Gulfkriget

Det ska här handla om Gulfkriget, det där som varade 1990-91 och som visades på TV medan det pågick. Det ska handla om Gulfkrig, Powell, Saddam och Patriotrobotar. Något djupsinnigt om krigsorsak mm har jag inte att säga, jag fokuserar på förloppet i sig samt, på slutet, på en del personliga minnen.

1. Krigsutbrottet

Under 80-talet krigade Iran mot Irak, då var det denna konflikt som kallades "Gulfkriget". Iran hade för sin del avskaffat sin reguljära armé efter revolutionen 1979 vilket lockade Irak att anfalla landet. Iran stred bara med revolutionära garden, amatörer som mejades ner av Iraks konventionella förband. Sedan övergick Iran till sedvanlig arméorganisation igen men skadan var tydligen redan skedd; 1988 måste man kapitulera för Irak.

Irak under Saddam Hussein kände sin styrka svälla och man såg sig om efter nästa byte. Det blev så klart den lilla rika oljestaten Kuwait i sydöst. Den 1 augusti 1990 invaderade man landet helt sonika; ockupationen var fullbordad några dagar senare. USA hade från början handfallet sett på men nu beslöt man sig för att skydda Saudi-Arabien mot eventuella fortsatta irakiska anfall -- och kanske borde också Kuwait återtas, för om Irak behöll sin erövring skulle det kontrollera 20% av världens oljetillgångar.

USA under president Bush senior meddelade Saudi-Arabien att man var villiga att skydda dem. Saudierna gick genast med på det. Att börja med skickade man 82:a luftburna divisionen, en jaktflygeskader och ett hangarfartyg.

Det hela underlättades av att FN fördömde Iraks ockupation enhälligt. Senare antog FN resolutioner om att en FN-koalition skulle befria Kuwait om inte Irak lämnade landet frivilligt. I koalitionen kom att ingå brittiska, franska och arabiska förband förutom amerikanska. In alles ett 30-tal länder bidrog med hjälp.



2. "Desert Shield"

USA råkade vid denna tid ha ett veritabelt mellanösternkommando, en stab med öronmärkta trupper för insats i regionen om det hettade till. Detta "Central Command" hade inrättats redan av president Carter, efter revolutionen i Iran då regionen blev instabil. USA måste ha koll på sin oljeförsörjning, kunna utöva hegemoni i Mellanöstern där oljan fanns, och därför måste man också vara beredd att strida för det; sådan var tanken bakom Central Command.

Staben hade sitt högkvarter i Tampa, Florida och chef för kommandot var vid tiden general Norman Schwarzkopf. Han blev nu befälhavare för den pågående operationen, att skydda Saudi-Arabien plus eventuellt mer. Han kom också på namnet för det hela: "Desert Shield", en sköld i öknen. Ännu gällde det bara att stoppa vidare irakisk aggression, men man planerade också för en andra fas, att befira Kuwait: "Desert Storm".

I början av september 1990 fanns tiotusentals trupper i Saudi-Arabien, mest amerikanska. Förutom 82:a divisionen fanns där en division från marinkåren och två armédivisioner var på väg. Bush lät kalla in 200 000 reservister, ett stort steg: majoriteten av dessa "weekend warriors" hade aldrig trott sig behöva utkämpa ett krig, de såg arméreservandet mest som en hobby. Men nu var det dags att uppfylla kontraktet, man måste dra i krig vare sig man ville eller inte.

USA:s flygvapen utarbetade en plan för flyginsatsen; man skulle attackera djupt in i Irak, slå ut deras ledningsfunktioner, transportsystem och luftvärn. Senare utökades planen till attacker mot Iraks markstyrkor i Kuwait.

I slutet av 1990 hade FN-alliansen 600 000 man i Saudi-Arabien. Av dem var 400 000 amerikanska. Iraks styrkor i Kuwait var 450 000 man, plus 3 800 tanks (T-72:or, T-80:s), 2 500 arripjäser och ett modernt flygvapen med bland annat MiG 29:or. (Som vi såg blev det inte så mycket strider, Irak var rätt utslaget när markkriget började -- men det är lätt att säga i efterhand, på papperet var det en formidabel motståndare man hade framför sig.)



3. "Desert Storm": luftkriget

Irak fick ett ultimatum av James Baker, USA:s utrikesminister: om de inte lämnat Kuwait före den 15 januari 1991 skulle
FN-koalitionen börja bomba dem. De skulle drabbas av ökenstorm, av "Desert Storm".

Men Iraks utrikesminister Tariq Aziz lät meddela att man skulle stanna i Kuwait, USA:s flyghot med mera struntade man i. Så deadlinen gick ut -- men alliansen väntade två dygn innan man satte igång, man ville inte verka för ivriga. Klockan 0300 lokal tid den 17 januari började man, med B-52:or som startat i USA och som avfyrade kryssningsmissiler mot nyckelmål i Bagdad.

Dessutom förstörde arméhelikoptrar radaranläggningar vid gränsen, och missiler sköts från örlogsfartyg i Persiska viken och Röda havet. Luftvärnet över Bagdad var för sin del ineffektivt. Iraks flygvapen kom knappt i luften.

Efter två timmar hade FN-alliansen flugit 850 uppdrag:

. Iraks luftförsvarssystem var utslaget

. Förråd stod i brand

. Två avfyrningsplatser för Scudmissiler hade träffats

. Två egna flygplan hade förlorats

USA:s högste militär ("stabs-ÖB" i brist på bättre titel, Chairman of the Joint Chiefs of Staff) var vid denna tid general Colin Powell. Han presenterade en plan för att besegra Irak: slå ut luftförsvar och staber, skär av underhållet för armén i Kuwait och angrip sedan själva armén. "Cut it off and kill it", sammanfattade han det hela.

Planens grund var att en markattack måste till, det gick inte bara att slå ut Irak med flyginsatser; inte alla förstod detta då, man tyckte ju att luftkriget gick så bra. Men "kriget är inte över förrän man tvingat upp fienden ur sin skyttegrop för att skriva på fredsavtalet" som någon sagt, jag tror under andra världskriget. Detta var ånyo en tillämpning av denna visdom.



4. Scudmissilerna och Israel

Ett veritabelt gissel under kriget var Scudbombningarna, avfyrningarna av kortdistantsrobotar från Irak mot Israel. I slutet av januari började Irak avfyra dessa rysktillverkade missiler med 500 km räckvidd och stridsspetsar med vanligt sprängämne, med destination Israel.

Ett smart drag -- för nu ville såklart Israel slå tillbaka mot detta hot, men gjorde man det skulle arabnationerna i FN-koalitionen dra sig ur snabbt som ögat. Israel måste därför hållas utanför striden.

Israel ville sätta in flyg och markstyrkor mot irakiska västöknen för att slå ut Scudramperna. USA övertalade dock landet att låta koalitionen göra jobbet, dels genom att ge israeliska städer lv-skydd i form av Patriot-robotar, dels genom att omdirigera en stor del av flyginsatserna mot Scudbombning.

Man sände brittiska och amerikanska kommandostyrkor in i västöknen för att söka efter Scuds, för att med lasermålangivare och annat kunna dirigera flyget mot ramperna. Andy MacNabs "Bravo Två Noll" handlar om en brittisk commandostyrka som får just ett sådant uppdrag -- men man upptäcks, splittras och fångas in.



5. Markkriget

Flygkriget hade pågått i över en månad. Det började bli dags för markoperationen. Irak fick en sista chans att dra sig tillbaka - men den ignorerades, så 0400 lokal tid den 24 februari korsade FN-trupper gränsen till Kuwait. Det var marinsoldater och en stridsvagnsbrigad, följda av bland annat saudiska, egyptiska och kuwaitiska enheter.

Väster om Kuwait jagade luftburna och pansrade divisioner långt in i Irak för att skära av den irakiska reträtten. De förra skulle stanna när de nått floden Eufrat.

Den andra dagen stred marinkåren kring Kuwait Citys flygplats. Trupperna i väster avancerade med låga förluster och tog tusentals fångar. 28 amerikanska soldater i ett saudiskt läger dödades av en Scudmissil, ett oväntat bakslag.

Den tredje dagen befriades Kuwait City av marinkåren och arabiska förbamd. I öknen hade 27 fientliga divisioner slagits ut eller oskadliggjorts. 38 000 fångar hade tagits. Pansarstrider stod i norra Kuwait mellan VII:e kåren och Iraks elit, Republikanska gardet.

På morgonen den femte dagen, 27 februari, var läget följande:

. Marinkåren och arabiska trupper höll Kuwait City

. VII:e pansarkåren hade omringat Kuwait. Endast Republikanska gardet bjöd fortfarande motstånd

. Längst i väster hade en luftburen kår nått Eufrat

President Bush föreslog att man skulle upphöra med striderna: målet med FN-resolutionen var nått, Kuwait var befriat. Powell och Schwarzkopf höll med. FN-koalitionen upphörde med operationer vid midnatt den 27 februari, Washingtontid. Markkriget hade pågått i precis 100 timmar -- och med endast 147 amerikanska soldater stupade i strid.

Kriget var över, en definitiv seger var vunnen.



6. Personliga minnen

Gulfkriget var alltså en ganska snabb affär om vi ser till markkriget. De irakiska trupperna gjorde föga motstånd, det kan vi konstatera idag. Men när väl kriget rasade var det en ganska stor sak, det var en följtong i alla medier och det rådde lite masspsykos, ända från hösten 1990 till sluttampen i februari.

Det glunkades till exempel om kriget skulle sprida sig, om vi här i Sverige skulle dras in. Och nog höjde vi garden: det var till exempel mycket buller från F 16/Uppsala dessa dagar, "höjd beredskap" snackade man om. Och för första och enda gången sedan jag muckade 1985 frågade jag mig om det skulle bli dags att rycka in, att "bege sig till sporthallen i Västerås för busstp till Kronans förråd 2 km nv Ånge" osv. Det slapp jag men nog var det krigsnoja i luften. Det var helt annan stämning då än i Irakkriget 2003.

Det var mycket krig på TV, mycket F-14 och MRCA Tornado och B-52:or - och barn som såg det hela byggde plastmodeller för att bearbeta ångesten! "Vi har slut på B-52:or" minns jag en leksakshandlare säga på TV. Barn som trodde att kriget skulle komma hit ringde även BRIS' telefon, men då kunde de få lugnande besked:

- Det där kriget håller på långt härifrån. Om man skulle åka bil dit så skulle det ta flera dagar...

Sa BRIS till oroliga barn. Men även vuxna oroades; jag minns en bekant som ogillade scenerna från Tel-Aviv med ylande sirener och fallande Scud-missiler. Ja inte var det vackert, jag ogilla't själv - och denne bekant blev smått konfys, han sa "jag vill för mitt liv aldrig höra det där ljudet igen"... Sirenljudet alltså. Ja så var det - men jag kan inte garantera att han aldrig får höra det igen - men vad vet jag. Kanske var detta Gulfkrig den sista krigsnojan, kanske är alla krig småskaliga och hanterliga hädanefte; kanske är det bara terrorhot som höga vederbörande säger nuförtiden, ärade experter och andra, kanske är det allt vi behöver frukta...



7. Ett otypiskt krig

Gulfkrig: det blev nyår, januari och februari och markkriget drog igång - och detta gick bra, allt var över snabbt. "Mannen på gatan" torde ha glömt allt elände med detta krig rätt snabbt, skräckscenerna med Scuds över Israel, bombade civila hus och sårade och allt. Kvar var bara intrycket att krig av idag går snabbt, allt är över på 100 timmar.

Men att detta krig vore typiskt för dagens och morgondagens krig, det skulle inte jag hävda - nej jag gör det inte, vad än experterna må säga! Terrorhot åsido; vad skulle till exempel hända i ett konventionellt krig med jämnstarka parter, med utdraget flygkrig och utdragna strider på marken? Ett krig som teoretiskt har duellkaraktär, med stötar och motstötar? Här var ju striden tämligen ensidig, med FN-alliansen som i lugn och ro kunde utdela sina stötar mot en mer eller mindre försvarslös fiende.

FN-alliansen kunde följa sin plan ganska väl, det mesta gick på räls. Och så är det inte i sedvanliga krig om man får tro Moltke: "Ingen plan överlever de första tre minuternas träffning med fienden." Han var van vid kriget som duell, med stötar och motstötar, han visste vad han talade om.



Källor
Dilip Hiro: Desert Shield to Desert Storm. The Second Gulf War. 1992
Colin Powell: My American Journey. 1995
Norman Schwarzkopf: Man behöver inte vara hjälte. 1992

Relaterat
Krigen i Mellanöstern
Colin Powell

Ivan Puni, "Porträtt av konstnärens fru", 1914

Koreakriget

Koreakriget utkämpades en gång på den koreanska halvön. Det var jetflyg och stålhjälm, Pusan och Inchon, broarna vid Toko-Ri och mycket mer. Här är berättelsen. Mina källor har varit MacArthurs memoarer, David Halberstams "The Fifties" och Walker E. Blakes "Heartbreak Ridge".

1. Utbrottet

I gryningen den 25 juni 1950 korsade nordkoreanska förband gränsen till Sydkorea, den så kallade 38:e breddgraden. Det var sju infanteridivisioner och en pansardivision med toppmoderna T-34-tanks; jänkarnas bazookas bet inte på dessa, endast 105 mm artilleri med HEAT-granater. Nordkoreanska plan anföll mål runt Sydkoreas huvudstad Seoul, som föll för angriparna den 28 juni. I början av juli hade nordsidans pansar nått halvvägs ner genom Sydkorea.

Under tiden hade USA skridit till aktion. Man skeppade trupper till Sydkorea från Japan. FN uppmanade sina medlemmar att stoppa aggressionen, och den 8 juli utsågs ledaren för USA:s ockupation av Japan, general Douglas MacArthur, till FN-befälhavare i Korea.



2. Pusan

I sydöstra spetsen av Korea fanns en djuphavshamn, Pusan, belägen cirka 15 mil från Japan. Nordkoreanerna bröt igenom en amerikansk försvarslinje här den 19 juli. En annan fientlig styrka befann sig i början av augusti endast 65 km från Pusan. Den amerikanske befälhavaren på platsen, general Walton Walker, lyckades i hårda strider försvara brohuvudet.

Amerikanska tanks, arripjäser och soldater kunde fortsätta att skeppas in. FN-alliansens flyg attackerade de nordkoreanska underhållslinjerna. Man hade lyckats hålla stånd, nordsidans offensiv hade hejdats. Men hur skulle man helt kunna bryta belägringen, hur skulle man själva kunna gå till markanfall?



3. Inchon

Seouls hamnstad Inchon låg 300 km bakom den nordkoreanska fronten - men som den låg vid kusten som hamnstäder plägar göra, låg den bra till för en överraskande attack. Detta ansåg MacArthur, en van flankerare sedan stillahavskrigets dagar, och han drog nu upp planerna för operation "Common Knowledge": man skulle bryta dödläget vid Pusan med en amfibieoperation mot Inchon.

Den 15 september 1950 landsattes så en armékår i Inchon. Tidvattnet ställde till en del problem men något starkt försvar fanns inte på platsen så allt gick vägen. Samtidigt bröt sig Walker ut från Pusan. Och sedan rullade allt på: i slutet av månaden hade de nordkoreanska styrkorna helt rivits upp, och Seoul hade återtagits. Läget var som vid krigets början.



4. Kina intervenerar

En ny resolution antogs nu av FN:s generalförsamling: hela Korea skulle befrias. Trupperna ryckte fram mot den kinesiska gränsen, allt gick bra och man drabbades av hybris; risk för kinesisk intervention ignorerades, ammunition sändes tillbaka av förbanden eftersom man trodde på snar fred, och allt verkade frid och fröjd. MacArthur sov gott om nätterna.

Så kom dråpslaget: Kina satt inte passivt och såg på, man ogillade att ha en stormaktsarmé inpå knuten. Därför intervenerade man 26 november med två arméer som anföll över Yalufloden, gränsfloden mellan Korea och Kina. FN-trupperna (USA-förband plus engelska, australiska mm enheter) pressades så sakteliga tillbaka till utgångspunkten, 38:e breddgraden.

FN-sidan satte sig ner att rådslå, man frågade sig hur man skulle ta sig ur knipan. Beslutet blev att nöja sig med oavgjort, "status quo ante bellum". MacArthur ogillade för sin del detta, han sa att "there is no substitute for victory", och på frågan om detta innebar insats av atomvapen svarade han svävande. Då fanns det bara en sak att göra, avskeda honom, vilket president Truman gjorde i april 1951. Ersättare blev general Matthew Ridgway.

Denne Ridgway införde vissa förbättringar. Dittills hade till exempel de amerikanska soldaterna inte riktigt vetat vad de slagits för; nu fick de veta att tillbakahållandet av Kina var nödvändigt för nationens säkerhet. Men man skulle inte föra över kriget på kinesiskt territorium, det skulle bli för kostsamt. USA:s andra engagemang, framför allt i Europa, skulle bli lidande.

Ridgway ändrade också marktruppernas taktik. Tidigare hade soldaterna tenderat att hålla sig till sina fordon, klumpa ihop sig längs vägen, men nu tvingades de ut i terrängen. En flexibel strid blev följden, utan större förändringar men också utan kommunistiska frontgenombrott. Fiendesidan tröttades ut och led stora förluster.



5. Slutskedet

Med en stabiliserad front lät USA överföra en del av ansvaret till sydkoreanska trupper. Förhållandet mellan amerikaner och koreaner var inte det bästa, men vid 1953 höll Sydkoreas armé 2/3 av försvarslinjen.

I själva US Army började man tillämpa rasintegrering. Förband med både svarta och vita infördes. I början av kriget hade man enheter med endast svarta eller vita, och så hade det varit sedan inbördeskriget.

Ett stilleståndsavtal undertecknades i juli 1953. Korea delades i två delar, Nord- och Sydkorea.



6. Koreas historia

Korea var en vasallstat under Kina på medeltiden. På 1500-talet invaderades Korea så av Japan, men angreppet slogs tillbaka av koreanska och kinesiska trupper. Amiral Yi Sun-Sushin skördade stora lagrar med sina pansarskepp.

I slutet av 1800-talet invaderade Japan landet åter, och det behöll sin erövring till slutet av andra världskriget. Då besatte USA och Sovjet varsin del, och demarkationslinje blev den 38:e breddgraden. Det var denna som överskreds av nordkoreanerna i anfallet 1950, som ni minns. Den blev också utgångspunkt för den nya demarkationslinje som drogs upp 1953, och som i skrivande stund - januari 2009 - än delar landet itu.



7. Diverse

. Moralen bland amerikanska soldater i Korea var inte särskilt hög, åtminstone inte i början. Många hade tagit värvning för att vara ockupationstrupp i Japan, inte för att utkämpa ett krig, men detta gäller nota bene armésoldater; vad gäller marinkåren som också stred i Korea så var deras moral högre. Man kommer osökt att tänka på vad en viss armégeneral sagt: "In Korea the safest place was behind a platoon of Marines. Lord how they could fight!"

. Man lät spela in ett avsnitt av "Bob Hope Show" i Pyonyang, Nordkoreas huvudstad, sedan den intagits av FN-styrkor i oktober 1950.

. USA:s flygbombande drabbade Korea relativt sett hårdare under kriget, än Japan under andra världskriget. Man hade här bland annat metoden att kalla på flygstöd så fort man mötte motstånd i terrängen, säg i en by: fram med B-29:orna och låt dem jämna'n med marken. Att det blev stora civila förluster av detta är givet.

. USA:s förluster i Korea var cirka 50 000 man, jämfört med Vietnam där man hade 58 000 - ungefär lika mycket alltså.

Relaterat
Mellanöstern och dess krig
Gulfkriget

Målning av Karl Blechen, "Landschaft im Wintermondschein"

Mars 2009

Det har varit lite reprints på sistone, ja inte så få faktiskt...

Och jag kommer nog att fortsätta med dem. Det är kul att botanisera i arkivet och lägga upp guldkornen ånyo. En service för nya läsare osv.

Men härmed ett nytt inlägg för 2009.

Det är mars, 29 mars idag, dagen då man inför sommartid. Av okänd anledning. Det är helt enkelt en grej man fått för sig att ha, MYNDIGHETERNA, STATEN, EU har bestämt det så och det kan jag inte hindra, jag är bara en LITEN MÄNNISKA jag, representant för SMÅFOLKET så att, så att...

Det blir mörkare på morgnarna med sommartid. Nåväl, när jag avslutat min tidningsrunda torde himlen ljusna även med sommartid.

Snön smälter, min själ det gör den, våren är här. Annars vad gäller snö och snöskottning så finns det i min bok tre skolor, tre sätt att närma sig uppgiften. Och de är --- 1, schweizisk snöskottning, gnugga asfalten ren med piasavakvast --- 2, samisk snöskottning, inte skotta alls, bara trampa ner snön --- 3, svensk snöskottning, skotta lite slarvigt så att lite strösnö flyter runt som en sås efteråt...

Det är såklart min tidningsutdelning som gett mig idén till det här. Man ser alla typer av snöskottning, svensk och samisk och schweizisk i salig blandning. Är det inte fyndigt så säg, från klinisk till halvokej till ingen skottning alls! Är jag inte en skarp samtidsiakttagare så säg!

Mer som är? Eurovision? Malena Ernmans bidrag var i alla fall ANNORLUNDA, det ska hon ha credit för. Om det slår i den sydösteuropeiska blockröstningens dagar återstår att se - men något nytt måste till i vårt schlagerland, vi kan inte förlita oss på habil Abba-Perrelli-Lasse Holm-Thomas Gson-trall längre. Udda låtar, lite konstiga låtar, en gimmick på scen, något som står ut: det är lärdomen från senare års segrar.

Vi måste i alla fall komma bland de tio bästa, senare års 18:e-platser och därikring måste bort.

Snö och schlager. Vad mer? Världsläge? Nej Gud sig förbarme, den som är pessimist får alltid rätt.

TV? Jag går och lägger mig så tidigt så det finns inte mycket att se. Men ikväll är det Disneydags med Nalle Puh, det kan vara okej; Michael Moorcock kallade ju Tolkien-C. S. Lewis-köret för "episk Nalle Puh" så why not, det finns lite myskvaliteter i allt det där. Honing, jag vill ha honing! Att bo i trädhus, runda hus i ihåliga ekar, trädkojor; det är fint. Fabeldjur, djupa ämnen mitt i all idyllen: det tilltalar sagomannen i mig.

Jag har också följt serien "Andra världskrigets avgörande uppdrag", om engelska kommandoräder. "Great Raids Of WWII" hette serien i original vilket är mer rättvisande; den svenska titeln låter ana att kriget vanns med dylika nålsticksoperationer men så var det ju inte, det vanns med SUPREME FIREPOWER och LOTSA BOOTS ON THE GROUND. Tro inte något annat.

Men kommandoräder kan vara intressanta att följa ändå, det är ett narrativ som passar för TV, ja för böcker, ja för romaner: här är ENHETEN som ska utföra UPPDRAGET. Så följ med till Vardsöy, S:t Nazaire, Dieppe...

Jag ser även på TV-GUDSTJÄNST dessa dagar. Bra musik, bra predikningar ibland också. Jag går och nynnar "Sjung: 'Ära ske Gud'" på grund av detta, svensk version av "No Woman No Cry" de visade härförleden. Funkar!

(Dante Gabriel Rossetti, "Lady Lilith")

Nietzsche och religionen

I "Antropolis" grälar Jenro Klao och hans flickvän huruvida Nietzsche var religiös ("kryptoreligiös") eller inte. Detta inlägg från 2008 tar upp saker i samma anda.

---

"Människa, du kan icke leva helt utan medlidande" sa Dostojevskij. Nietzsche lyssnade för sin del inte på det örat.

Enligt Rüdiger Safranski hade Nietzsche svårt att bli kvitt detta begrepp medlidande, så centralt för kristendomen; guruns brottning med det kan utläsas i "Ecce homo". I mina ögon var det också symtomatiskt att Nietzsche, både personen och hans filosofi (som är svåra att skilja, ingen annan filosof har ju använt ordet "jag" så ofta som han) bröt ihop när han drabbades av medömkan vid åsynen av en häst som slogs av sin kusk. Det var i Turin, Italien; övermänniskan himself föll gråtande om halsen på djuret för att skydda det - och därefter var det slut med Nietzsche, vansinnig.

Bort med all medömkan löd skrivbordsfilosofin, dyrka dig själv som skapande genius! Och i förbigående kan man dödförklara Gud, då ligger scenen öppen för stordåd... Men avsätter man Gud, samtidigt som man har sinne för tillvarons djup som Nietzsche hade, ja då är man farligt ute. Ty för att inte tillvaron ska bli platt och tråkig, styrd av nödvändighet och ananke, måste man sätta in någon annan på den lediga tronen - förslagsvis sig själv. Efter sitt sammanbrott skrev Nietzsche till sin gamle vän Jacob Burckhardt:

När allt kommer omkring vore jag mycket hellre professor i
Basel än Gud; men jag har inte vågat driva min privatreligion
så långt att jag för att tillfredsställa den skulle åsidosätta
världens skapelse. Som ni ser, man måste göra sina
uppoffringar, hur och var man än lever. (6/1 1889)

Han var ateisten som själv utnämnde sig till Gud: jag lyfter på hatten för denna dansande Dionysos! Det har bara funnits en ateist, och hans namn var Friedrich Nietzsche.

2.

Men för oss vanliga dödliga då, vad finns det kvar av Nietzsches lära om man ser hur galet allt gick? Hybris och galenskap, psykotisk självöverskattning? Ja, vill man hitta negativa drag i Nietsches lära behöver man inte hålla på länge. Men här söker vi det positiva!

Javisst: och då kan man omtolka "vilja till makt", ett begrepp som skälver av etatism och trampande stövlar, till "viljan till makt över sig själv", och vips är vi i asketismen. Nietzsche hade en hemlig beundran för denna hållning, ja han var väl i praktiken själv en asket med sin påtvingade enkla kosthållning (magproblem).

För övrigt kan man instämma i Zarathustras betonande av dansen som livsrytm, talet om kreativitet och glädje som centrala värden i livet. Detta hänger samman med barnet jag talade om nedan: "Oskuld är barnet, och glömska, en ny början, en lek, ett av sig själv rullande hjul, en första rörelse, ett heligt ja-sägande."

Och här om inte annars kan man gå honom till rätta med det gamla "Gud är död". För man kan inte dödförklara en gud, varken Dionysos, Apollon eller Herren Zebaot. Det måste man acceptera om man tar slika ord i sin mun - och "von grosse Dingen zweigt man, oder redet gross", det sa Nietzsche själv...

Och smärre gudar som en Dionysos kan förvisso dö, lämna sin jordiska form - men sedan återuppstår de. Den judeokristna Guden åter existerar "bortom gott och ont" (för att åter citera aktuell guru = himself); Gud existerar bortom det vardagliga goda och onda där han utövar gott i en annan, högre mening. Och var inte en Herakleitos inne på detta i sin gudsbild, samme Herakleitos som Nietzsche dyrkade?

3.

Nietzsche gjorde med eftertryck filosofin till "en glad vetenskap", visade att den inte måste vara hänförd till akademierna. På hans tid var det det hegelska arvet han bekämpade, snusförnuft i idealismens form; Nietzsche å sin sida betonade individ, känsla och det självupplevda, erkände sin roll som subjekt och försmådde filiströs objektivitet. Liksom före honom Kierkegaard och Sokrates tycks han ha ansett att filosofins mening är att filosofera. Svaren kanske man inte når, men basen för det hela är och förblir detta att vara en individ som ställer frågorna, att man erkänner sin begränsing och utifrån detta expanderar ut i det oändliga - till egoism och självförgudning å ena sidan, eller till identitet med sitt sanna jag och möte med Gud å den andra.

Nietzsche stiliserade sig själv, stiliserade sitt sökande till förmån för oss andra, vi som är kvar här på denna jord och läser hans böcker. Han är ofta rolig, ibland raljant, men ingen kan missta sig på stilen: det är Nietzsche från början till slut, "l'homme et la style c'est la même".

Höjden av självstilisering nåddes med Zarathustrafiguren:

Då Zarathustra var trettio år gammal lämnade han sin hembygd
och sin hembygds sjö och gick upp i bergen. Här njöt han sin
ande och sin ensamhet och blev i tio år icke trött därpå. Men
slutligen förvandlade sig hans hjärta - och en morgon stod han
upp med morgonrodnaden, trädde inför solen och talade till
henne sålunda:

- Du stora stjärna! Vad vore din lycka om du icke hade dem för
vilka du lyser!

I tio år kom du hit upp till min håla; du skulle ha blivit mätt på
ditt ljus och denna väg utan mig, min örn och min orm.

Men vi väntade på dig varje morgon, tog ifrån dig av ditt
överflöd och välsignade dig därför.
---
Välsigna den bägare som vill flöda över på det att vattnet må
flöda gyllne ur den och överallt bära återglansen av din glädje!

Se! Denna bägare vill åter bli tom, och Zarathustra vill åter bli
människa!

Sålunda begynte Zarathustras nedgång.

(Bild: katedralen vid Plaza des Armas, Cuzco, Peru)

H. G. Wells

Reprintfesten fortsätter! Den här gången är det plats för en ypperlig miniessä om H. G. Wells, skriven förra året av yours truly, vem annars. Bloggen heter ju "Svenssongalaxen".

Det ska handla om Wells, denne centrale sf-författare. Man behöver förresten inte vara sf-fan för att ha hört talas om "Världarnas krig", "Den osynlige mannen" och "Tidsmaskinen", nej Wells är allas egendom.

---

"Som den osynlige mannen ser vi inte Claude Rains".

Detta skrev DN när filmen "Den osynlige mannen" visades en gång. Det tyckte jag var roligt.

Jag har inte läst boken men sett filmen, 30-talsrullen baserad på Wells' roman (som kom 1897). Men jag minns inte så mycket av den. Dock har själva idén vunnit burskap; det har till exempel gjorts en osynlig man-film med Chevy Chase, den utspelade sig i San Francisco vill jag minnas. Den kom på 90-talet. Minns här även TV-serien "Den osynlige mannen" från 70-talet, den med David McCallum.

Nåväl, det ska handla om H. G. Wells. "Världarnas krig" från 1897 har ännu energirik aura, namnet lever - inte bara för att det gjordes en film på den härom året, nej själva idén med anfall från yttre rymden etablerades här för första gången, Wells skapade en odödlig arketyp. Och slutet med utomjordingarna som besegras inte av våra vapen, utan av jordiska virus, har snotts av mer än en fantasilös författare av invasionsstories...

Annars har jag viss svaghet för filmversionen från 50-talet. Vid ett tillfälle försöker man atombomba varelserna; storyns hjältar ser på, och det enda man behöver som skydd är skyddsglasögon...

"Doktor Moreaus ö" är för sin del odödlig på grund av raderna:

Not to suck up drink, that is the law; are we not men?
Not to walk on all fours, that is the law; are we not men?
Not to claw bark off trees, that is the law; are we not men?

Djur omdanas till människor av en galen vetenskapsman. Märklig idé, ja hart när obergiplig. Men spännande bok.

"Tidsmaskinen" från 1898 är ännu en arketypisk sf-idé, lanserad av denne Wells. En idé omöjlig att förverkliga, men lika omöjlig att vara utan för tankelekar om framtiden.

Så Wells' krigsstories som man kan bunta ihop så här: "The War in the Air" (1908), "The World Set Free" (1914) och "Things to Come" (1936).

Den sistnämnda utgavs i samband med filmatiseringen av "The Shape of Things to Come". Denna roman från 1929 var ju en sannskyldig tegelsten, en magistral avhandling om framtida nejder, medan boken från 1936 ("Things to Come") var en kortare roman, skriven av Wells och på samma tema, en bokatisering av filmscenariot om man så vill. Vad gäller specifika inslag i boken-filmen så tog han fel apropå gasanvändning i nästa krig (skedde ej i VKII som vi såg, som ur 1936-synvinkeln var "nästa krig" - men vad vet man, det kan ju komma i senare krig... Hur civilisationen helt brakar samman fångas bra i denna bok, ja man ser det även i filmen: olika tidningssidor fladdrar förbi och rubriker om "Motstånd till det yttersta", "Kannibalism" och "Vandrarsjuka" uppfattas, det är sceniskt väl fångat. Gripande.

Så återuppstår civilisationen och man får inomhusgallerior och slängkappor, rulltrappor och en rymdraket - och det är gott och väl, men vad gäller det sista så vet vi nu att en månfärd i sig inte ger oss något, man måste även förändra människans inre sinne. Att förmedla detta återstår, detta såg Wells INTE. Han var i stort sett blind för det esoteriska.

"The World Set Free" skildrar även den ett storkrig, samhällskollaps och skapandet av en ny civilisation. Lite pratig roman, ospännande. Som en essä. Noterbar för att ordet "atombomb" först förekom här. Rätt OK i början, där händer det lite, men annars mest en kuriositet. "The War in the Air" skildrar för sin del hur luftskeppen blir allenarådande, planen "tyngre än luften" klassas ut av den motordrivna ballongen. Global intrig, teutoniska tekniker och amerikanska ingenjörer; luftslag, dans och glada grabbar.

Denna Wellsroman var förebild för Moorcocks "The Warlord of the Air" (1971), där en engelsman från 1900-talets början kommer till en framtid där imperiets luftskepp styr världen. Denna roman lever högt på själva scenen där huvudpersonen kommer ut ur en grotta i Himalaya, reser sig och får se ett gigantiskt luftskepp i de engelska färgerna; han tas upp i det och får veta att året är 1973... Det är själva det definierande ögonblicket, som när Blish' New York stiger mot skyn eller Nivens äventyrare approcherar Ringworld: fängslande sinnebild, odödlig symbol.

Vetenskapen i sf

Med varm hand ger jag här ännu en reprint, en läsvärd, lagom kåserande genomgång av Nicholls' "Fantasi och vetenskap i science fiction". Det är från det mirakulösa bloggåret 2008, ett år då jag bloggade typ på heltid; jag satte mig på morgonen och skrev ett tungt inlägg, tog lunch och skrev sedan i regel ännu ett lika ambitiöst. Sådan takt kan jag inte ha nu då jag sysslar med lite sedvanliga textfiler på dagarna, större arbeten ni vet - men att som avkoppling mellan varven syssla med bloggreprints passar mig bra.

Lite nytt jobb innebär det också: man måste välja bland inläggen, variera sig och ofta sätta nya bilder till dem. So enjoy...

---

Som sf-författare gäller det att ha ordentligt på fötterna, annars kommer felfinnaren och tar 'en. I Peter Nicholls' "Fantasi och vetenskap i science fiction" har dessa felfinnare släppts ut i full frihet, och de redovisar stolt sina fynd. Glöm alltså att sf också är berättarglädje, inlevelse och dans, för här är det bara idéer och koncept som gäller.

Felfinnarens glädje: misstag och orimlig vetenskap tas till behandling, och emellanåt utdelas guldstjärna till någon författare som fått alla siffror rätt (som den oläslige Hal Clement). Nåväl, en rolig bok att läsa är det nog, och lustiga grejer möter en överallt. Som en bild ur en sf-tidskrift från 1955 där en rymdpirat äntrar ett skepp med strålpistol i handen och räknesticka mellan tänderna... Ett slags förbiseende av samma typ som Heinleins "Varning för okänd planet", där man sitter med logaritmtabeller och bearbetar data med huvudräkning, innan dessa inmatas i datorn...

Orimligheter: så kallad teleportation, där en människa tas isär och skickas via kabel eller stråle till annan plats, vore svår. Man skulle ju dö av själva detta isärtagande, ens "élan vital" torde evaporera i högre dimensioner. Orimligt är även jättemänniskor ("Attack of the 50 feet Woman"), eftersom dessa skulle falla samman under sin tyngd; de skulle behöva se ut som ett slags elefanter, skulle behöva tjockare ben. Jätteinsekter vore orimliga av samma skäl, samt av det faktum att de andas med trakéer; dessa rör kan inte få sugeffekt om de har för stor diameter.

Det talas även om nedfrysning av människor, cryogenik. En larvig idé som tydligen ändå praktiseras i verkligheten. Jag menar, varför inte bara lägga sig och dö och acceptera reinkarnation: "new body, new life, new everthing", bara till priset av minnesförlust. Man minns ju inte sitt föregående liv - men annars är allt nytt och det är bara att leva!

Det är en smärre sf-encyklopedi detta, utgiven i Sverige 1984 och skriven av Nicholls, Brian Stableford och David Langford. "The Science in Science Fiction" var originaltiteln. En encyklopedi - men en läsbar sådan, man kan fördjupa sig i dessa eleganta essäer om bland annat informationsteknik, rymdresor och tidsresor, robotar och artificiell intelligens. Apropå det sista vill jag resa mitt tvivel mot att detta skulle gå att åstadkomma; vi kan göra mer eller mindre intelligenta dammsugare och schackspelsdatorer, men att verkligen bli intelligent tror jag inte datorn kan. Bli kreativ, kombinera vilja och tanke så som en människa kan? Never.

Jag ser i boken en bild av en schimpans som lärs upp av en förnumstig lärare. Varför? Ska apan bli människa? Någon sa att apan är en degenererad människa, avgrenad från oss i urtiden. Därför lönlöst att lära den något.

Burroughs Marsromaner är ekologiskt sett felaktiga får vi också veta. En underbar faktabit må jag säga, väl på plats i en bok som denna: "Författaren glömde exempelvis bort att förse de köttätande djuren på planeten med gräsätare till föda"... Min åsikt om detta är att Burroughs romaner är iscensatta drömmar, dylik kritik träffar ej deras kärna. Herberts "Dune" sägs annars ha gått i spetsen för att få sf-författare att tänka ekologiskt, och idag är det tydligen ett måste att de planeter man skapar har något sånär plausibla ekosystem.

"Om något är tänkbart, så måste det existera någonstans." Detta diktum sägs vissa fysiker (fysiker nota bene, ej sf-författare) ledas av (s 67) - och i så fall är jag glad, då finns det hopp för vetenskapssamfundet. Det öppnar vägen för nya grepp, nya teorier, nya koncept. Hugo Gernsback på sin tid hyllade "science", men då menade han blott teknik och ingenjörskonst, handfasta grejer man inte kan diskutera mycket kring: "vad som finns, finns". Att däremot se vetenskap som omprövning av invanda begrepp, som nytänk och kätteri, det är för mig kärnan i vetenskap.

En vetenskapare värd namnet måste ha dörren på glänt för en gnutta esoterism, à la "om något är tänkbart, så måste det existera någonstans". En liknande utsaga hyllades förresten av teosoferna: "Allting som kan tänkas, är sant någonstans i universum"...

Det om detta; mer av samma vara här. Illustration Chris Foss.

van Vogt och symbolen

Alfred Elton van Vogt var en gåtfull man. Han skrev tekniska sagor av andlig styrka. Här kollar jag in det symboliska hos mannen ifråga, hans hieroglyfer och sinnebilder som visade utöver sig själva.

En kongenial beskrivning av van Vogts egenart ges av Eric Fylkeson: "Man har känslan av att boken handlar om något annat än det som beskrivs, och att detta är viktigt." (Lektörsutlåtande från BTJ om "Makten och stjärnorna")

Man känner sig stå inför något gåtfullt, något oförklarligt när man försätts i en van Vogt-roman. Det är symbolismen som verkar, det är hieroglyfer som talar till ens undermedvetna. Miljöer, föremål och intrigtrådar pekar utöver sig själva.

van Vogts "Världen och Noll-A" gavs ut inbunden 1948 och därefter följde en fransk översättning av Boris Vian. Det blev succé; surrealisten Vian gav prestige åt van Vogt, liksom Baudelaire på sin tid lånade sin nimbus åt Poe då han översatte denne till franska. Den franska fantastiken fick en nytändning med denna van Vogt-utgåva, kanske var detta första användingen av termen "science fiction" i landet.

Brian Aldiss ägnar rätt stor uppmärksamhet åt van Vogt i "Trillion Year Spree" (1986). Den typiske sf-författaren på 40-talet var en magister som visste svaret på allt; van Vogt däremot "proceeded to beat your brains into scrambled eggs", säger Aldiss. Och förvirring och myror i skallen får man så det räcker hos van Vogt, mestadels en skön känsla men ibland är det gåtor och komplexitet som självändamål. "The Null-A serials appeared to be saying something profound - no one has yet discovered what." (ibid)

van Vogt kunde mata sin intrig med befängda idéer bara för att hålla den igång, vilket i lyckade fall gav texten en drömlik kvalitet. Då spelade det ingen roll att prosan var simpel och personskildringarna ytliga; allt levde vidare på sina egna premisser, i sant symbolistisk anda. Läsarens undermedvetna fick jobba skift - som i slutet av "Cargills universum", med spekulationer bortom sans och vett framförda på nykter magasinsprosa, liksom "Slan" och "The Weapon Shops of Isher" i sina bättre stunder.

En variant på konsten att slänga in konstiga saker i intrigen ges i sista Isherromanen, vars allra sista ord är: "Detta är de som ska härska över sevagrammet." Detta är första gången detta "sevagram" nämns - så man står där med myror i skallen, eller kanske med en känsla av det sublima, av "sense of wonder" och förundran upp över dharmachakra...

Annars propagerade van Vogt i Noll-A-romanen för att uppleva problem icke-linjärt: att inte reducera dem aristoteliskt (noll-A, icke-Aristoteles, geddit) och analytiskt utan försöka se hela systemen, se helheterna bortom begreppens bedrägliga ytliga. Kanske var detta vad Baron de Korzybski lärde, han som lanserade icke-aristotelisk semantik, "generell semantik".

Lite avslutande lästips. "Cargills universum" ("The Universe Maker") behåller för sin del spänsten boken igenom, innehåller lagom invecklad intrig och har något drömlikt över sig; snygg omslagslayout av SamJi och surreal målning av Karel Thohe. "Slan" har jag läst i den förkortade svenska utgåvan från 1973; purister, även såna som hatar van Vogt, tycker såklart att detta är helgerån, men jag tyckte romanens första del var halvseg ändå - så nerkortning torde här bara ha varit av godo.

Annars gillar jag långnovellen "Vault of the Beast" (på svenska som "Odjuret på Mars" i Kosmos 18, "Tvekamp i Kosmos"), med nonsensmatematik och föränderlig alien i huvudrollen, samt "Atomstormen" i samma serie, en van Vogt-antologi med ett och annat läsvärt. Som "Concealement" ("Okänt monster"), en novell med kvardröjande gestaltkvalitet.

van Vogt brukade inlemma termer i sina berättelser bara för att de lät bra, som "icke-linjär historieskrivning" och "nexialism". Det hindrade inte att han därmed fattade kärnan i dessa begrepp, bättre än en som medvetet tänkt igenom begreppet och analyserat det på formell väg. Drömlogik? Nog hade han kontakt med sina inre regioner; en viss story skrev han genom att sätta klockan på väckning successivt under natten, och vid varje uppvaknande tvinga sig att tänka på denna text...

Som antytts finns fler inlägg om van Vogt på bloggen, kolla här.

Sona dina miljösyner

Att köra reprints roar mig ofantligt; det blir ett sätt för mig själv att kolla vad som egentligen finns i arkivet. Och det är åtskilligt.

Idag kör jag ännu en reprint från 2007, en tankediger sak om salongsateism, skuldkänslor inför miljön och sånt. November 2007 kördes det hela första gången, riktigt gammalt asså - för bloggen startades just denna månad. Bilden föreställer Grundtvigskyrkan i Danmark för övrigt, snygg sak i modern gotik.

---

En plågad mänsklighet har insett sina synder och gör bot och bättring - hurdå? Genom att be till högre makter eller Moder Jord? Ånej, hon utför tusen konstiga ritualer, som "sänka hemtemperaturen för att rädda en isbjörn", "panta flaskor och stoppa glaciärsmältningen" och "sluta kör bil och stoppa malarian".

Att bry sig om miljön må vara hedervärt, bättre än att helt strunta i den - men hajpen kring detta just nu kan få en att baxna. Det ligger något kryptoreligiöst över det hela.

Just det: vi kallar oss irreligiösa, men under ytan lever religiösa attityder kvar. Nu är det syndaförlåtelse och botgöring, som för ateisten yttrar sig bland annat som ovan. Det är åter ateismen som kommer till ytan, bristen på förtröstan och intoning på djupare ontologiska skikt.

Syndromet är gammalt. Någon har t ex framhållit att ateismen är skuld även till bacillskräcken; den paniska rädslan att dö av mikrobers inverkan, överdriven städnit och hygien, bottnar i samma brist på förtröstan och känsla för feeling.

Nåväl, jag hudflänger ateister i dessa spalter, men det betyder inte att jag är någon kyrkokristen fanatiker som hatar allting utanför kyrkoporten. Konfessionellt är jag privatreligiös. Jag säger som Ewa Fröhling i "Fanny och Alexander": "Min Gud har tusen namn och tusen ansikten"...

Dock - om jag tvingades välja mellan ateistlägret och de kyrkokristna skulle jag nog välja de senare, även om det ur salongsperspektiv kan vara trevligare att umgås med ateister än gudstroende. Detta sista konstaterade även siaren Martinus.

Salongsperspektiv, salongsateism; de ateister man möter är ofta av salongstypen, hyggliga pipel som skänker pengar till välgörenhet. Har de verkligen samma credo som riktiga ateister, som Himmler och Stalin och Attila hunnern? Som psykopater och massmördare och tortyrdrängar? Upp till bevis.

För övrigt sa Woody Allen att ateisterna bara är Guds lojala opposition...

Så tänk gärna på miljön och gör vad du kan, men överdriv inte, gör det inte till en kryptoreligion. Många av de extrema väderyttringarna vi ser idag (El Nino, vulkaner och översvämningar) är förresten bortom människans påverkan, de är symptom på något annat: konvulsioner inför en ny jordhistorisk epok, på sikt nödvändiga steg. Och förhöjd temperatur behövs för sin del för att inviga jorden i en högre vibration, har jag hört sägas. Bygg inte ditt hus vid stranden, men flytta gärna inåt landet och börja odla vin...

Just det. Och istället för att bli miljöfanatiker, be en bön till Moder Jord; hon har förvisso inga organ men hon har sinnen, som Plotinos sa. Moder Jord hör bön.

Modernt spökhus

Härmed ännu en reprint från 2007, en inspirerad utläggning om SVT:s gamla bygge, "TV-huset" asså.

---

Jag läste i Henrik Alexanderssons blogg om hur han besökte Sveriges Television i något ärende. Kanske för en presskonferens.

Han åkte i alla fall dit, till det långa, låga huskomplexet på Gärdet, och gav en talande ögonblicksbild av stället: gamla tanter i färgglada ponchos, "gammal-moderna" trävita möbler från 60-talet, och inte minst stora, yviga krukväxter som lät ana att de stått där länge. In alles en bild av stagnation och förstelning, vilket såklart speglas i aktuella programtablåer med proggig slagsida, tantig hippness och gammalt vin i nya läglar.

Det blir nästan som ett modernt Huset Usher, en välstädad horreur där "mycket sitter i väggarna", de fina vita, linnestrukturerade väggarna med litografier från Konstfrämjandet. En trävit mardröm, ett välplanerat koncentrationsläger för tanken.

Inte så att jag har så mycket emot SVT. Visst är tablån generellt fylld av mycket foderväxter, men de visar ju även en del kvalitesfilm så man ska inte klaga. Det var mest Alexanderssons inlägg som fick min fantasi att dra iväg; man kanske kunde använda sinnebilden av detta hus för något annat, för stelnad byråkrati, för detta med "på ytan vackert och ljust, men därunder bärande på mycken gammalt groll". Ett dunkelt spökhus som i Poes novell blir automatiskt rysligt - men vad med ett vitbonat modernisttempel?

Framför allt gillade jag detta med de yviga krukväxterna, en bild som säger mer än tusen ord.

Interiörer från TV-huset fick man annars i komediserien "Ulvesson och Herngren", ett dokudrama om att göra just en komediserie på SVT. Interiörer: ödsliga korridorer med en kopierande pryoelev i fjärran, fina kontor med utsikt över ingenting, konferensrum utan fönster med evighetsdiskussioner ekande mellan väggarna...

Bilens aura

Jag har kört lite reprints på sistone och det tänker jag fortsätta med. Hittils har jag dock endast sett till det glänsande 2008, mitt stora bloggår - men bloggen startades förvisso redan i det fjärran 2007, så härmed en reprint från december detta år. Det ska handla om bilar och det intryck de ger. Bilden ovan föreställer en Ford Crestline Skyliner 1954, en vacker bil må jag säga.

---

Jerry Cornleius lämnar sin Duesenberg lyxbil olåst i vid ett tillfälle i "The English Assasin". Han gör det medvetet, eftersom "its aura would protect it."

Det är nu inte alla lyxbilar som har en sådan aura, skulle jag vilja hävda. När Clarkson testade nya Aston Martin i "Top Gear" jämförde han den med Ferrari, och sa att denna nog vore en bättre bil men "du blir bättre bemött i en Aston Martin"...

Ferarri ger ett lite vulgärt intryck, ger associationer till nyrik snobb, medan Aston Martin erinrar om stil och klass.

Eller ta Mercedes S-Klasse på 80-talet. Mercedesdirektörer som körde runt i såna kunde i Frankfurt mötas av öppet hån, ja fientlighet, i samband med tuffa tider för företaget. Det var också en ful bil, såg ut som en pansarödla. Annat då med den evigt lockande Rolls Royce.

Decembernumret 2007 av Diego besöker Rolls Royce-fabriken i Goodwood, dit den flyttat efter att ha legat i Crewe i flera år. Det är i samband med de tyska ägarna som flytten skett, mycket skapades nytt då i början av 2000 -talet. Men Rolls Royce skulle förvisso förbli en engelsk bil tillverkad i England. Och sitt renommé som stilfull lyx har den behållit, dess aura är intakt.

- Bortsett från ett tillfälle då en kille gav mig fingret när han körde om mig, säger fabrikschauffören Rodney, har det inte varit så - ta i trä. Folk är i allmänhet väldigt intresserade av bilen och kommer fram och ställer en massa frågor när jag parkerar någonstans.

Det räcker inte med att göra en dyr bil, den måste ha något annat också: aura, "feeling", "det". Ungefär som när den där tyske generalen beslöt att inte försvara Paris som en fästning inför de allierades anstormning; kanske var han en särdeles reko typ, en som ändrade historien med sitt beslut, men jag vill hävda att han var tvingad att handla som han gjorde. Paris aura hade honom i sin makt. Choltitz hette han för övrigt.

(Detta inlägg ingår i etiketten "bilbabbel", som ni når om ni klickar här.)

Det är roligt med paket

Jag har en postorderverksamhet
i vilken jag säljer sånt där ni vet som man ska ha,
och vinsten går till sommarstugan i Ålsten...

Den ska jag sätta mexitegel på
och perspektivfönster
och gillestuga och så...

Så sjöng David Nessle en gång i tiden till ackompanjemang av själve Erik Andersson. Texten anspelade - eller råkade anspela - på Sam J. Lundwall, som ju bodde i Bromma där Ålsten ligger och som sålde sina Delta-böcker via postorder.

Själv har jag också en postorderverksamhet, jag säljer min roman "Antropolis" (varom mer här). När ni väl gjort det som står i denna länk kan ni om ett par dagar få en försändelse i brevlådan enligt ovan, en bild tagen av Farbror Sid för övrigt.

Men romanen då, vad handlar den om? Den handlar om teknik och ande, kärlek och uppror och korpar och enhörningar, allt inom ramen för en framtida statsstat; läs mer här.

Ockult magasin

Det har skrivits en hel del om science fiction här på bloggen; se etiketten "sf man minns" om ni inte tror mig. Härmed ett speciellt urvalt inlägg från januari förra året, ett om de okända, ockulta sidorna hos det formellt nyktra Analog/Astounding.

---

Guds virtuella hand rör om i ett stoftmoln: se där ett passande omslag för en tidning ägnad metafysisk litteratur. En som var publicerad i detta magasin var Arthur C. Clarke, en sann poet för det outgrundliga: mänskligheten utvecklad till en superintelligens, ja kanske ett helt kosmos medvetet om sig själv skrev han om ("Mot nya världar"), liksom hur överlägsna intelligenser triggat människans utveckling här på jorden ("2001"), samt om hur skapelsen återgår till tomma intet, till Logos, när vi äntligen funderat ut Guds nio miljarder namn ("Nio miljarder namn på Gud").

Han var med i Analog som tidigare hette Astounding. En redaktör som satte sin prägel på den blaskan var John W. Campbell; denne var noga med vetenskaplig stringens hos sina författare, det var betoning på "science" i science fiction, men det hindrade inte att han hade vissa udda intressen, föga kompatibla med en stringent positivist. Han puffade till exempel hårt för Hubbards scientologi i tidskriften; läran föddes i Astoundings spalter i form av en artikel av L. Ron himself, som tidigare publicerat sf-stories där. Campbell propagerade också för "Dean-driften", en maskin som sas kunna lyfta sig själv; vore inte det en bra manick att driva rymdskepp med var frågan.

Campbell trodde även på en apparat kallad "Hieronymus-maskinen", som bestod av en låda med en ratt; om man drog handen över ytan samtidigt som man vred ratten skulle handen kännas klibbig. Isaac Asimov besökte en gång Campbell för att få ett honorar, och utsattes då för testet med lådan - men han kände inget särskilt, han fick bara handsvett. Men då Campbell fick höra detta sa han bara: "Aha, negativ klibbighet!"

Campbell gillade även fantasy, gav ut blaskan "Unknown" med dylika stories. Så han hade många strängar på sin lyra. Han dog medan han såg på TV.

Men vad med det litterära innehållet i detta Astounding-Analog? Det räcker väl med att nämna följetängerna "Dune", "Double Star", "The Naked Sun", "The Weapon Makers", samt Haldemans långnovell "Hero", första delen till "The Forever War". Och så vidare. Före Campbells tid körde man en del Lovecraft, som "The Shadow Out of Time" och "At the Mountains of Madness", 1936 den sista - men här hade man brutit om texten så att det blev nytt stycke för varje mening, Lovecrafts svepande poesiprosa passade inte riktigt i tvåspalt.

Tiden var för ögonblicket ute för Lovecrafts stil, nu skulle det vara korthugget och slagkraftigt. Det var en ny tid och det var upplagt för Campbells entré som redaktör; det var nya tider med imorgon stjärnorna och världsutställningen i New York 1939, med sin sant skiffyaktiga logotyp: en raket som svischar upp mot skyn.

(Notera förresten att "At the Mountains of Madness" just i dagarna, nu i mars 2009 kommit på svenska i Jules Verne-Magasinet. Titeln är "Vansinnets berg".)

Jakten på Minilorden - höjdpunkten

Jag skrev en följteong här förra året; den skrevs direkt på skärmen, inget copy/paste här inte!

De första fyra avsnitten kallade jag "Jakten på Minilorden". De handlade om hur vår hjälte, Trygger Disium, fick i uppdrag att finna en viss Minilord, Pingo Luss; denne skulle bli kung i ett kungarike men uppehöll sig i en ökenstad, okänt varför. Disium sändes ut att finna honom.

Storyns kulmen kom i del tre som vi finner här nedan; Disium har efter en ritt genom öknen kommit till den gåtfulla stad där Minilorden skulle finnas. - Vill ni läsa hela storyn så klicka här och scrolla ner i botten. Det är en lång scroll; "Minilorden" är bara första boken i denna långnovell, medan bok två är en skattjakt som Disium sedan engagerades i, och bok tre är berättelsen om Kerubernas värd och vad det ställde till.

In alles blir det bortåt tjugo delar, tjugo blogginlägg. Men nu får ni läsa en del, ett avsnitt av ingressens fyradelars "Jakten på Minilorden" som smakprov. Håll till godo.

---

"Finn lugn och ro här och nu" sa han till sig själv då han red in i staden. "Njut av ögonblicket, koppla av, slappna av". Det var Borkens lärdomar han mindes, visdomsorden från den guru som även lett honom till den plats där han var nu: Vivarion, en gåtfull ökenstad som sades hysa Minilorden, den person han skulle hitta.

Disium red in i staden, red fram längs en huvudgata kantad av bleka hus, tysta hus, ornerade och dekorerade och pyntade hus, målade i pastell och mycket vackra, men alla övergivna. Tomma fönster blickade ner på honom där han red, en grå himmel välvde sig över staden, och Disium andades lugnt och frågade sig om Minilorden verkligen fanns här.

Dagen hade börjat med sol, men så fort han trädde in i stadsrummet hade molnen skockat sig.

Han red fram längs en bred gata, hovarna klapprade mot stenläggningen, och detaljer i arkitekturen fångade vår hjältes uppmärksamhet: en fronton, en sprucken minnestavla, karyatider som bar upp en gavel, festonger, pistonger, metoper, triglyfer och skulpturnischer. Fasaderna gick i skiftande kulörer, med rosa och gula och ljusblå och pistagegröna nyanser, men det fanns ingen fräschör i anblicken, de rappade ytorna var övervuxna med murgröna eller lavar och mossor. Glansen var sedan länge försvunnen, det var förfall och nedgång, undergång och sömn, tusenårig sömn.

Disium red in på ett torg, steg av, gick fram till en brunn och hivade upp hinken. Tom. Nåväl, han befann sig ju i trans, hade ridit genom en öken utan att känna törst, så det betydde föga. Han satte sig ner och mediterade, kopplade av, fann lugnet i ögonblicket.

En timme senare kom där in på torget en liten, skäggig man, klädd i trasor. Disium reste sig och bugade:

- Trygger Disium, till er tjänst.

- Va? Vadå? Vem är du? sa den lille. Han var fem fot lång och hans kläder var förvisso trasiga, men hade en gång varit dyra: de var av siden och sammet.

- Jag söker Minilorden, sa Disium. Pingo Luss. Är han bekant?

- Nej. Och ja... namnet låter bekant... det kanske är jag... ja, jo, det är jag. Hur så?

Disium berättade om sitt uppdrag, hur tre män från landet Golagong bett honom leta fram och hämta Minilorden för att bli kung i deras land, där ättens huvudlinje utslockat. Luss tillhörde en sidolinje.

- Intressant, sa den lille.

- "Intressant"? sa Disum. Borde du inte bli glad, jublande glad över att ha blivit kung i ett land!

- Men jag är redan kung, sa Luss. Jag är kung av Vivarion, denna ökenstad, denna ödestad. Jag trivs bättre här, där jag kan ha det lugnt och skönt och prata för mig själv, än vara kung i ett befolkat land där jag jämt kommer att vara påpassad.

- Men vad lever du på då?

- Drömmar.

Disium nickade: det var metod i galenskapen. Man begav sig ner till floden och det hus Minilorden hade där, ett övergivet palats i rosa marmor, beläget alldeles vid kajkanten. Man satte sig på altanen och såg ut över strömmen, beundrade dess makliga flöde under den silvergrå skyn. Framför sig hade man varsin bägare flodvatten, klart och gott.

- Men att vara kung behöver inte vara så jobbigt..., började Disium.

- Nej jag vet, sa lorden. Jag är kung här och det är ljuvligt!

- Jag menade inte så. Du kan bli kung av Golagong och njuta ditt otium; du har ju rådgivare som sköter affärerna. En förste minister som major domus, och sedan en fältherre, en stallmästare, en ceremonimästare, en smakdomare och så vidare.

Lorden drack av vattnet, ställde ner bägaren, strök sig över skägget och såg ut över floden, spanade bort i lointänerna där floden gjorde en krök och försvann bakom en kulle. Man såg ganska långt denna dag, det fanns inget soldis, utan fukten i luften gjorde allting knivskarpt. Man såg det gröna gräset på kullen, man såg vattnet skimra i violett, platina och tenn, och fasaderna till de palats som omgav flodrummet, som bildade detsamma, kunde avnjutas som på en palett: gräddgult, capuut mortum, stålblått, ljuslila, resedagrönt och blekrött.

- Nåväl, sa Minilorden, jag kanske ska anta erbjudandet. Men ändå...

- Vad?

- Det är vackert här. Se bara!

Disium såg sig om och nickade, insöp flodrummet med alla sina nyanser. Men han var inte här för att njuta av arkitektur, utan för att fullfölja ett uppdrag:

- Förvisso är det vackert. Men kanske har du levat här länge nog. Var sak har sin tid. Mot nya världar, nya djärva mål!

- Ja, sa lorden och såg på Disium. Du kanske har rätt. Var sak har sin tid. Jag har gått runt här i dessa öde nejder bra länge. Jag sökte mig till det legendariska Vivarion för att finna skatter, men väl här tappade jag orken. De dyrare skatterna var redan plundrade, något guld fann jag inte. Jag fan endast ro. Inte så bara, men...

- Men den ro du funnit, den bär du ju med dig i så fall.

- Bra sagt min gode man, du är inte så dum!

- Nej, sa Disium, jag är smart. För även jag har funnit ro, jag har tipsats av en guru om det: att finna lugnet i ögonblicket, njuta av ögonblicket. Att finna lugn och ro här och nu, var man än är.

- Lugn här i Vivarion, och lugn i Golagong... nåväl, det borde gå. Så jag ska anta ditt erbjudande, jag ska bli kung på riktigt. Det kan vara skönt med omväxling, att vistas bland människor ett tag!

- Utmärkt, sa Disium. Han frågade sig om lorden verkligen skulle orka vara kung i Golagong, orka regera någon längre tid, för det där med "skönt med omväxling, vistas bland människor ett tag" lät inte helt seriöst. Som om han bara ville prova på sysslan som kung. Men lordens eventuella attityd till jobbet var inte Disiums sak, han var bara hyrd för att hämta mannen och bringa honom till Golagong.

Resten av dagen ägnades åt att leta fram lite bättre kläder åt lorden - det fanns gömmor i den öde staden -, och efter en måltid på fisk som lorden fångat i floden var det dags för nattvila. Nästa dag ordnade Disium en flotte som man kunde åka på nerför floden, och väl vid flodens mynning, i en sjudande hamnstad kallad Flitter, skaffade man båtlägenhet till Golagong. Detta skulle kosta dem dyrt, men Disium hade ännu guldmynt i pungen, den pung han getts av sina uppdragsgivare, Golagongs tre vise män som uppsökt honom på värdshuset där han bodde. Det var nu över en månad sedan.

Man satte segel och rundade ökenlandet, stävade uppför branta kuster och såg pelikaner och albatrosser, apor och nektariner, och med tiden flackare länder och kargare nejder. Man närmade sig Golagong, ett nordligt kungarike som väntade på sin nye tronföljare, den gåtfulle Minilorden. Han stod där vid relingen iförd röd rock, blå knäbyxor, brett skärp, snabelskor och basker, alltsammans kläder man funnit i Vivarions gömmor. Dock hade lorden inte velat klippa sig, nej långhårig och skäggig skulle han möta sina undersåtar. På den punkten var han orubblig.

"Antropolitan Spring"

Jenro Klao är ute och reser, reser i tid och rum. Som första anhalt hamnar han i Leningrad 1987, dagens Sankt Petersburg. Där möter han en vägvisare vid namn Geridon, en vithårig man i polotröja och kavaj. Man går Moskovskaja Prospekt norrut och går ner i en t-banestation:

Min guide sa att vi skulle till ett café i centrum. Vi tog därför av ner i en trappa, passerade en kur där Geridon betalade för oss två och fortsatte ner i underjorden via en rulltrappa. Strax stod vi i en låg, avlång hall i grön granit. Det fanns en rad dörrar på varje långvägg.

- Var är vi?

- Det är en tunnelbanestation.

- Men var är spåren? sa jag. Nog måste det finnas spår i en tunnelbana, så mycket tror jag mig veta.

I samma ögonblick öppnades dörrarna längs ena väggen - och se, bak dörrarna skådades själva tåget med sina motsvarande dörrar öppnade. Det var bara att kliva på.

- Men varför detta arrangemang?

- Inte vet jag, sa Geridon. Kanske vill man hindra folk från att kasta sig framför spåret.

- Så alla perronger ser ut så här?

- Nej, bara vissa.

[s 107]

Ja, så kan det se ut i Leningrads t-bana; se för övrigt bilden. Jag tror det kallas "hissdörrs-arrangemang".

Detta är ett utsnitt ur min roman "Antropolis" som handlar om mer än detta: det handlar om en stad i framtiden där esoterica strider mot teknokrati, och där nämnde Jenro Klao blir en tredje makt med musik och kultur skrivet på baneret. Resan i tid och rum ovan blir ett medel för att lösa konflikten, och medlet är just det musiska.

Vill ni veta mer kan ni läsa mer om boken här.

Och sist, varför kallar jag inlägget "Antropolitan Spring"? Tja, boken gavs ut i januari i år och det är ju snart vår och allting ljusnar och upplagan sprids och allt - och en viss Copland komponerade ett musikstycke som hette "Appalacian Spring", hoppfulla tongångar som går igen i mycken westernfilmmusik, ett passande ledmotiv till denna boks lansering och tra-la-la-li-dej...

Relaterat
Kerubernas svärd
David Icke

Åseledagar

Härmed ett kapitel ur mina memoarer, om min tid i det västerbottniska Åsele.

Som alla vet heter jag Lennart Svensson. Jag föddes i december 1965 på Vilhelmina BB. Vilhelmina ligger i Södra Lappland, Västerbottens inland, vid sjön Malgomaj.

Jag föddes där - men vi bodde inte där utan nerströms Ångermanälven i Åsele, känt för sin marknad i juli varje är. Åsele BB var stängt dessa år, håken vet varför, så pappa måste skjutsa mamma i den mörkblå Volvo PV:n de fyra-fem milen upp till Vilhelmina, genom mörka midvinterskogar, kalla skogar dessutom - för det var rekordkyla denna december, det var fryskallt vet ni, minus 20 och därikring. Folk lät bilarna stå på tomgång medan de var inne och handlade, det måste man göra, annars startade inte bilarna, de fick ispropp och allt. Kanske ett tidens tecken, kanske nåt man gjorde förr - ty idag är bilarna bättre härdade mot kyla, man har testat dem i Arjeplog och Ivalo och utvecklat bort gamla struntgrejer, gamla systembuggar som gjorde att bilarna inte gick att starta om i sträng kyla.

Jag föddes i alla fall på Vilhelmina BB, och sen gick färden hem till Åsele. I mörkblå PV. Med pappa Olle vid ratten. Mamma heter Kerstin. Vi for ner till det ljuva Åsele vid Ångermanälvens stora krök, for hem till det tvåvånings tegelhus där vi hyrde lägenhet, en centralt belägen lya vid Centralgatan, mitt emot mejeriet. På den tiden kunde man fortfarande köpa mjölk på flaska även om tetran börjat komma, papperspyramiden, den ihopvikta rausingskapelsen med dekor i gult och vitt som på denna tid gjorde sitt segertåg över världen.

Vi kom hem. Där väntade min syster Birgitta och min bror Robert, födda respektive 1961 och 1963. Det skulle firas jul, så man kan ju säga att "ett barn är oss fött" och allt det där passade bra i sammanhanget. Dock var jag till skillnad från Jesus ingen inkarnerad deva, utan - gissar jag - ett högst vanligt samsâraväsen, en sedvanlig reinkarnerad människa som just tagit plats i ännu en kropp.

Nytt liv och en ny kropp. Av mitt tidigare liv minns jag dock inget.

---

Mitt första minne är av grannfrun Kerstin Burström uppe vid kyrkan, kanske en julotta; har för mig jag såg henne där, en anblick i vimlet. Henne fick vi alla fall som granne när vi flyttade till villa, det skedde rätt snart; vi lämnade Centralgatan och flyttade ner på Breviken, ett villaområde ner mot åkröken. En gråvit trävilla fick vi, liggande panel och tegeltak, enplanshus med tillhörande garage. Detta garage byggde pappa sedan om till gillestuga, och bilen fick sig en så kallad carport framför. Garageuppfarten hade grovt grus, singel eller vad det kallas.

Huset omgavs av gräsmattor. Och rabatter. Framför entrén stod ett par solrosor. På husets baksida kantades gården av tallar; kottar brukade blåsa ner och hamna på gräsmattan.

Ni märker hur det osökt blivit sommar i denna minnesteckning. Well, i mitt minne var det alltid sol i Åsele, sommar och sol och små vita moln som drev förbi på en blå himmel. En gång satt jag på min trehjuling, cyklade iväg en bit på trottoaren och stannade vid elskåpet, flaggat med en gul-svart-randig stång för att inte plogbilen skulle köra på den. Jag satt där, och det var såklart en varm sommardag, och på himlen såg jag en kondensstrimma från någon farkost. "Det är säkert en raket på väg till månen" tänkte jag. Detta kan alltså ha varit 1969-70, man sysslade ju med sånt på den tiden: åkte raket till månen. Och jag var med, i anden var jag med dem på den äventyrliga färden.

Jag var barn. Jag levde för läsk: Portello, Trocadero och Sockerdricka, det var grejer det. Vi fick en 33 cl flaska att dela på tre vi syskon; man hällde upp till mönstret på Verecoglaset, då blev det rättvist. En dryg deciliter på lördagen, det var vad man fick; inga 1,5-litersexcesser där inte, sånt som dagens ungar drogar sig med!

Man åt godis. Jag minns till exempel:

. ett slags platta tuggummin med tatueringsbild, man slickade på denna och tryckte mot huden, då blev det en tribaltatuering modell '65, en fjäril eller en nallebjörn eller ett äpple eller vad

. klubbor i grönt, rött och vitt, ogenskinligt vitt och de andra färgerna gåtfullt transparenta

. tomteklubbor, rödläckra figurer

. hallonbåtar

. gelehallon

. sockerbitar (geléskum)

De tre sistnämnda finns fortfarande att köpa slår det mig, i livsmedelsaffären vid plockgodiset.

---

Som barn åt man godis, det gjorde man, det var ens livselixir (som Roald Dahl sa om sin barndomstid). Även om det bara var på lördagarna. Man åt även glass; jag minns till exempel Manolitoglass, döpt efter en figur i High Chaparall på TV. En pinne täckt av hallonis och med chokladtopp. Papperet hade cowboystuk, det var vitt med beige applikation och en stiliserad revolver. Annat man minns i glassväg var tärning, vaniljglass i en stor plasttärning man sedan kunde leka med. Detta var inte GB Glace utan Trollhätte glass, vill jag minnas.

Jag åt godis och glass och levde som ett frimodigt barn, mitt i sjumilaskogen i min norrländska nejd. Jag levde med min familj, levde i villan och strosade på gräsmattan, såg på molnen i himlen, såg bergen vid horisonten och hörde musiken på radion: "Love Is Blue", "Mammy Blue", "Up Up And Away", "De Sista Entusiasterna" och "The Windmills Of Your Mind". Har även ett klart minne av att ha hört Black Sabbaths "Paranoid" där i villan på Myrstigen, adressen hette så; jag minns tydligt denna låt, Ozzys ekopålagda stämma sjungande om nånting gåtfullt. Att det var Sabs visste jag såklart inte då - men jag minns låten, och man kan säga att jag blev hårdrocksfrälst redan då!

Jodå min själ: hårdrocken levde detta tidiga 70-tal. Måste ha varit självaste 1970. Hendrix dog ju detta år, och vårt hembiträde Bodil sa en dag en passant:

- Vet du att Jimi Hendrix har knarkat ihjäl sig?

Det där ringde såklart ingen klocka hos mig. Men jag fastnade för meningen som sådan, gick igång på denna poesi i sak, denna formel i sig själv; jag gick snart runt och sa "vet du att Jimi Hendrix har knarkat ihjäl sig" till alla och envar, det blev en visa. Senare kom jag också att lyssna på Hendrix, jag köpte skivor av honom, men det var långt senare. Till exempel en dag på Vaksala torg 2006 då jag köpte "Isle of Wight" för 20 kronor, hans sista livespelning med låtar som "In From The Storm", ""Lover Man" och "Foxy Lady". Denna dag råkade jag tala med mamma på telefon, och hon frågade vad jag gjort. "Köpt en skiva med Jimi Hendrix" sa jag, och hon kunde då direkt koppla:

- "Jimi Hendrix har knarkat ihjäl sig"?

Hon mindes med andra ord att jag som liten gått runt och sagt detta, detta ödesdigra men soliga 1970, på villan på Myrstigen 16 i Åsele.

(Pisanello, "Den helige Eustacius' vision")

Malmberg minsann

Jag har skrivit en del om Malmberg här på bloggen, Bertil Malmberg, svensk poet död 1958. Här tar jag itu med domedagsposerandet hos honom. Nog är "Dikter vid gränsen" från 1935 bra, nog var Malmberg stor, nog gillar jag honom, men mina inledningsord är som ni kan se en smula kritiska.

Varför denna undergångsromantik? Varför inte inse: kulturen kommer att gå under, alltså måste vi planera återuppbyggnaden?

Vad är det för mening att frossa i Malmbergska rader, som dessa:

Jag ser dig, tomma tid: en hetsad skimmel,
av eld ombrunnen, mellan nakna stammar.
... Du jagar vägvill under höstens himmel,
och skenet speglar sig i mörka dammar.

Din vilsna skugga flyger över tingen
- det yr av löv, och poppelstormen sjunger,
och ingen krubba är beredd, och ingen
gudomlig havre mognar för din hunger.

Budskapet i denna "Dikter vid gränsen" (1935) är att stor dikt är omöjlig, sann tro är ett skämt, alla dyrkar sporthjältar medan filosofer föraktas. Eländes elände...

Nog kunde han dikta Malmberg, nog hade han klang och rytm, bild och metafor - men jag orkar inte med detta poserande vid avgrunden. Domedagsposör!

Dock innehåller aktuell samling även lite fristående dikter, "jagdikter". Som denna, som tycks mig lovecraftiansk:

Jag måste rädda mig och undfly faran,
den kaosgrå, som genom natten sopar.
- Nej, jag vill icke följa andeskaran,
som ur det dimmiga och kalla ropar.
- Jag får ej sugas ut ur detta hem
av ödslighetens starka spökmagnet,
ej följa dem
som skulle oss och våra händer skilja.
... Nej, deras liv och oansvarighet
och vingefladder - vill jag icke vilja!

Malmberg tog sig dock ur dimmorna och kunde ägna ålderdomen åt en "Lek med belysningar". Lovecraft å andra sidan tycks ha kapitulerat för ångesten, han bosatte sig bland "vingefladdret" i den mörka grottan. Eller?

Malmberg fann idyll mitt i oron, livsbejakande glädje mitt i diktaurtrampets 30-tal, ungefär som Jünger då inrättade sig i studiecellen på marmorklipporna:

Likväl tändas
mitt i det tunga
klara, plötsliga dagar,
oanat unga.

Dagar, födda
att dansa och slösa
- utan fader och moder,
orsakslösa...

Sådana dagar
har livet intet slut.
Världen blir gränslös
och vi själva
gränslösa, maktfullkomliga.

Sådana dagar
tänka vi ej på döden,
ej på de döda,
ej på gravarnas kors.

Guldgult vin i den doftande pergolan,
glänsande sund
och molnen fjärran, fjärran...

Sådana dagar
rycker horisonten långt, långt bort:
den blir overklig,
nästan genomskinlig,
en synvilla bara,
idel luft.

Relaterat
Egna dikter
Gripenberg

Bröllop i faggorna

I juni förra året glunkades det om bröllop i faggorna, det kanske skulle ske då, mellan Daniel och Viktoria.

Nu skriver vi våren 2009 och nu är det bekräftat, nu har han gått 'sta och frågat om hennes hand. Det blir bröllop.

Jag skrev i juni 2008 om dessa planer, spekulerade om arvsföljd och annat, och det kan kanske vara intressant att ta del av igen. Jag bryter in i artikeln på den avgörande punkten och citerar mig själv:

"Jag ser det hela genealogiskt och fokuserar på frågan: om Daniel Westling blir prinsgemål och de får barn, kommer den nya kungaätten att heta Westling då?

Logiskt sett ja. Men antagligen kommer barnen att heta Bernadotte, det blir enklast så. Mer prestige.

Jag tänker på när ätten Marlborough dog ut på svärdssidan i England, i mitten på 1700-talet. Då räknade man ändå kvar ätten så att säga, barnen till den nya linjen fick även de heta Marlborough; de fick moderns efternamn, trots att det ska vara patrilineärt (både i adel och övrigt, för så är seden i vår patriarkala kultur). Man gjorde denna rockad, tog till detta trick, eftersom det vore en fläck på den engelska äran att låta ätten Marlborough dö ut, ättlingarna till segraren vid Blenheim 1707. (Winston Churchill räknade sig som avkomma till denne store John Churchill, earl av Marlborough; WC var inte ättens huvudman, inte först i turordning, men bra nära.)

Huset Romanov dog också ut på svärdssidan på 1700-talet, men namnet behölls trots att det var genealogiskt fel. Samma orsak där som i England: Romanov var ett prestigefyllt namn. Ryska tsarhuset skulle heta Romanov, basta. Egentligen borde det från 1700-talets mitt, sedan svärdssidan slocknat, ha hetat Holstein-Gottorp, eftersom Katarina den storas man var av detta hus. Men Romanov blev det alltså, och förblev till 1917.

Att sedan vårt bernadottska kungahus inte dött ut på svärdssidan, utan fått agnatisk tronföljd på grund av riksdagsbeslut, är en annan sak.

För övrigt har vi ju inget riktigt kungadöme i det här landet. Kungen är sedan Gustav V inte krönt. Det finns inget annat kungadöme i världen där kungen inte är krönt, eller genomgått motsvarande konsakrering. Läs mer om detta i ett tidigare inlägg här."

Så skrev jag alltså förra året. Och jag skrev än mer i frågan, kolla här:

"Sverige är ett bra land, ett kulturellt och andligt sett skönt plejs att bo i. Statligt sett må det vara ett operettkungadöme, en bananrepublik, och i så måtto är de rynkade pannor som visas apropå Westling-Viktoria-förbindelsen lite löjeväckande. Det är ju inte stormaktstidens Sverige vi talar om. Kanske är Daniel inte så perfekt som prinsgemål, men än sen. Han växer nog in i rollen - och Mette-Marit har ju klarat sig bra i Norge, eller?

Att gifta sig under sitt stånd är inte så farligt. Det är inte direkt ett förfallssymptom, även om vi är ett operettkungadöme på fallrepet. Värre vore om det rådde ultrarojalism, med allt vad det innebar av renhetstabun och dragning åt incest som i utlevade egyptiska dynastier."

Så långt min 2008-artikel i ämnet. Och jag säger samma sak som jag avslutade med då; ett hovbröllop blir lite lagom skoj, det är helt okej för mig asså.

(Bilden visar den ena av kyrkorna vid torget i Cuzco, Peru. Jag har en bild av samma kyrka ovanför denna min skrivplats, därför har jag med denna bild. Ifall ni undrar.)

Vi är alla symbolister

I slutet av februari förra året satte jag mig ner och skrev denna text om symbolism. Det är en lagom text att reprinta tycker jag, en tankediger sak men inte för lång. Så låtom oss hylla symbolismen med följande exposé, denna symbolism som är så central även för min egen konst vill jag hävda, mina prosapoetiska romaner och noveller.

---

Vi är alla symbolister.

"van Gogh var naturen fanatiskt trogen" sägs det. Han bara ställde sig och glodde på den så kallade verkligheten och målade vad han såg. Ändå nådde hans porträtt av ett par gamla kängor ikonisk status; det är inte svårt att i dem se Sjumilastövlarna, Hermes' skor och andra mytologiska skor. Symbolen visar utöver sig själv, samtidigt som den bevarar sin konkretion. Man kan inte bara måla en bild och säga "detta avbildar vardagsverkligheten, detta är allt som finns"; man är symbolist vare sig man vill eller inte.

Vi är alla symbolister, man kan inte vara icke-symbolist. Även om man försmår bilder, ikoner och hieroglyfer förblir man symbolist, eftersom allt vi säger brukar symboler. Ord är till exempel fraseologiska symboler. Symbolen representerar något annat än sig själv. Om man inte anser att verkligheten kan symboliseras, ja, då blir man ju som "Funes the memorious" i Borges' novell: han ansåg att det borde finnas ett uttryck inte bara för "hund", utan även "hunden-ståendes-i-viss-vinkel-i-fartsun", "hunden-belyst-av-den-uppgående-solen" osv.

Han var med andra ord galen, denne Funes. Vi andra är platoniker utan att veta om det, omedvetena symbolister. Vi använder begrepp för att sammanfatta större mängder, finner karakteristika som förenar en annars heterogen massa, låter en symbol representera en synbarligen kaotisk verklighet. Och även på ett djupare plan är vi alla symbolister - som Ove Säverman, som i "Bil du begagnade" säger att bilar gör sig bäst på film, filmduken är deras rätta hemvist. De blir odödliggjorda på film, lever för evigt där, rostar inte - och bättre kan inte detta med symbolism uttyckas. Inte för att Säverman gör det, han känner inte till ordet "symbolism", men han har förstått essensen av det hela.

Man kan även nämna gamle fine Väinö Linna, realisten par preference, helt oskolad i högre litteraturteori. När han sa att soldatgänget han skildrat i "Okänd soldat" är evigt giltigt, i alla länder och i alla krig, hamnade han likväl i symbolismen. Symbolen är den eviga urbilden, avbilden är dess skugga i vardagen. Symbolismen vill nå detta eviga.

(Karl Blechen, Im Park)

Ökenplanet

Paul Atreides kommer till planeten Arrakis, dras in i maktkampen och blir ledare för ökennomader, fremennerna: en Lawrence of Arabia-story, väl utstofferad med miljöer, myter och personager; det är vad Frank Herberts "Dune" är.

Här finns både det ena och det andra - och här finns sandormar, gåtfulla kreatur som far fram ovan och under jord, växelverkar med folket och skapar drogen melange, som kan ge nyttjaren insikter om vad som komma ska. En esoterisk drog ungefär som hasch i Shivakulten och peyote, spikklubba (Datura inoxia) och hallucinogena svampar hos indianerna.

I den intergalaktiska kulturen grasserar olika andliga bruk, som självkontroll, stoisk disciplin och meditation. Att speciellt hålla ens rädsla i schack är en hjärtesak; "we have nothing to fear but fear itself" är här ett tema som utvecklas via Krishnamurtis fromma ateism: "att se sin rädsla, se igenom den och sedan lämna den".

Det är profeter och profetior, religion och politik, svärdskonst och hovintriger i en märklig blandning; en häxbrygd av både det ena och det andra, framförd på torr magasinsprosa, påminnande om Asimovs Stiftelseepos men med aningen mer miljöskildring, konkretion och utblick. Halvvägs till fantasyeposens värld: så kallad science fantasy, dvs förekomst av svärd och rymdskepp i samma story.

Ett tema i boken är nödvändigheten att anpassa sig till miljön, nödvändigt på Arrakis där vatten är en dyrbarhet och respekt för elementen är ett måste. Så uppstår idén att konstbevattna planeten och göra den till ett paradis: Arrakis får anpassa sig till människan. Detta hotar emellertid sandmaskarnas existens: en osökt lektion i ekobalans!

Läs om Gurney Halleck, lady Jessica, Leto Atreides, Vladimir Harkonnen, Feyd Rautha och mycket annat. Bokens "Dune"s första halva gick för övrigt i Analog december 1963 - februari 1964 som "Dune World", medan andra halvan gick i samma magasin januari - maj 1965 som "The Prophet of Dune". Första romanutgåvan var 1966.

(reprint från 2008)

Dokuromaner om ditt och datt

Om Castaneda har jag skrivit en del på bloggen, och härmed ett inlägg där jag knöt det hela till min lappländska uppväxt. Mycket poesi blir det, musiska makter, liksom lite analys av fenomenet Castaneda i sig; jag kallar hans böcker "dokuromaner om ditt och datt" vilket gav rubriken.

---

US Armys slogan är "an army of one". Vad gäller Castanedas böcker skulle jag kunna kalla mig "a fandom of one".

Jag vet ingen annan i detta land som läst honom...! Jo, i tidskriften Summa recenserades bok ett och bok fyra en gång, annars är det komplett j-la mörker. Man får gå till den engelskspråkiga sajten "The Twilight Zone" istället, där Castanedas verk diskuteras lärt och ingående. Och här diktar signaturen Lampros, identisk med undertecknad, om detta att vara Castanedaläsare i Norden:

My voyage began in the heart of Lapland
among drumming noids and yoiking saamis.

I danced to the rythm, sang to the northern light
praised my creator and began my journey.

I lived among the flowers and the trees
I read about gurus past and present
I skimmed the shelves of fantastic libraries
and there I found the Book of Books.

It was about a man in the moon
who flew with crows, talked
with lizards and danced with Zacateca.

He jumped into an abyss
listened to the flowers
and talked with a coyote.
He was human.

The voyage continues. In the misty Andees
there is a beverage called "the black gold";
I have drunken it - and I have seen the promised land...

I'm just a human - I'm just a human -
I'm just a human - I'm just a human being...

Every day I brew some of that fluent gold
on my Brewmatic, and dream of condors
and eagles, silver crows, and giant butterflies
with golden dust on their wings.

My collection of Castaneda books dwells safely
in my shelf. The laplandic sceneries of my youth
is always with me. The black gold is still worth seeking.

The voyage continues...

Vad finns då att tillägga efter dessa vältaliga rader? Ja, vad? - Kanske detta att Castanedas verk har många fassetter; de är ett slags dokuromaner om ditt och datt, om mer än indianmagi och ontologi. Här kan man bland annat få sig lite sociologi till livs, se vissa Mexico-indianers liv till vardags. Man får aktuell shamanism jämförd med kristendomen, med officiell kyrkokristendom; vissa av magikerna verkar inom kyrkans ramar, andra utom dem. Det är ett fritt val. De som verkar inom kyrkan finner där samma känslor som i magin: samma nåd och gospelkänsla, samma känsla av oändlighet och evighet.

Autencitetsjägaren, den som vill veta om Castanedas böcker är sanning eller ljug, kan surfa på nätet och bland annat finna bilder på Florinda Grau, den paranta dam som nämns i "The Eagle's Gift" och som blir Castanedas lärare i "smygandets konst". Hon hade tidigare sysslat med judo får man veta på aktuell sajt, det verkar rimligt, det ger en pusselbit i hennes gestalt.

Jeschuà went out into the desert
and there he found a flower
who said "pick me, I'm nice" -
and Jeschuà picked it and just knew
it was the flower of love.

Shall I stay in this desert he mused
or shall I bring the flower of love
to the people, let them rejoice
over its beauty...

From desert plains I bring you love...
From desert plains I bring you love...

Men vad för lärdomar får man då av Castaneda? Massor. För ögonblicket kommer jag att tänka på "arriving at the totality of oneself", vilket må vara byråkratspråk för att tänka holistiskt - men nevermind språket, holism är ju en egen etikett här på bloggen. Det handlar om att man måste se helheten, man kan inte bryta ut en fassett av verkligheten som viktigast, inte ta en av alla de lärdomar man fått och se den som överordnad de andra. Allt är på sätt och vis lika viktigt, cirkeln har ingen början, äventyret börjar nu.

Poesin är också viktig. Castaneda är inte poet, inte ens habil skönlitterär författare, men i texten han ger oss finns förvisso poesi in nuce. Som i namnen "Florinda Grau" ovan, "Silvio Manuel", "Julian Senada" och "the Nagual woman", samt i kapitelrubriker som "Flying on the Wings of Intent", "The Last Temptation of the Nagual Julian" och "The New Seers".

För att inte nämna boktitlar som "The Power of Silence", "The Road to Ixtlan" och "The Art of Dreaming".

I search for tomorrow
I search for a read
search for a blog post
search for some fun...

But how 'bout that apatia they talk about:
enjoy the silence, enjoy nothingness
shûnyatâ... how is it done, how...?

Just sit down and dream, la-la-la...
think about nothing, the nothingness now...
I am nothing, I am void, infinity...
extinction - and expansion, evolution:

I have become Cosmos, the galactic whirl:
"sarva-loka-pravriddha", dance with me Shiva...

Kan man se Castanedaböckerna som en utmaning? Well, inte som en stilistisk utmaning, prosan är förhållandevis torr, bara snäppet över rapportprosa. Men filosofiskt är de en utmaning, i det att de presenterar ett credo, en esoterisk världsbild utan rötter i vare sig judeokristendom, hinduism eller taoism. I slutändan är all ontologi besläktad, är alla metafysiska läror grundade i samma absoluta Vara - men vägen dit genom Castanedas böcker är förvisso originell. Här ges en alternativ syn på esoterica, olik allt annat man kan ha stött på tidigare - och det är utmaningen.

(Claude Lorrain, "Landscape With Merchants")