onsdag 25 augusti 2010

Tronen, altaret och tekannan


Han hette Trygger Disium och var en sedvanlig kaippare, en man som ingen annan man. Han levde i Sverige 2010, han plockade kottar och läste dikter, bodde i en stuga och målade bilder.

Nu var det en dag då han red ut i sin ångermanländska nejd. Han red sin brungrå springare, for sakta fram i lövad skog en augustidag. Några lupiner växte vilt i skogen, röd-gula, röd-vita och gul-violetta. Disium ögnade dem, nickade uppskattande åt denna brokiga mångfald, åt dessa sköra smycken som spirade i en dikeskant.

- De måste ha sått sig själva, tänkte han. Frön kanske har spritt sig från någon trädgård i närheten.

Han red sakta mot väster, mot Övervike där en bekant bodde i ett stenhus. Han red genom barrskogen, passerade tjärnar och myrar, och rätt vad det var såg han en stenstuva framför sig, ett tvåvånings stenhus med krenelerat krön. "Där är det" sa han till sig själv, det var ju här Votors bodde, den gåtfulle vännen han skulle besöka.

Disium red fram, satt av och knackade på. Votors öppnade och sken upp; hästen leddes till bakgården för vård och omsorg, varefter Votors och Disium gick upp på övervåningen, trädde ut på en balkong och betraktade fjädermolnen i höjderna.

- Så hur går det? sa Votors, en 1,50 meter lång, kerubliknande man iförd blå särk.

- Tack bra, sa Disium, klädd i ridbyxor och goretexjacka. Jag lever åtminstone. Men...

- Men vadå?

- Jag funderar, sa Disium. På begreppet kulturvänster. Vi har en vänster idag som inte bryr sig så mycket om ekonomi, men vänsteridéerna i övrigt odlar de. Som "kulturmarxism".

- Ja...?

- Då kunde man också tänka sig en kulturhöger. En höger som inte bryr sig om ekonomi men som odlar sin särart på något slags högervis.

- Hur tänkte du dig denna "kulturhöger" då.

- Kanske så här, sa Disium. Man ska ha rätt till sin tradition, till den kultur man väljer så länge den inte träder andras kulturella identitet förnär. Vi lever i en internationell tid då olika religioner och livsstilar odlas i vårt land. Vill någon vara muslim får han det, vill någon vara buddhist får han det. Och vill någon odla västerländska kulturideal får han det, och vill någon odla "svenskhet", en kulturell svensk identitet, så ska han få det. Han ska få ha sin midsommarstång och julgran, sin Heidenstam och Selma Lagerlöf utan att någon ska ropa "oren" så fort han ser det.

- Aha, sa Votors. "Jag respekterar dig, du respekterar mig."

- Ja. Svensk lag ska gälla i Sverige: ingen sharia till exempel. Men utifrån det ska man få odla sin särart på det kulturellas domäner. Detta har idag blivit infekterat så fort någon nämner "Sverige" och "svenskhet" och jag är lite trött på det.

- Men du är ingen svensknationalist, väl? Är du inte mer för Norrland och det norrländska?

- Jo, sa Disium. Det är jag kanske. Men att reda ut begreppen lite vore bra för den som gillar svensk kultur men som känner sig mobbad för det.

Votors gick iväg på ett ärende. Disium beundrade de gröna skogarna, mattan som bildades av grantoppar.

Votors återkom så till balkongen, bärandes en bricka med kex och svart te. Man förtärde det under tystnad. Så ögnade Disium sin bisarre vän, den lille kerubartade plattnäsingen:

- Så du tycker detta låter OK? Att ha en kulturhöger?

- Javisst, sa Votors. Inga direkt politiska ställningstaganden, ingen partipolitik. Ingen ekonomi, ingen juridik: svensk lag gäller, det räcker som juridik! Men kulturhöger vore ett sätt att vara "högerproggare" kanske, att få odla "tronen, altaret och tekannan"...?

Disium skrattade:

- Precis så. Så oavsett om det gäller Sverige eller Norrland eller Europa - man måste få odla detta egna. Man ska inte behöva gardera sig med afrikansk folkdans så fort man vill resa sin midsommarstång.

- Men du gillar väl, om inte afrikansk folkdans, så åtminstone främmande kulturer i gemen?

- Ja, sa Disium. Det inspirerar mig. Även islam kan ha något att säga oss: tradition, arkaiska nejder, esoterism! Men vi ska inte lägga oss platt för islam och kasta ur Frälsaren och all kristlig kultur med det, så som vissa tycks vilja - vissa tvärsnittsförlamade kreatur i dagens Sverige.

- "Tvärsnittsförlamning" var ordet. Sverige ska hatas: "Sverige skapades av människor som kom utifrån" som Maud Olofsson sa.

- Hon borde ha lyssnat på sin föregångare Karin Söder: "Centerpartist, nordist, idealist" kallade Söder sina memoarer, en kvinna som visste var hon stod. Olofsson och hennes gelikar svävar ju bara runt i ett tomrum.

Disium såg ut över nejderna som omgav stuvan, såg soldiset upplösa lointänerna och invärva allt i sin dröm.

- Så nu har vi en ny början, sa Disium. En mer avspänd attityd i kulturlivet. "Låt tusen blommor blomma" som Mao sa...

- Just han ja...

- Lägga ner den här PK-ismen. Inte se det som ett nytt KZ bara för att någon fångas av raderna hos Heidenstam, där i Folkungaträdet: "Svenska kvinnor brukar stå och se in i solnedgången om somrarna. Ack om man kunde förstå vad de tänker i sådana ögonblick, anletet belyst av den nedgående solen och vemodet som knackar på..."

Disum tog upp sin vita, rosamönstrade kopp och avslutade teet. Det var soft och balsamerande. Han sa:

- Det var något mer jag tänkte på. Svenskhet... jo: svenskheten är värd att vurma för, inte för sig själv, men som ett av många uttryck för det mänskliga! Leve mångfalden, fram för en sann mångkultur! Den "mångkultur" vi har idag är ofta ett slags MONOKULTUR, urvattnad till intet av ansiktslösa byråkrater. Vi lever i en internationell civilisation och vi får ta det som det är, vi får acceptera influenserna. Invandrare får odla sin egenart inom ramen för svensk lag. Men av alla de kulturer vi hyllar måste vi även få hylla det svenska, för något annat är ju nihilism och självmord.

En svag vind blåste genom träden, fick topparna att vaja osynligt. En lätt bris. Solen stod högt och fjärdermolnen briskade. Disum fortsatte:

- Ta Swedenborg till exempel. Det är ingen "svenskhet" i hans texter. Men han uttrycker något esoteriskt och allmängiltigt och han gör det inom en svensk kontext. Han skrev förvisso på latin. Men Drömboken skrevs på svenska. "Myten" Swedenborg med boningen i kvarteret Mullvaden, assessor i bergskollegium osv, allt detta är yttringar av den svenska kontext han verkade i, och att negiligera svensk kultur såsom Swedenborg blir till slut mycket märkligt. Man måste få värna svensk kultur som denna, inte för dess "svenskhet" men för dess mänsklighets skull. Lyssnar man däremot på dagens självhatande, svenskhatande vänster så får man ju snart inte öppna en bok av en traditionell svensk författare. Det är detta jag opponerar mot och det är för detta vi behöver en "kulturhöger". SvD frågade nyss efter var "en ny svensk höger" stod att finna och kanske finns den här.

Votors hade hela tiden lyssnat intresserat. Nu reste han sig och anträdde en snabb dans där på balkongen, sjungande en lovsång till högre makter. Disium såg på och klappade takten: sköna rytmer tänkte han, en rungande gospel för ångermanländska nejder, en hyllning till devas och änglar, gudar och nymfer, älvor och tomtar. En hyllning som ljuder av metall mot metall, brons mot brons: "ljudande malm och klingande cymbal"!

(Bild: lupin)

6 kommentarer:

Anonym sa...

Trevlig berättelse. Jag vill minnas att Kant klagade på Swedenborg för att han fick himmelriket att likna Stockholm, så något svenskt finns väl hos Swedenborg?

/Nordbo

Anonym sa...

Jo, innehållsmässigt finns det kanske en del svenskt hos Swedenborg. Bland annat ska han präglats rätt mycket av Karl XII, den kung som regerade landet då han var ung. Detta läste jag i Lars Bergquists biografi.

/svensson

Caféföreståndaren sa...

Då misstänker jag att Svensson, som den flygfantast han är, även känner till något om det utkast till en flygmaskin som Swedenborg skissade på i Daedalus Hyperboreus, "Sveriges första vetenskapliga tidskrift", med företal ställt till Karl XII. Hur långtgående (högtflygande) kan projektet ha varit egentligen?

Anonym sa...

Jovisst känner jag till flygplanet. Så här skrev jag i min biografi över mannen på denna blogg 26/6 2008:

"Emanuel var en självmedveten ung man som visste sin begåvning, han skulle bli en stor vetenskapsman sa han till svågern Erik Benzelius. Och visst hade Emanuel fog för detta tal; han gjorde utkast till sånt som en ubåt, en sluss, en ångmaskin, en kulspruta och ett flygplan."

Detta finns överst i scrollen under etiketten "Swedenborg". Detaljer om projektet saknar jag dock men det hela vore A) kul att forska i B) ämne för en novell, en sf-novell med Swedenborg som hjälte och gammaldags teknik, lite steampunk kanske som är så inne nu.

/svensson

Caféföreståndaren sa...

Jag misstänkte väl att det nämnts här någonstans. Galaxen börjar alltmer få en encyklopedisk karaktär. Med den här takten så lär du gott och väl kunna skriva ditt 1000:e inlägg innan årsskiftet!

Vad gäller sf-novellen i Skrotnisse-stil så låter det absolut som en hållbar idé. Dock kan det nog vara förbundet med vissa svårigheter att försöka gestalta Swedenborg som huvudperson. Istället kanske man kan få följa en medhjälpare till honom och låta Assessorn själv behålla sin mystiska aura – att låta honom dväljas i kulisserna och endast dyka upp med de obskyra hjälpmedel då och då och samtidigt lämna halvt kryptiska spår och ledtrådar (lite som Fixaren i Till Smaragdeburg, Q i James Bond eller Obi-Wan Kenobi i Star Wars).

Flygplanskonstruerandet är ju förvisso endast den yttre, prefigurerande ouvertyren till Swedenborgs verkliga livsgärning, men den sattviska, uppåtriktade strävan står klar!

Anonym sa...

Just det, approaching 1000... historiskt.

Re Swedenborg så har du många bra idéer. T ex detta med att låta honom endast figurera i bakgrunden i en story. En "regel" för historisk fiction säger ju att man ska inte ha Napoleon i huvudrollen, man ska ha en general som tjänar under Napoelon (om man vill skildra denna era).

Detta ger större utrymme för gestaltning och diktning, för fantasi inom en faktuell ram (som ju historisk fiction är).

Så en indirekt strategi kan vara att föredra. Och även jag har tänkt att flygmaskin och andra fasta konstruktioner ska bara bli symbol för något "sattviskt", något esoteriskt.

/svensson

Etiketter

A-Z (5) abb (82) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (50) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (27) att vara Svensson (226) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (11) bing (294) biografi (16) bloggish (59) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (12) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (34) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (2) esoterica (117) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (119) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (25) ipol (67) islam (6) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (24) kuro (2) libyen (18) link (32) lite litteratur (96) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (42) multiversums mytolog (5) natio (66) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (53) pil (5) poesy (46) politikka (192) pr (52) pred (3) Priest (14) prophecy (21) rymd (2) sanskrit (9) sf man minns (99) small candies (125) Smaragdeburg (6) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (15) tempel (31) Tolkien (4) topp5 (8) typer (15) USA (18) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)