lördag 14 augusti 2010

Destination universum


En bekant nämnde nyss en bok på Facebook, "Destination universum" av van Vogt. Många hade minnen av den visade det sig.

Även jag. Visst minns jag när Lillis berättade om denna bok i början av 80-talet, en av de Atom-böcker hans ingenjörsmässige pappa köpt på den tid det begav sig, antagligen via annons i Teknik För Alla. Atom-böckerna är ett kapitel för sig men nu snackar vi van Vogt och "Destination: Universe!" från 1952. Den story som min kompis återgav för mig var den där ett skepp ger sig av från jorden mot stjärnan Centaurus. Besättningen måste ligga nedsövd större delen av tiden, och man väcks i skift för att göra rutinkontroller av läge och hastighet. Under ett av dessa skift finner så berättarjaget att man håller på att rasa in i en stjärna, hela blickfältet är brinnande gult - men så inser han att det kommer från utsläppsgaserna av ett annat rymdskepp.

Man har blivit omåkta av ett annat, jordiskt skepp. Den tekniska utvecklingen har fortgått medan man själva färdats i sitt långsamma skepp, därav omåkningen. Så när man äntligen kommer fram till Centaurus och dess planeter, är de redan bebodda av koloniserande jordbor. Snygg idétvist, jag tyckte det var otroligt fyndigt och svindlande: A SENSE OF WONDER som de talar om.

Det gäller som sagt A. E. van Vogts "Destination universum". Nu äger jag ett eget ex, ja jag har gjort det länge och väl och läst och läst om bokens noveller. Och ännu en betagande story i denna är "Försvar". Något närmar sig en planet, och då sätts en gammal mekanism i rörelse:

Vita rör flimrade med osäkert liv, och långsamt, motsträvigt väste en huvudströmbrytare fram ur en negativ position in i en positiv.

Det väste och fräste av metall när den utslitna kopparlegeringen smälte ner under stark spänning. Metallen styvnade som mänskliga muskler under sin reaktion mot den olidliga chocken av elektrisk kraft, och med en hopvridning invärvdes strömbrytaren i lågor och föll med en duns i dammet på det smutsiga golvet.

Men innan den dog, lyckades den sätta igång ett hjul.


Storyn fortsätter med att beskriva en seriell process ända till det gastkramande slutet. En pärla, främst för att den koncentrerar på mekaniska prylar och ting, den mänskliga touchen kommer in först på slutet. Jag vet mig aldrig ha läst någon liknande, konsekvent maskinpoetisk novell.

"Käre brevkamrat" skildrar ett identitesbyte mellan utomjording och människa, på snyggt konceptuellt vis och med överraskande slut. "Härskarna" är en smärre melodram i en framtidsstad, komplett med flygande bubbelbilar som sedan dess är signum för "framtidsstad" (q v "Blade Runner". "Det femte elementet" osv). Vill man ha en tuff intrig à la van Vogt, men inte orkar med hans romaner där intrigerna ju slår knut på varandra, ska man läsa denna.

Och det finns mer: "En burk målarfärg", "Förtrollad by" och "Den sovande" är samtliga snygga fotparader av en van Vogt i högform, kompletta med självlysande färg, ett Marsbesök som påverkar sin besökare (jfr Bradburys "Dark They Were, With Golden Eyes") samt en inblick i psyket hos en alien, en paradgren för van Vogt (q v "Discord in Scarlet", "The Black Destroyer", "Monstret").

Men den bästa novellen i "Destination..." har jag sparat till sist: "Minnet".

En man vid namn Drake ligger på sjukhus. Han har tappat minnet men strax kan han ge sig av för att leta rätt på det. Han får veta att han jobbat som ambulerande försäljare, och när han kommer till en viss järnvägsstation säger honom en person att han sett denne, han har sett honom språka med en äldre man i en järnvägskupé.

Mystiken tätnar - och nu blir novellen en flashback, och man möter Drake i försäljartagen åkandes tåg. Han snackar med den äldre mannen, en viktig herre, samt en kvinna som säljer fantastiska prylar, bland annat en reservoirpenna där bläcket aldrig tar slut. Så fortsätter allt på ett sluttande, metafysiskt plan; dimensioner genomkorsas i parti och minut, man frågar sig med Drake var man hamnat efter alla dessa byten av medvetandenivå - och allt förklaras, vi får veta hur det hänger ihop - inte för att det gör en mycket klokare...

Novellen slutar med att Drake når klarhet, han har avslutat jakten på sitt minne. Så lämnar han den knutpunkt i multiversum där novellen kulminerat "för att uppleva de händelser han trodde sig ha glömt"...

En sublim grej detta. Jag blir aldrig klar med den.

Mer van Vogt på bloggen här.

(Angus McKie, "Close Encounter")

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (82) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (50) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (27) att vara Svensson (226) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (11) bing (294) biografi (16) bloggish (59) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (12) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (34) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (2) esoterica (117) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (119) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (25) ipol (67) islam (6) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (24) kuro (2) libyen (18) link (32) lite litteratur (96) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (42) multiversums mytolog (5) natio (66) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (53) pil (5) poesy (46) politikka (192) pr (52) pred (3) Priest (14) prophecy (21) rymd (2) sanskrit (9) sf man minns (99) small candies (125) Smaragdeburg (6) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (15) tempel (31) Tolkien (4) topp5 (8) typer (15) USA (18) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)