tisdag 5 oktober 2010

Herbert Sherbet


Sf är en symbolistisk genre säger Adam Roberts, den har en dragning åt symbolism ("Science fiction", 1997). Man kan säga: metafysiken i sf uttrycks bäst i symboler. Ett bra exempel på denna symbolism är i mina ögon Frank Herbert; utan att vara någon särpräglad stilist finns det religiös känsla i hans Dune-böcker, bland annat visat i sandmaskarna.

Detta koncept, denna idé om stora, subterrana sandormar som växelverkar med människan på ökenplaneten är en sann hieroglyf, ett tecken; den har en gestaltkvalitet som dröjer sig kvar i ens medvetande långt efter det man läst boken. Att rida sandmasken blir Paul Atreides mandomsprov, och man har andra ceremonier med dessa djur, de blir del i riter kring intagandet av melange; ja, det är väl rentav så att de alstrar den, denna drog som skänker åtnjutaren tunga insikter. Som haschet i Shivakulten och peyote hos indianerna.

Herbert skäms heller inte för att tala om religion, om vi nu övergår till metafysik i programmatisk mening. I appendixet till första boken säger han bland annat:

Religion must remain an outlet for people who say to themselves: ‘I am not the kind of person I want to be.’ It must never sink into an assemblage of the self-satisfied.


Det var bra sagt, verkligen to the point, för officiell religion idag tycks ofta vara detta: något för självbelåtna invigda, en angelägenhet för sådana som antagit sina fäders religion utan reflektion. Man tror av sentimentala skäl, tror för att man tror. De som å andra sidan verkligen behöver ledning, upplysning och vägledning lämnar man i sticket, eftersom man vägrar uttrycka den evangeliska sanningen i termer fattbara för dagens människor.

Mer Dune på bloggen här.

2 kommentarer:

Nordbo sa...

Angående citatet:

"Four quartets: east coker" the complete poems and plays, 1909-1950, sidan 128

Fast jag citerar det från Huston Smith "Forgotten truth" sidan 145

Anonym sa...

Aha, den dikten har jag i en bok någonstans. Tackar ödmjukast.

/svensson