söndag 19 september 2010

Härnösandsborna


Härnösandsborna gillar att ha kransar på sina dörrar. De pryder sina entrédörrar med kransar, flätade kransar av gran och tall, björk och lönn och allehanda blommor och äpplen, ja även citron- och apelsinskivor förekommer. De har även kransar flätade av rot; dessa pryder de med små dockor, girlanger, rysch och pysch och pynt. Bara fantasin sätter gräns.

Härnösandsborna sätter upp anslag på lyktstolpar: ”Loppis i mitt garage på lördag 11-15, kom och köp mitt gamla nipper”. Där kan man fynda porslin, böcker, skivor.

Härnösandsborna går i sin stad, de cyklar och åker bil. De går till sina jobb, de äter på sina lunchställen, de sitter på krog och café och ser molnen gå. Själv är jag författare så jag kan komma och gå lite som jag vill, men mest är jag hemma. Och skriver. Och gör annat, som målar plastsoldater. Nyss har jag ägnat några timmar åt att få fram den rätta olivgröna färgen: tagen direkt ur burken var den för mörk, så jag blandade med ockragult och brunt för att få blekare nyans, olive drab. Sedan kunde jag måla en amerikansk fallskärmsjägare och lyckan var nådd.

Jag lever min dag: på morgnarna brukar jag känna mig stressad, oavsett vad. Men kan jag kanalisera det i ett romanavsnitt eller ett blogginlägg är det en positiv stress, en stress som får utlopp kreativitet. Sedan förflyter förmiddagen i min ateljé med nätsurf och matpauser. Samt, mellan varven, skrivande.

Efter lunch tar jag mig en tupplur och vid två-tre, efter teet, sprider sig ett visst lugn. Jag kan fortsätta skriva då eller bara rota på nätet eller måla plastsoldater. Sedan middag och kvällste, sedan TV och sedan sömn.

Som sagt: morgnarna har sin ångest. Kvällarna är alltid bäst. Egentligen borde jag väl vara uppe på nätterna. Det var jag när jag var yngre. Men med åldern har kommit en viss svårighet att vända på dygnet.

(Glasmålning i Chartres)

Inga kommentarer: