Matboken frisläppt

En gång i tiden gav jag ut en kokbok, betitlad "Den musiske matlagaren". Den blev rätt populär och har nu sålt slut. Så därför har jag lagt upp pdf:en på nätet så att vem som helst kan tanka ner den.

Just det: även du, käre läsare, kan klicka på länken här nedan, klicka på "spara som" från arkivmenyn (motsv), och sedan placera filen på valfritt ställe på din hårddisk. Och sedan kan du läsa den, fördjupa dig i detta med musisk matlagning som handlar om att ha kul när man lagar mat, att inte se så fascistiskt på måttangivelser, att sjunga en sång medan man vispar bearnaisen och så vidare.

Det är en läsbar kokbok det handlar om, en matbok med substans. Det är essäer blandat med hårdfakta; det finns en hel del recept i härligheten, du får lära dig grunderna. Jag är en bra lärare för detta för jag har kockutbildning.

Jag har kockutbildning och jag har bildning, historisk och kulturell cred. Så om ni vill laga mat med dylik kulturell inramning, gå till bords med Talleyrand, Peter den store och Bismarck - läs "Den musiske matlagaren".

Och vill ni veta hur det går till på krogen, hur man lagar mat med den där omisskännliga krogkänslan - läs "Den musiske matlagaren".

Och vill ni ha litterära matcitat, laga mat med Alice B. Toklas och Evert Taube - läs "Den musiske matlagaren".

Och vill ni laga Svenssons julbord, äta militärmat och ta del av min matfilosofi - läs "Den musiske matlagaren".

Nu har jag verkligen bankat in titeln, eller hur. Så vad mer har jag att säga? Inget annat än att boken finns att hämta ner här.

Den där flyttgrejen

Saker jag gjort inför flytten till Härnösand:

. adressändrat comhem-abonnemang
. betalat den nya lägenheten
. betalat medlemsskap i HSB Norr
. beställt flyttbil och haft flyttgubbar här som värderat vad bohaget kostar att flytta
. sagt upp denna lägenhet
. sagt upp mig från jobbet

Med mera. Kvar att göra: fylla i adressändring.se:s virtuella blankett, säga upp avtal med Vattenfall som elleverantör, flyttstäda. Med mera.

(Målning: Frederic E. Church)

Kinakrog

När jag var i Stockholm förra veckan åt jag på kinakrog. Det var gott. Jag fick lust att upprepa bravaden igår med att besöka en upsaliensisk kinakrog, Dragon Palace på Kungsängsgatan 20. Jag var dit och åt deras lunchbuffé och det väckte mersmak, jag ska gå dit igen – och beställa bord – så man får äta mer ifred. Nu hade jag bara 45 minuter på mig, bordet var bokat till 12 så det blev lite stressigt.

Men som sagt, det blir återbesök och då ska jag skriva mer om denna krog. Vad jag gillar med kinesmat är i alla fall att den är ordentligt lagad, det är inget pizza-kebab-hamburger-trams och heller ingen köttfärs och pressad skinka som på dessa, nej riktigt kött är melodin. Sedan är smakerna intressanta, det är såser och fonder, med andra ord som franskt cuisine fast med lite annorlunda vinkel.

Jag postar detta matinlägg i kategorin "Den musiske matlagaren". Detta är titeln på min kokbok från 2007, numera slutsåld. Inga ex finns kvar i mitt residens och SF-Bokhandeln har sålt alla ex de fick en gång i tiden. Så jag funderar på en ny upplaga eller på att lägga ut den på nätet, vi får se.

Btj om "Antropolis"

"Svenssons språk blandar högt och lågt och känns finurligt", detta skriver Btj om "Antropolis". Recensenten Jacob Wennbom nämner också bokens tema som är fejden teknik-ande symboliserat i Gotsis Fripp och Elander Lysion, samt huvudpersonen Jenro Klao med sitt "det sanna är det sköna" som credo. Wennbom finner boken trögläst vilket är lite märkligt då Linder i Nova SF fann den vara motsatsen, nämligen lättläst.

Men så är det med romaner, alla kan inte tycka likadant.

"Btj" betyder som alla vet Bibliotekstjänst - och baserat på denna recension har nu denna organisation köpt in boken, så därmed kan ni låna den på ert bibliotek. Och finns den inte där kan ni fjärrlåna den, det vet jag fungerar. Dvs om ni ber en bibliotekarie om hjälp, för sådan sökning kan inte göras i ett biblioteks egen databas.

Sedan finns boken förstås att köpa också, för 148:- på SF-bokhandeln. Eller så kan ni maila mig och tigga till er ett lägre pris. I båda fallen får ni boken signerad och numrerad, inbunden och med skyddsomslag.

Pilgrimsfärd, slutet

Här kommer sista avsnittet i min kyrkspaning, alltså PILGRIMSFÄRDEN TILL STOCKHOLM. Återstod på vändan gjorde Klara kyrka:

- - -

Jag traskade de få kvarteren till Klara kyrka, en oas mitt i city, en park och kyrkogård och en rödteglad sak med 1800-talsrenoverat torn, högsta byggnaden i stan innan Hötorgscity. Jag kom in – och såg rätt mycket folk – för man hade något slags social verksamhet, ”Café Klara” i norra korsarmen, utstötta och hemlösa får komma in och värma sig. En levande kyrka – och alla andra kyrkor jag besökt denna dag var levande på sitt sätt, välskötta och med snygga församlingstidningar, fattig är inte dagens kyrka. Eller död eller på ruinens brant. Visst kunde besöksfrekvensen vara större men den kommer att öka, tro mig.

Så nu var det Klara kyrka vars inre var vitkalkat med barockaccenter likt Jakobs kyrka – och epitafer – och praise the Lord – och valv och altarmålning, Kristi nedtagande från korset. En öppen kyrka, en levande kyrka, mitt i den hektiska storstan; så skönt att gå in här, sitta ner och dyrka sin Herre.

Pilgrimsfärden närmade sig sitt slut. Man kan tycka att en pilgrim borde resa bort från storstan och till Uppsala i stället, uppleva sann andlighet i vår byhåla med sin domkyrka medan Stockholm står för kommersialism, världslig kultur och hets. Onekligen har livet en annan rytm i Eken, lite hårdare med tuffare trafik och allt, men det andliga är för den skull inte bortglömt – o nej, det var ju min resa prov på, med alla besök i dessa fantastiska tempel, rika byggnader som söker sin like. Alla miljöer, alla rum, alla kyrkor jag sett: det var helt enkelt fantastiskt. Det gav mig intryck jag kan leva på länge, ja så länge jag lever. Jag glömmer aldrig en kyrka jag besökt.

Stockholm har sin andliga sida. Och Uppsala har förutom universitetet och domkyrkan även prov på sina titaniska miljöer med betongförorter och motorvägar och köpcentra och allt. Så det jämnar ut sig en smula.

Jag var klar med Klara kyrka, köpte mina vykort och gick. Och sedan var det ner på Centralen, den låg ju intill, lite väntan på Uppsalapendeln och sedan iväg. Jag såg Porten till Kungsholmen passera utanför vagnsfönstret, de där 30-talshusen som bildar pyramidal portal till sagda statsdel, upplysta med konturerande ljus – och tanken slog mig att detta är farväl till Stockholm, kanske återvänder jag aldrig – jag ska ju flytta norrut – visst är jag rörlig även där men sannolikheten för ett återbesök i Eken är litet.

Farväl Stockholm! Så roligt att besöka dig under den tid man bott i Uppsala: besöka vänner, åka tricken, gå förundrad längs gator kantade av höga hus. Tät bebyggelse, vatten, höjder och parker – och muséer – och inte minst tempel, stan med alla sina fantastiska tempel! Gott sei dank för denna dag, tack för allt Stockholm, tack Gud, tack gode Gud!

- - -

Härmed en sammanfattning av min kyrkspaning:

. Pampigaste altaruppsatsen: Gustav Vasa (barock marmor, ”katolicism”)

. Intimast: Johannes (som var förhållandevis mörk med sin tegelinteriör)

. Konstnärligast: Engelbrekt (särpräglad arkitektur både ut- och invändigt)

. Dagens gimmick: Jakob med sin gunga

Därmed har jag inte så mycket att säga om Klara och Högalid, eller de stängda kyrkorna Riddarholms och baptistkapellet, men de var fina de med. Ridarrholms var till exempel upplyst inuti trots att den inte var öppen, det finner jag värt att notera.

Nu får jag lust att göra en dylik resa här i Uppsala, en sightseeing-tour bland dess tempel, en upptäcktsresa med andliga förtecken. Det är mest moderna kyrkor det gäller men de är också intressanta; det finns inga fula kyrkor som jag brukar säga.

(Bilden visar orgelläktaren i Klara kyrka. Och hela pilgrimsfärden kan du läsa om här, i "fel" ordning enligt toppostingens principer.)

Pilgrimsfärd, del 4

Här fortsätter pilgrimsfärden. I morgon avslutas den.

Sist var jag i Högalidskyrkan. Nu förestår lunchen följt av ett återvändande till city:

- - -

Nu började jag bli hungrig. Att finna en krog i okänd stad är verkligen ett vågspel. Jag var beredd att betala, kosta på mig en smärre brakmiddag, men var hittade man det perfekta stället? Jag tänkte: mina återstående kyrkor blir Riddarholmskyrkan, Jakobs och Klara kyrka, och den förstnämnda ligger i Gamla stan – så jag åker väl dit – och ser vad jag hittar.

Sagt och gjort. Jag lämnade Högalid och tog den alltid så praktiska T-banan till Gamla stan.

Klockan var typ ett-halv två.

Kommen en bit på vägen fick jag dock infallet att gå av redan på Söder, på Mariatorget. Gamla stan kanske bara hade turistfällor, skitdåliga krogar som säljer oxfilé för 200:-; Söder däremot ligger lite utanför turiststråken så att... Jag gick i alla fall av där. Och började söka krog. Och fann inget: för banalt, för stängt, för konstigt. Till slut fick jag i alla fall syn på en Kinakrog – och dit gick jag – och åt förträffligt – som jag sa ovan.

Det var en medelklass-till-lite-finare krog, lagom piffig inredning med en koidamm som plusvapen. Och maten, maten...! Till exempel var de friterade jätteräkorna superba: perfekt konstistens, nylagade, inte snustorra när man skar i dem: detta var lackmusprovet, detta var högklass. Men det var billigt, inkl kaffe 110 spänn, så jag lämnade 40 i dricks, ja det gjorde jag; tur jag var ensam annars hade väl mitt sällskap protesterat.

Det var ännu ljust när jag lämnade krogen. Inte så ruggigt som i början av min vandring, kanske var det Mariatorgets bebyggelse som skärmade av vindarna. Jag passerade ett Baptistkapell, persikogult i smyggotik, gammal frikyrka. Låst. Men sådana tempel kan vara fina också; en kyrka kan se ut hur som helt, alla är vackra. Till och med S:t Olofs ruin i Sigtuna är vacker på sitt sätt. Och alla kan erbjuda meditation för själen.

Detta kapell var stängt men jag skyndade vidare – kom till Gamla stan – och stegade upp mot Riddarholmskyrkan, begravningskyrka för svenska kungar, synbart med det karolinska gravkoret som mötte mig på nordfasaden.

Dock var även denna kyrka låst. Det är en museikyrka tydligen, öppet maj till september. De som eventuellt bor här på Riddarholmen får gå till Storkyrkan antagligen när de ska höra Ordet predikas.

Nåväl. Vidare till fots förvi Riddarhuset, kanslihuset och över Riksbron, samt förbi Sagerska och Gustav Adolfs torg till Jakobs kyrka, en röd liten dröm med tornhuv mitt på och två andra torn flankerande ingången. Märklig omgivning: kyrkan inträngd bland hus. Ingen park. Men intressant som omväxling.

Inne i denna barockkyrka fanns en gunga, ett ”pendelexperiment” i regi av Konstfack. Lätt konfunderad såg jag gungan och jag såg en dam komma emot mig, som förstulet viskade: ”Pröva att gunga, det är fantastiskt...!”

Oh dear, skulle jag göra det?

Damen försvann, hon var en ”enskild andaktare” liksom jag.

Ingen annan var i kyrkan, bara några samtalande i ett hörn – präst och sökare – så jag drog åstad ner i kyrkgången, satte mig på gungan, greppade repen som var fästa uppe i två blindarkader, långa rep – och så gungade jag, for fram och tillbaka i långskeppet. Najs!

Ja jag måste le. Man kan ha roligt i kyrkan också.

Men besöket hade såklart börjat med andakt: hämta andan en minut eller så. Jag är ingen ytlig estet, ingen insläntrande ignorant; jag blottar mit huvud för Guds majestät. I kyrkan ska man be, meditera och tona in och det gör jag – för att jag vill det.

Jag besåg sist av allt detaljer i inredningen som epitafer på väggarna, stormansgravars marmorplattor. Inget kristet i det, bara stormaktaktigt och dant, antikvariskt hjärtevärmande ungefär som i Uppsala domkyrka med alla dess gravar och epitafer.

Altarskåp –

Predikstol –

Jag var glad att jag fick komma in i denna kyrka, den hade varit stängd under mitt förra besök, det i oktober som jag nämnde ovan. Jag gick ett tag och fantiserade över hur dess inre kan ha sett ut, Jakobskyrkans inre – men nu var jag där, kyrkan var öppen, Gott sei dank! Praise the Lord, jag var en erfarenhet rikare under en i allo erfarenhetsrik dag!

- - -

Jag gick genom stimmande eftermiddagskvarter mot Klara kyrka. Jag kom in på Drottninggatan med sina souvenirshopar och pizzahak, sina fula klädaffärer och allt. Snö i rännstenen, grå himmel, kyligt – men jag var in high spirits, jag hade fått ut allt jag ville av dagen. På 80-talet hade jag gjort en liknande dagstripp för att bese muséer, det blev historiska muséet, nordiska muséet, armémuseum och medeltidsmuséet, och det var intressant det med – men denna resa hade ett visst vemod över sig – ett vemod jag inte kände nu – nu var det, vill jag påstå, en subtilare glädje i botten. Ja min själ, man förändras. Och var sak har sin tid: hade någon föreslagit mitt 80-talsjag att besöka kyrkor hade jag värjt mig, jag var inte rörd av den impulsen då.

(Slutet av pilgrimsfärden här. Bilderna visar Jakobs kyrka sedd från Kungsträdgården samt en bild från pendelexperimentets hemsida, visandes denna gunga som den är uppsatt i Jakobs kyrka.)

Pilgrimsfärd, del 3

Här fortsätter berättelsen om min pilgrimsfärd bland Stockholms kyrkor. Jag var nyss inne på Engelbrektskyrkan, och här fortsätter jag att tala om den:

En dam höll på att städa kyrkan när jag var där, körde dammsugare som dock stängdes av rätt fort. En skallig ung man tog bilder med kamera med stativ, så proffsigt så. Själv gick jag bort till västra delen av kyrkan, bortersta delen som hade låg, vanlig takhöjd, trä i golv och tak och, längst bort, lätt tintade glasfönster som medgav utsikt. Här ser man vitt omkring, det är en central utkiksplats denna kulle som inte är Brunkebergsåsen men något annat. Och sedan var det dags att dra vidare och nu skulle det bli Johannes kyrka, den däremot ligger på sagda ås några kvarter åt söder.

Jag lämnade min Engelbrektskulle, tog farväl av templet där det tronade och gick nerför trappan och bort i gatulabyrinten. Johannes’ torn skymtade ovan taken. Jag korsade Fridhemsplan, tog mig uppför ännu en brant trappa och såg snart absiden med sin glasmålning, stumt grå så som glasmålningar ter sig utifrån. En gotisk kyrka, nygotik med maskinslaget tegel, alla detaljer prydligt utmejslade, ett tegelrött smycke i en liten park omgiven av huslängor, hjärtevärmade läge. Jag tog mig runt fram till entrén, kom in, tog av mig keps och bandana och gick in i långhallen. Det var rätt mörkt men i koret lyste det, det var ett altarskåp med spetsbågar och figurer, det var en jättematta vävd i Indien (men inte indiskt mönster), det var glasmålningar med shatteringar typ som de modernare glasen i Uppsala domkyrka, tyska saker (läste jag i en broschyr senare).

Men först måste man sätta sig. Och tacka Gud för att kyrkan var öppen och man fick komma och sätta sig ner, komma in i värmen. Jag satt där och mumlade, pratade kanske för mig själv – och sedan, då jag rest mig, såg jag att en annan besökare satt på en annan bänk, i högra avdelningen (jag brukar sätta mig till vänster) – så mitt babbel hade kanske hörts – nåväl, jag var inte störande. Jag kollade detaljer, såg murarna av små tegelstenar, det gav dem karaktär, det var inga tomma murytor. Jag gick bort till det obligatoriska vykortsbordet bredvid ingången och köpte kort och tog broschyrer, det ska man alltid göra. Hemkommen har jag gjort montage av bilderna, det är urläckert alltså.

Jag hade ätit upp mitt godis och började bli hungrig, men var skulle man äta? Jag lämnade Johannes, gick nerför trappan i parken och vände mig om, såg det mäktiga tornet, ja jag var själaglad, praise the Lord. Ner i staden, inga bra krogar fanns, jag avvaktade, tog mig till Hötorgets T-banestation och åkte söderut. Jag skulle till Högalidskyrkan, funderade över vad stationen hette. ”Hornstull” sa mig en karta, bra med kartor är det i T-banan, så det var ner till T-centralen och sedan byte, jag tar mig fram ganska bra för att vara lantis, bara upp en trappa och på ett nytt tåg, svisch och vidare i tunnelvärlden. Gamla stan, Slussen, Mariatorget, Zinkensdamm och Hornstull. Jag gick av.

Krogen fick vänta, jag skulle kolla in denna nationalromantiska kyrka som påminner om Engelbrekt, högt skepp och höga torn, här har vi förvisso dubbeltorn också. Men denna är mer traditionell än Wahlmans, denna har långskepp medan Wahlmans har lika långt tvär- och långskepp syns det mig.

Ja hej och hå. Jag approcherade alltså Högalidskyrkan. Återigen, liksom inför Engelbrekt och Johannes, var det till att bestiga trappor: Stockholm är kuperat så det räcker. Upp på Högalid helt enkelt, ”den höga kullen”. Kyrkan i sitt mörkbruna tegel var mäktig men trots platån man befann sig på fanns ingen utsikt, den skymdes av höghus i alla riktningar! Annars måste det ha varit en fantastisk vy med vattnet och Liljeholmen och Västerbron och Essingeleden och allt.

Nåväl. Jag gick in i kyrkan. Och satte mig sedvanligt och prisade Gud. Ja det måste man göra, jag har en inre drift att göra det så fort jag går in i det heliga rummet: en stunds stillhet innan turistandet. – Och vad såg man då? Ja det var crucifix, our Lord on the cross, så märklig men ändå så drabbande syn. Gud och sonen är ett; sonen, syndfri, går ner i yttersta skam och förendring, tar på sig skulden för allt elände som någonsin gjorts! Det är märkligt. En märklig impuls utgår från denne man och hans gärning: Kristusimpulsen för att tala med en viss guru.

Kalkslammade murar – altarskåp med små figurer – predikstol – enkla former och materialverkan som i Engelbrekt.

(Bilden föreställer det inre av Högalidskyrkan. Här fortsätter äventyret med fler kyrkor.)

Pilgrimsfärd, del 2

Jag tänkte här gå igenom min pilgrimsfärd lite mer i detalj.

Denna torsdag den 21, ja det var datumet, så kom jag till järnvägsstationen vid tiotiden, såg att ett tåg just skulle gå, köpte en latte och en bulle och skyndade upp i första bästa vagn. Det visade sig att den hade Vista Dome, utsiktsplatser på övervåningen. Det kändes som att dricka kaffe på flyget där jag omsider satt och flög fram över Uppsalaslätten.

Det var en mulen, vintrig dag, minus fem och lite blåsigt, men rätt OK. Att åka till Stockholm är alltid fascinerande, landskapet är rätt omväxlande, särskilt när man närmar sig Eken och kan se på fabriker, hyreshus, motorvägar och påfarter och avfarter och allt. Ja jag älskar det. Sollentuna, Häggvik, Solna, lätt titanisk känsla i vissa områden men samtidigt, mitt i allt, mer småskaliga längor bland tallar, villor som klättrar höjder och vad det nu är.

Jag kom till Stockholm. Köpte lite smågodis på Centralen och tog, som planerat, tunnelbanan till Odenplan för att börja min tur där. Jag hade förköpsremsa sedan förut, köpt på mitt förra Stockholmsbesök där jag hade lite business på en sf-festival. Före den hade jag lite tid att slå ihjäl och tänkte då bese lite kyrkor, men då var alla antingen stängda eller hade specialevenemang. Jag var ute för tidigt, tio på en lördag. Nu var klockan närmare elva och då ska kyrkor vara öppna, det hade jag sett på nätet.

Och verkligen – jag kom till Odenplan, gick upp och ut och såg Gustav Vasa kyrka torna upp sig i sitt majestät. Ja God almighty, den var mäktig. En gräddgul centralkyrka med kupol, typ Adolf Fredrik, Katarina och allt. En rik församling med rik kyrka, rik interiör med marmor och himmelsmålningar som jag sagt.

Man spelade orgel då jag kom in. Och jag satte mig. Och jag grät, ja jag grät. Det händer ibland när jag hör orgelmusik så där. Det sökte mig. ”Gospel moment”.

Vad finns det att säga. Korsfäst Jesus. Alla gillar inte denna syn, jag gjorde det själv inte förr, men nu har jag närmat mig mysteriet. – Marmor och murytor, inskriptioner och pynt, mycket 1800-talsaktigt åt det storborgerliga hållet, det är Gustav Vasa kyrka. En skön början på min pilgrimsfärd. Nu skulle jag till Engelbrektskyrkan som låg intill, det var bara några kvarter. Vädret var som sagt lite friskt, en resa som denna görs lämpligen på vår eller sommar, men nu måste jag ju passa på eftersom jag snart ska flytta norrut. Dagstripper till Stockholm är del av charmen med Uppsala.

Jag gick genom staden, nådde foten av en klippa och såg Templet där uppe, se bild. Jag hade sett det förr och undrat hur det såg ut inuti, exteriören är förvisso mäktig med teglade höga skepp, högt torn och märkliga detaljer, en extrem tolkning av svensk medeltid. Jag skred uppför trappan och nådde kyrkan, snygg församlingsgård intill i likartad tegelstil. Via en mörk förhall, mycket trä kom jag ut i hallen – som var stor, Sveriges högsta valv med 32 meters höjd enligt kyrkans hemsida – och små arkader – och råhuggen granit, små ornament hade den men den var inte på långa vägar blankslipad – och trätak, lackerat mörkt trä – och en altarmålning av Hjortzberg. Helhetsintrycket av detta rum var mäktigt om än en smula kyligt. Få detaljer, inget pynt; enkla former och materialverkan är ordet, som i moderna kyrkor.

Detta var konstnärligt sett en av de mest särpräglade kyrkor jag besökt. En arkitektonisk pärla. Och känslan var även här när jag gått in en känsla av under, How Great Thou Art och så vidare, jag vill inskärpa det. Jag är ingen eldfäng estet som bara vill ha snygga miljöer, jag vill ha symboler för mitt credo – och det får jag – genom att gå i kyrkor, sätta mig ner och meditera ett slag, nå frid. Sedan vidtar sightseeing, jag kollar in detaljer, målningar, känner av atmosfären. Jag är troende, jag besöker kyrkor för enskild andakt som det heter. Gudstjänst kan jag se på TV om jag har lust. Kanske drar jag åstad på en riktig gudstjänst endera dan; i Härnösand kommer jag att bo rätt nära domkyrkan, det kanske kan bli något.

Mer om Engelbrektskyrkan samt vad jag därefter besökte, det får ni veta här.

(Bild Engelbrektskyrkan)

Pilgrimsfärd

Igår var jag till Stockholm på pilgrimsfärd – ja det finns inget bättre ord. Jag besökte kyrkor så det stod härliga till, vallfärdade till värmande tempel, drog iväg på en personlig liten kringgång bland huvudstadens gudshus. Jag besåg Gustav Vasa kyrka, Engelbrektskyrkan, Johannes kyrka, Högalidskyrkan, Jakobs kyrka och Klara kyrka. Jag passerade även Riddarholmskyrkan men den var stängd – men det berodde sannolikt på att den bara är museum, ej församlingskyrka. Öppet maj till september.

En kort sammanfattning av intrycken: Gustav Vasa, magnifik altaruppsats med marmorstatyer, -pelare och en –tavla, den sista som bakgrund till den korsfäste Jesus. Centralkyrka med kupol, luftiga målningar med änglar i azurblå evighet. – Engelbrektskyrkan: grått ljus, högt valv, mahogny och granit, lite kyligt intryck men konstnärligt mycket egenartad, är något slags romantik men ändå unik i sitt slag. Både utanverk och interiör är utan like, läget på klippan medger bra utsikt (vilket inte alla klippor gör, jämför Högalidskyrkan där man paradoxalt nog inte har någon bra utsikt). – Johannes kyrka, mörk nygotik, fint utmejslade detaljer, tomma murytor är teglade vilket gör att de inte behöver dekoreras. Fint läge i en park omgiven av sedvanliga huslängor, som en kyrka i en kontinental småstad. – Högalidskyrkan, tornen sitter åt altaret till, inte i väster. Halvmodern kyrka à la Engelbrekt, mycket tomma murytor men här med rappat tegel som artikulerar. – Jakobs kyrka och Klara kyrka, barocksaker, intima och sköna, guld och marmor.

Men credot då? Det andliga? Jag är förvisso troende. Jo den aspekten fanns också – och jag gladdes i min tro – jag har besökt Herren i hans tempel. Det var en rolig dag, det hela gav mig energi. Det gav mig intryck som jag kommer att leva på länge.

En kul passus var när jag var och åt. Jag hade tänkt mig att planera in ett krogbesök i det hela, slå på stort när man nu är i Stocksholm – och jag snubblade över en helt okej kinakrog på Mariatorget. Jag åt ”fyra små rätter” vilket är en klassiker, finns att äta på varje kinakrog från Cadiz till Kiruna, och här hade man levererat, det hela var vällagat. Det var jättegott helt enkelt. Såsen till den strimlade lövbiffen, curryn till kycklingen, den sötsura till det friterade; bless my soul. Man fick en stor skål med ris men jag åt upp hela. Gott sei dank.

Mer i detalj om min pilgrimsfärd här.

(Altaruppsatsen i Gustav Vasa kyrka)

Jonajted Stejts Ov Amörrrka

USA, USA, USA som är så dj-la bra...

Jag sitter här och tänker på USA. Och då slås jag osökt av frågan: vari ligger USA:s särart? Vad är det som är speciellt med USA?

Nog har Västeuropa påverkat USA rätt mycket, och nog har begreppet ”Västvärlden” som en kulturell enhet visst fog för sig. Men samtidigt kan det vara intressant att se till USA i sig och vad som gör det speciellt – vilket jag sällan sett någon smart man göra, det har helt enkelt tagits för givet att USA är likt Europa och att eventuella avvikelser bara är anomalier. Det sägs förvisso att intellektuell verksamhet består i att hitta likheter, men driver man det för långt hamnar man ju i rena plattityder, i ett mellanmjölksland där alla är lika och alla tänker samma saker. Nej, man bör tänka på vad Goethe sa: konstatera skillnaderna först, och fördjupa dig därefter i eventuella likheter. Detta sa han efter att ha fått sig tillsänd teckningar på isblommor på ett fönster, och han hejdade här sin första impuls att se deras gestalt och bildning som direkt analog med blommor ute i naturen.

Man måste alltså hitta skillnader och se särarter, utan att för den skull odla dessa i sig. Någon Verfremdung mellan USA och Europa vill jag inte se.

Så hur ska jag börja?

Jag tror att man för att finna Amerikas särart måste börja med indianerna. Min känsla är att detta folk, denna på papperet utdöda kultur påverkar landet mer än vad som normalt erkänns. Man utmålar indianerna som offer vilket de så klart är, men kulturellt skulle jag vilja säga att de triumferar. Indianernas andliga odling lever än, deras religion, myter, legender liksom materiella kultur såsom kanoter, wigwams, kläder och allt fortlever i evigheten skulle jag vilja säga. Varje någorlunda vaken amerikan känner något för den indianska kulturen, och då menar jag inte bara på ett medvetet plan; den påverkan jag talar om går bortom den postkoloniala ryggmärgsreaktionen att alltid skildra indianer positivt, till exempel på film.

Det indianska elementet är ett outplånligt element i den amerikanska kulturen. Så man kan säga: USA:s kultur av idag är europeisk överlagring på indiansk botten.

Till ”europeisk” kan förvisso även fogas ”afrikansk”, tänk på slaveriets betydelse. Men ni fattar: man har överlagrat den indianska kulturen, denna plus det europeiska och afrikanska är den mylla varifrån det specifikt amerikanska spirat.

Nu blir allt genast lite lättare. Att USA till exempel har en örn i statsvapnet ser jag som övertagandet av en indiansk totem. Tänk bara på Åskfågeln Hilunga som även kallades Tatooch, inbegreppet för den kosmiske skaparen ”vars vingslag är som blixten och vars ögon flammar som eld”. För detaljer, se Castanedas ”The Eagle’s Gift”.

- - -

Jag skulle vilja se skyskraporna som en indiansk företeelse, ett undermedvetet engram i det amerikanska psyket som åter kom till liv på 1900-talet. Glöm det där med tomtpriser som fick husen att skjuta i höjden; gamla tempelpyramider av det högre slaget är den direkta anfadern till Empire State, Chrysler Building och allt vad de heter. Idén till detta fick jag från en gammal Kunskapens Bok (band 1, 1958) där man i kapitlet för amerikansk konst ställer en teckning av en mayapyramid bredvid en modern skyskrapa, med texten: ”Man känner sig frestad att se ett samband i formidé mellan de båda arkitekturtyperna.” Visst, men varför så blygsam? Moderna skyskrapor är gamla indiantempel i ny skepnad – av det enkla skälet att Amerika i grunden är en indiankultur, och att alla amerikaner tänker indianskt oavsett om de har indianblod eller inte. Skyskrapan är europeisk byggnadskonst överlagrad på indianskt formsinne. För övrigt visade sig vid byggandet av skyskraporna att arbetare med indianskt påbrå visade sig helt sakna anlag för höjdskräck; om detta i Asimovs Mer fantastiska fakta”.

Fler indianpåverkanden? Mer impressionistiskt anser jag att amerikanska kvinnor ofta antar ett indianskt utseende, oavsett påbrå. Det är en omedveten, mimisk assimilation av samma typ som får barn till diplomater födda i Ostasien att anta ett orientaliskt utseende. Se till exempel på skådespelerskan Gaby Stenberg, diplomatbarn med ovan antydd bakgrund; hon hade en viss kinesisk air, hon hade detta omisskännliga drag kring ögonen.

Det indianska är ofta lika med det arkaiska. Ser vi allmänt till dylika ålderdomliga drag i USA:s kultur så hittar man dem en masse, även om ytliga historiker förnekar att de finns. De säger att nationen bildades under den moderna eran, ergo finns där inget gammaldags, men själv ser jag det annorlunda. Walter Benjamin sa till exempel att en modern stad utmärks av att den saknar monument, traditionella monument av typen statyer. Det stämmer i så fall med New York, den staden präglas av sina byggnader och föga av hjärtevärmande torg med bronspjäser. Men Washington däremot har statyer och monument så det räcker, den statden är arkaisk om New York är modern. Och ännu en sant arkaisk plats finner jag i Disneyland, en plats för avgudadyrkan om något. Det är fullt i sin ordning att amerikanen drömmer om att åka dit – we’re going to Disneyland har blivit inbegreppet för den amerikanska drömsemestern, ja pilgrimsresan – för även om avgudar och Disneyfigurer är lite lågklass så finns det, i Shankaras anda, ingen motsättning mellan att på dagen gå runt bland dessa och på kvällen läsa Thoreaus ”Walden”. Voilà amerikansk religion i ett nötskal.

- - -

Har man nämnt Disney kan man väl nämna Marvel Comics också, en sann gudasaga för ett ungt folk. Heroism, superhjältar och kämpabragder av kosmiskt snitt, moderna Paul Bunyans. DC Comics med Stålmannen ska ej heller förglömmas, den första superhjälten av detta slag. Superhjältar i europeisk dräkt fungerar aldrig, i USA däremot har de sin givna plats. De är den gudasaga som saknades när immigranterna kom, de är den myt och legend som detta ”de breda skuldrornas land” förtjänar. Hit kan man också räkna George Lucas’ ”Star Wars” som avsåg att bli just detta, ett amerikanskt epos av snudd på religiöst slag. Riktigt fulländad är inte denna merchandiselåda till film, men de filosofiska dragen finns där onekligen, Joseph Campbell med sin ”The Hero With A Thousand Faces” var en av Lucas inspirationskällor.

Ett givet arkaiskt inslag i USA:s kultur är dess armé. Däri skiljer sig inte U. S. Army från andra arméer, ty alla arméer omhuldar det gamla genom att bära på traditioner och vårda dessa. Trots att revolutionen ville stryka ett streck över det gamla så var den unga republikens armé likadan, den införde inget förbud mot heraldik och fanor, nej tvärtom; den måste bara införa delvis nya symboler som den frygiska mössan, den vithövdade örnen och så vidare. För övrigt vårdades traditioner som vissa särdrag i regementens uniformer, det skrevs marscher och så vidare, sant arkaisk kulturutövning som har föga med modernism, republikanism och förnuftsdyrkan att göra, det där som utåt är USA:s arvedel. Faktiskt tar U. S. Army priset i arkaisk kultur med sin Army War Flag som förvaras på West Point; det är en stor sidenfana med sedvanlig vapenbild samt applicerad med band med inskriptioner på alla slag där man deltagit – alla slag, ej enbart segrar som på exempelvis svenska regementsfanor. Säga vad man vill; denna fana står inte för något modernt utan för något ålderdomligt, ett rop ur det arkaiska.

Ett annat tydligt arkaiskt drag i USA:s kultur är artistnamn med adliga eller kungliga titlar: Prince Roger Nelson, Count Basie, Duke Ellington, Chaka Khan och Queen Ida, samt så klart The King Elvis Presley himself... Grundlagsfäderna var nog pionjärer i att instifta en republik utan feodala inslag, men det kungligas lockelse lyckades man för den skull inte utrota i folkets sinnelag.

- - -

USA:s kultur är en mix mellan gammalt och nytt, mellan indianskt, europeiskt och afrikanskt. Det indianska är viktigt men USA är för den skull inte indianskt; det är blandningen som är grejen, landet är trots allt en ”melting pot” – för kritiken av denna term är ytlig, det må kanske vara så att varje etniskt grupp ofta lever separat i enklaver – men giftermål mellan grupperna äger de facto rum och kulturella bruk och drag, kulturformer från den ena och andra gruppen blandas och skapar ett nytt unikt amalgam som är Nordamerika.

Ett av de unika dragen i denna kultur är som jag ser det språket; det kallas ”engelska” och är endast en dialekt av brittisk engelska, men känslan är helt egen. Språkgemenskapen med britterna döljer mer än den visar – ”ett folk, åtskilda av två språk” som Oscar Wilde vitsade. Det ligger en hel värld mellan harbour och colour å den ena sidan och harbor och color å den andra. Och europeiska ortnamn som planterats i USA antar en helt ny karisma, aura, framtoning så fort de hamnar i USA; tänk här på Paul McChartney som berättade hur svårt det var att börja skriva egna rocklåtar en gång i världen, det var svårt att få den där speciella feelingen som fanns i amerikansk musik. Om Chuck Berry sjöng ”Birmingham, Alabama” gav det ett helt annat intryck än om man skrev en låt med orden ”Birmingham, Staffordshire”...

En mer allmän kulturell reflektion kring Amerika är detta med nordstater och sydstater. Södern sägs traditionellt ha varit mer högkulturellt; ta bara en sådan sak som det franska kulturinslaget, som i New Orleans skapat en särskilt fruktbar mylla, medan motsvarande inslag i Kanada inte skapat samma blomstring. Här torde klimatet spela in: subtropisk värme som befordrare av den andliga odlingen. Allmänt har vi ju musiken i söder som kulturell maktfaktor; den svarta soulen är lite lödigare söder om Mason-Dixie-linjen än norr om den, jämför bara Stax med Motown: ”In The Midnight Hour” med sin ångande feeling är en värld från ”Where Did Our Love Go” med sin urbana coolness. En musiker sa för övrigt att publiken i söder är bättre på att klappa takten än den i norr, ja södern kunde till och med klappa i baktakt vilket är en sällspord finess i dessa sammanhang. Ännu en kulturell skillnad mellan nord och syd är den etikett som levt kvar i söder, detta ”ma’m” och ”sir” som en Elvis till exempel alltid infogade i sitt tal. En särprägel värd att odla anser jag. Och det som amerikanskt betecknade bruket att gå med hatten på inomhus, i full sving redan när seklet var ungt att döma av filmer, tror jag mer är en nordstats- än en sydstatsgrej. Men jag kan ha fel.

Korta dikter

Jag är poet. Jag skriver poem, dikter och små textbitar, försmädligt förtrollande saker som stannar i sinnet, vare sig de löper över flera sidor eller bara är på tre rader. Ibland nöjer jag mig med mindre än så; jag fastnar för enstaka ord som förefaller mig synnerligen poetiska, som FLAMSKYDDSMEDEL, MOBILOPERATÖR och LUFTKORRIDOR - och då räcker det, ett enstaka ord, som förtrollande medel, besvärjelse och transutlösare.

Men nu ska vi inte vara extrema. Jag ska inte rabbla lösryckta ord och tro att ni som läsare blir höga på det. Men jag ska förvisso presentera några korta dikter som slår mig som synnerligen lyckade. Det är konkreta saker, enkla men inte simpla: innebördsrika småttingar som wobblar dödsskönt i guldmunnen.

Vi börjar med en sak betitlad "De ontologiska landskapen". Det är en programförklaring, en "här är jag"-sak som säger allt om mig och min konst:

Vill ni veta var jag är?
Sök mig i de ontologiska landskapen,
ni kan finna mig där...

Den är delvis inspirerad av en kamikazepilots sista brev hem: "När jag är död, sörj mig inte. Gå istället ut och titta på månen: ni kan finna mig där."

Så vidare i Rapport ikväll...

Nu kommer dikten "Om inte". Den är direkt inspirerad av revolten i öst 1989 innan muren föll. Det var, tror jag, demonstranter i Östtyskland som skrev på sina plakat: "Om inte nu, när? Om inte vi, vilka?" Det var på hösten detta år när gränsen mellan Österrike och Ungern just rämnat vilket sände chockvågor genom resten av östblocket. - Själv har jag fört dessa frågor till ett ontologiskt, privat plan: tron börjar hos den enskilde, allt hänger på om JAG, HÄR OCH Nu tar emot Kristus i mitt sinne - exempelvis:

Om inte nu, när?
Om inte jag, vem?
Om inte här, var?

Så dikten "Kamelkaravan". Den talar för sig själv. Hoppas jag.

I spetsen för en kamelkaravan
rider jag till Sion
och jag lär mig, lär mig att gråta.

Sist en något längre dikt kallad "Pilgrim". Fortfarande är det dock en kort dikt, inläggsrubriken gäller än. Försök inte!

Dikten finns även att läsa i romanen "Antropolis", apropå Jenro Klaos ankomst till staden då han uppsöker just en kyrka som nattläger:

Jag är en uttröttad pilgrim
som kommer till en kyrka,
lägger sig ner vid altaret och sover.

Sömnen varar en evighet
och i slutet av evigheten
vaknar jag
och träder ut i en förändrad värld.

Så låter det alltså i "Antropolis". Men du behöver inte gå dit för att finna Svenssondikter - för de finns nu samlade i en pdf, utlagd på nätet. Du tankar ner den här. Titeln är "Grönt ljus". Den har gått hem hos läsarna, se bland annat denna recension.

Colin Powell

1.

Colin Powell, minns ni honom? Han var ÖB i Gulfkriget, blev krigshjälte och senare utrikesminister åt George Bush. Som sådan startade han Irak 2.0 - och sedan avgick han, fick Enron-priset för medborgerliga bragder (sant) och försvann ur sikte.

Men vi ska inte dissa honom, han var en i huvudsak balanserad herre och klok man. Han föddes 1937 på Jamaica av svarta föräldrar. Senare flyttade familjen till USA och New York, där Colin efter avslutad high school kom in på college, ett slags fyraårigt gymnasium. Parallellt med studierna gick han reservofficerskurs, ROTC, Reserve Officer’s Training Course. På grund av de goda vitsorden från denna kunde han ta värvning i den reguljära armén, medan ROTC:are annars vanligen gick till reserven (Army Reserve) eller nationalgardet.

Nu följde jägarutbildning vid infanteriets stridsskola i Fort Benning. Att ha genomgått denna Ranger School är sedan dess nålsögat i armékarriären, för klarar man den inte är man på sätt och vis på efterkälken. ”På sätt och vis” säger jag, allt hänger inte på denna kurs – men Powell framhåller själv i memoarerna hur symboliskt viktigt Rangeremblemet är, det som man får bära på uniformen sedan man klarat kursen; vissa officerare ertappas hellre med att falskeligen bära märket, än att utstå nesan med att inte bära det...

Sedan Powell klarat jägarkursens alla mödor och besvär, hoppat fallskärm och gått långmarscher och överlevt i det fria utan medtagen proviant, stationerades han som fänrik i 7:e armén, Västtyskland. En rolig episod är när han en dag kördes i sin befälsjeep ute på övningsfältet, och föraren stannar och kallar fram en soldat som står vid vägkanten. Denne uppmanas hälsa på Powell vilket Powell gärna gjorde – för det var ingen mindre än Elvis Presley, rocksångaren och skådisen vars karriär nu hamnat i ett märkligt bakvatten i och med inkallelsen. Presely lumpade alltså i 7:e armén vid den här tiden, slutet av 50-talet. Tillfrågad på en presskonferens om värnplikten haft någon stillande effekt på honom sa Elvis bara att, ”well, I was in tanks for a while, and they can rock’n’roll quite a bit!” När Powell hälsat på Presley hände inget mer, men hans barn var mäkta imponerade över det hela, att deras far skakat hand med denne rockidol.

2.

I början av 60-talet gjorde Powell sin första Vietnamvända som rådgivare. Han hamnade först i en postering i djungeln som hölls av Sydvietnams armé; posteringen bestod av en kontingent soldater och en helikopterlandningsplats, och Powell frågade:

- Varför är posteringen här?

- För att skydda landningsplatsen, blev svaret.

- Men varför är landningsplatsen här?

- För att försörja posteringen...

Det var det klassiska tomgångsläget, rundgångsstrategin från första världskriget i repris: We are here because we are here because we are here...

Powell följde soldaterna ut på patrull en dag. När en viss Schwarzkopf patrullerade med sina vietnamska jägare hade de ankor fastbundna i stridsselarna, med ihopbundna näbbar så att de var tysta; Powells soldater hade också ”maten med sig” i form av grisar, som gick för egen maskin men som väsnades som grisar plägar göra... På nätterna gjorde man också upp stora eldar för matlagning, föga jägarmässigt: skenet syntes lång väg. Mirakulöst nog klarade man sig från att bli överfallna av gerillan. Dock stupade en soldat följande dag för en kula avlossad ur bakhåll; Powell fick därmed se sitt första lik, en nyttig erfarenhet för en officer. En Eisenhower och en Bradley hade till exempel inte sett något sådant förrän de kom till Nordafrika 1942 och redan var generaler.

Under Powells andra Vietnamvända 1968 blev han underhållsansvarig i en bataljon; en av uppgifterna var att varje eftermiddag flyga ut Coca-Cola till kompanierna... Men för en officer med krigshögskoleexamen fanns det bättre saker att göra, så snart blev Powell förflyttad till divisionsstaben med ansvar för planering och underhåll. En harmlös anekdot från denna tid var när Vietnam-ÖB:n Creighton Abrams skulle komma och visitera divisionen; när Powell så hållit sin genomgång av förbandet, berättat om bataljonerna och deras status, kommenterade Abrams det hela endast med en grymtning innan han gick. Han kommunicerade enbart med grymtningar sas det. Var han nöjd med genomgången? Det visste inte Powell – men senare fick han hör av divisionschefen att generalen minsann varit belåten med det hela.

Powell sårades för sin del två gånger i Vietnam, den ena gången när han trampade på en gödselinsmetad påle som dolts i ett hål i marken, vanlig gerillafälla, den andra när en helikopter kraschade. Fotskadan gav honom en del sviter medan helikopterkraschen lät honom undkomma oskadd; han lyckades även rädda divisionschefen ur vraket vilket var en bragd.

Sedan var det hem till Staterna, universitetsexamen och Pentagontjänstgöring. Han vandrade korridorerna i denna femhörning där varje sida är 280 meter lång, där det 1963 fanns 30 000 anställda varav 10 000 officerare, och där det vid tiden dracks 30 000 koppar kaffe, 2 600 liter mjöl och 5 000 läskedrycker om dagen. Sedan fick han praktisera i Vita Huset ett år; närmare bestämt var han White House Fellow, ett program där folk från näringslivet, lokalförvaltningen och försvaret samt universitetsfolk och studenter fick prya i sagda hus för att bredda kretsen varifrån Vita Hus-personal och regeringsanställda kunde rekryteras. Detta blev för Powell en försmak av senare toppjobb som rådgivare åt försvarsminister Weinberg, säkerhetsrådgivare åt Reagan samt ÖB.

3.

Men jag går händelserna i förväg. 1974-75 var Powell bataljonschef i Koreadivisionen, 8:e armén som egentligen var en förstärkt division på 20 000 man. Nämnvärd är chefen för denna division som då var en Hank Emerson, kallad ”the Gunfighter”: han var en sådan där bellator som behövs för att arméerna inte ska förlora sin särart. I sämsta fall är dessa kämpar krigsgalna psykfall, i bästa fall är de ämnen för segerrika fältherrar; man kan inte sätta de alltför smarta, alltför smidiga stabshjältarna på befälhavande poster, man måste ha gunfighters som vågar ta tuffa beslut och som tar krigarlivet för den krisverksamhet det är.

Karriärmässigt är denne Emerson intressant eftersom han var ungkarl, han gifte sig först efter pensioneringen; är man ointresserad av högre stabstjänster kan man låta privatlivet ligga för fäfot på detta vis, medan en sådan som Powell hade klar fördel av att vara gift med en tjusig fru, detta räknades honom till godo i hans CV. Man måste ha en representabel äkta hälft, måste ha en livskamrat som kan vara med på fester och partyn om man vill nå toppen. Så vår Powell är som sagt inget utpräglad bellatortyp utan en smidigare, mer verbal herre som kan det här med att kriga från ett skrivbord. Han har sin jägarbakgrund och han ledde sina färltförband, det ska inte glömmas, men som typ är han stabsofficeren upp i dagen: han hade verbal förmåga, hade koncilianta drag och var något av en besserwisser, det sista yttrat i förkastelsedomar över misslyckade operationer. Memoarerna är fulla av påstående som att Vietnam var ett dåraktigt krig för att, Desert One gick fel för att, och det var fel att sända marinsoldater till Beirut 1983 för att...

Det blir med andra ord lite facilt. En Schwarzkopf har i sina memoarer en ärligare ton, han är hela tiden vid fronten och tar smällarna så att säga; han erkänner till exempel att man av misstag bombade ett mentalsjukhus under Grenadaoperationen. Så ter sig en sann truppofficer: han tar ansvar. En stabsofficer däremot kan alltid två sina händer och gå genom livet med självbelåten min: någon annan gjorde fel, inte jag. Skyll inte på mig, jag var bara på staben!

Det ska inte förnekas att Powells memoarer är elegant skrivna och har sina inslag av torr humor; jämför här Marshall som privat kunde bjuda på lite torr humor, Marshall som gick en bana liknande Powells med ”humble beginnings” (ingen av dem gick West Point) och slutfas i den avsoluta toppen. Vad gäller denna topp så hamnade Powell snart som rådgivare till försvarsministern samt säkerhetsrådgivare till Reagan. Därmellan hade han de vanliga truppbefattningar som generaler har. 1989 blev Powell så Chairman Of The Joint Chiefs Of Staff, en av de mer inflytelserika på posten.

Detta var en händelserik tid med Irakkrig och kalla krigets slut, men dessförinnan hade man förvisso invasionen av Panama som var rätt intressant. Man började nämligen få problem med den lokale arméchefen i Panama, Noriega, och beslöt sig för att arrestera honom; egentligen var det hela inte så svårt, man måste till exempel inte rbyta tabuet att kränka ett annat land om man gick in i Panama för detta land hade skapats av USA i början av 1900-talet (för att Panamakanalen skulle bli färdig och för att USA skulle kunna kontrollera den), och i ett avtal som skrevs med landet sas att USA fick ha trupper där samt ha rätt att intervenera om så krävdes. En amrébrigad var perment stationerad i landet, så USA gav sig inte direkt in på ett vågspel när man lanserade Operation Just Cause – men bland annat flögs fallskärmstrupper in, och Noriega – chef för den panamanska armén, en liten styrka på ett bar bataljoner, ej att förblanda med USA-brigaden därstädes – kunde strax arresteras. Man hävdade som grund för häktandet att Noriega handlade med narkotika, och han fördes till USA för en civil rättegång.

Powells roll i det hela var inte nödvändigtvis central huvudansvaret låg på chefen för sydkommandot Southern Command, och initiativet till det hela låg hos president Bush varvid Powell mest hade rådgivarens roll. I interventionen i Persiska vikeb hade Powell dock en påvisbar, aktiv roll vid ett tillfälle; han frågade Bush efter Iraks ockupation av Kuwait om det inte nu var dags att dra en linje i sanden. Detta var i augusti 1990 när alla var chockade av händelsen och någon klar handlingslinje ännu inte var för handen – men här fick Powells ord en tillnyktrande effekt, de fick en klar inverkan på policyn för här sa han vad alla tänkte men ingen ännu formulerat öppet. Militär intervention fördes upp på dagordningen, Bush nappade och inom kort hade denne utverkat stöd för en FN-resolution mot Irak. The rest is history.

(Källa: Colin Powell, "My American Journey", 1996)

Dags att flytta

Det är dags att flytta. Jag har ventilerat dessa planer förr och nu har det blivit lite mer konkret. Om allt går som det ska bär det iväg till Härnösand i mars.

Så är det alltså: jag har bott 25 år i Uppsala men haft det lite trögt på sistone, tappat glädjen inför detta stadsrum. Därför blir det ombasering till friskare nejder norrut.

Annars då, lite mer konkreta skäl till att jag flyttar...?

Att jobba som tidningsbud i Uppsala och ge ut böcker mm, det som jag ägnar mina dagar åt - det är rätt okej, men jag har mer eller mindre fått spel på själva stan som miljö. Stadsrummet kväver mig. En stad som Stockholm har t ex mer inspirerande miljö, men där är bostäder så svårt att få. Bostäder i Härnösand däremot var en lätt grej, det är redan fixat - och denna stad känns mer inspirerande än Uppsala.

Min känsla, eller brist på känsla för Uppsala är svår att beskriva. Men man kan säga att Uppsalas layout liksom flyter ut som en sås, man har ingen helhet att greppa. Ungefär som Berlin, en notoriskt omärklig stad. Härnösand däremot är mer kuperat och, tja, skönare att vistas i - som Paris, om inte liknelsen är för drastisk. Minns dock att Paris är kuperat och dant, däri ligger en del av dess charm.

Omgruppering till Norrland alltså. Sedan spelar det väl även in att jag är född i dessa norrländska environger. Men sejouren - 25 år - i Uppsala har varit synnerligen lärorik, ja "den har gett mig allt". Det var rätt att flytta söderut 1985, och det känns rätt att flytta norrut 2010.

Och jobbet i H-sand blir antagligen tidningsbud det med. Och dagsysslan blir författeri och bloggande mm.

Så att, in alles, känner jag inspiration inför flytten. Det var f-n så segt här i höstas, jag var sjukskriven från jobbet för depression ett tag. Den depressionen botade jag genom att besluta mig för denna flytt.

"North to Ångermanland... Svensson left Uppsala in the year of 2010"... (melodi "North to Alaska")

Så nu får jag frälsa Norrland med mina skrifter...!

(Frederic E. Church: "Hooker And Company Journeying Through The Wilderness From Plymouth To Hartford, in 1636")

Tidningsbud (dikt)

Vissa frågar mig hur det är att jobba som tidningsbud, och då brukar jag brista ut i sång och dans. Ja, så här låter min tidningsbudsvisa, håll i er nu:

- - -

1.

Arbetshandskar av svinläder,
inget annat funkar... och cykel, inte kärra,
så ska det vara på min runda.

Man ska ha rytm i arbetet, sin egen
rytm, inte låta sig fångas av
dagens rubriker och annan lappri.

Friex får vi men jag vill inte ha dem,
kanske tv-bilagan men resten får vara,

Blackberry, indragning, utdelning,
ja vilken poesi det finns i detta...

Vinter som sommar, snö eller barmark,
inget får stoppa en för blaskan måste fram,
hela året raka spåret –



2.

Jag cyklar till jobbet och ser ett träd,
säger ”hej träd, lever du också din apatia där du står,
oberörd av lycka och olycka, vinter och sommar,
shîta-ûshna-sukha-dukha-samâ...?”

Jag ser en hare på en fotbollsplan,
ser katter jama och stryka i natten,
hör koltrast och påfågel och Emil Örn,
allt under min tidningsbudande,
min kringgång i nattlig nejd bland radhus
och hyreshus på Distrikt 194, Uppsala.

Det är mörkt. Men gatlysen lyser min väg.
Och månen. Och stjärnorna.

Jag går genom nejden som naturpojke,
är allas vän och gör mitt jobb –
och åker hem och kan säga hej till Preembjörnen,
glatt grön-orange i sin andlighets bensinstation,
här finns luft och vatten...

Apatia, wu-wei, not-doing, jämnmod och sinnesro:
jag kan vara lugn, borde vara det, jag har ju bara
mig själv att hänvisa till, mig själv som bas,
mig själv som chef i detta tidningsjobb.



3.

”Ingen reklam tack men gärna Ikea-katalogen”,
så skriver vissa på sin dörr, så positivt...
Andra skriver ”ingen jävla reklam”, så negativt...

Jag har reklam i mina blaskor. Men jag
pillar inte ut den för reklamhatares fromma,
nej den får slinka med som en trojansk häst...

Kanske blir de sura då. Men folk man möter
är i gemen hyggliga, de blir glada av att se en,
glada av att möta sitt tidningsbud;
man ska heja på budet, heja på apan:
”alla känner apan men apan känner ingen”...

Det finns hyggliga typer, ger dig trisslotter till jul,
kanske en chokladask, ingen tvingar dem
men de gör det ändå, heder åt dem...

De tackar en ”för prickfri utdelning”, skriver en lapp
på lådan för att värma ens hjärta i dödens gryning,
i den mörka natt där man går runt med sina blad...

(Frederic E. Church, "Aurora Borealis")

Tallarna grönskar

Tallarna grönskar.

Igår var jag på cykelaffärn. Jag hämtade min cykel, den hade fått sig en punktering lagad. Ny slang och nytt däck, inkl arbete 330 kronor.

Jag funderar på att gå och handla. På Hemköp. Köpa gröna ärtor, lök och lite annat.

Det är kassa program på tv just nu. I förrgår var det förvisso en kvinnlig furir på "Du är vad du äter", rena rama Catolyn Corvers. Det var lite kul. Annars är det bara blä. Och läsa orkar jag inte göra i sängen, istället släcker jag och reciterar ett insomningsmantra. Favoriten nu är "ego sum qui sum", även känd som "yehveh asher yeheveh", även känd som "I am that I am" alltså "jag är den jag är". Sagt av en viss Gud till en viss Moses.

Det är januari. Vanligen en seg period även om jag just nu skriver på en bok. Men det är segt ändå, ingen sjunger en lovsång till denna period på året. Det är egentligen nu den sanna MIDVINTER är, alltså mitt i vintern. Det var vid denna tid, slutet på januari och början på februari, man hade midvinterblot. Hälften mängd hö skulle finnas kvar nu för att man skulle klara vintern, en gammal tumregel.

Midvinter är nu, inte kring jul. Jul är jul, då drack man jul. Vid midvinter hade man midvinterblot.

Midvintersolstånd, alltså typ 21 december, är INTE lika med "midvinter" som i "midvinterblot".

Januari

Det är kallt dessa dagar. Speciellt när man har 1,5 km cykelväg till jobbet, jobbar som tidningsbud och har radhus på distriktet.

Det är kallt. Ändå härdar man ut, man kreverar inte och lägger sig katatonisk i en snödriva. Det är märkligt, man har något slags driv som håller en igång. Något slags energi eller flow.

En bok jag läser dessa dagar är Simon Schamas "Skog - landskap och minne". En idéhistorisk revy över skogen som plats och tillstånd med utflykter till Polen, Tyskland och Yosemite i USA, med figurer som Frazer med "Den gyllene grenen", Caspar David Friedrich och en massa andra. Stilen är lite pretentiös och Schama är lite väl urban och nihilistisk, men den går ner. Ett impulsköp på Sirius loppmarknad, 30:- kostade den. Vanligtvis betalar jag aldrig mer än 20 spänn men nu gjorde jag ett undantag, det var som sagt ett impulsköp.

Nu är det januari. Det ljusnar lite, man märker det redan. Januaris ljus.

Häromdagen åt jag en croissant på ett fik, det var inte igår. Fnasigt fettrik sak utan kanelbullens degighet och überkryddning. För övrigt vad gäller bröd måste jag lovsjunga Wasabröds "frukostknäcke", veteknäcke med vallmofrön. Jag har märkt att detta är mycket bättre för mig än vanligt knäckebröd; jag tål det bättre, smälter det bättre. EN skiva husman och resten veteknäcke varvat med riskakor är bra för Svensson. Därtill: inga mjölkprodukter - ingen köttfärs, "helt" kött (och fisk) ska det vara - fullkornspasta - få kryddor - förhållandevis mycket rotfrukter, men finskuret och välkokt - och det ris man äter ska vara SVÄLLT, det ska vara jasminris som blötlagts i en timme, kokats i 25 minuter och som sedan svällt en extra timme.

Med denna diet mår JAG bra. Vad ni behöver för er välmåga kan jag inte uttala mig om, detta är rätt individuellt. Det är inte så att "one diet fits all"; det finns minns fyra digestiva typer om man får tro Deepak Chopra i hans bok om mat.

Krigsarkivet

Ibland tar jag mig en tur i mitt bibliotek, smeker med handen utefter bokryggarna och riktigt myser. "Sicken kulturskatt" tänker jag, "vilka läsefrukter och kunskaper finns det inte i dessa luntor!" Jag räknar mig till godo all den id jag lagt ner på att införskaffa dessa böcker, alla utrensningar jag gjort för att det ska "växa bättre", samt den estetiska ådra som gör att bara snygga ryggar förekommer i mina hyllor.

Mycket kunde sägas om mitt bibliotek och dess böcker. Här tänkte jag dock lista mina krigsböcker och därmed jämställt, som spioneri och antikhistoria, det sista något som ofta inbegrep skildringar av fältherrar och drabbningar. Här är HELA LISTAN:

Andra världskriget
Middeldorf, Taktik på östfronten
Liddel Hart, På andra sidan kullen
Kluge, Slaget ("Schlachtbeschreibung", om Stalingrad)
Hemdal, Reservfänrik (finska vinterkriget)
SoldF 1957, 1972, 1985 plus en fälthandbok från 1942
Bailey, Tarawa
Ehrensvärd, Hårt mot hårt (försvarsupplysning om vad det nya kriget innebär, boken kom 1943)

Romaner
Walker E Blake, Heartbreak Ridge (Koreakriget)
Linna, Okänd soldat
Hassel, Marschbataljon, SS-generalen, Döden på larvfötter, De fördömdas legion
Stagg, Blodig strand (stillhavskriget)
Heinlein, Starship Troopers
Ageton, Mot fientlig kust (stillahavskriget)
Steele, Anfallet på Timor (engelsmän i stillahavskriget)
Jackson, Djungeln har tusen ögon (australiensare i stillahavskriget)

Antikt
Arrianos, Life of Alexander
Plutarchos, The Age Of Alexander, Fall Of The Roman republic, The Age Of Athens
Herodotos, The Histories (om perserkrigen)

Spioneri
Trepper, Röda kapellet
Kummenius, Kontraspion för fem länder
Wennerström, Från början till slutet
Wright, Spy Catcher
Flicke, Röda kapellet
Treholt, Ensam
Nordblom, Industrispionage
E7, Jag är spion

Uniformer
Kannik, Uniformer i färg
Nicholson, Military Uniforms - The Splendour Of The Past

En del av böckerna ovan finns recenserade på bloggen. Till exempel Staggs "Blodig strand", Linnas "Okänd soldat" och E7:s "Jag är spion". SoldF-böckerna har sig också ett inlägg, här.

(De Chirico, "Le matin angoissante")

Hur kommer framtidens krig att utkämpas?

En gång i tiden, på 80-talet närmare bestämt, var jag ung. Ja jag tror jag var i 20-årsåldern. På den tiden läste jag en del om andra världskriget, D-Dagen och allt det där, och då slogs jag av tanken: hur vore det att göra science fiction av detta? Att iscensätta en strid, en storskalig strid över flera världar i sf-romanens form?

Tanken slog rot och närdes av annan krigs-sf man läst, som Haldemans "Det eviga kriget" och Heinleins "Starship Troopers". Och nu, efter drygt 20 år från det jag fick idén, är projektet i hamn: "Stridsmiljö 2500" är fullbordad, en roman om ett framtida interstellärt krig. Ladda ner romanen fritt här.

Vi får följa en viss Yoshi Medon allt från det första uppdraget som vice gruppchef till slutstriden då han är kompanichef. Människan har i det 2564 som romanen utspelas i råkat i krig med en främmande art, hon har fråntagits fyra av sina fem planetsystem, och nu måste man återerövra alltsammans. Det är en lång väg att gå men man får hjälp av några andra främmande arter, och så klart är teknologin state of the art för 2500-talet: fluoridlasers, pulsvapen, nanotekniska uniformer, komlänkar, ljudskärmar och mycket annat.

Och förutom att skildra huvudpersonen i hans vardag möter vi även krigskorrespondenter och politiker, generaler och utomjordingar. Hela spektrat i ett krig finns med: segrar och nederlag, förhandlingar och fikapauser, backhand-slag och överraskningar. Allt skildrat på det där omisskännliga svenssonska sättet.

Det vill jag mena! Ni som tvekar inför orden "gratis roman för nerladdning" och tror det är amatörernas afton, en desperat wannabe som lägger ut en dåligt korrläst, seg och inkonsekvent tramshistoria, ni kan vara lugna. En av kapitlen i boken har nämligen tryckts i FEL förlags SF-antologi (2009), där förlaget skrev så här om mitt bidrag på sin hemsida:

Lennart Svensson spränger sin text med testosteron i form av en rapportliknande redogörelse från ett slag bland många i ett storskaligt krig med infogade Napoleoncitat här och där samt fräcka vapen. Låter det för hard core? Inte alls! Svensson vet att underhålla och roa sina läsare lika mycket som han vet hur en militär rymdoperation kan gå till.

Bidraget till denna antologi hette "Soldat i framtiden". Och den roman som nu är aktuell heter alltså "Stridsmiljö 2500", länk ovan.

(Les Edwards: "Tombworld")

Ernst Jünger: Besök på Godenholm (1962)

Han var Silverräven och krigsgalningen, drogromantikern och Blå Max-bäraren, en sällspord kaippare med blick för det diskreta i tillvaron - bland skalbaggar och tusenskönor, solrosor och prasselbuskar, kommendörsfjärilar och dyngbaggar. Med sina falkögon registrerade han de tusen, de miljoner ideogram varav världen är skriven - och han bringade därmed svalka åt en förtorkad kultur, en kultur svältfödd på former och färger sedan proggarna bestämt att ingen fick ha roligt, allt var aska.

Det är Jünger jag talar om, Ernst Jünger. I ”Eumeswil” framförde han nämligen tanken att den moderna anden har blekt alla bilder, allt har blivit abstrakt och blodfattigt. Modern, akademisk historieskrivning till exempel fokuserar på abstraktioner som fördrag och författningar, förvaltningsmodeller och ideologier, men är desto fattigare på gripande bilder, scener och karaktärer.

Så var fallet under det sjuttiotal då ”Eumeswil” skrevs och även före, på 60-talet då ”Besök på Godenholm” utkom. Där talar gurun Schwarzenberg om samma sak, bristen på bilder i samtidens kulturliv, bristen på färg och form och lödighet. Botemedlet på denna brist heter dock: bort från begreppen och tillbaks till det outsägliga, till skapelsens väsen. Bort från överdriven förståndsmässighet och kall analys ty denna bidrar bara till ökad oro, teknokrati och själlöshet. Bilder däremot skänker lugn.

Denna bildernas välgörande verkan noterade Jünger även i krigsdagboken (Kirchhorst, 20 november 1945): att betrakta en mapp med teckningar och konstverk förjagade melankolin denna dag, bilder av ”Pierre Bonnard, Braque, Utrillo, Faurier”. Detsamma säger han i Paris, 28 juli 1942 när han på ett antikvariat bläddrar i en illustrerad bok om en Nilresa: ”Att titta på bilder gör mig gott, särskilt när jag är deprimerad.” Även den gode Saint-Exupéry är inne på samma linje någonstans: för ett barn som är ledset visar man en bilderbok. Detta är kärnan i det hela men det är tillämpbart även på historia och konst, på vetenskaper och snart sagt all mänsklig odling. Konceptkonst i all ära, det är bilder och former man vill ha. Humanvetenskaper måste få liv och blod från människa och myt, natur och kultur, från något konkret fattbart. Naturvetenskaper åter torde behöva matematik som grund, men en Goethes ”föremålsliga tänkande” – Gegendstandliches denken – ska också ha en plats där om ni frågar mig.

”Besök på Godenholm” frossar i olika bilder som huvudpersonerna ser; man har råkat en guru på dennes ö och förväntar sig en diskussion i klara termer, men istället blir det visionära syner av blommor, hav och slott, av en urhistorisk dödskult och vidare bort i det undermedvetna. En modern läsare må värja sig för detta: ett sedvanligt kåserande narrativ må vara att föredra, vanlig dialog må vara tillgängligare. Men Jüngers bildskrift vinner i längden syns det mig, hieroglyferna har en djupare kvalitet än vardagspratet. Vad som dröjer sig kvar är ofta bilderna, gestalterna, formerna och färgerna. Jünger visar oss detta här och i andra texter. Han må vara lite svårläst men det betalar sig i längden.

Bilden ska stå i centrum. Merparten av Jüngers skrifter tycks mig ägnade att ge bildmässig förankring av idéer och resonemang, blotta titlarna talar för det som Krantz påpekat: Arbetaren, Heliopolis, På marmorklipporna, I stålstormen, Äventyrshjärta, Bin av glas... Det är sinnebilder från början till slut. Det är Bildhaftigkeit, bildmässighet i sin prydno.

Jünger alienerades som zoologistudent av all abstraktion, alla siffror och fakta. Han ville ha bilder, former och gestalter, han ville ha något konkret att fängslas av. Och Jünger som Bibelläsare ville kanske inte i första rummet bli frälst, nej han sökte i Skriften symboliska förhållningssätt uppgav han. Detta syns mig vara ett originellt sätt att läsa Bibeln, ja att läsa överhuvudtaget: inget vaket noterande av intressanta tankar och idéer, nej låt formerna tala till det undermedvetna istället. Det kan också vara en framkomlig väg, en väg till frälsning.

(Illustration: Anders Allander.)

Relaterat
Mina bloggnoveller
Jüngers liv

Christie

"De serverar våldet med småkakor"...

Detta sa en gång en recensent om Sjöwall-Wahlööfilmen "Mannen på taket". Det var blandingen av mys och våld som störde kritikern, att ena stunden ha en scen med Kollberg drickandes kaffe med skurkens föräldrar, och i nästa ha denne skurk mejandes ner folk med k-pist från stadens tak.

Jag kom att tänka på detta när jag igår såg serien "4.50 från Paddington". I en scen satt Miss Marple och drack te med doktorn, charming fellow, med småprat om obduktioner och blunt force trauma, och i nästa sekund sträcker hon sig mot kakfatet och säger: "Will you battle me for the last cream bun...?"

Yech.

Agatha Christie serverar våldet med småkakor.

Att hennes romaner ännu går att filmatisera är en sak. Men det finns ingen gåta med hennes verk, inget mysterium i vid mening. Allt är reverse engineering, baklängeskonstruerat, skapat utifrån att en viss person mördat någon och på det byggs ett MYSTERIUM, en MORDGÅTA. Ett visst TV-program försökte finna ut vad Christies gåta var, sett till hennes deckarverk, vad det var som var så lockande i dem - men Paul McKenna som intervjuades i programmet sa att det finns ingen gåta, allt är mallat och baklängeskonstruerat som jag antytt.

Christie må vara skicklig, att skriva en trivsam deckare är nu inget brott mot mänskligheten. Men detta att köra samma litterära reverse engineering i bok efter bok imponerar inte på mig.

Mer om Christie skrev jag förresten här.

En nedlagd bensinstation

Som en snusmumrik vandrar jag genom öde byggnader, ser vatten droppa ner i en pöl med skimrande oljemönster, ser vajrar i taket och ogräs mellan konsollerna. Jag går där som en plusgrunkad övertalare, blänger djupsinnigt på tomma bakgårdar och röda bollplank, på död korrugal och vit eternit, på grå himlar och susande skovlar. Jag rörs till poesi av allt detta och stämmer min lyra, höjer rösten mot skyn och utbrister i en ödebygdens elegi, en skrotvärldens panmunjong som ljuder till universums centrum och tillbaks, en skotad prosaskiss som skallar i kosmosnatten:

En nedlagd bensinstation där mackemblemet vittrat till gränsen mellan betydelse och ornament; en kontorslänga med himmelsblå eternitfasad; ett bilvrak med krossat glas på sätena, lukt av galon, bakelit och intorkad olja; en liten verkstad med belamrade arbetsbänkar och högt placerade fönster på vars brädor små rostiga burkar trängs; ett kallfuktigt vindsförråd där det står en syrlig lukt av masonit; ett lastbilsvrak med röda hjulhus och gulmålad hytt, frustande front, dubbla bakdäck, begynnande rost – och Michelingubben på taket, gamle gräddgubben, som...

... ruvar över mycket,
som världen inte vet,
men den spritsade munnen förtiger
orubblig var hemlighet.

Amerikansk materiel

Handen på hjärtat: visst går ni lite till mans och tänker på all den MATERIEL som U. S. Army använde under andra världskriget; nog går ni ibland och funderar över de matransoner, vapen och persedlar som förekom i denna ärevördiga, segerrika, hart när gudomliga armé som krigade i Söderhavet, i Nordafrika, Italien och i Frankrike och Tyskland? Visst gör ni det! Och för er som har vissa frågetecken kring detta, som vill veta några naggande goda detaljer i ämnet, kommer följande inlägg som ett brev på posten.

Vi börjar med MATEN. Jag ska tala om de olika konserver som fanns, rätt läckra paket som antog en lätt mytisk roll. Den som sett ”svenska arméns chokladkakak i smutsbrunt papper” vet vad jag talar om.

Först hade vi här K-Ration, ”ranson K”. Denna bestod av en blanding av skinka, ost och ägg eller köttfärs, en chokladkaka, fyra cigarretter och ett kaffe- eller saftkoncentrat. C-Ration var för sin del mindre lyxig och bestod av pyttipanna med korv eller makaroner medan D-Ration endast bestod av en kaka mörk choklad uppblandad med äggvita. Den mest berömda av dessa tre var naturligtvis ranson K som var vad man generellt åt som huvudmål ute i fält, fjärran från koktross, ära och redlighet. Den slogs in i ett blåaktigt papper; när USA ockuperat Japan samlade barnen dessa bortslängda papper i tron att det var något värdefullt, och det var det ju såklart, det var värdelöst och därför ovärderligt.

Jag övergår nu till tygsidan, där ”tyg” militärt sett är att tolka som ”verktyg” och inget annat, det vill säga vapen. Ett viktigt vapen var kulsprutan där man kan börja med att nämna Browning M-1919, som kom detta år och var en lätt ksp i kaliber 7,62 mm. I tum blir det 0.30. Den förekom på skyttekompanier samt som fordonsbeväpning, en vanlig pjäs i andra världskriget men idag sedan länge ur bruk. Sedan fanns den tunga Browning M-2 i 12,7 mm kaliber (.50), använd som tilläggsbeväpning på stridsfordon, som lv-ksp och som beväpning på flygplan alltifrån jaktplan till flygande fästningar. M-2 användes ända in på 1980-talet. Vad gäller utseendet så var dess mest typiska detalj de två lodräta handtagen längst bak.

Vad gäller kulsprutepistoler (k-pistar) så har vi dels Thompson från 1928, med den för vapentypen grova kalibern 11,4 mm (.45) och med antingen trummagasin med 50 patroner eller med rakt magasin med 20; vapnet användes i gangsterkrigen i Chicago på 20-talet och fick då smeknamnet ”Chicago Typewriter”. En enklare och lättare k-pist som togs fram under andra världskriget, med ytterhölje i pressad plåt och helt utan Thompsons trädetaljer var M-3, även känd som ”Grease Gun” eftersom den såg ut som en smörjspruta. Även den hade kaliber 11,4 mm, den hade vidare magasin med 30 skott och vägde 3,7 kg mot Thompsons 4,9. M-3 var en utpräglad pjäs för massfabrikation medan Thomspon hade viss hantverksmässig framtoning: smidda detaljer och trä där Grease Gun hade pressad plåt.

Det amerikanska standargeväret under andra världskriget var för sin del Garand M-1 med kaliber 7,62. Det var ett halvautomatiskt vapen: krutgaserna från avlossad patron förde in en ny patron i loppet varför man slapp dra slutstycket bakåt, men man måste trycka in avtryckaren på nytt för varje skott. Det var världens första halvautomatiska gevär som antogs som standardvapen i en armé, beslutat på 30-talet när MacArthur var arméchef. M-1 hade 8 skott i magasinet, helt integrerat i trästocken. Det tillverkades i 5,5 miljoner exemplar av fabrikerna Springfield och Winchester. Fler exemplar gjordes dock av karbin M-1, lanserat 1941 och med en 7,62 mm pistolpatron (ej ”flaskpatron” som Garand). Den var avsedd som ett lättare vapen för bilförare och artillerister; detta halvautomatiska vapen sägs dock ha varit föråldrat när det kom eftersom helautomatiska, rekyldrivna k-pistar som M-3 vid denna tid slagit igenom. Dessutom såg den gammaldags ut med sin gevärsstock i trä, även om en variant med fällbart axelstöd i form av en bockad stålribba kom senare, en som användes av fallskärmsjägare.

Vad gäller pistoler och revolvrar så användes U. S. Army ännu under andra världskriget revolvrar av ”Vilda Västern-typ”, med förebild i Colt Army från 1873 med kaliber .45 och roterande sexskottsmagasin. En modern pistol hade man dock fått redan 1911 från samma firma (Colt), med magasinet för .45-skotten integrerat i kolven och med automatisk omladdning, alltså en automatpistol.

Det sista infanterivapnet jag nämner i denna exposé får bli raketgeväret Bazooka, ett 60 mm rekylfritt vapen enligt bakblåsningsprincipen. Med elektrisk tändning sköt detta raketdrivna projektiler som kunde slå igen 12,7 cm pansar på 100-300 m håll. Skottvidden var i praktiken inte så stor men principiellt stod detta vapen för en revolution eftersom man nu för första gången fick ett lätt, bärbart pansarvärnsvapen. Dittills hade man enbart haft artilleripjäser för att bekämpa pansar, tunga saker som måste dras av bil av betjänas av flera man. Dock hade Bazookan sina nackdelar med utströmmande gaser från projektilen som skytten måste skyddas från, samt eldsflamman som slog ut bakom vapnet och gjorde det lätt att upptäckas. Det sägs att tyskarna kom över exemplar av detta vapen 1942, använda av ryssarna som fått dem som amerikanskt bistånd, och med detta som förebild konstruerade tyskarna sin Panzerbüchse eller Panzerschreck som var ett liknande pv-vapen men med 88 mm kaliber.

Fler vapen fanns förvisso i U. S. Army, som exempelvis granatkastare och artilleripjäser men dem förbigår jag här. Istället ska vi titta lite på stridsvagnar. Den viktigaste amerikanska stridsvagnen i AVK var Sherman, som egentligen var för klen i möte med exempelvis tyskarna tyngsta modeller men det hörde så att säga till saken. Sherman var nämligen en allround-stridsvagn, en som skulle kunna användas i såväl Europa som Stilla havet, kapabel att stuva in i en landstigningsbåt vid amfibieoperationer. Därför fick vagnen sina relativt begränsade yttre mått. När man sedan mötte exempelvis Tigerstridsvagnen i Europa så anpassade Shermanbesättningarna sin taktik därefter; de drog sig undan för att angripa denna i flanken från en närmare belägen eldställning. Vidare fanns Grantstridsvagnen, utrustad med en pjäs i ett vanligt torn samt en tyngre pjäs i chassiet, rörlig endast några grader i sidled. En tredje stridsvagn var Chaffee, döpt efter den amerikanske pansarteoretikern Adna Chaffee.

Vad gäller soldatens personliga utrustning kan det räcka med att nämna cigarrettändaren som blivit klassisk. Zippotändaren som gjordes efter specifikationen att den skulle gå att tända även i storm. Den var en påfyllbar bensintändare där vätskan sögs upp av en svamp, förbunden med en veke och som tändes med att ett räfflat hjul slog gnistor ur en bit flinta. Flintbitarna gick även de att ersätta. Generellt så var den amerikanske soldatens alla t-shirts, chinos, fatigues et cetera stämplade med bokstäverna ”G. I.”, Government Issue uttytt som ”statlig egendom”; härav uppkom smeknamnet ”G. I. Joe” för den amerikanske soldaten. Mot slutet av kriget var standarduniformen gjord i ett slags vindtyg i grågrön färg, olive drab, medan Marinkåren hade camouflagefläckiga uniformer.

Slaget vid Little Bighorn

Osökt kommer jag att tänka på slaget vid Little Bighorn. Det utkämpades en gång för länge sedan i det fjärran Amerika, i det öde Dakotaterritoriet långt bort i nordvästra USA. Här i "the Dakota Badlands" stod USA:s mest mytiska slag, med folk som Crazy Horse, Sitting Bull och så klart "General Gula Håret" själv, George Armstrong Custer.

Det var så här: det var på 1870-talet. Då hade USA:s regering förklarat krig mot siouxerna eftersom de inte gav upp Black Hills. Detta var ett område i nordväst, i Dakotaterritoriet, som indianerna tidigare blivit lovade att behålla. Men nu då man funnit guld här bröt regeringen löftet. – 7:e kavalleriregementet hade för sin del grupperats i Dakotaterritoriet 1873. I juni 1876 skickades man ut på spaning efter siouxerna och deras allierade, en stor samling indianer på krigsstigen, och en av de patrullerande styrkorna chefades av George A. Custer, veteran från inbördeskriget och nu överstelöjtnant. Den 25 fick han syn på en stor indianby vid Little Bighorn-floden, och han valde att anfalla genast utan att söka samband med de andra detachementen.

Det var en av truppens indianspanare som fått syn på lägret. De egna, vita spanarna kunde det inte. Custer, för dagen iförd mössa i grävlingsskinn, kalvskinnsbyxor och jacka med fransar, valde dock att tro på indianen. Så han beslöt att anfalla. Varför han tog detta beslut får vi inte veta eftersom han och hans närmaste män dog i slaget, men man gissar att han ville ha äran av en stor seger, en seger som var bara hans. Och vad man politiskt kunde använda en sådan seger till satte bara fantasin gränser för: kongressen, senaten, Vita huset...?

Custer ville ha hela äran själv. Han delade till och med upp sitt detachement ytterligare genom att sända en officer vid namn Benteen att spana längs en floddal, i en helt annan riktning. Han ogillade nämligen Benteen och ville nog ha honom ur vägen när det skulle skördas lagrar. Fört anfallet i sig drog Custer upp en rätt fyndig plan med kringgång i högsätet. Tre skvadroner skulle under en major Reno framrycka söder om Little Bighorn-floden mot indianlägret, fyllt synliga från detta, för att binda detta i fronten – medan Custer själv med fem skvadroner tog sig fram norr om floden bakom några kullar, med vilken styrka man skulle anfalla fienden i flanken. På papperet var detta en sund plan men den föll på att indianerna var så många och att de på något sätt överlistade detta upplägg med kringgången. Custer å sin sida sägs ha underskattat fienden, han trodde aldrig att indianer skulle kunna besegra U. S. Army i en regelrätt drabbning, och det hade förstås aldrig hänt heller sett historiskt. Men med detta tänkesätt gjorde han sig skyldig till fältherrens kardinalsynd: utgå aldrig från att fienden kommer att bete sig som du förväntar att han ska göra. Tänk på allt, förvänta dig det osannolika. Han borde ha haft reserver, borde ha väntat med att anfalla – men då hade han ju behövt dela segern med någon, det där som han sannolikt inte ville.

- - -

Custers plan var i sig sund: att binda fienden i fronten och kringgå hans flank i skydd av några kullar. Men han underskattade fienden och överskattade sig själv.

Med Benteen ur vägen började anmarschen. Major Renos tre skvadroner korsade floden och ryckte fram mot indianlägret samtidigt som Custers styrka fortsatte norr om floden, dolda av kullarna. Vad gäller Renos män så stötte den strax på hårt motstånd, man måste sitta av och lyckades inte avvärja indianerna som kom emot dem. Det var beridna, gevärsbeväpnade krigare som ansatte kavalleristerna, många av de senare dödades och strax beslöt Reno att retirera och ta sig över floden, med riktning kullarna som Custer nyss passerat. Med några män förskansade sig Reno här och höll ut tills Benteen anlände till platsen några dagar senare och undsatte dem.

Reno hade med andra ord misslyckats med att binda fienden i fronten. Custer fortsatte i alla fall sin framryckning. Kommen till åsens ände överraskades han av beridna indianer en masse på vänsterflanken: via ett pass i raden av kullar forsade indianryttarna fram och slog mot Custerkolonnen som en knytnäve, varvid kolonnen kapades upp och blev till några små isolerade stödjepunkter. Överraskningen hade helt gått förlorad, ja man hade själv överraskats av indianerna. Dessa hade tagit initiativet och anföll nu de avsuttna kavalleristerna med gevär och pilar, cirklande runt de olika stödjepunkter som bildats och nedkämpande dem en efter en.

Trots att armésoldaterna hade goda skjutvapen – Coltrevolvrar och Winchestergevär – kunde de inte avvärja anfallen; indianerna kom närmare och närmare, och sist satt de av och dödade de vita i närstrid med tomahawker. De gick till storms med stridsropet ”hokahey”, en bra dag att dö vilket kanske gällde både dem själva och deras fiender. En sann krigare vill dö i strid.

Sedan man dödat och skalperat sina fiender skändades liken, som seden var. Alla dog i den aktuella kavalleristyrkan, Custer hade sitt berömda last stand bland sina män och dog. Den totala dödssiffran för de åtta skvadronerna, Renos tre och Custers fem, blev 265 döda och 52 sårade.

- - -

Efter slaget så lämnade indianerna platsen; siouxhövdingen Crazy Horse begav sig västerut och siaren Sitting Bull västerut. Crazy Horse besegrades för sin del senare och måste ge sig, medan Sitting Bull besegrades två gånger varefter han retirerade genom snö och kyla till Kanada med sina återstående följeslagare. Efter slaget vid Greasy Grass fem år senare gav han sig också, han hade nått gränsen för sin förmåga. Det var slut med indianernas segrar. Black Hills togs sedermera ifrån indianerna och blev gruvområde.

Slaget vid Little Bighorn må ha varit en rätt liten affär jämfört med många inbördeskrigsslag. Men det förtjänar sin plats som historiskt slag av flera skäl: det var ett av de få, kanske enda gången indianerna besegrade de vita i ett regelrätt fältslag. Dessutom var det inte bara operativt utan reellt ett förintelseslag, fienden blev praktiskt taget utplånad. Den mytiska dimensionen av ett sådant debacle inses av alla; Little Big Horn symboliserar för den vita sidan nederlaget med stor N. Ett amerikanskt Waterloo. Att slaget politiskt inte ledde till något för indianerna utan betecknade början på slutet för deras självständighet är en annan sak. Efter detta upphörde nämligen indianstammarna att betraktas som fördragsslutande parter och indianerna blev medborgare i USA istället.

Little Bighorn var sant mytiskt, det utspelades i sublim terräng. Dessa Dakotavidder är hjärtknipande öde, Montana Hill där Custer stupade har milsvid utsikt. Det är arkaisk mark – som det närbelägna Black Hills med sina andevisioner och naturdevor, dessa berg med sina mörka skogar, sina raviner och branter, knappt framkomliga på normalt sätt. Det var ett landskap laddat med innebörder och symboler för indianernas drömmar säger Wert, det var ett drömland som gränsade till den verkliga världen, vår värld.

Arkaisk mark. I Dakota finns vidare Mount Rushmore med sina fyra presidenter huggna ur klippan, Washington, Jefferson, Lincoln och Teddy Roosevelt. När mycket annat av dagens USA raderats med marken kommer dock detta att finnas kvar. Europa har inget liknande monument med urgammal känsla, man får gå till Sydkinas kolossalbuddhor eller Egyptens Abu Simbel för att hitta något i samma klass. Slutligen så är det i dakota de flesta dinosaurieskeletten hittats; de skräcködlor man ser på muséer världen över härstammar ofta från the Dakota Badlands, denna kuperade stenöken som söker sin like.

Relaterat
USA idag
Ernst Jünger
(Bilden föreställer slagfältet idag.)