onsdag 28 juli 2010

Falklandet


Efter några dagar med uselt väder skiner åter solen. Molnen går, vågorna vattras och Sveriges sommar ilar.

Idag är det onsdag.

Jag läser "Slaget om Falklandsöarna" (2005) av Max Hastings. Översättningen är av Kjell Waltman, en man jag hörde spela ragtime på en sf-kongress i Götet för många år sedan:

Ain't she sweet, when she's walking down the street,
confidentially I'm asking you, ain't she sweet...


Det är märkligt: från barpianist till fackman i militaria. Han har gjort ett bra jobb här, han har kollat upp och satt fotnoter med sådant som svenska läsare kan behöva veta. Vad gäller Falkslandsgrejen i sig så gick den ju bra för England men man var skakiga ska ni veta, man tänkte hela tiden "Suez" medan man laddade upp. Man ville inte åter ha ett sådant fiasko som Suezkrisen var, det som satte punkt för Englands storhet. Med Falklands återupprättade man äran.

Kudos ska här gå till Thatcher i första hand, hon hade rätt beslutsamhet att möta aggressionen. Visst var öarna en kolonial besittning men låter man en invasion få fortgå obehindrat är man inne på en väg utan ände. Sedan hade England på papperet en underlägsen styrka - en flotta mest ägnad åt ubåtsjakt, för små och fisiga hangarfartyg, för få helikoptrar och flygplan, markstyrkor långt ifrån den överlägsenhet 3/1 en anfallare behöver - men i kader och led fanns en känsla av att man skulle greja det hela, betänkligheter fanns men i stort hade England fighting spirit. I rimliga mängder var landets stolthet över det hela berättigad.

Och det var ingen picknick. Det argentinska flyget skördade åtskilligt och det engelska luftvärnet var underlägset.

Att sedan Falklandsfrågan ännu idag, med denna seger i fickan, är långt från en lösning är en annan sak. Det är inte politiskt möjligt att avträda dessa skär till Argentina sedan man stridit så hårt för att ta tillbaks dem. Öarna kostar nämligen åtskilligt för England att inneha och försvara.

När kriget utkämpades var jag 16 år. Jag minns bland annat en illustration i Expressen av en brittisk fallskärmssoldat, eliternas elit! En teckning av Magnus Gerne av en camouflageklädd krigare. Det fanns fakta på bilden, som en pil till regementsmärket i baskern: matt mässing för att inte ge reflexer. Åhå, så fältmässigt tänkte jag... tuff skit.

Bilden visar ett argentinskt Pucaráplan, erövrat av britterna och idag uppställt på RAF-muséet i Cosford.

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (60) aktufall (20) alga (3) Andersson (2) Antropolis (20) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (61) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (98) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)