fredag 1 januari 2010

Slaget vid Little Bighorn


Osökt kommer jag att tänka på slaget vid Little Bighorn. Det utkämpades en gång för länge sedan i det fjärran Amerika, i det öde Dakotaterritoriet långt bort i nordvästra USA. Här i "the Dakota Badlands" stod USA:s mest mytiska slag, med folk som Crazy Horse, Sitting Bull och så klart "General Gula Håret" själv, George Armstrong Custer.




Det var så här: det var på 1870-talet. Då hade USA:s regering förklarat krig mot siouxerna eftersom de inte gav upp Black Hills. Detta var ett område i nordväst, i Dakotaterritoriet, som indianerna tidigare blivit lovade att behålla. Men nu då man funnit guld här bröt regeringen löftet. – 7:e kavalleriregementet hade för sin del grupperats i Dakotaterritoriet 1873. I juni 1876 skickades man ut på spaning efter siouxerna och deras allierade, en stor samling indianer på krigsstigen, och en av de patrullerande styrkorna chefades av George A. Custer, veteran från inbördeskriget och nu överstelöjtnant. Den 25 fick han syn på en stor indianby vid Little Bighorn-floden, och han valde att anfalla genast utan att söka samband med de andra detachementen.

Det var en av truppens indianspanare som fått syn på lägret. De egna, vita spanarna kunde det inte. Custer, för dagen iförd mössa i grävlingsskinn, kalvskinnsbyxor och jacka med fransar, valde dock att tro på indianen. Så han beslöt att anfalla. Varför han tog detta beslut får vi inte veta eftersom han och hans närmaste män dog i slaget, men man gissar att han ville ha äran av en stor seger, en seger som var bara hans. Och vad man politiskt kunde använda en sådan seger till satte bara fantasin gränser för: kongressen, senaten, Vita huset...?

Custer ville ha hela äran själv. Han delade till och med upp sitt detachement ytterligare genom att sända en officer vid namn Benteen att spana längs en floddal, i en helt annan riktning. Han ogillade nämligen Benteen och ville nog ha honom ur vägen när det skulle skördas lagrar. Fört anfallet i sig drog Custer upp en rätt fyndig plan med kringgång i högsätet. Tre skvadroner skulle under en major Reno framrycka söder om Little Bighorn-floden mot indianlägret, fyllt synliga från detta, för att binda detta i fronten – medan Custer själv med fem skvadroner tog sig fram norr om floden bakom några kullar, med vilken styrka man skulle anfalla fienden i flanken. På papperet var detta en sund plan men den föll på att indianerna var så många och att de på något sätt överlistade detta upplägg med kringgången. Custer å sin sida sägs ha underskattat fienden, han trodde aldrig att indianer skulle kunna besegra U. S. Army i en regelrätt drabbning, och det hade förstås aldrig hänt heller sett historiskt. Men med detta tänkesätt gjorde han sig skyldig till fältherrens kardinalsynd: utgå aldrig från att fienden kommer att bete sig som du förväntar att han ska göra. Tänk på allt, förvänta dig det osannolika. Han borde ha haft reserver, borde ha väntat med att anfalla – men då hade han ju behövt dela segern med någon, det där som han sannolikt inte ville.

- - -

Custers plan var i sig sund: att binda fienden i fronten och kringgå hans flank i skydd av några kullar. Men han underskattade fienden och överskattade sig själv.

Med Benteen ur vägen började anmarschen. Major Renos tre skvadroner korsade floden och ryckte fram mot indianlägret samtidigt som Custers styrka fortsatte norr om floden, dolda av kullarna. Vad gäller Renos män så stötte den strax på hårt motstånd, man måste sitta av och lyckades inte avvärja indianerna som kom emot dem. Det var beridna, gevärsbeväpnade krigare som ansatte kavalleristerna, många av de senare dödades och strax beslöt Reno att retirera och ta sig över floden, med riktning kullarna som Custer nyss passerat. Med några män förskansade sig Reno här och höll ut tills Benteen anlände till platsen några dagar senare och undsatte dem.

Reno hade med andra ord misslyckats med att binda fienden i fronten. Custer fortsatte i alla fall sin framryckning. Kommen till åsens ände överraskades han av beridna indianer en masse på vänsterflanken: via ett pass i raden av kullar forsade indianryttarna fram och slog mot Custerkolonnen som en knytnäve, varvid kolonnen kapades upp och blev till några små isolerade stödjepunkter. Överraskningen hade helt gått förlorad, ja man hade själv överraskats av indianerna. Dessa hade tagit initiativet och anföll nu de avsuttna kavalleristerna med gevär och pilar, cirklande runt de olika stödjepunkter som bildats och nedkämpande dem en efter en.

Trots att armésoldaterna hade goda skjutvapen – Coltrevolvrar och Winchestergevär – kunde de inte avvärja anfallen; indianerna kom närmare och närmare, och sist satt de av och dödade de vita i närstrid med tomahawker. De gick till storms med stridsropet ”hokahey”, en bra dag att dö vilket kanske gällde både dem själva och deras fiender. En sann krigare vill dö i strid.

Sedan man dödat och skalperat sina fiender skändades liken, som seden var. Alla dog i den aktuella kavalleristyrkan, Custer hade sitt berömda last stand bland sina män och dog. Den totala dödssiffran för de åtta skvadronerna, Renos tre och Custers fem, blev 265 döda och 52 sårade.

- - -

Efter slaget så lämnade indianerna platsen; siouxhövdingen Crazy Horse begav sig österut och siaren Sitting Bull västerut. Crazy Horse besegrades för sin del senare och måste ge sig, medan Sitting Bull besegrades två gånger varefter han retirerade genom snö och kyla till Kanada med sina återstående följeslagare. Efter slaget vid Greasy Grass fem år senare gav han sig också, han hade nått gränsen för sin förmåga. Det var slut med indianernas segrar. Black Hills togs sedermera ifrån indianerna och blev gruvområde.

Slaget vid Little Bighorn må ha varit en rätt liten affär jämfört med många inbördeskrigsslag. Men det förtjänar sin plats som historiskt slag av flera skäl: det var ett av de få, kanske enda gången indianerna besegrade de vita i ett regelrätt fältslag. Dessutom var det inte bara operativt utan reellt ett förintelseslag, fienden blev praktiskt taget utplånad. Den mytiska dimensionen av ett sådant debacle inses av alla; Little Big Horn symboliserar för den vita sidan nederlaget med stor N. Ett amerikanskt Waterloo. Att slaget politiskt inte ledde till något för indianerna utan betecknade början på slutet för deras självständighet är en annan sak. Efter detta upphörde nämligen indianstammarna att betraktas som fördragsslutande parter och indianerna blev medborgare i USA istället.

Little Bighorn var sant mytiskt, det utspelades i sublim terräng. Dessa Dakotavidder är hjärtknipande öde, Montana Hill där Custer stupade har milsvid utsikt. Det är arkaisk mark – som det närbelägna Black Hills med sina andevisioner och naturdevor, dessa berg med sina mörka skogar, sina raviner och branter, knappt framkomliga på normalt sätt. Det var ett landskap laddat med innebörder och symboler för indianernas drömmar säger Wert, det var ett drömland som gränsade till den verkliga världen, vår värld.

Arkaisk mark. I Dakota finns vidare Mount Rushmore med sina fyra presidenter huggna ur klippan, Washington, Jefferson, Lincoln och Teddy Roosevelt. När mycket annat av dagens USA raderats med marken kommer dock detta att finnas kvar. Europa har inget liknande monument med urgammal känsla, man får gå till Sydkinas kolossalbuddhor eller Egyptens Abu Simbel för att hitta något i samma klass. Slutligen så är det i Dakota de flesta dinosaurieskeletten hittats; de skräcködlor man ser på muséer världen över härstammar ofta från the Dakota Badlands, denna kuperade stenöken som söker sin like.




Relaterat
USA idag
Ernst Jünger
Bilden föreställer slagfältet idag.

7 kommentarer:

perraj sa...

Det heter ju Little Bighorn egentligen. Undra om sedvänjan att skriva isär det som Big Horn kommer från Daniel i bibeln, där ett 'little horn' växte fram bland de övriga, och blev det största av dem alla.

Vatikanen sägs vara detta 'horn'.

Anonym sa...

Tack, intressant. Jag ska ändra stavningen. Och kolla Bibeln the other day om detta horn.

/svensson

Anonym sa...

maste kolla:)

Anonym sa...

Ja troligen är Dakota så fantastiskt som här beskrivs, men man kan ju undra om inte bilderna förför lite väl mycket ... se www.nordanede.se och denna kommentar "Flottningsrännan från Leringen till Nordanedesjön fick rang , heder och värdighet av att vara ett stycke Vilda Västern. Ett filmteam var ute för att ta några scener till ”Striden vid Little Big Horn” (en film som visades i TV i april 1979). Avsnittet med mannen som kämpade bland stockarna i flottningsrännan inspelades just i Nordanede."

Medelpading

Anonym sa...

Bäste medelpading! Själv är jag numera ångermanlänning, bofast i det mytologiska Öbacka. Dvs Härnösand.

Det du nämner ringer en klocka. Jag minns tydligt att det var en scen med en timerränna i den där filmen, en mycket bra film för övrigt. Tragedin och den mytiska resningen med slaget var väl fångat. Bland annat var musiken som man ryckte fram till suggestiv, "Owen Garry" exekverad på infanteriets traditionella instrument, dvs flöjter.

Flöjtmusik användes för övrigt redan av spartanerna, som ryckte fram till "pipor och milda flöjter" enligt Milton. Trumpet var för sin del kavalleriets instrument. Trummor användes av båda.

/svensson

Anonym sa...

Jag tycker att Custer var en krigsgalning som till slut fick vad han förtjänade.
Komihåg att Custer anföll först,indianerna bara försvarade sig och avgjorde slaget lite senare.

Anonym sa...

Jag har själv inte utmålat Custer som någon hjälte, så ditt slutomdöme, bäste anonym, strider inte mot min artikels andemening.

Visst var han överambitiös, visst tänkte han att en seger som denna skulle hjälpa honom i hans politiska karriär. Han stod demokratiska partiet nära. Custer for president? Amerikanske generaler genom historien har ofta sett sina handlingar i det ljuset.

Men han föll på eget grepp, Custer.

/svensson

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (57) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (138) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)