fredag 30 oktober 2009

Lennart Svensson: Amazoner (pjäs)


Härmed ett utsnitt ur en pjäs, en teaterpjäs. Skriven av mig, vem annars.

Stycket heter "Amazoner". Huvudpersonerna är två kvinnliga kadetter, befälselever alltså. Den ena heter Catolyn och är en sann samuraj, en modern amazon och krigarkvinna medan den andra - Annika - är lite velig och mesig, en "hjälpsändare" som blivit befäl för att hjälpa barn i nöd. Inget fel i det men hon är ett offer för propagandan, dagens mellanmjölksideologi som säger att inga krig kommer mer att utkämpas och armén är bara till för att vakta byar i främmande land.

Detta har Annika tagit till sig. Men Catolyn lär sin syster att bli mer bellatorisk och dann, får henne att inse att soldater strider, ägnar sig åt krigföring. Det måste man vara beredd på annars kan man få ett obehagligt uppvaknande.

I den passage vi nu ska se på befinner sig de tu på sitt logement. Catolyn försöker övertyga sin kamrat om bärigheten i den samurajiska livsstilen och för detta tar hon fram och läser ur en viss bok...

- - -

Catolyn: --- Jag ska bli krigare. Inget hymmel med ”soldat”, ”officer” och allt det där. Man lär sig vapnens bruk, lär sig strida, kriga rent ut sagt, och då är man krigare. Krig på riktigt, sån här krigföring ute i terrängen. Gammal hederlig väpnad strid: känn draget, syrran!

Annika: Vadå ”draget”...?

Catolyn: Asså, du borde läsa "Eld och rörelse", där står det allt om det här.

Annika: Vadå, en faktabok?

Catolyn: Nej, bättre upp. Jag blev tipsad om den när jag låg i Uppsala av min guru. Vänta så ska jag hämta den. (Hon reser sig, går till sitt skåp, låser upp, tar fram en bok, låser och återvänder med den, slänger den på bordet och sätter sig.)

Annika: Jaha, en roman...

Catolyn: Och vilken roman sen! Få se, vad ska vi ta... jo här, hör bara: (läser högt innantill:)

Ksp-laddaren matar in ett nytt band i vapnet och anmäler klart till skytten. Eld beordras, spårljuset spelar över fiendens ställningar, och rätt vad det är störtar en avdelning upp från de egna linjerna. Med ett vrål rusar soldaterna uppför sluttningen, eldställning och eld; F. beordrar ksp eld upphör och leder sitt manskap framåt, från grop till grop segar de sig vidare, med understöd fortlöpande lämnat och begärt.


Ska jag fortsätta?

Annika: Va? Ja, varför inte...

Catolyn: Härligt. Men du förstår vad som händer va? Man strider mot en fiende, intar en ställning. Huvudpersonen heter ”F”, bara F. Sergeant F. Det är mycket gåtfullt, man vet inte vilka arméer det är, det är bara de egna mot fienden. Jag vet mig aldrig ha läst nåt sånt här tidigare.

Annika: Inte? Men har du inte läst krigsromaner? Det måste finnas massor.

Catolyn: Jo det gör det, men ingen som denna. Den här är liksom... annorlunda. Inget skitsnack. ”Cut the crap!” Men nu fortsätter jag (läser vidare: )

Från en lämplig plats går ksp:n ånyo i ställning, nu kan fienden fattas av deras eld. Hela tiden nås de själva av eldgivning men den visar på tecken till avmattning – och bakom de framryckande ser man nya kolonner som går upp i luckorna. Med eld och rörelse nedkämpas motståndsfickorna i den halvt mytologiska huvudlinjen; F. söker samband med kompanichefen och erhåller riktlinjer för det fortsatta anfallet: in pådjupet av grupperingen, beredd understödja pansarbataljonens operationer.


Vilken poesi va: ”In på djupet av grupperingen, beredd understödja pansarbataljonens operationer”... Där har du morgondagens credo min vän. Med eld och rörelse ska fiendens ställningar bekämpas.

Annika: Jag kan tänka mig bättre poesi...

Catolyn: Som vad?

Annika: Tja...:

Den vackraste visan om kärlek
blev aldrig satt på pränt,
den dog i en massgrav i Flandern
med en fattig parisstudent.


Catolyn: Det var nog synd om honom denne student. Men han var ju tvångsuttagen i kriget, värnpliktig. Du och jag är frivilliga och bör bejaka möjligheten att hamna i strid – väpnad strid, inget hjälpsändartjafs...

Annika: Jaså?

Catolyn: Du fattar ännu inte? Du behöver mer ”Eld och rörelse”. Och nu blir det mer poesi, poesi i sak serru. Det är under en ordergivning, kaptenen håller låda, och detta är vad F. uppfattar av snacket (läser högt):

- ... kraftsamlingsriktning... vi avlöser... friska, slagkraftiga trupper... fienden kan inte hålla ut länge till i staden... vi ska i samverkan med... kniptångsmanöver... de har inget flygstöd... förintelseslag... andrahandsmålet och där bortom... riva upphela hans gruppering... kapa upp fronten här, här och här... nedgöra bitarna en efter en... västra armégruppen går in där, understödd av delar av 56:e pansarkåren... armégrupp öster kraftsamlar där, vilket leder till en kniptångsmanöver i ännu större omfattning... förintelse... seger.


Annika: Oj.

Catolyn: Men det där med ”seger” är ironiskt menat, någon seger vinner man inte. Det är bara strid för stridens egen skull.

Annika: Vadå, ”strid för dess egen skull”? Men det är ju vansinne. Kriget måste ju ha nån mening. Jag tycker den där... vad heter författaren...

Catolyn (håller upp omslaget och visar): Lennart Svensson.

Annika: ... den där Svensson verkar lite manisk tycker jag, bara strid och död och inget annat!

Catolyn: Lite manisk är han allt. Men han propagerar inte för krig, han bara skildrar det. Han skildrar verkligheten, fattaru, rena rama verkligheten! Verklighet för dig, för mig, ja för oss alla. Även mannen på gatan, den vanlige läsaren. Man skulle önska att fler läste den här, för här får de sig en krigsstory utan pekpinnar – och det min vän, det har aldrig hänt förut. Det här är symbolism i rörelse.

- - -

Där slutar den passage jag valt ur pjäsen, som förvisso har fler scener. Målningen är av Ingrès och föreställer Jeanne d'Arc, en amazon för sin tid.)

torsdag 29 oktober 2009

Lennart Svensson: Resan till Ghislane (novell)


Det var en gång två äventyrare vid namn Gunno Gripenrede och Ivan Masov. De var kavallerister i tsarryska armén men hamnade på slingriga vägar i en främmande dimension, ett sagoland. Där fick de ett uppdrag: finn Rosen Som Aldrig Vissnar!

De gav sig av och fann denna Ros. Därefter skulle de få ännu ett uppdrag, så var upplägget; de skulle bege sig till en viss nejd där deras uppdragsgivare, ängeln Pelagion, skulle berätta mer. Så när vi nu möter våra huvudpersoner, Ivan och Gunno, har de kommit till en viss udde vid en insjö.

Vattenytan låg stilla. Solen stod trekvartshögt på himlen. En tupp gol i en bondgård intill, soldis låg över lägdorna. Träd med varmt gröna grenverk kantade sjön.

- En sådan idyll! utbrast Ivan.

Gunno klev av sin häst och satte sig på gräset, skuggad av några aspar. Ivan följde hans exempel.

Himlen var mättat blågrön. Asplöven var stilla, prasslade inte ens för en svag vindil. Spanades upp mot firmamentet, mot disiga lointäner, såg Gunno plötsligt några föremål uppträda. De flög högt, de var små och man undrade vad i all sin dar...

Föremålen kom närmare och sänkte sig. Nu såg man att det var ett slags skivor, stora diskusar på vilka det stod människor. Det var in alles fem skivor som gick in för landning och tog mark samtidigt.

Gunno och Ivan var alldeles förstummade, de såg på varandra i tvehågsenhet. Men så började Ivan gå mot den närmsta diskusen och Gunno följde efter.

Det stod som sagt människor på skivorna. Väl inpå kunde man se att de var praktfullt klädda i kaftaner i violett, blått och rött med breda guldstickningar. På huvudena bar de mitror, dubbelkronor och turbaner.

Gunno bugade sig och Ivan gjorde detsamma. När han rest sig sa vår hjälte:

- Välkomna, främlingar.

En man i orange mitra prydd med en rubin nickade och sa "tack".

- Vilka är ni? fortsatte Gunno.

- Vi är eteriska typer, sa mannen. Vi kommer från Ghislane, den strålande staden där Pelagion väntar. Mitt namn är Fasel. Vi har kommit för att ta er med...

- Angenämt, herr Fasel, sa Gunno och presenterade sig. Så ni ska ta oss till Pelagion? Så bra. Han ska berätta för oss om vårt nästa uppdrag.

- Verkligen? sa Fasel. Nå, kom med här bara.

- Men hästarna...? sa Ivan, som alltid var den praktiske.

- De kan åka med.

- Så vad säger du Ivan, sa Gunno, vi ska ut och åka diskus; låter roligt va?

- Ja, sa Ivan en aning räddhågat, om vi måste det för uppdraget så...

- Så du är flygrädd? Konstigt, det brukar ju vara vi fantasifulla typer som är det. Ni praktiska typer får aldrig tvångstankar som "nu faller jag" när ni är uppe i höga torn och så vidare...

- Ja, ja, sa Ivan, jag är höjdrädd. Men jag ska stålsätta mig mot farorna. Låt oss få det överstökat...

De två fränderna ledde ombord sina ök på de silverskimrande faten, Gunno på det som Fasel reste med, Ivan på ett annat. När alla ghislaner stigit ombord stötte Fasel och de andra skivornas kaptener sina stavar i durken, varmed de gåtfulla farkosterna steg ljudlöst och svävade iväg i de rika, blå middagsskyarna.

Man flög över nejden och såg skogar, fält, glittrande sjöar och disiga lointäner.

- Hur långt från Ghislane är vi nu? frågade Gunno sin värd. Denne log enigmatiskt och sa:

- Inte så långt...

Riddaren undrade vilka dessa människor var, om de överhuvud taget var människor... Hur som helst skulle de ta honom till Pelagion och det var gott nog.

Man susade genom skyn hela dagen. Det blev kväll och natt men man kände sig inte trött av att åka på diskusarna, nej det var ett ständigt äventyr. Riddaren stod oavvänt och spanade framåt i rymderna och mitt i natten frågade Fasel denne om han såg något.

- Ja, faktiskt! sa Gunno. Jag ser liksom en blå fläck i rymdhavet.

- Det är platsen dit vi ska, sa Fasel enigmatiskt.

Något senare frågade Fasel samma sak:

- Ser du något?

- Ja, sa riddaren. Jag ser liksom ett ljus i den blå fläcken och det lyser som en stjärna.

- Det är staden dit vi ska! sa ghislanen.

Och något senare frågade Fasel åter:

- Ser du något?

Och riddaren svarade:

- Nu ser jag en stad som skiner av guld och silver.

- Då är vi framme, sa Fasel.

Man approcherade en stad, en skimrande stad i lufthavet, själva Ghislane. Den hade opalskimrande palats med tinnar och torn samt samt gyllene tempel, silverne paviljonger och prunkande parker; som ett utsökt smycke låg den vid stranden av en sjö.

De fem skivorna gled fram och landade på ett torg i stadens mitt; man steg av, våra
äventyrares hästar togs om hand och själva leddes man längs en gata kantad av höga hus med fönster av kristall. Människor klädda i mönstrat siden och med lustiga hattar hälsade dem avmätt där de gick och Gunno och Ivan hälsade tillbaka.

I ett palats i staden mötte de så sin ängel, sin sagesman, sin uppdragsgivare, den gåtfulle Pelagion. Men vad han sa och vad det ledde till kanske jag berättar en annan gång. Det vill säga - jag kunde berätta det nu men det är åtskilliga sidor som inte får rum i ett blogginlägg. Eller ens i tre blogginlägg. Men den som vill veta slutet kan maila mig och få sig en resumé, thank you very big!

(Illustration Arthur Rackham)

onsdag 28 oktober 2009

Bloggnytt


Detta är Svenssongalaxen, en kulturblogg om ditt och datt. Ni som följer den kanske undrar vad som ska komma här framöver? Det är ju snart 2 års-jubileum och allt, bara en sådan sak! Den 22 november fyller Galaxen två år.

Så vad ska hända?

Jag kan ju börja med att säga vad som inte ska hända.

Under sommar och höst har jag till exempel skrivit en del om antiken på bloggen. Det kommer jag knappast att göra mer. Den som vill ha mer Svenssonantik uppmanas istället att ladda ner min essäsamling om antiken. Där får ni läsa allt ni behöver veta om denna epok, om Grekland och Rom och allt vad därtill hör. Denna bok fick förresten beröm av författaren Bertil Mårtensson, som sa: "Lovely helt enkelt, en oerhört kunnig essäsamling!"

Det om detta. Sedan har jag på sistone skrivit en del om Japan på bloggen men också det hör till det förgångna. Ni som vill ha mer av den varan får ladda ner "Drakens spegelbild", en fräck studie av Japan ur olika synvinklar.

Så vad ska bloggen blogga om i framtiden då? Underrubriken är "Sci-fi och Lo-fi" så en del sf blir det kanske. Det torde också bli del prat om vad man sett på TV och en del noveller. Det torde även bli inslag från Svenssons vardag, kyrkprat, litteraturtips och matlagning med mera. Allt med den där unika Svenssontouchen.

(Danviksklippan söder om Söder, Stockholm)

tisdag 27 oktober 2009

Mellantext (slutet)


Regnig morgon. Men mild.

Följetänger kan vara roliga ibland, veritabla fortsättningsserier här på bloggen. Vi är mitt inne i en sådan just nu, den oefterhärmliga dikten Mellantext. Den handlar, kan man säga, om mig och mitt och lite till. Här kommer upplösningen, de sista sex delarna.

- - -

16.

Jag är spion; jag spionerar, cirkulerar och samlar upp information, vittjar döda brevlådor. Jag har en pistol i min fickradio, stationsratten verkar på avtryckaren: pang!

Jag är spion, bor på Spion Kop, spanar ut över världen som en annan Heimdall, ser allt, hör allt, expanderar ut i astralkroppen och vibrerar som en kristall.

Ich bin kein ausgeklügelt Buch, ich bin ein Mensch mit seinem Wiederspruch: jag vandrar längs koloniområde i natten och ser små hus på små tomter, dystra fönsterluckor och gunnebostängsel; ack att bo här i en liten stuga med trädgårdsland och sol, vatten i en brunn och så en bokhylla: "Den som äger ett bibliotek och en trädgård är rik"...



17.

"Var vänlig uppviska medhavd kasse/väska för kassörskan."

Den politiska Eddan, tio små systrar, Bert Håge Wells, Sune från Dune.

Jag är Svensson, Medelsvensson, mannen i mitten, mandalamannen. Total harmoni.

Nedstigning i helvetet, karusell i psykstormen, yl och skrik och dödsångest. Så en skylt om utgång, stapplande upp i ljuset och halt vid kondis, kaffe och kakor.

Illusionernas träd: en julgran behängd med krims-krams, änglar, trumpeter och jet-kolibrier, flöjter ur ödsligheten, Kitaro.

Skräckmaskarna, uppdrag i det okända: jag irrar runt på en främmande planet, försöker minnas mitt uppdrag; möte med rena rama Clarke, en annan verklighet, en högre verklighet; en kausalsfär, kristallsfär, platonisk kropp.

Metamorfoser: jag förvandlas från minus till plus, från sur materialist-nihilist till livsdyrkande, trädgårdsodlande mysfarbror.

De hundra hänryckningarnas hus. Ryckning ett: denna värld är inte verklig. Ryckning två: man kommer att reinkarneras. Ryckning tre: man har reinkarnerats från tidernas begynnelse. Ryckning fyra: man skapas två och två, man och kvinna, och följs åt genom inkarnationerna. Ryckning fem: världen är en illusion, en dröm.

Ryckning sex-fyrtiotvå: återuppleva sina 36 första liv. Ryckning fyrtiotre-nittiofem: de 52 resterande. Ryckning nittiosex: gudalegender av alla slag talar sanning. Ryckning nittiosju: vad som hänt i sagan ska även hända dig! Ryckning nittioåtta: du är fri. Ryckning nittionio: vara och tänka är samma sak. Ryckning hundra: det är som det är, var som det var och blir som det blir.



18.

Vårens löv och höstens: vår gröna löv, höst gula; oktobers bladguld virvlar överallt, gran korta barr, tall långa.

Postflyg syd: i säcken ett vykort från grillbaren Valsaren i Fagersta, tre skilling banco; Ellilord, O Lord!

Stormen: det var en mörk och stormig natt.

The restaurant at the end of the universe: ingår påtår.



19.

Det här är en reboot, det här är den befriade världen: aldrig mer ska vi tänka på pingis, fika och wienerbröd -- nej, vi ska bli eteriska och danna, växa tillsammans, bygga ekobyar och skulptera våra drömmar, i marmor och trä, keramik och alabaster.

Vissa spelar spel, andra beundrar bara schackpjäsernas skönhet.

Vissa spelar tvådimensionellt över planen, fram och tillbaka, andra däremot spelar bakom buren, som hockeylirare. Det ger spelet en ny dimension, en svängigare rytm.

Vissa slår spelet över ända, andra ändrar reglerna under pågående match. Vissa spelar med domarpipa i munnen.



20.

Recap, rehab, utan början, utan slut. Jag har levat, jag har rehabiliterat, samlat upp energi.

Nu ser jag bonden komma i byn, han har bylingen med sig. Nu ser jag motorvägen sträcka ut sig i morgonljuset; jag sadlar min springare, sitter upp och säger: "Sträck ut!"

Nu har jag lämnat slutenhetens förhållningssätt, nu går jag över Siratbron med en leksasbil i handen, min obol och heliga skarabé, min talisman: hell on my right, paradise on my left, and the angel of death behind...



21.

En reboot, en rekapitulation: jag har tagit min fana och målat den, smyckat den med brokiga bilder i rött och grönt, silver och guld, blått och violett. Jag vajar den för kreti och pleti, överlämnar den till konsternas armé; jag ser dem marschera bort, ut i markerna och in i solnedgången.

Recap, rehab, Jerobeam och Melkisidek. Jag är klar, kan vila, men ändå fortsätter jag: rörelsen som tillstånd. Jag inkarnerar och reinkarnerar, går från liv till liv, från kropp till kropp; ser en flamma vid horisonten, överskottsgas från oljeborr. Jag går ut i öknen, finner en blomma och plockar den, kommer till ett tempel, går in och lägger blomman på en sarkofag, en tomba av röd porfyr. Sjunger:

I know, I know, I know, ye-eah I know...
My life it started long time ago,
where will it end I don't know -


Återge färgerna deras djup, formerna deras kontur, elden sin glöd och linjerna sin spänst. Be all that you can be -- be the change -- undo the heavy burden, and let the oppressed go free --



Relaterat
Mellantext, del 1
Mellantext, del 2
(Illustration Boris Vallejo)

måndag 26 oktober 2009

Mellantext (forts)


Jag sov nästan tolv timmar i natt.

Mild morgon.

Då så, dags för dagens blogginlägg -- och det blir fortsättningen på gårdagens prosaskiss, "Mellantext". Går allt vägen avslutas det hela i morgon med de sista fem styckena.

- - -

10.

Mellantext, energiladd, turboladd, ladda basen, dela in hypstasen, dela in i kapitel, domkapitel: Chapterhouse Dune -

The currents of space -

The watering place of good peace -

A cleft of stars -

The new improved sun -

I'm a flame burning higher, trying to burn the sun...

Jag kapitulerar, jag cirkulerar, samlar upp energi.

Jag laddar batterierna och beser konst, energirik konst; äter kost, energirik föda, morgon, början och ljus. Julafton, äventyr, liv och livtrasa.

Varför är jag så lugn? Varför är där inga moln på himlen, varför är där ingen is till punschen? Uthärda skönheten, stå ut med den fria motorvägen framför dig.

Heading out to the highway -

Midnight highway -

Roll on down the highway -

Den höga vägen, "The high history of the Runestaff". High commissioner to the emperor of China, treated with a high hand, högtyska, högalviska, högt bland Saarjärvis moar.



11.

Jag körde budbil, körde grejor och körde bandvagn, målade skylt och putsade skor, mina egna skor. Blev bra på det hela, uppfann en ny metod: jag tände eld på skokrämen och baddade skon med detta flytande vax; krämen trängde in i lädrets alla ojämnheter. Det hela fick torka och sedan putsade jag, polerade mina pjuck till spegelglans, mina svarta lågskor: svarta snabba.

Jag gick in på ett automatfik, köpte päronfestis och släta bullar. Automaten gick att manipulera, gick att få retur samtidigt som maskinen trodde den fått betalt; jag skattade den på tre festis och två bullar på detta sätt, satte på en jukebox, Tour de France med Kraftwerk.

Musiken plingade, jag fikade och solen sken. Jag var ensam på automatfik med mat jag inte betalt, som att befinna sig i en lucka i rumtiden: jag kunde sitta där för evigt, äta och sova och lyssna på musik.



12.

Jag laddar, jag cirkulerar -- och samlar upp energi.

Jag laddar batteri, sitter säck, runkar sump och jobbar båt, längtar sten och leker barn.

Jag far runt i en virvel, samlar upp energi, leder in den i mitt syste och gör den till min egen. Jag fångar in angripande pilar, vänder deras kraft och sänder ut dem igen.

Jag är mellan arbeten, mellan världar, mellan Skylla och Charybdis, pest och kolera, orsak och verkan. Jag är mannen i mitten, i centrum av corridan, mitten av mandalan. Man kan inte komma längre än till mitten.

Ta't lugnt, ta en Toy, två alnar blå boj: Willem Boy, Guillaume de Boyers.

Recap, hubcap, reset cap on hub after use. Hubcap, hobnob, Notts county. Jag är Pripp och jag är sipp, jag är Leif och har en slejf, Quintin Hogg seglar kogg; Krobbe Lundberg, Troggs, two thousand hogs and two thousand sheep.

Jag samlar upp mina utströdda år, jag recyclar, restylar, reinventar min varelse; Varela, sa 're va 're, Vasari, Waasanlaivat; Vasse Vasá, há-há-há-haà.

Jag går tillbaka: re-iterate, roten r, gå; going back all the years now, going back... go back, general Lee, go back!



13.

Jag fick komma på omslaget till Teknikmagasinet, jag spekulerade på agiot, ylade under Paris' broar, irrade full från Blåsut till Danvikstull.

I en Dodge Highway Kingsman Custom Sports Sedan kryssar jag landsvägen fram, mål Det Perfekta Stället, där jag ska leva i ära och förundran för evigt. Jag kör om en Ford Fairlane Crown Victoria Sunliner, en Chevrolet Corvette Mako Shark, en Plymouth Road Runner Superbird och en Cadillac Eldorado Brougham, med Turbo Fire, Electro Touch, Power Glide, Dyna Soar: "still leaves second gear rubber"...

Four on the floor --

Bucket seats --

Seats a whole baseball team beautifully --

Double barrel carburettor --

Per apostlahästar vidare mot intet. Man är redan i mitten, är redan framme, ändå går man: rörelsen som tillstånd.



14.

Jag rechargerar, restituerar, går ner i mörkret och snappar åt mig den försvunna diamanten, återvänder i triumf.

Nu ska jag göra film om Dag Hammarsköld, Raoul Wallenberg, Sigvard Bernadotte. Nu ska jag lyfta fram kulturfrågorna. Nu ska jag öka bidragen till den fria dansen. Nu ska jag gå ut i skolorna och informera, tala med ungdomarna, höra vad de har att säga: religion, vad tycker ni om det? geografi, vad tycker ni om det? litteratur, konst? Claude Lorrain, Brueghel den äldre? cambridgeplatonismen? sofisterna?

Jag kapitulerar, rehabiliterar, blir någon annan: mig själv.

Jag kommer till himlen, återger mitt liv: vad har jag gjort, vad har jag förslösat? Har jag tagit till vara på gudomliga skatter, prisat ett glas vatten, en blå himmel? "Svaga är de som hädar, starka är de som prisar"...

Jag vecklar ut min nonexistenta fana; vad står skrivet? Svensson, det står Svensson, han är en Svensson, en svenne: "Håll dig till höger Svensson, annars slutar det -- med en präktig smäll! snälla Svensson”...

Jag beser konst, stor konst, läser de tunga böckerna som tynger mitt bröst; man ska bara läsa till sängs eller i skön fåtölj.

Signor Rossi går på Savoy, i sin lilla auto-jet --

Jag kastar min gläjde som fåglar mot vinden. Jag ger mig ut för att hitta mitt land, och finner det i en avkrok bortom en vägbom: en grusgrop med en barack, ett transportband och en hundsjö; lera, mossa och rasbrant och en FibAktuellt från 1972 på matbordet i baracken.

Här slutar allmän väg. Men här börjar något annat: wie man wird, was man ist.



15.

Valet är illusoriskt, man kan bara välja sig själv.

Att välja och vilja det valda: tung trafik på Enköpingsvägen, nian körandes runt Örnparken, soptraktorn kommer!

Kvart över armen, dag noll; nihilism? Nej, zenbuddhism och désir à la vide i Weils anda. Tidlöshet, stoppa världen och genombryta Mayas slöja, se hur tingens tomma molnvärld går.

Tung yrkestrafik = tung yrkes

Statsisbrytare = statsis, grabbar, statsis!

Himmel och helvete; jag var i paradiset och hamnade i helvetet, kravlade mig så sakteliga upp till en grå nejd, ett varken-eller, ett limbo, en gryningszon, en löftesrik zon med ljus vid horisonten: Belo Horizonte.

Korsordslexikon, orden korsar sig, jag korsar mig: struphuvud, höger axel, vänster axel, hjärta; ajna-cenrtum, höger öga, vänster öga, struphuvud; try it, you'll like it, världen stannar upp, ett förstadium till veritabelt stopping the world à la don Casta.

Fakta om Sverige: nio miljoner själar, berg och träd och städer: Åsele, Enköping, Övik och Uppsala.

Jag är rymdskeppskapten, grovt kriminell, guru och grottman, rymdsoldat med jet-pack och jetlag: I´m a loser baby, so why don't you kill me?

Jag är på jakt efter Andernas svarta te, den heliga bägaren. En resa, ett sökande med brokiga basarer, gåtfulla ceremonier och legender och samtal med indianer i avlägsna byar. Kommer jag att hitta min skatt, hitta mitt mål, hitta mig själv? Resan fortsätter...

Litteratörer och militärer, pennan och svärdet, pennfajtare: a warrior-poet in the old, classical sense. Kipling talade om "mina regementen", och menade då såna han besökt eller som legat i städer där han bott...

Sällsamt, egendomligt, besynnerligt och gåtfullt: stormslitna himlar, knarrande dörrar, fullmåne och vargyl.

Reboot, rehab, Jerobeam och hans vänner. Rekapitu, in situ: capo di tutti capi.



Relaterat
Mellantext, del 1
Mellantext (slutet)

(Carl Lundgren, "Rest")

söndag 25 oktober 2009

Mellantext (början)


Härmed en längre prosaskiss, en "mellantext" kan man säga.

Den må vara lite dunkel. Nu är ni varnade; läs själva och se.

- - -

1.

Det här är en mellantext, in between jobs. Gråzon, mellanzon. Jag cirkulerar -- och samlar upp energi.

Det här är Faresta och Arnäs, "största Arnäs-stölden" och Ilo Piano.

Det här är Övik, Uppsala, Enköping: skiffertak på Korsängsskolan, Savoia-Marchetti, Fanna, Bacho och P1, Första pansarregementet, Göta pansarlivgarde, kedjeslammer mot gatsten.

Det här är Sollefteå, Köpenhamn och Berlin, fällda broar i Leningrad, Stockholm och Läby, snö på antennen.

Det här är en mellantext i mellanzonen.



2.

Jag återger mitt namn, Svensson, och min ålder, 43. Jag cirkulerar, laddar upp, gör en halv takts paus.

Det här är reboot, rehab och Jerobeam; det här är pansarskott, grg, ksp och ak, kpist och svarta snabba, vita blixten, vita nejder, vita frun.

Jag går genom tempel och trädgårdar, mediterar över tomheten, läser på skyltarna: "Kasta ej ut föremål, som kan vålla brand eller annan skada." -- "Luckan till sopnedkastet ska stängas tyst och försiktigt." -- "Ingen reklam tack, men gärna IKEA-katalogen."

Jag sätter mig ner, mediterar och samlar energi. Söker i egna register, bedriver inre spaning.




3.

Jag återgår, återger, återskapar molnen ovan Myrstigen, älven utanför Trillen, Soptraktorn, Tures lägda och bilvraken, krossat glas och galon, ledsna strålkastare i mina drömmar: Ford Galaxie, Dodge Highway, Chev' Biscayne.

Jag återger: Scaniamodell, Tekno tankbil, Shell; Shellpengar, dyraste guld, hårdvaluta, värdelöst och oväderligt.

Tekno var det danska modellbilsfabrikatet; jag högaktade Danmark för Tekno, för dess modeller av polisamazon, scanias och Volvo 144, röd. Danmark må ha varit ett skruttland, de hade ju varken Saab eller Volvo, men de hade Tekno! Bilmodeller, heliga skarabéer som låg skönt i handflatan; tullpeng för passage till andra sidan.



4.

Reboot, rehab, rehabilitering för utnött själ. Jag återger färgerna deras glöd, formerna deras kontur och ljuset dess lyster, ur juvelslipade strålkastare: jewelled headlights.

P 1800, Dinky Toys, djupröd, racing och fart. Freddie fartfantomen, brandeliusimitatören Persson och visselkonstens Napoleon, ett skogslejon: nabu-leon.

Jag läste sanskrit, blev galen och konsumerades av the fire from within, spontaneous combustion, och kvar blev endast skorna. Nu går jag här som ett spöke, genom parker och trädgårdar, palats och tempel -- och söker den omöjliga friheten, far som en osalig ande genom skriande helveten, pandemonium, skärseld och bergets topp, vidare upp i saliga ängder: himlar 1-7, och så det allra heligaste, agnostos theos i sin åttonde himmel, sanningens pleroma.

Gud summerar, Jesus sänder ut; vid anträffandet av Gud summeras mitt liv, rekapituleras.



5.

Jag kapitulerar, jag rekapitulerar.

Mina regementen: I 21, I 14, Dalregementet, guld i solnedgången, T3, S1 och P1. What's the name of that very fine regiment marching over there...?

Brokig fana: jag strider, jag lever. Vit fana: jag kapitulerar. Svart fana: Black Flag... Så vad blir min fana under denna reboot, denna rehab, denna Jerobeam-jeremiad? Vit grund, brokiga figurer? Grön fana, vapen i guld och violett? Renfana?

Jag återgår och återger min strid och min kampanj, återger förloppet som jag känner det. Allt är symbol: ett par skor, en stockros, en cykel i ett ställ av galvaniserat järn.



6.

Återtåg, zooma bakåt: läs läxan annars dör du, torka skivan annars repas den, ta på mössan annars får du öroninflammation.

Jag rådfrågar åter datorn; du är dator, du ska ge mig något, detta är din innebörd: roten da, som i datta, damyatta, dayadhvam, det givna - givmildhet -- givandet. Så vad kan du ge mig dator, kanske inget annat än vad du programmerats till -- men vad kan du återge, dator?

Jag återger min barndom: fransig jacka, halvlång, konstläder, praise the lord i Vårfrukyrkan; Arnäs' kyrka, Öviks kyrka, Uppsaladomen, Kazaankatedralen, Michaeliskirche, Wahlmans Engelbrektare.

Prisa Gud, loven honom med psaltare och cymbal, med puka och dans; loven honom i hans helgedom, loven honom på fälten, i hängmattan, i bilkön.

Gud kommer av roten hu, betyder "kalla, åkalla": sanskrit huta är ett particip av hu, "åkallad", och så vidare till germanska gudha, den åkallade; Gud betyder alltså "den åkallade": I-I-I am caaaaling youuuu, Bagdad Café. Så lunka vi så småningom...



7.

Nixon, Carter, Ford, O Lord! Hårda strider vid Papegojnäbben, Kina invaderar Vietnam, nu tar vi vicekungen i Khyberdalen. Gruppera i skogsbrynet, slå ut fiendens pansar. Ta Sydgeorgien, använd den som bas för återtagandet av Falkland. Landsätt från fartyg, raska på och ta Port Stanley innan löven faller. Bv 202, fotmarsch, helikoptrar sänkta med HMS Sheffield.

Återgivande av tal, av färger, av ljud: this is a journey into sound. Kedjeslammer mot gatsten, krypkedjor, larvfötter; "ur P1:s gråa stenar, hans kedjor gnistor sprängt". Hemglassbilen hade först vällingklocka, sedan trudelutt; vällingklockan farlig, kunde förväxlas med backvarning, därför trudelutt.

Ljud: kyrkklocka, "kling-klang, klockan slår, stig upp och plocka mossa", sonnez les matines, ringklocka ring. Aspen bad mig löpa-löpa, linden bad mig vila. Spelar min lind? Sjunger min fågel? Gör sig kungen glada dagar? Lita på Lind, fråga Lund.



8.

Jag kastar min glädje som fåglar mot vinden. Free as the Byrds: fri att jangla min gitarr, Hey mr. Man. Som en tjuv i en film av Michael Mann: regnvåt gata, lyktor, Tangerine Dream och Diamond Diary: moll, moll, en oändlighet av moll -- men resan tar fart, riffet gör genombrott och med gryningen kommer frälsningen.

Through metamorphic clouds: jetflyg och dharmashâstra, spela harpa på ett moln, prisa Gud; loven honom i smäktande salar, på Ljungby hed och vid pilträdens fläkt: The wind in the willows.

Jag återtar min energi, vandrar fri -- ni däremot, "ni som går åstad med osköna rörelser, vet ni hur det är att lyfta sitt huvud fritt?"



9.

Jag känner döden nalka sig: all my life-blood is slowly draining away, and I feel that I'm weaker every day...

Man har döden alltid på sin högra sida, säger don Casta. Att vara du och bror med döden; hans ansikte är ännu bortvänt men den dag man ser honom en face, då är det dags.

Jag kapitulerar, slänger fanan, genomgår luttring, reser mig och lever utan fana. Allt är min fana, alla symboler är mina, alla arketyper: barnet och blomman, skeppet och nyckeln, friden och ron.




Relaterat
Mellantext: del 2

(Carl Lundgren, "Water")

lördag 24 oktober 2009

Grön dag


Det är mitt i hösten men än finns det grönska. Konstigt nog. Grönt gräs, gröna tallar, gröna buskar...

Jag var och handlade nyss. På Hemköp Västertorg. Det var OK. Bland annat köpte jag ett hekto lösgodis. Det var: åtta chokladknappar, tre malteserkulor, fyra skumsvampar, två hallonbåtar, två gelehallon och en fudgekola. Plus en Cloetta Sport Lunch, ett slags chokladkaka på 50 gram.

Jag köpte även en gurka för 10 kronor (kilopris 30), bananer för 20 kronor kilot, rapsolja och en gul lök.

Jag köpte en kålrot. Den vägde 210 gram och kostade 14,90 kilot, alltså gick den lös på 3,13 kronor.

Jag betalade med kort. Tiden var 09.40, det står så på kvittot och det kan stämma. Jag pantade fem PET-flaskor och fick 10 kronor pantretur för dem.

(Carl Lundgren, "Spring")

fredag 23 oktober 2009

Oktober


Jag var i Stockholm nyss. Jag kom med åttatåget från Uppsala, det var lördag och jag hade lite tid att slå ihjäl. Så jag tänkte: här ska kyrkspanas!

Det gjorde jag. Men ingen var öppen - och kyrkor ska ses inifrån, det är huvudsaken.

Nåväl. Jag var för tidigt ute, det var stängt för renovering osv. Men ändå: det var märkliga syner, fascinerande!

Först kom jag till Klara kyrka. En traditionell omgivning: en kyrkogård med gräsmattor och gravar. Skön oas mitt i city. Och kyrkan i sig pampig på nära håll, ett rikt pastorat som förmådde bygga sådant på 1600-talet. Innan Hötorgscitys skyskrapor var denna tornspira högst i regionen.

Sedan var det Jakobs kyrka jag besåg. Ligger inklämd bredvid Operan och lite andra hus, man kommer direkt inpå entrén från gatan så att säga. Men sydfasaden ligger mer öppet, här presiderar byggnaden för alla att se. Tornet sitter mitt på, rakt över korsmitten vilket är rätt ovanligt. Och en ovanlig röd färg på fasaden, se bild.

Sedan kom jag till Storkyrkan i Gamla Stan, domkyrka för Stockholms stift. Awesome. Och före det, från Gustaf Adolfs torg, skådade jag Skeppsholmskyrkan bortom redden, skönt belägen på sin höga ö. Den är numera avsakraliserad och gjord till körsångstempel - men därmed är den fortfarande ett tempel, man ändrar inte en byggnads väsen så lätt.

Så att: kyrkor ska ses inifrån - men även exteriören kan ge en material för ens drömmar.

torsdag 22 oktober 2009

Lennart Svensson: Drakens spegelbild - en bok om Japan


Ni har på sistone kunnat läsa en del om Japan på denna blogg: inlägg om Kurosawa, samurajer, bilindustri och science fiction osv. Suktar ni efter mer kan jag bara gratulera er: manuset som dessa texter är hämtade ur finns nu att ladda ner som pdf.

Det är en 95-sidig bok med essäer om Japan, om gammal kultur och ny, om buddhism och Mishima och Dr. Suzuki och sjöfart, om ovan antydda sf och bilindustri och Kurosawa och mycket mer. Det är historia och konst, det är religion och filosofi, det är moderna krig med Togo och MacArthur och det är samurajer och svärd. Det är, kort sagt, "Drakens spegelbild - en bok om Japan".

Klicka på länken och läs förordet vetja', då får ni veta lite mer. Eller ladda ner filen och spara den, det är gratis. En gratis Svensson säger man inte nej till, eller hur...? Så slå till idag, imorgon kan det vara för sent.

onsdag 21 oktober 2009

Kurosawafilmer


Jag sitter här och tänker på Akira Kurosawa.

Han har alltid varit uppburen i väst, ingen tvekan om det. Därför tog det ett tag innan jag insåg hans storhet - för alltså, ni fattar, man ska alltid vara kärringen mot strömmen och det där. Säger alla att NN är bäst då vägrar jag tror det.

Anyhoo: Kurosawa. Född 1910.

En av Kurosawas filmer är "Sju samurajer". Den handlar om sju samurajer som ska rädda en by som hemsöks av banditer. Nattscenen där skaran vakar inför slutstriden är kongenial, den drar ner tempot i lagom mån inför finalen. Så kommer attacken, man försvarar sig mot de beridna banditerna som stormar in i byn under ett regnväder; bygatan förvandlas till lera och striden blir ett kontrollerat kaos.

Banditerna besegras, byn räddas och nästa dag skiner solen; byborna firar med sång och dans medan samurajerna packar ihop och går. En av dem vänder sig om, ser på byborna och säger: "Så har vi då förlorat igen." Detta har tolkats som att samurajen i detta Tokugawajapan höll på att marginaliseras, framtiden tillhörde fredliga näringar – men nog kan känslan av förlust hos denne samuraj även bestå i något annat, som att han inte dog i den nyss timade striden? En näraliggande tolkning för den som vet något om samurajmentalitet.

En av de sju spelades av Toshiro Mifune som några år senare åter var Kurosawasamuraj, i "Livvakten". Här är det mytskapande, screen-presence och andakt för hela slanten: den samuraj han spelar kommer gåendes till en by, tar in på ett värdshus och serveras av värden. Denne går krumböjd och tjattrar ständigt, en kontrast till den högreste, tigande Mifune. Trots tigandet, frånvaron av repliker förstår man precis vad han är för en typ: en ödets man, en hjälte. En bild som säger mer än tusen ord.

Ännu en ordlös episod finner vi mot slutet. Det är den där Mifune laddar inför slutduellen och sitter i ett rum där några löv fladdrar in; han fixerar blicken på ett löv, kastar sin kniv och naglar fast det: a defining moment.

"Livvakten" inspirerade annars europén Sergio Leone som överförde storyn till westernmiljö och spelade in den i Italien och Spanien. Det lät verkligen inte lovande, det luktade lågbudget och kommersialism lång väg – men Leone var inte vem som helst, han var ett geni som Kurosawa. Idag är Leone ett etablerat namn men visst förekommer nedsättande kommentarer än idag om hans tilltag i denna första film, "För en handfull dollar", att det hela var plagiat av Kurosawa och så vidare. Låt oss snarare kalla det ett begåvat lån. Dessutom var Leones story, med hjälte som kommer till stad och spelar ut två grupperingar mot varandra, också baserad på en italiensk 1700-talsnovell, "Två herrars tjänare".

Leone gick sedan vidare och gjorde en rad westerns som med rätta blivit klassiska, en vitalisering av genren: eleven slår läromästaren, Europa slår USA på dess hemmaplan. På tal om westerns så har Kurosawa själv inspirerats av filmer av John Ford och Howard Hawks.

Ännu en Kurosawafilm är "Kagemusha - spökgeneralen". Den handlar om en man som blir stand-in till daimyon Takeda Shingen sedan denne avlidit; man vill bevara Shingens aura som politiskt vapen. Jag håller med den som sa att Tatsuya Nakadai är fel i huvudrollen, det borde ha varit Toshiro Mifune istället. Det var det där med screen-presence.

Kurosawas "Ran" är för sin del löst, mycket löst baserad på Shakespeares "King Lear". En påvisbar koppling till japansk historia finns också i den, i form av släkten Mori som hade tre punkter under en bjälke som vapen. Bakgrunden till detta emblem illustreras i filmen där fadern säger sina tre söner att en ensam pil kan brytas men inte tre ihop. Filmens brödratrio följer nu inte rådet utan börjar fejda. Verklighetens Morisöner åter var mer hörsamma, höll ihop och blev en mäktig klan. Nämnvärd är annars stridsscenen på slutet av "Ran" där man inte spar på blod (det är annars ovanligt att överhuvud visa blod i sedvanligt filmvåld), med mollstämd musik av Takemitsu.

"Augustirapsodi" är vad den beträffar baserad på en roman. Några barn spenderar sommaren på landsbygden utanför Nagasaki hos sin farmor som berättar för dem om atombomben som dödade hennes man. Så förgår filmen med diverse intressanta, gestaltande scener, laddade med innebörder; det är hieroglyfskrift och ideogram i rörelse, med bilder som talar och inte ack-så-väluttänkta repliker. Som när farmodern får besök av en bekant; de pratar inte, bara sitter mittemot varandra med nedböjda huvuden och mediterar.

Mot slutet kommer farmoderns brorson på besök; denne är etniskt sett halvjapan, bosatt i USA sedan länge och därmed helt amerikaniserad. En kulturkrock befaras men när han väl kommer uppstår förståelse. Mannen spelas för övrigt av Richard Gere som i verkliga livet är praktiserande buddhist så han passar ju bra i sammanhanget. Han talar dessutom japanska, ej dubbat; bra detta att inte jämt låta engelskan breda ut sig.

Geres rollfigur ber bland annat att få besöka Nagasaki och ett minnesmärke över bombningen. Förståelse över nationsgränserna.

Omnämnda filmer

Sju samurajer, 1954
Livvakten, 1961
Vägvisaren, 1975
Kagemusha, 1980
Ran, 1985
Augustirapsodi

Relaterat
Ernst Jünger
Hård rock
Kurosawa: Drömmar

måndag 19 oktober 2009

Imagicon2


Kära dagbok. I helgen var jag på sf-kongress i Stockholm. Det var roligt.

Det var Imagicon2 som hölls borta i Skarpnäck, ändstation på linje 17. Jag höll bland annat ett föredrag om Ballard, jag sålde böcker, jag nätverkade och stod i.

Böckerna sålde bra, till exempel strök alla ex av "Den musiske matlagaren" med. Och jag träffade folk, gamla och nya bekanta, ingen nämnd och ingen glömd. Och jag snackade och fikade och gick på krog och hade mig, ja jag bevistade även en programpunkt om Nova Science Fiction. Allt inom ramen för detta event.

Jag köpte några van Vogt på conen, bland annat den med Penningtonomslaget ovan. Dessutom en ockult roman av Colin Wilson.

Så in alles kan man säga: det blev en lyckad helg.

söndag 18 oktober 2009

De 47 ronin


Hur roligt är det inte att berätta en historia, en rak story med början, mitt och slut. Det må vara en saga eller en faktisk händelse, det kvittar; berättelsen får dig i sin makt, berättelsen berättar sig själv.

Så varför inte återge denna äktjapanska story med inslag som heder och hämnd och ond bråd död? Jo, det ska jag göra; plats på scenen för de 47 ronin.

1.

En adelsman vid namn Asano Naganori hade fått en tjänst vid hovet som en av två lakejer åt shogun, en hederspost. Vid ett tillfälle skulle de två presentera varsin gåva till hovmarskalken, herr Kira, men Asanos gåva var inte lika fin som den andres; detta gjorde att Asano kände sig bortgjord, han "tappade ansiktet" som det heter i fall som dessa. Till saken hörde att Asano hade en kunnig medhjälpare som hette Oishi Kuranosuke som hade kunnat hjälpa honom med etikettsfrågor, men nu var denne bortrest så Asano var hänvisad till sig själv.

Sedan gällde det en mottagning för shogun, själve Tsunayoshi, i tronsalen på slottet i Edo – men Asano klädde sig fel, och det var Kira som medvetet hade instruerat honom fel som hämnd för den ringa gåvan. Asano blev rosenrasande och drog sitt svärd där i tronsalen för att attackera Kira; det hann nätt och jämnt komma till blodvite, Kira sårades i pannan men annars hölls Asano tillbaka av tjänare.

Moralkonflikt: Asano hade skymfats av Kira men han hade själv skymfat shogun genom att dra blankt i dennes närvaro, så för detta tvingades han ta självmord. Oishi, hans adjutant som varit borta under själva händelsen, kom hem och fick se sin herre just som denne skulle döda sig. Asano sa inget, bara satt där med sitt seppukusvärd mot buken, tittande på sin adjutant med innebördsdiger blick. Sedan dödade han sig.

2.

Oishi visste vad han måste göra, och i förstone sammankallade han Asanos alla vasaller och erbjöd dem ekonomisk ersättning ur Asanos tillgångar. Detta accepterades av några, men dessa ses endast med förakt av eftervärlden; de fick sin pekuniära ersättning och försvinner därmed ur denna berättelse.

De 47 kvarvarande av Asanos vasaller beslöt sig för att hämnas sin herre. Det är detta som gjort dem legendariska, att de handlade som riktiga samurajer trots att tidsandan inte riktigt främjade ett sådant handlande. Några krig fördes inte på den här tiden, Japan var avstängt från omvärlden och samurajerna hade svårt att motivera sin rangställning i samhället. Handelsmän och hantverkare däremot som stod lågt på samhällsstegen, hade desto större inflytande genom sin ekonomiska makt; många samurajer stod i skuld till dem.

De 47 beslöt sig för att hämnas. Oishi var ledaren. Han hade en plan att man skulle dra sig tillbaka till Kyoto och ligga lågt ett tag, men när uppståndelsen lagt sig kunde man slå till, säg efter en à två år. Men innan dess skulle man låtsas som ingenting, man skulle leva som vanligt; ett läge av "aldrig tala om det, alltid tänka på det".

De 47 började sin cover-up. De levde som slödder och lät omgivningen veta det; bland annat skilde sig en från sin fru. Omgivningen dolde inte sitt förakt. Oishi möttes till exempel en gång av en gammal bekant; denne frågade då om han inte tänkte hämnas på Kira, men Oishi svarade genom att dra fram en del av sitt svärd och visa hur rostigt det var...

3.

Tiden gick och det började bli dags för handling. Den 14 december 1702 skulle det ske; Ruth Benedict säger att det snöade, ett visst färgtryck däremot visar en månljus natt, så vi väljer det senare för bättre atmosfär. Sällskapet samlade sig och bröt sig in i Kiras hus i Edo - och först kunde de inte hitta honom, men efter ett tag träffade de på en figur ute i vedboden. Denne sa sig dock inte vara Kira utan gårdsförvaltaren, men en av ronin kände igenom honom som Kira på grund av ärret i pannan som Asano gett honom.

Vad hände? De dödade honom varefter de skar av huvudet och bar det i triumf till en gravplats. Där placerades det ovanpå Asanos grav; jämför här Taira Kiyomoris död då han sa "placera Minamoto Yoritomos huvud på min grav". Även i gamla fältslag högg man huvudet av lik och hade formliga ceremonier under vilka dessa betraktades.

De 47 ronin hade hämnats sin herre, de hyllades som hjältar, men ur samhälleligt perspektiv var det hela betänkligt. Shogun ansåg sig inte kunna ha band med ronin som strök omkring i landet och hämnades, samurajheder eller inte; det störde ordningen, hotade centralmaktens våldsmonopol, dess suveränitet.

Så var det: Japan var som antytts inget lösligt feodalrike vid tiden utan en genomorgansiserad centralstat, där fanns inte plats för medeltida samurajkodex. Alltså tvingades de 47 av shogun att begå självmord på den formella anklagelsen att ha utfört "oproklamerad hämnd".

Detta är kanske vad en västerlänning skulle kalla ett sorgligt slut, men japanen ser det nog inte så, det var ju samurajens plikt att följa sin herre i döden. De 47 hade kanske tagit livet av sig ändå, tids nog; att vara herrelös samuraj, ronin, var i sig något föraktligt enligt gammal sed. Hur som helst begick de sitt seppuku under en officiell ceremoni och kom att hyllas som hjältar.

(Bilden är ett träsnitt av Hokusai, visande hur de 47 bryter sig in i Kiras gård.)

fredag 16 oktober 2009

Recension: Tron (1982)


Filmen "Tron" är en modern klassiker.

Detta skrivs en kulen höstdag i Uppsala 2009. Jag sitter här och minns en annan kulen höstdag, en synnerligen mörk kväll i Övik 1983; då cyklade jag iväg längs gyllenbelysta vägar på min femväxlade Crescent med sportsadel och rakt styre, ej bock. Jag pinnade på och nådde centrum, parkerade cykeln, gick fram till ett biopalats och betalade 20:– för biljetten. Jag köpte en påse "Nonstop", gick in och satte mig.

Efter reklam för Göteborgs kex, Timotej schampo och ”Wrigley’s tuggummi, en smak av paradiset”, förflyttades jag till ett samtida L. A. där en datadyrkande Jeff Bridges låg i konflikt med den drakoniske David Warner, chef för ett IBM-liknande företag. Bridges gör inbrott hos Warner – men fångas i klorna till superdatorn Tron, bestrålas och teleporteras i virtuell form in i denna dator, där han blir tvungen att spela dataspel tills han dör…!

Jag hade sett en snutt av detta på TV, det var lockande att se denna datoranimering, det var något nytt där och då i detta tidiga 80-tal. Och nu satt jag där i biofåtöljen och följde äventyren, visuellt engagerande må jag säga, storyn var lite tunn, det ska medges – men helheten var läcker, färgerna och ljusflimret var något nytt.

Nytt, nytt, det ska hela tiden vara nytt! ”Make it new!” heter modernismens slagord, vi ska alltid ha nya kickar i våra urbana bostadsceller, avskurna från naturligt kretslopp i elementens famn som vi är. Nåväl, denna film var ny och rolig för ögat, det var fantasi i nya former. Idag lever vi i en datavärld som 80-talsmänniskan inte kunde föreställa mig, i vart fall inte jag där jag 17-årig satt och glodde på ”Tron” – och även om jag gillar denna nya datavärld så grämer det mig en smula att man inte kan bege sig in i datorn på det där syntetiska sättet, inte kan gå runt bland räta vinklar och med lysande dräkter och rejsa med virtuella motorcyklar.

Dagens dataspel har simulering så det räcker, icke förty. Men den där rymdkänslan man hade i "Tron", parat med lysränder och virtuella väggar och allt, och svävande skepp över datanejden – detta ser man sig förgäves om efter idag, i denna sköna, nya datavärld.

För övrigt tycker jag de missade en skön, bildmässig poäng i slutet av "Tron". På slutet har Bridges tagit sig ur datorn och fått hämnd på Warner i den riktiga verkligheten. Och så stiger hjälten ombord på en helikopter som flyger bort över L. A:s landskap, med nattljus i mörkret. Hur läckert, tänker jag då, hur läckert vore det inte om de då hade förvandlat denna verkliga nejd till en datanejd, ett virtuellt landskap som det man mött tidigare, med stadsljusen förvandlade till datagenererade ljuslinjer och allt?

Det hade varit rena Matrix före Matrix, så att säga.

Trots det är "Tron" ganska fulländad. Den förtjänar sin status som klassiker i sf-filmgenren.

Relaterat
Frederik Pohl
Arthur C. Clarke
"Neuromancer"
Robert Heinlein
Analog Science Fiction

måndag 12 oktober 2009

Akira Kurosawa: Drömmar (1990)


En fenomenal Kurosawafilm är "Drömmar". Den växer för varje titt må jag säga. Jag såg den på bio när den kom och har sedan dess spanat in den på TV flera gånger.

Solen skiner, en regnskur drar förbi. Ut från en gård kommer en pojke. Hans mamma säger åt honom: "Nu när det regnar har rävarna sin bröllopsparad. Den får ingen se så akta dig noga!"

Pojken ger sig ut i den regnvåta, solbelysta skogen och får strax se något röra sig bakom träden. Det är rävarnas parad, illustrerat med människor utklädda till rävar som går fram till pentatonisk musik, målade ansikten och stiliserade rörelser: det är arkaiska fläktar och hotfulla åtbörder. Pojken gömmer sig bakom ett träd men rävarna får syn på honom. Pojken går sedan hem där mamman säger åt honom: "Jag sa ju att du inte fick se paraden. Nu har rävarna varit här och frågat efter dig. De lämnade det här."

Hon visar ett seppuku-svärd och fortsätter: "Nu måste du döda dig! Såvida du inte kan hitta platsen där regnbågen slutar. Det blir inte lätt."

Pojken går då iväg över en blommande äng under en spektral himmel. Slut.

Detta är inledningsfilmen i Akira Kurosawas "Drömmar", en samling novellfilmer på sagda tema, drömmar. Och denna första novell är just drömlik. Än sen då, säger någon, det var ju drömmar det skulle handla om? Men att gestalta drömmar på film är inte det lättaste. Det har blivit en kliché, ett stilgrepp, en beprövad teknik: man fokuserar på pannan på en sovande person, suddar till bilden – och vips är vi i drömmens land, där överdrivna gester och överdrivna kulisser låter en förstå att det är dröm och inte verklighet. Men vilken dylik scen är autentiskt drömlik? Jag kan inte minnas någon; möjligen var den amerikanska 50-talsfilmen "The 5000 Fingers Of Dr. Tee" minnesvärd, om en pianospelande pojke som drömmer sig bort och hamnar i en värld styrd av en viss Dr. Tee. Det var en studiofilmad drömvärld enligt Hollywoods regelbok, en teatralisk iscensättning som inte var äkta för fem öre, men ändå gjord med visst bravur.

Kurosawa däremot känns mer seriös, han angriper drömtemat från olika håll: som soldaten som träffar på ett spökkompani bortom en tunnel, eller persikoträdgården med dockor som kommer till liv, eller forskaren i bergen som möter en isgudinna. Allt är sublimt och medlen är enkla, men effekten är drömlik. Filmiskt sett är sig annars Kurosawa lik, kameran står ofta stilla och han använder filmduken som en målarduk som någon sa. På gott och ont är detta hans adelsmärke.

Explicit måleritema finner vi förresten i novellen om mannen som går på van Gogh-utställning, sugs in i en tavla och sedan finner sig vandra i ett pastoralt Sydfrankrike. Målaren himself träffas på, det blir en sublim jakt genom tavlor och innan van Gogh försvinner bortom ett fält med kråkor; så förvandlas detta till hans sista tavla, "Kråkorna". Mästaren är försvunnen men Verket består. Och i nästa ögonblick är och mannen är tillbaka på utställningen betraktandes denna tavla. Ett genialt koncept, väl utfört. Man kan även se en sagopåverkan här, från kinesnovellen om målaren som gick in i sin bild.

Jag hörde någonstans att Kurosawa inte var så uppskattad av hemlandets kritiker; detta att göra konkreta, gestaltande kostymfilmer var ju så down-market och vulgärt, nej dialog och diskbänksrealism skulle det vara. Bättre med pratande gubbar i ett rum än bilder som talar.

Möjligen visar detta på ett generellt problem för all kritik. Det är enklare att skriva om en film som har ett påtagligt, programmatiskt budskap än en film som förtrollar en, en som man inte riktigt kan formulera vad det är den förmedlar. Som "Drömmar": den är så raffinerad i sina bästa stunder att det kan vara svårt för en dagskritiker att säga något om den. En typisk premiärrecension sa till exempel att alla noveller i den var usla utom möjligen "Vattenkvarnarnas by", den där en gammal man föreläser för en yngre man. Så glädjande med denna kritik av industrisamhället utropar skribenten, Kurosawa är minsann politiskt medveten...!

”Vattenkvarnarnas by” är nog den svagaste filmen i ”Drömmar”. Men efterhand har jag börjat gilla den med. Helheten har mig i sin trollmakt, även de mindre lysnade delarna försvinner i ljusspelet från diamantens alla fasetter.

Relaterat
Drakens spegelbild, fri pdf
Essäsamling om Japan
Miyamoto Musashi
Krigskorrespondent
Stridsmiljö 2500, fri epub

söndag 11 oktober 2009

Fantastiska fakta


Det finns fakta jag känner till, fantastiska, sanna upplysningar. De är som poesi, POESI I SAK di kallar't. Se själva, är inte detta sant lyriskt, poetiskt, utländskt, flärdfullt om ni vill?

. "Email" betyder "emalj" på tyska

. Det kan bara bli månförmörkelse vid fullmåne

. Ljud hörs bättre om natten

. Saven "stiger" inte om våren, den går från kärnveden till ytveden


Mer kommer jag inte på för tillfället. Nu ska jag gå och bese mitt kök med dess attraktioner, kanske även äta en bit. Och medan jag äter läsa den bok jag ägt längst av alla mina böcker, den veritabla grundstenen i min samling: Bibeln.

Det är min dopbibel. Jag har med andra ord ägt den i över fyrtio år. Och jag har läst den av och till de senaste tjugo åren. Engelsmännen kallar den med rätta The Good Book.

fredag 9 oktober 2009

Svensson: Jul på Ryggebyholm (novell)


Jag har levat ett rikt liv. Jag har varit runt i världen och jag har skaffat mig vänner, och en av dessa vänner är en viss Fredrik af Trumpeterstråle. Honom tjänstgjorde jag med på HV/Friv på I 21 en gång i tiden. Han är en sällsynt esoteriker, en hängiven åkallare av gudomar, och detta är berättelsen om en jul hos Fredrik i Sålunda, Värmland.

Julen 2007 firade jag hos min vän Fredrik af Trumpeterstråle, boendes på godset Ryggebyholm utanför Sålunda. Genom ett skirt, soligt, snötäckt Värmland åkte jag i min hyrda Volvo S60. Jag for upp förbi Karlstad, Hagfors och Torsby och tog av på en smärre väg åt öster. Denna följdes genom täta skogar tills terrängen öppnade sig bortom Ginsebo; på en ås såg jag snart godsets tre flyglar presidera, dominerade av tornet på huvudflygeln, själva corps de logiet.

Slottet stod där läckert rosa med vita knutstenar och fönsterinramningar. Koppartaket var som kontrast till detta svart och dystert. Men denna svärta skulle man inte ta alltför symboliskt, det berodde ju bara på att det var i inlandet; hade det legat vid kusten hade taket varit ljusgrönt och detta beror på salthalten i luften: salt havsluft gör koppar grön, brist på salt får den bara att mörkna.

Jag var där i alla fall denna jul; jag firade i stillhet med Fredrik och hans gamla mor, syster med make och en kusin. Långa tider spenderades framför brasan i festsalen. På kvällen annandag jul satt vi där och drack sherry, min vän och jag, medan de andra var på en bjudning hos Gyllenskogs.

- Det mörknar, sa jag och såg ut över parken, som skymtade genom de franska fönstren.

- ”It’s growing very dark, mother, very dark”..., sa Fredrik kryptiskt.

- Men klockan är ju redan fem, tillade jag.

- Det finns alltid tid för en bra story, va? sa Fredrik plötsligt och sken upp. Jag kunde bara hålla med, så jag la några trän på elden, satte mig tillrätta och lyssnade när min vän berättade att ute i skogen fanns ett visst byggnad, en liten pyramid av plåt. Den utgjorde nergången till en hemlig gång, en gång som mynnade i en stenöken i norra Värmlands ödemark mot gränsen till Norge. I denna stenöken fanns en kal klippvägg, och i väggen fanns en ingång, en entré till ett i klippan uthugget tempel. Här vistades en hemlig sekt som förenade kristendom med hinduism, och med shamanism och zenbuddhism och alla andra lödiga credon som fanns i denna värld.

- Dit brukar jag gå ibland för att dansa till Guds ära, sa Fredrik.

- Så fint, sa jag. ”Sång, dans och glädje, från den första till den tredje”?

- Ackurat så.

- Men vad är poängen? Med denna story?

- Ahh, det är att vi snart kommer att ta över världen – vi i denna sekt, vi synkretister – vi ska överraska världen med sång och dans, med filosofiska resonemang.

- Som...?

- Som att alla floder leder till havet; alla religioner uttrycker en och samma esoteriska sanning.

- Nej, det menar du inte...?

- Jo, sa Fredrik. Solen må lysa vackert genom färgat glas men bäst lyser det genom ofärgat.

- Så du menar att religioner i vanlig mening är ”färgat glas”, medan er synkretism är ”ofärgat glas”.

- Just det, ren diamant. Vi har funnit diamanten i lotusen, smaragden i rosen, sa Fredrik gåtfullt.

Nästa dag visade han mig pyramiden i skogen, huset som täckte ingången till den hemliga gången. Vi gick in och gick ner, kom vad det led till stenöknen i sin vinterskrud. Klipptemplet uppbringades och där träffade jag den gåtfulla sekt han tillhörde, kaippare utstyrda i blå kaftaner med vinröda turbaner. Jag lyssnade på en sång de framförde, förfördes av deras allomfattande, synkretistiska budskap och lämnade en femkrona i kollekten. Sedan återvände vi till Ryggebyholm för lunch på julmat, Fredrik och jag. Vi hade sällskap av hans mor, syster med make och en kusin, alltså de som vi firade denna herrgårdsjul med.

Här slutar min berättelse. Fredriks avslöjande om sekten han tillhörde och om alla religioners gemensamma, esoteriska källa skakade mig i mitt innersta. Sedan den dagen väntar jag med spänning på när denna sekt ska komma och ta över, när de ska komma sjungande över fälten och invärva hela världen i sin kärleks magi, i sin hängivenhets glöd.

Relaterat
Vetenskapens trollkarl
Solarium
Saab Kliszow

torsdag 8 oktober 2009

Amerikanska generaler


Hösten lider men vad bryr jag mig om det. Här är det alltid vår, ständig blomstring.

Idag tänker jag på amerikanska generaler, närmare bestämt sådana under inbördeskriget; det är till exempel en populär sport bland amerikaner att utse den bäste generalen från detta krig. Sydstatare brukar då fastna för Lee, nordstatare för Grant, och originella andar väljer Sherman, Hooker, Burnside, den sistnämnde för hans magnifika polisonger (som han även gav namn åt, dessa "sideburns").

Men här på bloggen är det inga futila rökrumssamtal det gäller, här är det forskning! I kortform ges nedan mina porträtt av sju generaler från sagda krig, en sydstatare och resten yankees. Vi tar dem i anciennitetsordning.

Robert Edward Lee var så klart stor. Som taktiker. Men klen som strateg? Det har nog Boney Fuller rätt i, den gode Lee hade föga grepp om detta med att samordna krigsskådeplatsen i öster med den i väster, samordna Richmond-Washington-dragkampen med vidderna i väster med sina Vicksburg, Chickmauga och Atlanta. Det åsido var Lee sant karismatisk, kunglig i framtoningen - och efter kriget en moralisk förebild, en besegrad man formellt men inte ideellt. Man hade slagits för något man trott på sa han, gott så, och nu är det nya tider. Gilla läget. Han försörjde sig som skollärare på ålderns höst.

George Gordon Meade blev chef för nordsidans Army of the Potomoac sedan Grant blivit ÖB. Meade ledde armén ifråga under slaget om Gettysburg och stod pall, samt förde den söderut mot Richmond under syds sega avvärjningsförsvar. Men han var nog mest arméchef till namnet, Grant hade avgörandet de facto.

William Tecumseh Sherman led något av ett sammanbrott i början av kriget, ansågs inte stå pall; hans vision om de enorma strider man stod inför ansågs galna men var i långa loppet visa. Han hämtade sig snart och återinsattes lagom till slaget vid Chattanooga i väster, ett tillfälle 1862 då nordsidans linje höll på att helt överrumplas av sydgeneralen Hill. Men Sherman hade sin division i ordning och räddade dagen. Arméchefen Grant fick upp ögonen för honom och därefter ledde Sherman styrkor i söder vid Chickamauga ("Blodfloden" på indianska) samt mot Atlanta. Som arméchef ledde han en veritabel plundrings- och bränn-allt-ni-ser-marsch ner mot havet och sedan upp i ryggen genom Carolinastaterna mot Richmond. Fienden var fångad som mellan hammare och städ, med Potomacarmén i fronten.

Sherman brukar uppskattas för att han insåg det totala krigets kraft. Ett något dubiöst rykte. Men samtidigt var han en klok man som ansåg att krigets mål var en bättre fred. Och hans senare vägran att låta sig väljas till president blev en visa; han vägrade hårdnackat och sa: "If nominated I will not run, if elected I will not serve."

President blev dock Ulysses Simpson Grant. En lätt korrumperad regim, tyvärr. Som general var han dock bättre; han tjänade sig upp från kompanichef till unionell ÖB. Framför allt hade han strategisk blick; han förstod att man från Washington aldrig skulle komma åt sydstatarnas armé, aldrig kunna inringa den. Därför måste man dra ut linjerna ända bort till Missisippi, kringå konfederationen där och småningom kunna tåga upp i ryggen på honom. Vilket var vad som skedde - även om koncipierandet av denna strategi inte skedde fullt medvetet, Grant famlade sig fram, men han vann slag efter slag och nådde slutmålet: strategisk seger, villkorslös kapitulation för rebellsidan.

Grant var såklart inte var någon taktiskt finlirare som Lee, nej raka motsatsen: samla överlägsna resurser och slå med släggan var receptet. Hyllar man måttot "Det viktigaste är inte att vinna, utan att kämpa väl" har man nog INTE Grant som sin favorit...

Thomas "Stonewall" Jackson var en mer än en dugande kårchef under Lee. Ett taktiskt snille som denne, därtill en fanatiskt religiös som inte slogs på söndagar; han var mer extrem vad gäller detta än Jeanne d'Arc, som faktikt tillät strid på söndag om läget så krävde... Jackson stupade för "friendly fire" i slaget vid Chancellorsville. "Tänk om han ändå levat inför slaget vid Gettysburg, då minsann" tänker sydstatsromantikern.

George Brinton McClellan lät bygga upp nordsidans Army of the Potomac efter nederlaget vid första Bull Run. Man måste ha en proffsig armé som klarade flera års krig, som klarade usla chefer - och det gjorde den. McClellans fel var att han aldrig vann någon tydlig seger, det bästa var väl det oavgjorda Antietam 1862. Sedan han avskedats på grund av motvilja att förfölja motståndaren kandiderade han till president, till råga på allt - men Lincoln vann detta val ändå.

McClellan har av Frans G. Bengtsson (i Grantessän) utmålats som lätt debil, vilket är att gå för långt. Han var "a near great general", omtyckt av manskapet. Men en general utan segrar håller inte, man måste trots allt slå fienden i de drabbningar man leder.

Slutligen George Armstrong Custer. Denne hade en lång karriär som kavallerichef på östra krigsskådeplatsen, innan han blev chev för 7:e kavalleriet och stupade vid Little Big Horn. Här kan man tänka på de som frågar sig varför östfrontens alla stora slag drunknar i jämförelse med D-dagen. Dels beror detta så klart på okunskap, men i min bok är det för att D-dagen är så bildmässig och så symbolisk, att den så lätt fastnar i minnet med kanalöverfart, landstigningsfartyg, rusch in mot strand osv, att den spänner över tre element (hav, luft och land) som gör den odödlig, medan östfrontsslagen mer försiggår i ett odefinierbart slättland, stora arméer på slagfält utan gränser fattbara för mannen på gatan.

Detsamma med Little Big Horn! Här deltog knappt 1000 pers på "den vita sidan" (8 kavalleriskvadroner), men o så klassiskt det blivit. Custers män inringade av indianer har blivit en symbol helt enkelt. Att Custer deltagit i inbördeskriget från Bull Run över Chacellorsville osv ända fram tills syds kapitulation vid Appomattox Court House, är det få som vet. Dessa kampanjer är helt enkelt svårare att föreställa sig, bildar ingen fattbar sinnebild för mannen på gatan.

Det var allt jag hade att säga för dagen om amerikanska inbördeskriget och dess generaler.

måndag 5 oktober 2009

Stad vid flod


Härmed en smärre text, ett slags prosaskiss. Det ska föreställa en kriminalberättelse, en synnerligen koncentrerad sådan. Om ni hävdar att nedanstående är komplett obegripligt har jag förståelse för det. Jag föreställer mig att det hela utspelas I EN STAD VID EN FLOD, därav rubriken och första meningen nedan. "The ticking of the clock" osv är citat ur en David Sylvian-låt.

Den där staden vid floden... den får mig att minnas.

Det var ett fall att lösa, ett problem, ett uppdrag. Hieroglyfer, engram och sinnebilder: brevlådefack, skrivmaskiner, telefoner och bilar som skulpturer, tickande klocka.

Ett möte nere vid flodkröken, vid det vinterstängda tivolit - och nästa dag ett brev på hallmattan: "från någon som vill dig väl"... och ett besök i en verkstadshall, spioneri och ett papper som hittas - och ett komplex med forskningslabb, bibliotek, museum: ett möte på ett kontor, viktiga upplysningar och brunrappad fasad som gjuts till guld i solen.

"The ticking of the clock -"

"Devil beats his drum -"


Ett askfat med en cigarrett, två, tre, tio. Rengöring av pistol, ihopsättning, zick-zack, klick, blindavfyrning. En svart sedàn, en jakt genom ett parkeringshus, en lagerlokal, leveranslådor med vapen: nu förstår jag allt... Man har löst fallet, kan samla alla inblandade i en lägenhet och föreläsa för dem, utlägga verkligheten, ge en världsförklaring: så hängde det ihop, så och bara så - och obligatorisk slutscen med hjälten nere vid tivolit, står och glor ut över vattnet och känner sig tom: var det verkligen allt, is that all there is...?

Är jag verkligen så smart, har jag rätt att lägga ut verkligheten på det där sättet? Säga "så här är det"? Finns det inte mer? Men så skingras tvivlen när en figur kommer fram med en lapp: någon är i fara, ett problem måste lösas - så det blir iväg igen i stadslabyrinten, ut och lös ett betingat problem, för då mår man som allra bäst; att slippa tänka på de stora frågorna, vadan och varthän...

Relaterat
Buick på gatan
Gästskribent: Dybböl Skans
Hello, Tiger...!
Med naturen in på knuten
Röda Mars, välkommen

fredag 2 oktober 2009

Fredag


Det dånar i fjärran medan jag skriver detta. Än flygs det på Ärna, gamla F16: det är jetplansdån jag hör, EBK-buller i starten.

Det lever om rätt friskt. Så ur komfortsynpunkt var det bra att de la ner den där flottiljen. Och passagerarflyg på Ärna verkar dröja.

Idag är det fredag.

Jag funderar på att köpa en ny cykel. Jag cyklar ju så ofta, cyklar i jobbet till och med. Därför skulle en ny hoj sitta fint.

Det drar ihop sig till lunch. Kanske dags för lite kokt fisk, vitfisk med lax är en bra kombination: neutral plus smakrik. De gifter sig bra som det heter.

Annars läser jag Evangelium dessa dagar. Det går lite runt-runt: Markus-Lukas-Johannes-Matteus och så Markus igen osv. Vissa passager kan man hoppa över efter några genomläsningar men GULDKORNEN STÅR SIG, det finns förvisso mycket i detta "glada budskap". Som "Guds rike är inom er", "det nya budet ska vara 'älsken varandra'", "predika bättringens döpelse till syndernas förlåtelse", "fariséernas skrymtaktiga nit" och "driv månglarna ur templet". Det sista måste vi förresten göra ännu idag: i Domkyrkan säljer man ju vykort och souvenirer i vapenhuset, det stör mig en smula. Varför kan man inte sälja det i huset intill, i den låga gula länga de kallar Domkyrkocentrum? Gamla Konsistorium ni vet.

Nej, bort det, bort med månglarna ur templet! Så man får väl gå in där som Jesus, välta souvenirmånglarnas bort och driva undan krämarna med en piska!

torsdag 1 oktober 2009

Kostnader


Idag kostar champinjoner 44,90 kr kilot. Det är bra.

Och bananer 22,90. Det är bra.

130 g riskakor kostar 12,95. Så chict.

Milda mjölkfritt margarin kostar 17,90. 400 g ALASKAN POLLOCK kostar 20,90. Och bananer kostar 22,90 kr kilot. "Så é de" som Loket Olsson brukade säga; lägg götebossdialekt på citatet så har du Loket upp i dagen.

(Refektoriet i klostret Santa Maria Huerta; det passar bra för detta MATINLÄGG för "refektorium" är lika med matsal.)

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (140) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)