söndag 1 augusti 2010

Lennart Svensson: Ut i markerna (novell)


Nu har jag varit aktuell och kontroversiell ett par dagar, gått in i aktuella debatter och hävdat ståndpunkter och haft mig. Därför torde det vara dags att bli lite kulturell och frivol, ge sig ut på grönbete bland sublima idéer, runda slängar och stimulerande former. Jag reser mig med andra ord från mitt skrivbord, tar på mig smärtingskor och basker och flödar ut i markerna.

Jag går ut i det fria, spankulerar bort i Guds eviga strövområde, i förstone genom ett tujabestånd där jag ser solen sila ner genom grenverket. En fågel sjunger och säger osökt: "Lev livet subjektivt, så når du med tiden det objektiva". En björn brummar i en glänta: "Positivt tänkande är ständig bön." Och en räv slinker förbi, sägandes: "Livet är en dröm vi drömmer, fast vi tror oss vakna."

Jag kommer ut ur skogen, vandrar över vida ängar och känner saltstänk i luften, hör vågornas brus och glider iväg på Odödlighetens sjö, seglande i en snäcka. På böljan möter jag en delfin, till vilken jag säger:

- Jag är essé, det vill säga "en som förbidar". Jag förväntar mig inget, är nöjd med vad jag har. Solen ovan mig, morallagen inom mig.

- ... "and the angel of death behind", säger delfinen.

- Ja, det också! säger jag citerandes Malmberg:

Medvetande om döden och ändock fröjd,
medvetande om döden och därför fröjd.


Delfinen gör en paulinsk utvikning om detta, om att man efter döden vilar i kosmisk kryolit, men jag tar honom ur den villfarelsen. För om själen är det som ger kroppen liv, säger jag, så måste ju själen leva vidare efter den somatiska döden. Själen kan ju inte hibernera, frysas ner eller ligga i dvala, nej tvärtom:

- "Idag ska du vara med mig i Paradiset" sa ju Jesus till den korsfäste rövaren.

- Aha du, säger delfinen, själen återuppstår så att säga direkt efter döden...

- Du börjar fatta, säger jag, bra. Ge dig därför mysticismen i våld, simma med Vishnu-ananta-shâyin och träd ut i aromernas rike, lär dig popens roll, hör kattens purr och se Swedenborgs leende.

Jag far vidare i min snäcka och når omsider land. Där går jag in i ett vitt hus, läser gåtfulla hieroglyfer och beundrar deras former, fattar allt intuitivt.

- Har jag nått målet? säger jag till mig själv. Kanske jag inte behöver samla fakta mer. All min läsning har trots allt lärt mig en hel del. Jag ser idén i vitögat, fattar världen symboliskt. Jag behöver inte längre tänka diskursivt, tänka särpräglat och analytiskt, nej jag kan omfatta världen som helhet. "Jag har omtolkat världen till ett klarare tecken" som Södergran sa!

Jag går ut över vida fält, ser en regnbåge i fjärran och når dess ände i en dunge. Och där, i dungen, finner jag en kruka, till brädden fylld med guldmynt. Jag tar med mig krukan och går vidare, tänker: "Detta ska bli mig ett tecken, detta ska jag spendera på horor och sprit i Las Vegas!"

Inga kommentarer: