onsdag 6 januari 2010

Agatha Christie: reflektion över hennes "reverse engineering"


Aghatha Christie skrev sina romaner baklänges: slutet konstruerades först.

"De serverar våldet med småkakor"...

Detta sa en gång en recensent om Sjöwall-Wahlööfilmen "Mannen på taket". Det var blandingen av mys och våld som störde kritikern, att ena stunden ha en scen med Kollberg drickandes kaffe med skurkens föräldrar, och i nästa ha denne skurk mejandes ner folk med k-pist från stadens tak.

Jag kom att tänka på detta när jag igår såg serien "4.50 från Paddington". I en scen satt Miss Marple och drack te med doktorn, charming fellow, med småprat om obduktioner och blunt force trauma, och i nästa sekund sträcker hon sig mot kakfatet och säger: "Will you battle me for the last cream bun...?"

Yech.

Agatha Christie serverar våldet med småkakor.

Att hennes romaner ännu går att filmatisera är en sak. Men det finns ingen gåta med hennes verk, inget mysterium i vid mening. Allt är reverse engineering, baklängeskonstruerat, skapat utifrån att en viss person mördat någon och på det byggs ett MYSTERIUM, en MORDGÅTA. Ett visst TV-program försökte finna ut vad Christies gåta var, sett till hennes deckarverk, vad det var som var så lockande i dem - men Paul McKenna som intervjuades i programmet sa att det finns ingen gåta, allt är mallat och baklängeskonstruerat som jag antytt.

Christie må vara skicklig, att skriva en trivsam deckare är nu inget brott mot mänskligheten. Men detta att köra samma litterära reverse engineering i bok efter bok imponerar inte på mig.

Mer om Christie skrev jag förresten här.

Relaterat
Rolf Krakes saga
Arthur C. Clarke
Paranoid science fiction
Katedralbyggare och kritiker
Adams, Dick, Donaldson...
Jim Ballard

4 kommentarer:

Lise A sa...

Interessant tanke.

perraj sa...

Jag tror jag har läst någon Christie. Men det måste vara många som använder hennes koncept?
Vad tycker du om moderna deckarförfattare, som Dennis Lehane och Peter Robinson?

Anonym sa...

Om moderna deckarförfattare vet jag intet...

Men "att använda Christies koncept" i vid mening, det gör väl alla - dvs underhållningsförfattare - dvs man baklängeskonstruerar, gör upp slutet först och konstruerar intrigen utifrån det.

Men om jag ska nämna lite deckare jag gillat så är de i inlägget nämnda Sjöwall-Wahlöö bra ibland (Mannen på taket, Den skrattande polisen, Terroristerna), så mycket kommer jag på i skrivande stund.

/svensson

perraj sa...

Tack för tips.
Jag läser inte många deckare. Men Lehanes Patient 67 var väldigt bra, med ett upplägg som skiljer sig klart från mängden. Ja, den 'mängd' jag har läst alltså...:-)