Här ska det handla om en novell. Denna novell är ett utdrag ur en roman jag skrivit. Romanen heter "Agajan äventyraren" och gavs ut som PDF 2009. I år kom den även som e-bok. Mer fakta om den fria nedladdningen finner ni här.
Han heter Agajan och han är en hjälte. Han utför uppdrag, tolv stycken uppdrag åt furst Bigelon.
Och han gör det, han betar av uppdragen ett efter ett. Mellan två jobb får han dock infallet att besöka en viss kvinna, en viss Atyescha som lever i Fagergrenar, en legendarisk skog i det Rokkana vi rör oss i.
Han vill ta lite ledigt. Han vill uppsöka denna vitska och trollkona som han hört så mycket om, denna undersköna laibela som han aldrig sett men som han bildat sig en uppfattning om: skönheten personifierad!
- Men ta dig i akt, säger hans guru Hyder Pao innan han ger sig av. Hon kan förtrolla dig. Så hjälten får en viss ört av gurun, lite kryddgrönt att blanda i det vin Atyescha brukar bjuda sina gäster på. Agajan avstår från att fråga varför, han förstår att det är viktigt.
Så ger han sig åstad, rider österut och når strax en fager skog. Det är Fagergrenar:
Kommen till en viss plats i skogen måste han leda hästen, grenar hängde ner över stigen. Och sedan han passerat en bäck vid namn Dunanion fick han höra sång, sköna, smäktande toner som invärvde honom i sin trolska makt. Han sökte sig närmare, klev fram mellan mossiga stenblock och skäggiga granar och kom till en liten tjärn med mörkt vatten. Där, på en tuva vid motsatta stranden, fick han se henne: en kvinna som satt och kammade sitt långa, mörka hår, speglande sig i tjärnen och sjungande sin vemodiga visa.
Agajan lämnade hästen, gick fram längs stranden och approcherade den gåtfulla; hon fick i sin tur syn på honom, slutade sjunga och betraktade honom med sina gröna ögon. Agajan fick infallet att säga något poetiskt, så han sa:
– En gång slocknar alla stjärnor...
– ... men de lyser alltid utan fruktan, fyllde kvinnan i.
De betraktade varandra under några andlösa ögonblick. Agajan för sin del beundrade de långa, mörka lockarna som inramade kvinnans smala, vackra ansikte med sina höga kindknotor och sin breda, generösa mun. Ett födelsemärke på kinden hade också en tendens att dra blicken till sig. Och ögonen...
Han hade uppsökt henne, denna sin drömkvinna, han hade följt en ingivelse. Det verkade kunna bli ett intressant möte...
– Jag har en lövsal här intill, sa kvinnan, reste sig, räckte honom handen och tillade:
– Atyescha.
Agajan tog handen, kysste den och sa:
– Agajan.
De vandrade bort i skogens djup tills de kom till lövsalen. Den bestod av naturligt växande vidjor och stammar, som bildade ett valv med sina grenar och sina yppiga löv, ett gåtfullt rum belyst av ett inre ljus.
Väl i lövsalen bjuds det på vin i silverpokal. Aha, vinet...!
Agajan tog emot men kom i samma ögonblick ihåg vad Hyder Pao sagt; därför vände han sig snabbt om, trevade efter pungen som han förvarade i innerfickan, fick fram lite örter och smusslade ner dem i bägaren. Så vände han sig åter mot kvinnan. De skålade.
En glöd tändes i Atyeschas ögon. Hon sa, som den poetissa hon var:
– Storspoven hoar, månen tindrar och älvor dansar...
– ... och trummor brummar, ifyllde Agajan, hålor i Håloga genljuder, och bjudningsdans med fagerkrans ska trädas i dagarna tre...
De utväxlade poesi, drack och umgicks i lövsalen, denna Atyeschas inbjudande boning som snart genljöd av skratt och gamman; det hördes över susande skogar, vida fält och dimmiga myrar.
De uppgick helt i varandra, de tu blev en; de seglade ut på erotikens ocean och lekte "djuret med två ryggar", som någon så träffande kallat det hela. Därefter drog de lövtäcket över sig och somnade i varandras armar.
Vad händer sedan då? Fungerade motgiftet? Det får vi veta när vi följer Agajan och Atyescha i deras nya dag:
Nästa dag vaknade Agajan, pigg och nyter. Inom kort vaknade Atyescha, gäspade och såg förvånat på honom:
– Så du förvandlades inte?
– Va? Skulle jag det? sa Agajan; han tackade i andanom Pao för de skyddande örterna.
– Men hur är det möjligt, sa kvinnan, jag gav dig ju förtrollat vin! Du skulle ha förvandlats till en gris, skulle ha förlorat din människohamn och blivit ett stackars djur som jag kunnat ha här och leka med! Men nu? Du drack av vinet men inget hände!
– Nog hände det något, sa Agajan med en spjuveraktig glimt i ögat, och nog var det magi med i spelet – du och jag, skogen och månen och allt det där...
Solen skymtade genom väggens lövverk och belyste vitskans vackra drag. Agajan noterade åter hennes lilla födelsemärke på kinden, själva pricken över "i" i hennes skönhet. Nu sa hon:
– Fördömt också, min trollkonst misslyckades. Du har besegrat mig. Du är oövervinnelig! Åh, kom till mig, du underbare man!
Agajan blev henne inte svaret skyldig utan dök ner över henne i lövbädden, grep hennes fräscha hull och tumlade runt med henne; åter genljöd nejden av skratt och gamman från deras lek.
Vad finns att tillägga? Det finns mycket att tillägga. Följande dag blir romantisk och dann, bitterljuv och smäktande:
Fram på eftermiddagen klev de upp, lämnade lövsalen, gick bort till en bäck och tvagade sig. Så plockade de smultron och vandrade hand i hand över nejden. De gick bland prunkande hassel, vildros och lönn, de gick intill en fager sjö med vass i strandkanten, de lyssnade på kokerellans sång och de hörde göken hoa.
– Göken galer i väster, sa Atyescha.
– Och västergök är bästergök, sa Agajan.
– Så vi tycks vara välsignade, sa kvinnan och log hult mot sin nyvunne frände.
De promenerade i Atyeschas skog, den skog hon härskade över, Fagergrenar. På eftermiddagen satt de tu på en ås och drack vin i solens sken. Agajan hade åter sett till att i lönndom stoppa örter sin i bägare, för att vara på den säkra sidan.
I åsens förlängning såg man tallar som fångade solskenet.
– Jag älskar tallar i solskenet, sa Agajan. Det får barken att lysa upp, får den att brinna.
– Ackurat, sa Atyescha, den blir fullkomligt brandgul.
– Den blir till guld.
Agajan lade armen om henne och sa:
– Här skulle man kunna stanna länge.
– Men gör det då. Stanna här med mig!
– Nja, stanna kan jag, men inte hur länge som helst. Jag har ett uppdrag att utföra, sex stycken faktiskt.
– Vad är det för uppdrag?
– Uppdrag åt en furste, Bigelon vid namn. Det är tolv uppgifter sammanlagt, jag har gjort sex och sex återstår.
– Jag förstår. Men du stannar väl i natt?
– Jag vet inte...
Agajan var i och för sig fri att utföra uppdragen i egen takt, men han var på samma gång lätt otålig att fortsätta med det hela, det var därför han inte ville ge efter för Atyeschas propsanden. Tigande gick man tillbaka till lövsalen, där man satte sig i tystnad; stämningen från föregående kväll var som bortblåst. Fåglarna hade slutat sjunga och bäcken Dunanion porlade dystert.
Atyescha sporde:
– Måste du åka?
Agajan kastade blickar på sitt svärdsgehäng som hängde på en gren, beundrade inläggningarna av elfenben och förgyllningarna på hjalten. Han sa:
– Nåja, en natt till kan jag väl stanna...
Skogen började åter le, fågelsången vaknade och Dunanions sorl steg i högan sky. Små tjänsteandar till Atyescha, gnomer, kom; de var små, knappt en tvärhand höga, med stora huvuden och åldriga ansikten. De kom med brickor och skålar, kannor och pokaler, och serverade läcker mat och gyllene vin – och de unga tu drack och åt, dansade och roade sig natten lång.
Nu återstår bara avskedet. Det blir smärtsamt!
I gryningen nästa dag gick Agajan upp, klädde sig och omgjordade sig. Han sa till sin fränka som låg under lövtäcket:
– Det här var ett minne för livet.
– Ja...
Atyescha reste sig och tog på sig en klädnad i grönt och blått. Så följde hon Agajan när han ledde sin häst bort i skogen tills de kom till Dunanion, som slingrade sig fram mellan stenar och tuvor. Det var bäcken som han passerat på vägen dit, bäcken bortom vilken han hörde Atyeschas sång för första gången. Nu gick Agajan fram till vattendraget, vände sig om och såg på Atyescha.
– Så det är dags att ta farväl då, sa han.
– Ja, sa vitskan. Jag går inte bortom bäcken.
Han tog hennes händer och försökte se henne i ögonen. Hon å sin sida slog ner med blicken, sökte kraften ur jorden verkade det som. Så kom Agajan ihåg en sak, trevade innanför sin klädnad och fick fram ett smycke, en ametist med en silverkedja. Han hade hittat den i en grottan hos ett visst tjurmonster, och nu tänkte han att stenens violetta skulle stå bra mot hennes gröna ögon.
Han hängde smycket om halsen på Atyescha och sa:
– Jag hoppas den tänder en strålglans i dina ögon...
Kvinnan drog ut sitt hår över kedjan, höll upp smycket, såg på honom – och strålade.
Agajan drog henne till sig, kysste henne häftigt och sa "vi kanske möts igen", steg i sadeln, korsade Dunanion och red sin färde i trollskogen.
Detta var kapitlet om Atyescha i min Agajan-roman, "Agajan äventyraren" som titeln är. Hela detta fantasyopus finns att ladda ner här. Länken går till ett blogginlägg som i sin tur länkar dels till en PDF, dels till en snyggt konverterad e-boksfil som torde göra varje läsare nöjd. Och opusets längd är rätt behaglig, 115 sidor i PDF. Och vad gäller Atyescha så återkommer hon i boken, hon har viss betydelse för upplösningen.
Relaterat
Agajan som epub
Agajan som pdf
Stridsmiljö 2500
Antropolis
0 kommentarer:
Skicka en kommentar