torsdag 21 januari 2010

Jonajted Stejts Ov Amörrrka



USA, USA, USA som är så dj-la bra...

Jag sitter här och tänker på USA. Och då slås jag osökt av frågan: vari ligger USA:s särart? Vad är det som är speciellt med USA?

Nog har Västeuropa påverkat USA rätt mycket, och nog har begreppet ”Västvärlden” som en kulturell enhet visst fog för sig. Men samtidigt kan det vara intressant att se till USA i sig och vad som gör det speciellt – vilket jag sällan sett någon smart man göra, det har helt enkelt tagits för givet att USA är likt Europa och att eventuella avvikelser bara är anomalier. Det sägs förvisso att intellektuell verksamhet består i att hitta likheter, men driver man det för långt hamnar man ju i rena plattityder, i ett mellanmjölksland där alla är lika och alla tänker samma saker. Nej, man bör tänka på vad Goethe sa: konstatera skillnaderna först, och fördjupa dig därefter i eventuella likheter. Detta sa han efter att ha fått sig tillsänd teckningar på isblommor på ett fönster, och han hejdade här sin första impuls att se deras gestalt och bildning som direkt analog med blommor ute i naturen.

Man måste alltså hitta skillnader och se särarter, utan att för den skull odla dessa i sig. Någon Verfremdung mellan USA och Europa vill jag inte se.

Så hur ska jag börja?

Jag tror att man för att finna Amerikas särart måste börja med indianerna. Min känsla är att detta folk, denna på papperet utdöda kultur påverkar landet mer än vad som normalt erkänns. Man utmålar indianerna som offer vilket de så klart är, men kulturellt skulle jag vilja säga att de triumferar. Indianernas andliga odling lever än, deras religion, myter, legender liksom materiella kultur såsom kanoter, wigwams, kläder och allt fortlever i evigheten skulle jag vilja säga. Varje någorlunda vaken amerikan känner något för den indianska kulturen, och då menar jag inte bara på ett medvetet plan; den påverkan jag talar om går bortom den postkoloniala ryggmärgsreaktionen att alltid skildra indianer positivt, till exempel på film.

Det indianska elementet är ett outplånligt element i den amerikanska kulturen. Så man kan säga: USA:s kultur av idag är europeisk överlagring på indiansk botten.

Till ”europeisk” kan förvisso även fogas ”afrikansk”, tänk på slaveriets betydelse. Men ni fattar: man har överlagrat den indianska kulturen, denna plus det europeiska och afrikanska är den mylla varifrån det specifikt amerikanska spirat.

Nu blir allt genast lite lättare. Att USA till exempel har en örn i statsvapnet ser jag som övertagandet av en indiansk totem. Tänk bara på Åskfågeln Hilunga som även kallades Tatooch, inbegreppet för den kosmiske skaparen ”vars vingslag är som blixten och vars ögon flammar som eld”. För detaljer, se Castanedas ”The Eagle’s Gift”.

- - -

Jag skulle vilja se skyskraporna som en indiansk företeelse, ett undermedvetet engram i det amerikanska psyket som åter kom till liv på 1900-talet. Glöm det där med tomtpriser som fick husen att skjuta i höjden; gamla tempelpyramider av det högre slaget är den direkta anfadern till Empire State, Chrysler Building och allt vad de heter. Idén till detta fick jag från en gammal Kunskapens Bok (band 1, 1958) där man i kapitlet för amerikansk konst ställer en teckning av en mayapyramid bredvid en modern skyskrapa, med texten: ”Man känner sig frestad att se ett samband i formidé mellan de båda arkitekturtyperna.” Visst, men varför så blygsam? Moderna skyskrapor är gamla indiantempel i ny skepnad – av det enkla skälet att Amerika i grunden är en indiankultur, och att alla amerikaner tänker indianskt oavsett om de har indianblod eller inte. Skyskrapan är europeisk byggnadskonst överlagrad på indianskt formsinne. För övrigt visade sig vid byggandet av skyskraporna att arbetare med indianskt påbrå visade sig helt sakna anlag för höjdskräck; om detta i Asimovs Mer fantastiska fakta”.

Fler indianpåverkanden? Mer impressionistiskt anser jag att amerikanska kvinnor ofta antar ett indianskt utseende, oavsett påbrå. Det är en omedveten, mimisk assimilation av samma typ som får barn till diplomater födda i Ostasien att anta ett orientaliskt utseende. Se till exempel på skådespelerskan Gaby Stenberg, diplomatbarn med ovan antydd bakgrund; hon hade en viss kinesisk air, hon hade detta omisskännliga drag kring ögonen.

Det indianska är ofta lika med det arkaiska. Ser vi allmänt till dylika ålderdomliga drag i USA:s kultur så hittar man dem en masse, även om ytliga historiker förnekar att de finns. De säger att nationen bildades under den moderna eran, ergo finns där inget gammaldags, men själv ser jag det annorlunda. Walter Benjamin sa till exempel att en modern stad utmärks av att den saknar monument, traditionella monument av typen statyer. Det stämmer i så fall med New York, den staden präglas av sina byggnader och föga av hjärtevärmande torg med bronspjäser. Men Washington däremot har statyer och monument så det räcker, den statden är arkaisk om New York är modern. Och ännu en sant arkaisk plats finner jag i Disneyland, en plats för avgudadyrkan om något. Det är fullt i sin ordning att amerikanen drömmer om att åka dit – we’re going to Disneyland har blivit inbegreppet för den amerikanska drömsemestern, ja pilgrimsresan – för även om avgudar och Disneyfigurer är lite lågklass så finns det, i Shankaras anda, ingen motsättning mellan att på dagen gå runt bland dessa och på kvällen läsa Thoreaus ”Walden”. Voilà amerikansk religion i ett nötskal.

- - -

Har man nämnt Disney kan man väl nämna Marvel Comics också, en sann gudasaga för ett ungt folk. Heroism, superhjältar och kämpabragder av kosmiskt snitt, moderna Paul Bunyans. DC Comics med Stålmannen ska ej heller förglömmas, den första superhjälten av detta slag. Superhjältar i europeisk dräkt fungerar aldrig, i USA däremot har de sin givna plats. De är den gudasaga som saknades när immigranterna kom, de är den myt och legend som detta ”de breda skuldrornas land” förtjänar. Hit kan man också räkna George Lucas’ ”Star Wars” som avsåg att bli just detta, ett amerikanskt epos av snudd på religiöst slag. Riktigt fulländad är inte denna merchandiselåda till film, men de filosofiska dragen finns där onekligen, Joseph Campbell med sin ”The Hero With A Thousand Faces” var en av Lucas inspirationskällor.

Ett givet arkaiskt inslag i USA:s kultur är dess armé. Däri skiljer sig inte U. S. Army från andra arméer, ty alla arméer omhuldar det gamla genom att bära på traditioner och vårda dessa. Trots att revolutionen ville stryka ett streck över det gamla så var den unga republikens armé likadan, den införde inget förbud mot heraldik och fanor, nej tvärtom; den måste bara införa delvis nya symboler som den frygiska mössan, den vithövdade örnen och så vidare. För övrigt vårdades traditioner som vissa särdrag i regementens uniformer, det skrevs marscher och så vidare, sant arkaisk kulturutövning som har föga med modernism, republikanism och förnuftsdyrkan att göra, det där som utåt är USA:s arvedel. Faktiskt tar U. S. Army priset i arkaisk kultur med sin Army War Flag som förvaras på West Point; det är en stor sidenfana med sedvanlig vapenbild samt applicerad med band med inskriptioner på alla slag där man deltagit – alla slag, ej enbart segrar som på exempelvis svenska regementsfanor. Säga vad man vill; denna fana står inte för något modernt utan för något ålderdomligt, ett rop ur det arkaiska.

Ett annat tydligt arkaiskt drag i USA:s kultur är artistnamn med adliga eller kungliga titlar: Prince Roger Nelson, Count Basie, Duke Ellington, Chaka Khan och Queen Ida, samt så klart The King Elvis Presley himself... Grundlagsfäderna var nog pionjärer i att instifta en republik utan feodala inslag, men det kungligas lockelse lyckades man för den skull inte utrota i folkets sinnelag.

- - -

USA:s kultur är en mix mellan gammalt och nytt, mellan indianskt, europeiskt och afrikanskt. Det indianska är viktigt men USA är för den skull inte indianskt; det är blandningen som är grejen, landet är trots allt en ”melting pot” – för kritiken av denna term är ytlig, det må kanske vara så att varje etniskt grupp ofta lever separat i enklaver – men giftermål mellan grupperna äger de facto rum och kulturella bruk och drag, kulturformer från den ena och andra gruppen blandas och skapar ett nytt unikt amalgam som är Nordamerika.

Ett av de unika dragen i denna kultur är som jag ser det språket; det kallas ”engelska” och är endast en dialekt av brittisk engelska, men känslan är helt egen. Språkgemenskapen med britterna döljer mer än den visar – ”ett folk, åtskilda av två språk” som Oscar Wilde vitsade. Det ligger en hel värld mellan harbour och colour å den ena sidan och harbor och color å den andra. Och europeiska ortnamn som planterats i USA antar en helt ny karisma, aura, framtoning så fort de hamnar i USA; tänk här på Paul McChartney som berättade hur svårt det var att börja skriva egna rocklåtar en gång i världen, det var svårt att få den där speciella feelingen som fanns i amerikansk musik. Om Chuck Berry sjöng ”Birmingham, Alabama” gav det ett helt annat intryck än om man skrev en låt med orden ”Birmingham, Staffordshire”...

En mer allmän kulturell reflektion kring Amerika är detta med nordstater och sydstater. Södern sägs traditionellt ha varit mer högkulturellt; ta bara en sådan sak som det franska kulturinslaget, som i New Orleans skapat en särskilt fruktbar mylla, medan motsvarande inslag i Kanada inte skapat samma blomstring. Här torde klimatet spela in: subtropisk värme som befordrare av den andliga odlingen. Allmänt har vi ju musiken i söder som kulturell maktfaktor; den svarta soulen är lite lödigare söder om Mason-Dixie-linjen än norr om den, jämför bara Stax med Motown: ”In The Midnight Hour” med sin ångande feeling är en värld från ”Where Did Our Love Go” med sin urbana coolness. En musiker sa för övrigt att publiken i söder är bättre på att klappa takten än den i norr, ja södern kunde till och med klappa i baktakt vilket är en sällspord finess i dessa sammanhang. Ännu en kulturell skillnad mellan nord och syd är den etikett som levt kvar i söder, detta ”ma’m” och ”sir” som en Elvis till exempel alltid infogade i sitt tal. En särprägel värd att odla anser jag. Och det som amerikanskt betecknade bruket att gå med hatten på inomhus, i full sving redan när seklet var ungt att döma av filmer, tror jag mer är en nordstats- än en sydstatsgrej. Men jag kan ha fel.

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (57) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (138) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)