för varje titt må jag säga. Jag såg den på bio när den kom och har sedan dess spanat in den på TV flera gånger.

Solen skiner, en regnskur drar förbi. Ut från en gård kommer en pojke. Hans mamma säger åt honom: "Nu när det regnar har rävarna sin bröllopsparad. Den får ingen se så akta dig noga!"

Pojken ger sig ut i den regnvåta, solbelysta skogen och får strax se något röra sig bakom träden. Det är rävarnas parad, illustrerat med människor utklädda till rävar som går fram till pentatonisk musik, målade ansikten och stiliserade rörelser: det är arkaiska fläktar och hotfulla åtbörder. Pojken gömmer sig bakom ett träd men rävarna får syn på honom. Pojken går sedan hem där mamman säger åt honom: "Jag sa ju att du inte fick se paraden. Nu har rävarna varit här och frågat efter dig. De lämnade det här."

Hon visar ett seppuku-svärd och fortsätter: "Nu måste du döda dig! Såvida du inte kan hitta platsen där regnbågen slutar. Det blir inte lätt."

Pojken går då iväg över en blommande äng under en spektral himmel. Slut.

Detta är inledningsfilmen i Akira Kurosawas "Drömmar", en samling novellfilmer på sagda tema, drömmar. Och denna första novell är just drömlik. Än sen då, säger någon, det var ju drömmar det skulle handla om? Men att gestalta drömmar på film är inte det lättaste. Det har blivit en kliché, ett stilgrepp, en beprövad teknik: man fokuserar på pannan på en sovande person, suddar till bilden – och vips är vi i drömmens land, där överdrivna gester och överdrivna kulisser låter en förstå att det är dröm och inte verklighet. Men vilken dylik scen är autentiskt drömlik? Jag kan inte minnas någon; möjligen var den amerikanska 50-talsfilmen "The 5000 Fingers Of Dr. Tee" minnesvärd, om en pianospelande pojke som drömmer sig bort och hamnar i en värld styrd av en viss Dr. Tee. Det var en studiofilmad drömvärld enligt Hollywoods regelbok, en teatralisk iscensättning som inte var äkta för fem öre, men ändå gjord med visst bravur.

Kurosawa däremot känns mer seriös, han angriper drömtemat från olika håll: som soldaten som träffar på ett spökkompani bortom en tunnel, eller persikoträdgården med dockor som kommer till liv, eller forskaren i bergen som möter en isgudinna. Allt är sublimt och medlen är enkla, men effekten är drömlik. Filmiskt sett är sig annars Kurosawa lik, kameran står ofta stilla och han använder filmduken som en målarduk som någon sa. På gott och ont är detta hans adelsmärke.

Explicit måleritema finner vi förresten i novellen om mannen som går på van Gogh-utställning, sugs in i en tavla och sedan finner sig vandra i ett pastoralt Sydfrankrike. Målaren himself träffas på, det blir en sublim jakt genom tavlor och innan van Gogh försvinner bortom ett fält med kråkor; så förvandlas detta till hans sista tavla, "Kråkorna". Mästaren är försvunnen men Verket består. Och i nästa ögonblick är och mannen är tillbaka på utställningen betraktandes denna tavla. Ett genialt koncept, väl utfört. Man kan även se en sagopåverkan här, från kinesnovellen om målaren som gick in i sin bild.

Jag hörde någonstans att Kurosawa inte var så uppskattad av hemlandets kritiker; detta att göra konkreta, gestaltande kostymfilmer var ju så down-market och vulgärt, nej dialog och diskbänksrealism skulle det vara. Bättre med pratande gubbar i ett rum än bilder som talar.

Möjligen visar detta på ett generellt problem för all kritik. Det är enklare att skriva om en film som har ett påtagligt, programmatiskt budskap än en film som förtrollar en, en som man inte riktigt kan formulera vad det är den förmedlar. Som "Drömmar": den är så raffinerad i sina bästa stunder att det kan vara svårt för en dagskritiker att säga något om den. En typisk premiärrecension sa till exempel att alla noveller i den var usla utom möjligen "Vattenkvarnarnas by", den där en gammal man föreläser för en yngre man. Så glädjande med denna kritik av industrisamhället utropar skribenten, Kurosawa är minsann politiskt medveten...!

”Vattenkvarnarnas by” är nog den svagaste filmen i ”Drömmar”. Men efterhand har jag börjat gilla den med. Helheten har mig i sin trollmakt, även de mindre lysnade delarna försvinner i ljusspelet från diamantens alla fasetter.

Relaterat
Drakens spegelbild, fri pdf
Essäsamling om Japan
Miyamoto Musashi
Krigskorrespondent
Stridsmiljö 2500, fri epub

1 kommentar:

Anonym sa...

Det är inte många som behandlar den här filmen efter förtjänst. Se den korta, introducerande analysen av filmen på Facebook (Inge Skog, publik)

Etiketter

A-Z (5) abb (4) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (234) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (286) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (31) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (60) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (52) poesy (47) politikka (170) pr (44) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (97) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)