lördag 8 maj 2010

Zeppelin


Nog fanns det mörka skuggor i Zeppelins image. Jag tänker här på Pages heroinmissbruk, hans Aleister Crowley-vurm och ryktet om dolda budskap i "Stairway To Heaven". Men det dominerande intrycket av Zeppelin blir ändå glädjen. Det är en hippiefeeling som trovärdigt slagit rot i 70-talet, all hipness dog inte 1969.

Ta bara denna "Stairway...": i den-där-konsertfilmen säger Plant att "this is a song of hope", och det är en snygg gest. Så har vi "Physical Graffiti"-låten "In the Light", som för sin del handlar om "the need for eternal optimism", enligt Dave Lewis ("Led Zeppelin: A Celebration", 1991).

In the light...

Everybody needs a light!


Den tolkienska vandringslåten "Ramble On" har för sin del referängen: "Ramble on! / Now's the time, the time is now / to sing my song..." Och "Celebration Day" har raderna:

My, my, I'm so happy, I'm gonna join a band,
this day is a celebration, we're in the promised land!


Enligt Lewis handlar den om en resa Plant gjorde till New York. Zeppelin var annars välsedda gäster i Staterna; sommaren 1970 var de där på sin sjätte turné till exempel.

Visst speglade Zeppelin även andra känslor än glädje och fest. Ta "No Quarter" på "Houses of the Holy" till exempel. Oavsett texten får mig dess musikaliska landskap att tänka på ett marskland, ett kustland, med gult gräs och mulen himmel. Ett slags nolltillvaro. Låten går tydligt i moll men det är varken hopp eller förtvivlan den talar om, utan något annorlunda tredje: apatia.

"Stairway To Heaven" är också märklig, den kan åter få en att tänka på annat än det texten talar om. En låt som kan betyda olika saker i olika faser i ens liv. Från början tyckte jag den var spöklik, med ryktet om dess dolda budskap i minne - men sedan blev den mer andlig, som när någon önskade denna för att hedra någon som dött. Framtiden må utvisa vad jag betraktar den som i morgon. En sak är säker: den kommer att fortsätta spelas i Svenssons residens.

"The Battle Of Evermore" på samma platta (den fjärde) är synnerligen gripande. Med mandolin och akustisk gitarr vävs en saga från den gröna ön, med Plants och Sandy Dennys röster omslingrade i attraktion och repulsion. "Bring it back! Bring it back! Bring it, bring it, bring iiiiiiit..."

Detta kan pressa fram tårar nästan, så gripande är det.

För övrigt kan nämnas balladen "Tangerine" från "III", ännu ett exempel på högprofilerad country i skiftet 60-70-tal. Varm steel guitar, laid-back sång. (Många andra grupper hade ju funnit countryns evangelium vid tiden, som Burrito Brothers, The Band och andra.)

Vad mer i Zeppelins katalog? "Thank You" från "II" är en skimrande kärlekssång från Plant till hans fru: soft inledning, men han utforskar oktaverna grundligt vad det lider. Kanske kan också "Dancing Days" och "Houses of the Holy" från mitten av 70-talet nämnas, glada sånger för trallvänliga dagar.

Nämnas bör även "The Song Remains the Same", en låt på "Houses of the Holy", en gobeläng från gruppens resor världen runt. Många Plant-texter tycks för övrigt handla om resor: "Ramble On", "Celebration Day", "Going To California", "Achilles Last Stand", "Immigrant Song" och "Kashmir". Plant vandrade för sin del "along the open road, to that Acapulco gold", i låten vars titel summerar all denna reslängtan: "Over the Hills And Far Away"...

De som gillade Zeppelin var alltid långa och snygga sa Bruce Dickinson: de bar pälsar, hade långt hår och reciterade poesi. Deep Purple-fansen var som jämförelse mer vanligt folk, Tony Ordinary och hans polare. Det låg något eteriskt över Zeppelin, något 70-talshippieskt, något glatt och inbjudande. En synlig symbol för det hela var bandloggan i den där runda jugend-stilen, så fjärran från 80-talets vassa "Iron Maiden" och "Judas Priest"-loggor. Minns också etiketten för det egna skivbolaget, Swan Song: en Doré-ängel med 70-talsstuk. Ännu en del av den mosaik som heter Led Zeppelin.

4 kommentarer:

Bellis sa...

Enkelt uttryckt, mina intryck (av Led Zeppelin):

1) Det mest respekterade av alla heavy metal-band, så respekterat att de av mainstreamkritiker och annat löst folk inte brukar hänföras till genren. Har till och med fått malliga Polarpriset.

2) Har aldrig riktigt fastnat för dem. Gillar dock de 4 första plattorna, som svit. Favoritlåtar: How Many More Times från I:an, Whole Lotta' Love från II:an, Stairway to Heaven från IV:an.

3) Robert Plant såg ut som en rockgud men sjöng sämre. Rösten är bra men inte särskilt omfångsrik. Kan skrika i falsett, men spänner inte likt exempelvis Ian Gillan över flera oktaver. Dessutom är rösten lite för tunn, lite för ljus.

Men visst, ett extremt stort band. Lär ha sålt fler skivor än The Beatles. Borde kanske döpas om från Led Zeppelin till Legend Zeppelin.

Kör hårt,
Bellis

P.S. Petimäteraktigt påpekande: låten heter "The Battle of Evermore". D.S.

Anonym sa...

Plant är lite vass i rösten, det ska medges. Ljus tenor.

Zeppelins skicklighet kan resultera i en viss avsaknad av värme, om man ska uttrycka det djupsinnigt. På den tid det begav sig lär gruppen annars ha varit en grupp för innefolket, de lite stiligare människorna. Deep Purple var mer arbetarklass. Och Purple hade, får man väl säga, lite mer värme i sin framtoning.

"Battle"..., jag ska genast ändra. Rätt ska vara rätt.

/svensson

Anonym sa...

mycket fin betraktelse över zeppelin, inte minst de nyansskillnader som träder fram i bandets förhållande till övriga hårdrocksband, där man mycket riktigt odlade en sorts vidareutveckling av den romantiska hippieeran, till skillnad från deep purple och sabbath, som tog sin musik vidare in i det mer vaudeville-liknande serietidnings-universum som vi snart skulle känna under devisen "heavy metal"

Anonym sa...

Purple och Zeppelin var väl båda förhållandevis väl sedda hos kritiker, men Zeppelin hade kanske visst övertag. Och hos den breda publiken har de likt Beatles aldrig blivit impopulära, de har konstant hållit sig uppe. Redan på 80-talet (slutet) samplades de ju friskt.

/svensson

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (141) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)