Mitt politiska liv

Jag har alltid varit icke-socialistisk, icke-vänster. Detta är mitt politiska credo.

Nåväl, jag hade mina vänsterdrag i början. Syrran var radikal och läste Musikens Makt och på gymnasiet vurmade jag för den röda fanan. Något konkret kom dock inte ut av det. Med tiden tröttnade jag också på fredsrörelsens knäfall för Sovjet, världens starkaste militärmakt någonsin. Jag beslöt mig för att göra lumpen vilket inte var snutet ur näsan, många jag kände vapenvägrade och blev salongshjältar på kuppen. Men jag bet ihop och inställde mig på Västernorrlands regemente, hösten 1984. Jag svor soldateden till regementets måtto: "Ditt land, din hembygd, ditt regemente".

Detta I 21 var en ärevördig bastion, bas för vissa av de Finlandsfrivilliga 1939 till exempel: en rungande replik mitt i diktaturens ansikte. Själv ledde jag min skyttegrupp i rykande övningar och vid en skarp stridsskjutning var jag agerande kompanichef. Jag gick fanvakt på svenska flaggans dag och solen blixtrade i bajonetterna.

Det blev muck och Uppsalaflytt. Under mina Uppsaladagar var jag aldrig partipolitiskt aktiv. Men jag opponerade mig privat mot mediavänster och nihilism, mot fredsrörelsens dubbelmoral (hata USA, älska Sovjet). Jag ansåg att försvaret mot detta Sovjet måste stärkas och jag röstade på moderaterna 1988. Sedan dess har det inte blivit några riksdagsval, dock ett JA i EU-valet.

Jag var emot proggigheten, som då som nu höll landet i sitt grepp. Proggen hatade tradition, hatade Sverige och det svenska, hatade religion och romantik, hatade allt som gör livet värt att leva. Därför är jag anti-progg, anti-vänster, höger och traditionalist.

Jag tog en fil.kand i sanskritik, fornindisk filologi. Parallellt med det läste jag författare som Robert A. Heinlein (progressiv höger), Frank Herbert (arkeofuturist), Ernst Jünger, Oswald Spengler, Bhagavad-gîtâ, Eddan, Bibeln, Swedenborg och Castaneda.

Detta var lite politiska minnen. Fler svenssonmemoarer finner ni här.

Bilder

Svensson och svenskheten

Säg hur har vi det med svenskheten idag? Ett laddat ord, inte sant? Ett fenomen man inte får omhulda, o nej, då kan ju SD få vatten på sin kvarn - och då hamnar vi alla i sjön, landet förvandlas till ett läger och blommorna slutar blomma, vattnet slutar rinna, såser skär sig och all glädje försvinner. Säger de.

Ja de säger det, alla som tror sig veta. De tror sig veta att detta parti är pest och kolera och måste bekämpas. Detta parti med svenskhet på banéret måste bekämpas genom att släpa det svenska i smutsen...!

Nu ska man hata det svenska, det måste man - och våra partiledare går i spetsen. "Svenskt är bara barbariet" säger Reinfeldt, "jag hatar allting typiskt svenskt" säger Sahlin och "svenskar skapade inte Sverige, det var folk som kom utifrån" säger Maud Olofsson. Jag citerade dem igår så om du orkar föra ditt finger till datormusen och rulla på scrollhjulet kanske du når inlägget ifråga.

Gör det! Och gör du det inte kan jag bara säga: det är rädsla som präglar detta land i dag, rädsla för att hylla "det svenska", rädsla för att ens säga sig gilla julafton och midsommar!

Under mina 44 år har jag aldrig varit med om en så stalinistisk era, en så stelnad och ångestfull stämning i kulturliv och debatt. Och detta i Sverige, "frihetens stamort på jorden"...!

Rädsla präglar kungariket, folk hukar sig i rabatterna. Ingen författare vågar nämna "Sverige" och "svenskhet" i sina texter, inte på ett fritt och otvunget sätt - nej, det måste i så fall finnas vinkar om att man hatar Sverige och vad därtill hör, för annars blir ju texten en sten i SD:s bygge, en polityr på deras monument!

SD åsido så diktar ingen längre om Sverige, ingen skönlitterär författare låter idag "Sverige" och "svensk" explicit förekomma i sina texter.

Ingen - utom yours truly förstås. Jag låter mig inte hunsas och skrämmas...!

I min novellsamling "Eld och rörelse" (2007) har jag till exempel en text som heter "Den svenska stilen". I ett antal pastischer hyllar jag svenska författare som Frans G. Bengtsson, Bertil Malmberg, Harry Martinson, Gunnar Ekelöf, Vilhelm Ekelund och många fler. Det kallar jag att ta bladet från munnen, att frankt säga sin mening om vad som är viktigt här i livet. Ingen annan nu levande författare skulle våga det, de bara tiger. De är hunsade av PK-media, de är skrämda till tystnad. Om de så mycket som sticker upp får de passet stämplat av kulturmaffian, och framhärdar de får de en yxa i dörren av AFA...!

Sådant är läget i Sverige idag. Endast EN författare står upp för friheten i det svenska och det är jag. Fler diktare som opponerar mot PK finns förvisso - som Mohamed Omar, God bless him, men han skriver ju bara om islam. Jag skriver om Sverige och Norrland, se nämnda "Eld och rörelse" med noveller som "Norrlandsproblematiken", "Ett svenskt Roswell", "Mordet på Olof Palme betraktat som recension av fiktiv kriminalroman" och annat. Det är dit ni måste gå om ni vill läsa texter av idag som LEVER och som SÄGER DET INGEN ANNAN SÄGER. Ni finner PDF:en, alltså hela texten/inlagan här. Ni kan läsa recensioner och annat här.

(Marcus Larson, "Vattenfall i Småland")

Front mot självhatet

. ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.” – Fredrik Reinfeldt vid ett besök i Södertälje 2006

. ”Det var faktiskt inte vi svenskar som byggde Sverige. Det var människor som kom utifrån.” Maud Olofsson, 2006

. ”Jag tror det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.” – Mona Sahlin på AB:s hemsida Ungt Val 15/3 2002

. ”Jag hatar allt genuint typiskt svenskt.” – Sahlin i Exp 26/7 2002

Detta är utsagor av våra partiledare. Under mina 44 år har jag aldrig hört svenska politiker uttala sig så nihilistiskt. Vad är det för orgie i självhat som ger påståenden som att det svenska är så dåligt och uselt -- och förresten existerar inte det svenska efter som det skapats "av folk som kom utifrån"...?

Svaret är: SD. Detta parti är ett hot mot allt som är bra om man får tro etablerade media. Och för att inte locka röster till ett parti som bygger sin agenda på "Sverige" och "svenskhet" måste övriga partier tala så illa om detta som möjligt. För att inte gynna SD måste man släpa det svenska i smutsen. Det låter löjeväckande men så är det, detta är den doktrin som styr dagens kulturliv.

Well, vad jag anser om SD skriver jag här. Så vad har jag att säga om detta självhat, detta SM i svenskhat jag citerat överst?

Frågan är kanske: varför ska JAG säga något? Kan inte författare som har större publik ställa sig upp och säga ifrån? Kan inte Peter Birro, Peter Englund, John Ajvide Lindkvist, Håkan Nesser med fler skrivkunniga personer ställa sig upp och säga, "detta är vansinne, svensk kultur är värd att bevara, den har ett egenvärde utan att det behöver ge SD vatten på sin kvarn"?

Men inget hörs. Det ekar tomt i kungariket Sverige. Alla kulturpersoner tycks gilla vad dessa partiledare säger om det svenska, det är fina grejer tydligen! Så om någon i morgon startade ett bokbål med böcker som är "traditionellt svenska" skulle ingen bry sig. Nej på med dem på brasan bara, nu ska vi hata Sverige och hylla Allt Annat, hylla dem som skapade detta land -- människor som kom utifrån...!

Jag raljerar. Men ni fattar. Det svenska är värt att bevara, på kulturens områden och andra. På kulturens: inte för att svenska författare säger något världsunikt, men för att det de säger är en mänsklig yttring, mänskliga dokument uttryckta med svensk stil, svensk egenart. Det svenska behövs för mångfalden.

Det svenska är en röst värd att omhulda och odla. Jämte alla andra röster i denna värld: asiatiska och afrikanska och europeiska. Och amerikanska. Ja min själ, så enkelt är det. Detta självhat måste få ett slut.

Så den som kuvats av Sahlin & Co:s bannlysning av svensk kultur, fatta mod, än kan vi rädda detta land! Ta fram dina traditonellt svenska böcker, läs Stagnelius och Malmbergs samlade verk, läs Heidenstam och Selma Lagerlöf, var oppositionell och öppna en Ekelöf, en Boye och en Snoilsky...!

Man måste säga ifrån. Tydligen är jag ensam författare i detta land att hävda detta. Nåväl, jag ser gärna att någon förenar sig med mig på barrikaden, författare och andra, bloggare och bokläsare, kultursinnat folk som inte låter sig tryckas ner i dyn av lobotomerade politiker. Men kanske är det alltför politiskt brännbart detta, kanske blir man stämplad som HÖGER om man har dessa åsikter idag.

Sverigehat är vänster -- och Sverigekärkek är höger...? I så fall är jag högerförfattare. Det har funnits alltför få de senaste åren. Den siste var väl P-O Sundman, han som bodde i Frostviken. Well, själv har jag mitt Nattviken så det passar bra...

Men P-O var ju under cover, han var ju establishment? Jaha, då är väl jag den förste högerförfattaren då. Nej, man kan förvisso räkna in Lars Gustafsson också: i sina pamfletter från 80-talet kallade han till exempel vänstern som "samling kring ett tomrum" och det är precis vad det handlar om idag: självhat, nihilism och tomhet. Ni ser det i citaten överst. Och alla partier i riksdagen är idag vänster, det finns idag knappt någon höger att tala om. Dock drar jag en gräns till partipolitiken: själv odlar jag en kulturhöger som jag skrev om igår, en livsstilshöger med "tronen, altaret och tekannan" som attribut.

Så förena dig med mig, om inte på barrikaden så åtminstone vid tekannan -- för en ny högerkultur i detta land, ett svängigare kulturliv med mindre prägel av PK och självhat och mer plats för glädje och blomstring. Det kan tyckas att detta har föga med "höger" att göra men det har det, man måste någonstans säga nej till vänsterismen som leder till påståenden som de i början citerade. Att idag stå för traditionell kultur, svensk och västerländsk, ja för all slags kultur med djup och klangbotten, det blir idag en högerståndpunkt, eftersom vänstern (= alla etablerade partier och hela massmedia) gjort det till sin grej att hata all sedvanlig kultur. De rör på sig obekvämt så fort de hör ord som "tradition" och "identitet"; helst vill de att alla ska vara nihilistiska stadsmänniskor utan förflutet.

När dagens vänster hör "traditionell kultur" osäkrar de sin revolver...

Så är det. Så inse dels var de sterila markerna ligger, dels var möjligheterna finns. Neutralitet är inte längre möjlig. Finns det en kulturvänster måste det få finnas en kulturhöger.

(Bilden föreställer en näckrostulpan.)

Tronen, altaret och tekannan

Han hette Trygger Disium och var en sedvanlig kaippare, en man som ingen annan man. Han levde i Sverige 2010, han plockade kottar och läste dikter, bodde i en stuga och målade bilder.

Nu var det en dag då han red ut i sin ångermanländska nejd. Han red sin brungrå springare, for sakta fram i lövad skog en augustidag. Några lupiner växte vilt i skogen, röd-gula, röd-vita och gul-violetta. Disium ögnade dem, nickade uppskattande åt denna brokiga mångfald, åt dessa sköra smycken som spirade i en dikeskant.

- De måste ha sått sig själva, tänkte han. Frön kanske har spritt sig från någon trädgård i närheten.

Han red sakta mot väster, mot Övervike där en bekant bodde i ett stenhus. Han red genom barrskogen, passerade tjärnar och myrar, och rätt vad det var såg han en stenstuva framför sig, ett tvåvånings stenhus med krenelerat krön. "Där är det" sa han till sig själv, det var ju här Votors bodde, den gåtfulle vännen han skulle besöka.

Disium red fram, satt av och knackade på. Votors öppnade och sken upp; hästen leddes till bakgården för vård och omsorg, varefter Votors och Disium gick upp på övervåningen, trädde ut på en balkong och betraktade fjädermolnen i höjderna.

- Så hur går det? sa Votors, en 1,50 meter lång, kerubliknande man iförd blå särk.

- Tack bra, sa Disium, klädd i ridbyxor och goretexjacka. Jag lever åtminstone. Men...

- Men vadå?

- Jag funderar, sa Disium. På begreppet kulturvänster. Vi har en vänster idag som inte bryr sig så mycket om ekonomi, men vänsteridéerna i övrigt odlar de. Som "kulturmarxism".

- Ja...?

- Då kunde man också tänka sig en kulturhöger. En höger som inte bryr sig om ekonomi men som odlar sin särart på något slags högervis.

- Hur tänkte du dig denna "kulturhöger" då.

- Kanske så här, sa Disium. Man ska ha rätt till sin tradition, till den kultur man väljer så länge den inte träder andras kulturella identitet förnär. Vi lever i en internationell tid då olika religioner och livsstilar odlas i vårt land. Vill någon vara muslim får han det, vill någon vara buddhist får han det. Och vill någon odla västerländska kulturideal får han det, och vill någon odla "svenskhet", en kulturell svensk identitet, så ska han få det. Han ska få ha sin midsommarstång och julgran, sin Heidenstam och Selma Lagerlöf utan att någon ska ropa "oren" så fort han ser det.

- Aha, sa Votors. "Jag respekterar dig, du respekterar mig."

- Ja. Svensk lag ska gälla i Sverige: ingen sharia till exempel. Men utifrån det ska man få odla sin särart på det kulturellas domäner. Detta har idag blivit infekterat så fort någon nämner "Sverige" och "svenskhet" och jag är lite trött på det.

- Men du är ingen svensknationalist, väl? Är du inte mer för Norrland och det norrländska?

- Jo, sa Disium. Det är jag kanske. Men att reda ut begreppen lite vore bra för den som gillar svensk kultur men som känner sig mobbad för det.

Votors gick iväg på ett ärende. Disium beundrade de gröna skogarna, mattan som bildades av grantoppar.

Votors återkom så till balkongen, bärandes en bricka med kex och svart te. Man förtärde det under tystnad. Så ögnade Disium sin bisarre vän, den lille kerubartade plattnäsingen:

- Så du tycker detta låter OK? Att ha en kulturhöger?

- Javisst, sa Votors. Inga direkt politiska ställningstaganden, ingen partipolitik. Ingen ekonomi, ingen juridik: svensk lag gäller, det räcker som juridik! Men kulturhöger vore ett sätt att vara "högerproggare" kanske, att få odla "tronen, altaret och tekannan"...?

Disium skrattade:

- Precis så. Så oavsett om det gäller Sverige eller Norrland eller Europa - man måste få odla detta egna. Man ska inte behöva gardera sig med afrikansk folkdans så fort man vill resa sin midsommarstång.

- Men du gillar väl, om inte afrikansk folkdans, så åtminstone främmande kulturer i gemen?

- Ja, sa Disium. Det inspirerar mig. Även islam kan ha något att säga oss: tradition, arkaiska nejder, esoterism! Men vi ska inte lägga oss platt för islam och kasta ur Frälsaren och all kristlig kultur med det, så som vissa tycks vilja - vissa tvärsnittsförlamade kreatur i dagens Sverige.

- "Tvärsnittsförlamning" var ordet. Sverige ska hatas: "Sverige skapades av människor som kom utifrån" som Maud Olofsson sa.

- Hon borde ha lyssnat på sin föregångare Karin Söder: "Centerpartist, nordist, idealist" kallade Söder sina memoarer, en kvinna som visste var hon stod. Olofsson och hennes gelikar svävar ju bara runt i ett tomrum.

Disium såg ut över nejderna som omgav stuvan, såg soldiset upplösa lointänerna och invärva allt i sin dröm.

- Så nu har vi en ny början, sa Disium. En mer avspänd attityd i kulturlivet. "Låt tusen blommor blomma" som Mao sa...

- Just han ja...

- Lägga ner den här PK-ismen. Inte se det som ett nytt KZ bara för att någon fångas av raderna hos Heidenstam, där i Folkungaträdet: "Svenska kvinnor brukar stå och se in i solnedgången om somrarna. Ack om man kunde förstå vad de tänker i sådana ögonblick, anletet belyst av den nedgående solen och vemodet som knackar på..."

Disum tog upp sin vita, rosamönstrade kopp och avslutade teet. Det var soft och balsamerande. Han sa:

- Det var något mer jag tänkte på. Svenskhet... jo: svenskheten är värd att vurma för, inte för sig själv, men som ett av många uttryck för det mänskliga! Leve mångfalden, fram för en sann mångkultur! Den "mångkultur" vi har idag är ofta ett slags MONOKULTUR, urvattnad till intet av ansiktslösa byråkrater. Vi lever i en internationell civilisation och vi får ta det som det är, vi får acceptera influenserna. Invandrare får odla sin egenart inom ramen för svensk lag. Men av alla de kulturer vi hyllar måste vi även få hylla det svenska, för något annat är ju nihilism och självmord.

En svag vind blåste genom träden, fick topparna att vaja osynligt. En lätt bris. Solen stod högt och fjärdermolnen briskade. Disum fortsatte:

- Ta Swedenborg till exempel. Det är ingen "svenskhet" i hans texter. Men han uttrycker något esoteriskt och allmängiltigt och han gör det inom en svensk kontext. Han skrev förvisso på latin. Men Drömboken skrevs på svenska. "Myten" Swedenborg med boningen i kvarteret Mullvaden, assessor i bergskollegium osv, allt detta är yttringar av den svenska kontext han verkade i, och att negiligera svensk kultur såsom Swedenborg blir till slut mycket märkligt. Man måste få värna svensk kultur som denna, inte för dess "svenskhet" men för dess mänsklighets skull. Lyssnar man däremot på dagens självhatande, svenskhatande vänster så får man ju snart inte öppna en bok av en traditionell svensk författare. Det är detta jag opponerar mot och det är för detta vi behöver en "kulturhöger". SvD frågade nyss efter var "en ny svensk höger" stod att finna och kanske finns den här.

Votors hade hela tiden lyssnat intresserat. Nu reste han sig och anträdde en snabb dans där på balkongen, sjungande en lovsång till högre makter. Disium såg på och klappade takten: sköna rytmer tänkte han, en rungande gospel för ångermanländska nejder, en hyllning till devas och änglar, gudar och nymfer, älvor och tomtar. En hyllning som ljuder av metall mot metall, brons mot brons: "ljudande malm och klingande cymbal"!

(Bild: lupin)

Antropolis

Tänk dig en man som får sin bildning i ett Boktorn, som vandrar genom nejden och kommer till en öde stad som han röjer upp i, som han gör till en ny metropol för vetenskap, esoterism och skojiga hattar. Tänk dig sedan att staden råkar i konflikt mellan just denna esoterism och vetenskap, och tänk dig att mannen, huvudpersonen får i uppdrag att ge sig av för att finna Den Omöjliga Friheten, den frihet som ska få hans stad att leva och överleva.

Detta är vad som händer i min roman "Antropolis". Jenro Klao ger sig av genom omöjliga länder och finner till slut Den Omöjliga Friheten - och någon ger honom idén att dikta en dikt, ett poem som ska uttrycka denna Frihet, som ska återförena staden.

Han ger sig av. Och han diktar. Och har skriver in sig själv i dikten, skriver dessa rader - som även har en viss bäring på mig, författaren, en tjusig dragning måste jag säga:

Jag har sett skuggorna röra sig
över Antropolis' fasader.
Jag har vandrat längs Unter den Linden,
Nevskij Prospekt, Folkungagatan.
Och Bryggaregatan,
Storgatan, Lillgatan,
Kungsgatan...

Jag föddes vid en gata. Jag har
sett koppartakens förgyllning och
tegelfasader i aftonglans,
alltifrån Babylon till Åsele,
från Thessaloniki till Torsby.
Jag har suttit på fik från
Hastinâpura till Uppsala
och sett livet dra förbi,
jag har spekulerat på agiot i
Augsburg, ylat under Paris' broar,
sjungit i Moskvas t-bana och
dansat ut längs New Yorks
stritor och avenyer.

Jag har stått vid Sunset and Vine
och sett trafiken flöda förbi.
Har rest på tummen från kust
till kust, sett jetplan i en öken
med igentejpade gälar och
den gudomliga vinkeln i
Cadillac farm - och jag har
sett tempel, jag har ärat okända
gudar och offrat allt jag har
att offra: min stolthet, my
foolish pride...

Jag har rest genom länder och nejder -
"jag gick genom skogar, jag gick genom
öknar" - och alltid kom jag till staden
där jag strosat fram, flanerat,
släntrat som en dåre; jag har
vandrat längs avenyerna,
har sett folklivet,
har talat med tiggare och pundare,
grevar och baroner.
Jag har sett grå himmel och blå himmel,
fasader i solnedgången och
statyer i aftonljuset -
och jag har sett Antropolis, och
jag har levt i Antropolis.

Nattlig stad, en kyrkklocka slår -
och "mörkret flyr, dagen gryr" -
och ett jetplan som flyger över staden,
en kondensstrimma i skyn -
och en å som brusar och gator som sopas -
och allt är Antropolis,
sublim mystik och stilla ro.

(Kap. 22)

Mer om boken läser du här, du finner ett pdf-smakprov här och du köper den här.

Staden flödar, Melina flödar: hon är vinden, hon är vattnet, vågorna som kluckar och regnet som trummar mot fönstret. Hon är diset som stiger, hon är molnen, regnet och kretsloppet. Hon är stadens anima, hon besjälar allt: en park med en uteservering, duvor kring en staty, ärgad koppar; en trappa till en tunnelbana, gult kakel och smutsig betong - en bangård i nattbelysning, tåg som rangeras - billjus längs en motorled, ett pärlband i mörkret - ett café, utsikt över en regnvåt gata, un soir de pluie...

(Kap. 20)

Leksaksbilar

På min kryddhylla vid köksfläkten har jag inga kryddor. Nej, jag har leksaksbilar där.

De pryder sin plats må jag säga. Som smycken och skarabéer: läckert lackröda metallvarelser som drömmer bak juvelskimrande lyktor, de jewelled headlights som Corgi Toys hade före 1975.

Vissa av bilarna är från min barndom, vissa har köpts senare. Men jag är glad att några av min barndoms bilar överlevt hit till min kryddhylla; många gick annars åt i sandlådor och lera, de målades om eller blev kvar hos den där kompisen man lekte hos och sedan aldrig besökte mer. Nåväl: jag har skattat några från förgängelsen, jag har dem ännu i min ägo. Jag beundrar varje dag karosslinjernas former, förundras över fenor och lister och hjulupphängningar och allt.

Som antytt: leksaksbilar har det tufft, inte alla överlever barnaårens stormar. Men några gör det trots allt...! Det är ungefär som med riktiga bilar: de flesta rostar bort och skrotas efter en tio-tjugo år, men några bevaras av samlare och blir klenoder, veteranbilar att visas upp på sommarmöten och muséer.

Men man kan fråga sig: borde inte relativt fler leksaksbilar överleva än riktiga bilar? Leksaksmodellerna är ju så små, så lätta att förvara. En riktig bil däremot måste ha garage, gärna uppvärmt; den måste ha försäkring mot allehanda olyckor som kan drabba den. En leksaksbil däremot kan slumra i en låda i åratal, kan glömmas bort och sedan dyka upp igen som en relikt. Och, om vi jämför leksakbilen med andra leksaker och modellföremål, så är den rätt tålig: till skillnad från plastmodellen håller den sig väl, ungefär som en skalbagge håller sig bättre än en fjäril i en insektssamling.

Så min gissning är, att i en fjärran – eller kanske inte alltför fjärran – framtid när vi inte längre har bensindrivna fordon, när avgaslukt och motorvägar och allt annat som hör till bilismen såsom själva dessa bilar är ett minne blott – då kommer modellbilarna att leva vidare, de kan fortfarande komma att existera i ett eller annat exemplar. De metallbilar i skala 1/43 som en gång gjordes av Corgi Toys, Matchbox och Tekno och som bevarats av någon hängiven samlare – eller som bara råkat läggas i en låda, glömts bort och sovit vidare på en vind genom åren – de torde kunna klara sig genom framtidens stormar, de kan bli påminnare för morgondagens människor om vad detta med bilism var. Och nu kommer bara de vackra dragen av fenomenet att återstå, bara skönheten i karosslinjer och lack och briljantslipade jewelled headlights.

Inlägg den 19 augusti

Jag står framför min bokhylla. Där får jag syn på en bok, en sober sak med modern design, silver och vitt.

Jag tar fram boken, håller den i handen, väger den, tar den i andanom på pulsen. Jag bläddrar lite i den och minns direkt allt denna bok har att säga; jag drabbas av dåndimpen, jag får en vision, jag ser för mitt inre essensen av denna bok.

Jag pendlar djupet av boken, jag söker i rymden efter liknelser, försöker uttrycka det unika med denna bok. Jag tänker så att denna bok är som Warholbilden av elektriska stolen: synbarligen blott en avbildning, en objektiv spegling, men bortom det ett ångestskri, en reaktion på vår känslokalla värld, på den där "affektens död" som Freud talade om.

Sisådär, vilken början. Kanske ett sätt att pentrera Ballards "The Atrocity Exhibition". Nyss kom den på svenska som "Skändlighetsutställningen".

Ballard undersöker i vart fall här ett landskap, det landskap som sägs ha gett upphov till denna affektens död och känslokyla, ett landskap projicerat via media och modernisering i betonghus och hotell, kliniker och lösryckta filmrutor, via metaforer och symboler. Det sägs vara en roman denna "vidriga utställning", men i så fall är det en väldigt annorlunda sådan - för nog ser jag kapitlen som noveller i första hand, men eftersom det fragmentariska är norm kanske det rör sig om "summan är större än helheten". Det är en splittrad prosa; här, kan man säga, är realismens kontinuerliga spegel är krossad till förmån för en fragmentarisk ihoppussling av världen. Det är dissonans och omtagning istället för harmoni och sammanhängande narrativ. Det är korta stycken åtskilda av mellanrubriker. Det är inga repliker följda av "sade hon", det är inga smeksamt inledande miljöskildringar, ingen docerande berättarröst.

Det bara är. Ballard fångar essensen, tillvarons kärna! Man bara försätts i verkligheten, på betongen och med kraftledningstrådarna i skyn, med helikoptrar vid horisonten och med skränet av en melodiradio någonstans ifrån.

Så akta er för att gå in i denna värld. Efteråt kan ni aldrig se på världen på samma sätt.

Ty allt blir fragment -

Med innebörd -

Som en reklamskylt -

Och vinkelförhållandet mellan en halvöppen dörr och en vägg -

Och en bilolycka -

Och en närbild av LBJ:s näsa -

Och ett mentalsjukhus -

"A field day" för Ballarddyrkaren således: denna bok är gefundenes fressen för en som är trött på romanens sedvaliga snömos och vill ha något rivigare, något mer stimulerande. Du är utelämnad åt bilderna, ja åt dina egna drömmar och mardrömmar; här finns ingen allvetande, sedvanligt kåserande berättare att hålla i handen, nej du måste fejsa konkretionerna, se symbolerna i vitögat, se dig själv i vitögat - för symbolerna talar till vårt undermedvetna.

Men räds icke, du har sällskap på resan: Oswald och JFK, Ralph Nader och Jackie Kennedy, Marilyn Monroe och Ronald Reagan, Madame Chiang och Brigitte Bardot.

Denna bok är perfekt läsning i bilkön, i hängmattan och på stranden. Bra som avkoppling efter en dag då du:

1. Drömt om sex med en flygvärdinna på Arlandas personaltoalett

2. Skjutit till måls på reklamtavlor för senaste BMW 5-serie

3. Mediterat över Max Ernsts "Europe après la pluie"

4. Funderat över USA:s reträttstrategier i Irak

Det om "The Atrocity Exhibition". Mer Ballard på bloggen finner ni här. Bilden visar landningsbanan på F 18.

Destination universum

En bekant nämnde nyss en bok på Facebook, "Destination universum" av van Vogt. Många hade minnen av den visade det sig.

Även jag. Visst minns jag när Lillis berättade om denna bok i början av 80-talet, en av de Atom-böcker hans ingenjörsmässige pappa köpt på den tid det begav sig, antagligen via annons i Teknik För Alla. Atom-böckerna är ett kapitel för sig men nu snackar vi van Vogt och "Destination: Universe!" från 1952. Den story som min kompis återgav för mig var den där ett skepp ger sig av från jorden mot stjärnan Centaurus. Besättningen måste ligga nedsövd större delen av tiden, och man väcks i skift för att göra rutinkontroller av läge och hastighet. Under ett av dessa skift finner så berättarjaget att man håller på att rasa in i en stjärna, hela blickfältet är brinnande gult - men så inser han att det kommer från utsläppsgaserna av ett annat rymdskepp.

Man har blivit omåkta av ett annat, jordiskt skepp. Den tekniska utvecklingen har fortgått medan man själva färdats i sitt långsamma skepp, därav omåkningen. Så när man äntligen kommer fram till Centaurus och dess planeter, är de redan bebodda av koloniserande jordbor. Snygg idétvist, jag tyckte det var otroligt fyndigt och svindlande: A SENSE OF WONDER som de talar om.

Det gäller som sagt A. E. van Vogts "Destination universum". Nu äger jag ett eget ex, ja jag har gjort det länge och väl och läst och läst om bokens noveller. Och ännu en betagande story i denna är "Försvar". Något närmar sig en planet, och då sätts en gammal mekanism i rörelse:

Vita rör flimrade med osäkert liv, och långsamt, motsträvigt väste en huvudströmbrytare fram ur en negativ position in i en positiv.

Det väste och fräste av metall när den utslitna kopparlegeringen smälte ner under stark spänning. Metallen styvnade som mänskliga muskler under sin reaktion mot den olidliga chocken av elektrisk kraft, och med en hopvridning invärvdes strömbrytaren i lågor och föll med en duns i dammet på det smutsiga golvet.

Men innan den dog, lyckades den sätta igång ett hjul.

Storyn fortsätter med att beskriva en seriell process ända till det gastkramande slutet. En pärla, främst för att den koncentrerar på mekaniska prylar och ting, den mänskliga touchen kommer in först på slutet. Jag vet mig aldrig ha läst någon liknande, konsekvent maskinpoetisk novell.

"Käre brevkamrat" skildrar ett identitesbyte mellan utomjording och människa, på snyggt konceptuellt vis och med överraskande slut. "Härskarna" är en smärre melodram i en framtidsstad, komplett med flygande bubbelbilar som sedan dess är signum för "framtidsstad" (q v "Blade Runner". "Det femte elementet" osv). Vill man ha en tuff intrig à la van Vogt, men inte orkar med hans romaner där intrigerna ju slår knut på varandra, ska man läsa denna.

Och det finns mer: "En burk målarfärg", "Förtrollad by" och "Den sovande" är samtliga snygga fotparader av en van Vogt i högform, kompletta med självlysande färg, ett Marsbesök som påverkar sin besökare (jfr Bradburys "Dark They Were, With Golden Eyes") samt en inblick i psyket hos en alien, en paradgren för van Vogt (q v "Discord in Scarlet", "The Black Destroyer", "Monstret").

Men den bästa novellen i "Destination..." har jag sparat till sist: "Minnet".

En man vid namn Drake ligger på sjukhus. Han har tappat minnet men strax kan han ge sig av för att leta rätt på det. Han får veta att han jobbat som ambulerande försäljare, och när han kommer till en viss järnvägsstation säger honom en person att han sett denne, han har sett honom språka med en äldre man i en järnvägskupé.

Mystiken tätnar - och nu blir novellen en flashback, och man möter Drake i försäljartagen åkandes tåg. Han snackar med den äldre mannen, en viktig herre, samt en kvinna som säljer fantastiska prylar, bland annat en reservoirpenna där bläcket aldrig tar slut. Så fortsätter allt på ett sluttande, metafysiskt plan; dimensioner genomkorsas i parti och minut, man frågar sig med Drake var man hamnat efter alla dessa byten av medvetandenivå - och allt förklaras, vi får veta hur det hänger ihop - inte för att det gör en mycket klokare...

Novellen slutar med att Drake når klarhet, han har avslutat jakten på sitt minne. Så lämnar han den knutpunkt i multiversum där novellen kulminerat "för att uppleva de händelser han trodde sig ha glömt"...

En sublim grej detta. Jag blir aldrig klar med den.

Mer van Vogt på bloggen här.

(Angus McKie, "Close Encounter")

"Grönt ljus" recenserad

Merparten av dikterna i Grönt ljus är skissartade impressioner och chosefria impromptu-stycken i konkretionens tecken. I en mening har de enkelheten och faktiskt en viss stramhet som gemensam nämnare, men därmed inte sagt att de skulle vara uttryck för någon norrländsk fåordighet. Här lämnas ingalunda några marker för fäfot. Nej, vår gode storodlare i ordens trädgård delar ymnigt med sig av alltifrån sina oförvägna danssteg längs Siratbrons svärdsegg, såväl som ett dagligt fäktande mot demoner och oknytt, till blomstervandringar i pastorala nejder och meditationer bland de städsegröna, norrländska tallarnas raka stammar till ackompanjemang av deras grenars trolska sus.

Detta skriver bloggen Café Exposé om min diktsamling "Grönt ljus". Hela recensionen finner ni här.

(John Constable, engelsk katedral)

Dikt: Den soldyrkande systern

Det är sommar och sol, guld och Ofir, flödande nåd och godhet i oändlighet. Det är solen genom en björk, glänsande sund och horisonten fjärran, fjärran - och på en klippa står en kvinna med uppsträckta armar, formande en perfekt Y-runa - och jag tänker oh my God, det är DEN SOLDYRKANDE SYSTERN...!

Jag kysser dig, min soldyrkande syster
solen går upp i dina ögon...

Du är jorden, du är vattnet, du är sanden,
du är melodin genom tidshavet
soldyrkande syster;
du är regnbågen på berget,
ordet som viskades,
fåglar i skymningen,
blygrått vatten.

Jag kysser dig, min soldyrkande syster
i drömmens stund är du med mig...
I städer på bergen,
i hemliga länder,
där vid affären,
solens syster –
i drömmens stund är du med mig.

Så diktar jag. Fler dikter av min hand hittar ni här, och här har ni en diktsamling av mig i pdf-format, gratis att ladda ner. "Grönt ljus" heter den.

Jag går ut och går

Jag går ut och går. Jag går över E4:an, går uppför kullen och ner på andra sidan, lämnar bebyggelsen, korsar järnvägen och går ut i en grönskande lövskog. Jag genomtraskar fagra nejder tills jag når en platå och skådar ut över landskapet.

- Minsann, säger jag till mig själv, är inte detta ett romantiskt ideallandskap, så säg! Kuperade nejder i grönt och solbrunt, soldis över nejden, lite kentaurer och gnomer som strövar i snåren, branta berg i norr - och i fjärran, under blygrå moln, en regnbåge.

Jag trakterar sina lungor med den rena luften och fortsätter:

- Det slår mig plötsligt att denna regnbåge i fjärran är ett gott omen. Kanske är den bro till Regnbågslandet, ett drömland jag hört talas om i min barndom. Ske alltså, jag ska dit! Mot regnbågsbron och bortom!

Tvärs över det romantiska landskapet går jag, till tonerna av fylliga fåglars sång, gnetiga gnäbbars gnabb och tjirpande flärpors burp. Rätt vad det var når jag regnbågens ände, och utan att tveka går jag upp på det skimrande spannet och drar iväg över skyarna. Bron lyser röd, gul, grön, blå och violett under mig; jag känner mig som världens kung och ser mig om över nejden. Jag ser vida sjöar och höga berg, städer utströdda som smycken över landskapet, och prunkande skogar och trädgårdar lysande i sann veriditas. Det är den där "grönkraften" som en viss nunna talade om, det vet jag. Hildegard från Bingen.

Brons bortre ände nås, och vips är jag i Regnbågslandet, även känt som Holapippo. Det är ett smärre paradis där man kan leva i förundran i evighet såvida man inte blir galen av all färgprakten hos fåglar och blommor: karmosin, rosa, kobolt, smaragd, mässing, gyllengul och tusen andra, rena, oblandade färger.

Jag går vidare över den psykotropiska nejden, ignorerande de pulserande färgerna och sinnessjuka nyanserna, och kommer vad det lider till en glänta där en påfågel går runt och prunkar.

- Var hälsad, påfågel, säger jag.

- Var hälsad, främling, säger fågeln. Jag vet både det ena och det andra.

- Bra, säger jag. Så då vet du hur det kommer att gå i valet?

- Jodu, säger fågeln, så här: om ett visst parti - SD - kommer in i riksdan så hamnar landet i kris. Allt blir dåligt, uselt, oöverskådligt värdelöst. Rasism, fascism och kvinnohat kommer att breda ut sig, regeringskris medför ekonomisk kris så att allt värde på allt störtdyker, åar och floder kommer att torka ut och fåglar störta från himlen.

- Inte väl?

- Jodå, fortsätter fågeln. Bröd kommer att sluta jäsa, såser kommer att skära sig, åska, hagel och drivis blir ordningen för dagen. Dimman kommer att sänka sig över landet, stjärnorna lossna från sina fästen och Garm kommer att gny högt i Gnipahålan. Detta kommer att hända med detta parti vid makten.

- Fast det tror inte jag.

- Nähä. Nåväl, jag har talat.

Detta blir fågelns avskedsord så jag bugar, lämnar den och går vidare. Jaha tänker jag, en märklig profetia. Jojo. Anyhoo, nu är jag ju i Regnbågslandet så vad ska jag göra? Jaga gummibjörnar i Backeskogen? Fiska sill med Tim Parill? Se skogens Pan, dansa med nymferna, festa på knasbollar och spela fristyle med fräck musik...?

Inlägg under en bild från Villa Adriana i Tivoli

Carter var en pedant. Han såg bara detaljerna. Det uppger Robert M. Gates i "From The Shadows" (1996), en före detta CIA-chefs memoarer av kalla kriget, presidenter och spioneri.

Han jobbade under Carter i Vita huset i början av karriären. Carter var en surpuppa, föga leenden i hans omgivning (trots filmstjärneleendet på bilder). Vilken skillnad då mot för Reagan som var en lättsammare typ, allt annat lika. Gates försöker dock ärerädda Carter med att säga att denne minsann rustade upp en del mot slutet av sin ämbetsperiod. Jovisst, men det var "too late too little".

Annars vad gäller amerikanska presidenter så känner jag många av dem, jag har faktiskt läst en och annan bok om dessa figurer! Så jag kan kåsera i timtal om detta. Men jag ska fatta mig kort - här - på bloggen - fattas bara. Så att...

Vi början från början. Den förste i raden, George Washington, var en kylig person, ej ägnad att väcka sympati: litegrann som Carter för sina medarbetare. Men Washington log inte ens offentligt, sammanbitet gick han genom livet - delvis på grund av inflammerat tandkött sägs det, delvis på grund av att han var en suris av födsel och ohejdad vana.

Men han var förvisso en kompetent general och politiker! Han lotsade republiken genom dess första tid.

Vad har vi sedan? "Sfinxen" Thomas Jefferson. En boren retor. Men realpolitiskt då? Svårt att säga; mannen är en ikon, odödliggjord liksom Washington i Mount Rushmore. Mer sfinx kan man inte bli, mer förgudligad.

Andrew Jackson var för sin del en man av folket med krigsmeriter från 1812 och slaget vid New Orleans. Han var även en duellerande kaippare, "Old Hickory" kallades han. Och han var ordblind. Och hans variant av demokrati, "spoils"-systemet, var höjden av korruption: in med anhängarna på alla tänkbara poster då man vunnit sitt val, ut med förlorarna. Hans installationsfirande i Vita Huset var också lätt skandalartat: hans gäng kom och röjde...

Lincoln: dyrkad av nordstater och historien, hatad av sydstatare. Han var en realpolitiker av samma garn som Bismarck, dock med en något större förmåga att hålla tal; detta, retorisk förmåga, är ett bra sätt att hamna bland historiens fina män. Både Bismarck och Lincoln enade sina stater med blod och järn, men Lincoln har fått ryktet som höjden av vettighet, balans och måtta medan Bismarck ses som en fan. USA: nog var sessesion en orimlig princip, unionen och Lincolns agenda hade något slags berättigande - men att implementera detta med vapenmakt? Tja, inget val fanns...

"You can fool some of the people all the time, you can fool some of the people some of the time - but you can't fool all the people all the time." Detta Lincolncitat ska bevisa att han var en fin, sanningssägande politiker; för mig visar det snarast på cynismen, insikten att man som politiker kan ljuga och komma undan med det.

Nåväl: "fiskar lever inte i rent vatten" (Hagakure) och som politiker kan man behöva schackra. Men som livsideal? Hmm...

- - -

Teddy Roosevelt talar jag om nu. Han beslutade att "Vita Huset" skulle heta så även officiellt; detta var hans första ämbetsgärning. En sann chauvinist, ungefär som Lincoln (vapenmakt regerar), men med något älskvärt som gör att man gillar'n på någe sätt...

William Howard Taft var en medelmåtting, borde väl aldrig ha blivit president. Men han styrde landet i en lugn tid så det kvittade. Fet: ägde ett badkar i vilket fyra vuxna personer fick plats.

Woodrow Wilson var en man med koll. Han ansåg att kongressen hade för stor makt, han ville att presidenten skulle ha större makt - och det lyckades han åstadkomma, tack vare första världskriget, som han långt om länge gick med i. Staten expanderade tack vare krigsansträngningen, federal makt ökade. Wilson var nu ingen chauvinist, men väl med i kriget trädde hans överlägsna sida in, han skulle styra och ställa och göra efterkrigsvärlden till ett paradis med sitt Nationernas förbund. Well, hatten av för idealisterna.

Coolidge och Hoover får stå över, jag går direkt på FDR. Han var rätt avskydd i högerkretsar för sitt expansiva ekonomiska program, för sin utökning av statens befogenheter - men där och då var åtgärderna nödvändiga. Som krigsledare hade han en tendens att tro på flygets saliggörande inverkan, arméchefen George Marshall fick lära honom att även markstridskrafter behövdes. Han var beroende av Marshall; det var tänkt att denne skulle få ett fältkommando cirka '43, efter att ha tjänat som arméchef (i praktiken lika med chef för försvarsmakten) ett par år; han ville bort från skrivbordet, men FDR insåg att han inte klarade sig utan denne, tanken på Marshall borta från hans sida gjorde honom sömnlös, så Marshall fick stanna som arméchef och chefsrådgivare.

- - -

Moderna tider.

Truman var avskydd av sin samtid, först på senare tid har han uppvärderats till "near great". Ike Eisenhower var för sin del lite lat, lät Nixon göra jobbet; Ike ville stå över partierna. Kennedy åter var en medioker president; han lät bland annat upplösa nationella säkerhetsrådet till förmån för ad hoc-kommittér och intuitiva beslut, med hyfsat resultat måhända men ändå lite äventyrligt. Men för en sådan kris som Kubakrisen behövs ett permanent organ av typen NSC.

Kennedy har lämnat efter sig myten om sig själv, måttstocken för hur en demokratisk president ska se ut och vara. Obama lever litegrann på denna våg. - LBJ var nog "den fulaste president USA haft" sas det i ett Seinfeldavsnitt... En slug inrikespolitiker med brinnande ambition, men väl på presidentposten fattade han inte hur han skulle göra. Han tänkte inte utrikespolitiskt, han begrundade inte internationella problem medan han rakade sig - vilket däremot en Nixon gjorde. Erkännandet av Kina var för sin del ett mästerstycke. Och att kalla kapitulationen i Vietnam för "peace with honour" gav det hela rätt glasyr, alltid lurade det väl någon.

Nixon var annars sant paranoid och förtjänade att kickas från sin post.

Ford? Hm... Carter? Kunde likt Obama se bra ut i TV, vinna primärval och tala om förnyelse, men i synen på Sovjet var Carter naiv. Det var först efter Afghanistan '79 han lärde sig läxan. Han började upprusta - men för sent. Dags för "The Gipper", "The Great Communicator", vars bästa insikt var att Sovjet var på ytan aggressivt, men innnerst inne en papperstiger, en koloss på lerfötter. Trots krigsretoriken fattade han att detta imperium kunde besegras ekonomiskt, kapprustas ihjäl.

Bush senior? Han uppnådde allt han ville i sin första presidentperiod, så därför behövde han inte vinna valet '92... Clinton för sin del vinner mitt hjärta på grund av att han kunde spela saxofon. De gamla grekerna ansåg ju att en ledare måste ha musiska gåvor, måste kunna sjunga likt en Kimon. En Themistokles å andra sidan saknade det musiska draget och drevs i landsflykt, blev ett avskytt namn trots att han vann slaget vid Salamis och därmed perserkrigen.

Och Bush junior? Han kan ju ha haft dåliga rådgivare, men ansvaret för beslutet att invadera Irak måste till slut falla på honom. Fast åsikten att Bush senior lämnade Irakkriget '91 halvfärdigt fanns där förvisso, och med 9/11 på det och Afghanistaninvasionen därutöver blev det hela tämligen oundvikligt.

Just det: och USA:s engagemang i Mellanöstern går långt tillbaka, till 1950-talet med CIA-inblandning i Mossadecs fall, upprättandet av shahen, stöd till Saudiarabien och så vidare. USA är en stormakt vars agerande följer sina egna lagar. Nu är man insyltade i Mellanöstern värre än förr, landets renommé där borta är usel - men vad ska man göra. Det är ödet - ett öde som säger att man på lång sikt måste dra sig bort från regionen. Samma öde som sa att engelsk överhöghet över USA i längden var ohållbar, den process som gav landet frihet 1783.

En världsdel kan inte härska över en annan. Därför kan inte USA fortsätta att utöva hegemoni över Mellanöstern, så som man gjort i femtio års tid. Allt har en ände, pessimisten får alltid rätt!

På slutet av inlägget nämnde jag en viss region där USA styr och ställer idag, så här har ni en Svenssonartikel i Vårt Försvar om Mellanöstern och allt det där. Och för den allmänt USA-intresserade har vi här en artikel om landets kulturella egenart. Var? Här på bloggen såklart. Sist kan jag nämna en artikelserie om Robert E. Lee (3 delar) som sammanfattar inbördeskriget ganska bra.

Mycket nöje.

Det går bra nu

Sol och stål, segerkrans och champagne, jublande folkmassor och gyllene ljus. Ich weiss nicht, was soll es bedeuten, dass ich so freulich bin... Ja, vadan denna plötsliga eufori? Skäms jag inte?

Nej inte alls. Jo bara lite - i så måtto att man kan behöva tagga ner lite, balansera en alltför himmelsstormande glädje med, tja, harmoni, zen och en stilla glädje.

I alla fall går det bra nu och det är inte bara en känsla, jag har även BEVIS på det, det där som man ska ha när man skriver på nätet. "Citat med källangivelse tack!", det är nätets melodi och jag accepterar det, jag är fullt införstådd med det.

Bevis ska ni få, citat från kreti och pleti varför mina skrifter är så upplysande, läsvärda och danna. Går vi tillbaks till sommaren 2007 släppte jag till exempel novellsamlingen ”Eld och rörelse”. Den gouterades av Magnus Dahlerus på BTJ och biblioteken köpte in sex exemplar. Och Karolina Bjällerstedt Mickos (”Till Esperani”) skrev så här i ett mail:

Jag har läst din novellsamling nu. Mycket intressant och givande läsning! Så egensinniga historier, omväxlande humoristiska och brutala på ett torrt och drastiskt sätt. Ibland som medeltida kyrkomålningar, ibland som drömspel och ibland som någon film om Vietnamkriget, med känslan av både begynnande vansinne och glasklar tankeskärpa. Alltid med ett ganska abrupt slut, precis som livet.

Bjällerstedt Mickos sa sig framför allt gilla novellen ”Lappsjukan”. Andra läsare jag talat med har som sina favoriter nämnt den om Palmemordet, ”Ett svenskt Roswell” samt ”Riddaren, djävulen och döden”. Titelberättelsen gillades av Göran Lundstedt (”Det levda ordet”, ”Makten och minnet”) som i brev till författaren tyckte att denna berättelse påminde om Ernst Jüngers ”Sturm”. Och 17/2 2009 skrev Stewe Sundin på sin blogg att denna titelstory hörde till hans favoriter i samlingen:

Detta är utan tvekan den bästa novellen, faktiskt en riktig höjdare, med ett språk som briljerar. Kort sagt en krigsskildring som känns nära, blodig och tung.

Det om ”Eld och rörelse”. I januari 2009 utgav jag så ”Antropolis”, en utopisk roman om en stad i framtiden. Per Johansson skrev så här på ”Perra J:s blogg” 1/3 2009:

(Romanen) är skriven på ett språk som nästan blir ett sinnestillstånd – och ett behagligt sådant som man längtar tillbaka till. - - - Det finns en lättsamhet i framförandet som dock inte saknar stora djup!

Olov Livendahl på bloggen ”Drömmarnas berg” skrev för sin del så här:

... huvudpersonen och berättaren, Jenro Klao, är synnerligen närvarande och ger en personlig klang till hela berättelsen. - - - … kärleksfull satir... - - - första delen av boken tilltalar mig mycket... - - - ... en fördel hos romanen är språket, kanske inte själva prosan som de otaliga referenser som smidigt stoppas in i nästan varje mening. Författaren har en stor allmänbildning och han tvekar inte att använda den.

Peter Öberg på bloggen ”Spektakulärt” noterade också bildningsnivån i boken, mängden ”referenser och fina ord”. Han sa också i sin recension, upplagd 12/11 2009:

Det är inte vanligt med utopiska fratidsskildringar nu för tiden. (Det känns) faktiskt lite fräscht med en så pass positiv framtidsskildring...

Mats Linder i Nova SF 20/2009 hade också en del att säga om romanen. Han sammanfattade: ”Lättläst och personligt språk, massor med tankar och resonemang, sympatiskt innehåll.”

På sistone har jag roat mig med att lägga ut lite böcker på nätet, pdf:er lämpade för skärmläsning. Och även dessa har mötts av glada tillrop, som "Skallet från den kapitolinska varginnan" med essäer om antiken. Om denna sa till exempel Bertil Mårtensson (”Maktens vägar”, ”Vingmästarens dotter”): ”Lovely helt enkelt, en oerhört kunnig essäsamling!”

Fler länkar till pdf:er, artiklar och noveller hittar ni överst i högerspalten på denna blogg. Och länkar till alla recensioner finner ni under etiketterna ”Eld och rörelse”, ”Antropolis” och ”Den musiske matlagaren”.

(Bilden visar Bodens station på 50-talet. Det kan också vara 60-talet. Kanske någon expert kan urskilja årsmodellen på de bilar vi ser...?)

Skogsvandring

Igår gick jag ut i markerna: jag strövade neråt nejden bortom mon. Jag kom vad det led till en glänta där en häst stod och stampade. Den var fullt utrustad med sadel och betsel så jag gick fram, klappade den på dess bruna bringa och satt upp.

Det gjorde jag: jag satt upp på hästen och red iväg i högsommardagen. Jag lämnade gläntan och red genom cypresslundar, ekskogar och parker, såg molnen gå och timmarna svinna, såg fåglar flyga och vinden kamma gräset på kullar i min väg. Omsider kom jag till en dal bevuxen med blodbokar, sjukt röda träd med mättade löv, löv övermätta på grönska så att de gick i rött. Jag skred sakta fram på ryggen till min pålle, nådde en bäck och lät hästen dricka. Jag klev av och böjde mig själv ner för en slurk. När jag reste mig såg jag en bro, en träbro som ledde över bäcken.

- En bro, tänkte jag, varför en bro över denna lilla bäck?

Jag satte mig i sadeln igen, korsade bäcken på bron och slog in på en stenlagd väg. Hästens hovar klapprade mot basalten. Jag såg upp mot den brinnande skyn och kände sig en smula hungrig, men tänkte att mat och husrum kanske stod att finna längs vägen.

Vägen ledde upp på en liten knabbe. Genom träden skymtade jag ett marmorvitt slott i fjärran, ett skapelse krönt av tre tornhuvar. Vilken borg tänkte jag, den såg mäktig ut. Dit måste jag bege mig och kanske få mig lite mat till livs.

Jag red vidare längs vägen. Den breddade sig, ledde ut på en slätt och approcherade en vit mur bak vilken anades hus inbäddade i almar. Allt kröntes av slottet jag nyss sett, borgen med de tre tornen.

Jag red fram till en port i muren. Ingen vakt synts till. Ena dörrbladet stod dock på glänt så jag klev av hästen, öppnade porten, satt upp igen och red in.

Hela staden var öde. Min ritt ledde längs en krokig gata kantad av korsvirkeshus. Till sist kom jag till Palatset, det marmorskimrande slott jag sett i fjärran när jag approcherat staden. Jag beundrade fasadens fritrappor, burspråk och loggior, dess voluter och festonger, dess pilastrar och balkonger. Så klev jag av hästen, klappade den på länden och gick in i palatset.

Jag gick genom tjusiga salar och fina gemak, alltsammans inrett med äkta mattor och dyr plysch. Rätt vad det var kom jag till ett mindre rum med bokrullar i hyllor. Där fanns även ett bord där det stod en Mac Mini med Samsungskärm. Jag satte mig ner, slog på och fick fram programmet "Internet Explorer" varmed jag kunde ge mig ut på nätet.

Jag for ut på nätet, surfade och stod i, märkligt kanske med tanke på det gåtfulla slott jag befann mig i - men så var det. Jag fick lust att kolla in sajter med om läget i Sverige, det här landet vi bor i, och det var mycket intressant. Jag fick till exempel reda på att svenska partiledare hatar Sverige!

Jo så var det. Hur skulle man annars tolka utsagor som dessa, som jag fann citerade på olika bloggar:

. ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.” – Reinfeldt vid ett besök i Södertälje 2006

. ”Det var faktiskt inte vi svenskar som byggde Sverige. Det var människor som kom utifrån.” Maud Olofsson, 2006. (I anslutning härtill fick jag veta att Centern i annonser 1998 även dragit parallellen att månen inte tillhör USA bara för att Neil Armstrong beträtt den, och - sa Magnus Cravelli Korren 28/8 ´98 - ”analogt skulle de som gått och ’harvat i Sverige i flera tusen år’ inte ha mer rätt till landet än nyanlända utlänningar.”)

. ”Jag tror det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.” – Mona Sahlin på AB:s hemsida Ungt Val 15/3 2002

. ”Jag hatar allt genuint typiskt svenskt.” – Sahlin i Exp 26/7 2002

Så var det med det. Jag hade bildat mig en smula, fått veta lite hur det stod till i landet. Bra, bra.

Klar med nätsurfandet gick jag bort till en källare i palatset där jag fann mineralvatten på flaska, bubbelfritt. Jag tog en, satte mig vid ett bord och drack. Sedan tog jag några flaskor till, gick ut till min häst och gav denne att dricka. Sedan satte jag mig i sadeln och red hem. Det gjorde jag: jag satt upp på hästen och red iväg i högsommarkvällen. Jag lämnade staden, for iväg längs stenvägen och korsade vad det led träbron; jag red genom cypresslundar, ekskogar och parker, såg molnen gå och timmarna svinna, såg fåglar flyga och vinden kamma gräset på kullar i min väg.

Ballard

1.

Det är eftersommar nu, ty. Nachsommer, det gör sig så bra i munnen: Naaachsommer, man riktigt suger ur den sista musten ur värmen och grönskan.

Den dyraste bok jag äger är Jim Ballards samlade noveller. Den är bra men lite tjock: 1000 sidor. En annan bra bok jag äger är samme mans "The Atrocity Exhibition". Jag äger också mindre bra böcker av mannen, det kan ni rota fram om ni läser denna tråd.

Men visst är han bra! I stora drag, sett som helhet. Jag är inte ironisk, jag gillar J. G. Ballards lek med symboler, föremål och konkretioner.

Det är ett skönt frosseri i rymdskeppsvrak, sanddyner, betongöknar och tomma swimmingpooler, hans trasiga jukeboxar, öde nattklubbar och militärbaser, ja rostig industri och skrot i största allmänhet. Det är som hos van Vogt symboler som talar till ens undermedvetna, hieroglyfer ur samtidsskatten. En "sann" drömvision av vår värld, som någon sa.

Jag vet ingen annan än Ballard som omhuldar formellt fula miljöer, såsom moderna industrilandskap, motorvägar och höghus av betong. Han omfattar dem med kärlek skulle jag vilja hävda, han erkänner deras existens och berikar därmed vår syn på omvärlden.

Att läsa Ballard kan vara befriande: ahh, ännu en som noterat formrikedomen i den moderna världen tänker jag, ännu en som ger vardagsprylar mytologisk status...!



2.

Någon sa att Ballard skildrade det urbana landskapet som en vildmark, tekniken som urtidslandskap. Något liknande sa ju också Apollinaire om Paris: "Här tillhör till och med bilarna urtiden"... Se där en övning i att öva upp "den oförlikneliga blicken" som Rimbaud talade om. Vad var då det? Jo, det var att medvetet hallucinera över synbart banala ting så att "en kabaréaffisch får håret att resa sig på ens huvud". Det påminner om conscious unreality à la Lovecraft.

Detta att ha drömtung blick på betongmiljöer: det kan få en att tänka på Robert E. Howard, som hade förmågan att se in i "förundrans länder" enligt E. Hoffman Price. Dunsany ska ha haft samma förmåga: den där drömska blicken. Även Ernst Jünger sägs ha haft en drömmares ögon.

Nåväl, men är vi inte långt från Ballards eländesprosa nu, hans frosseri i undergång och död? Han hade förvisso en dragning åt hopplöshet, åt makabra detaljer och defaitism, åt kapitulation inför titaniska makter. Detta får honom på sätt och viss att likna Lovecraft.



3.

Ballard kan påminna om Lovecraft. Ballard kan börja en novell med ett berättarjag som säger sig vara på väg att ta självmord, på väg att dö av letala skador eller redo för psyket, vilket tycks mig vara Lovecraft upp i dagen. Se till exempel HPL:s "The Hound" från 1922.

Ballard går i närkamp med vårt välplanerade Kosmopolis, mot den "luftkonditionerade mardröm" vi tycks leva i. Romanen "Super-Cannes" från 90-talet kan sägas sammanfatta detta. Den skildrar en gated community i en dal strax norr om Cannes, en perfekt bostadsanläggning för högborgerliga typer - men just på grund av att allt är så perekt riskerar dess pipel att bli galna, så huspsykologen leder dem ut på stöldraider och annat hyss för att de ska bevara stimulansen i sina liv.

Det kan behövas sån medicin för att hålla nihilister vid liv. Annars tycks mig Ballard ha kört slut på sina idéer; javisst, moderna samhällen kan ha sjuka drag - men vad ska vi ha istället då? Han nämner vagt något om hur mycket bättre det var i 30-talets urbana grannskap, där man hälsade på varandra och var aktiva i intresseföreningar. Låter som en väl diffus vision, en gamlings utopia; han är reaktionär den gode Ballard, hatar datorer och är i otakt med tiden.



4.

Det räcker inte med att gnälla, man måste ha något positivt att säga också. "Que est-ce qu'on faut dire les hommes?" som Saint-Exupéry sa. Vad ska man säga till människorna? Ballards budskap är detsamma som det alltid varit: allt är elände. Men man får medge att han turnerat detta budskap genom åren, han har ibland förädlat sin defaitism till pessimism. Det var Jünger som gjorde distinktionen mellan dessa begrepp; pessimism innebär nämligen att ändå ha något slags vision, man har sett igenom optimismen och hoppas på något bättre. Pessimism är därför bättre än defaitism, som ju bara är kraftlöshet och uppgivenhet.



5.

JGB har yppat vissa visdomsord. Som:

. In a totally sane world, madness is the only freedom.

. Endast sf har den vokabulär av inre bilder som krävs för att skildra nuet, för att inte ens tala om framtiden.

. Den enda verkligt främmande planeten är jorden.

Han rör sig i psykologiska landskap, nejder där yttre och inre geografi möts. Sinnet projicerar landskapet och landskapet präglar sinnet, i ett evigt tvåvägsflöde. Någon gräns mellan inner- och yttervärld finns inte, det ena ger det andra.

Ta alltså en promenad i ditt psyke med Ballard som vägkarta, förslagsvis med stories som "The Voices of Time", med laboratorier, tomma swimmingpölar och radioteleskop i meningsfull hieroglyfskrift. Eller "The Ultimate City" som är en kortroman om en öde stad, ett måste för sådana som jag (q v "Eld och rörelse" och dess öde stadslandskap) - eller "The Last World of Mr. Goddard", om ett miniatyrlandskap som blir verkligt - eller "The Terminal Beach" och "My Dream of Flying to Wake Island", med stillahavskrigets titaniska betongöar som psykiska scenerier.

Relaterat
Robert Holdstock: Mythago Wood
Larry Niven
Robert Heinlein

Bilden visar en BAC Jaguar, putsad och lackad och utställd på Tate Gallery. Den fanns att se där i skrivande stund 2010 i alla fall.

I detta inlägg behandlas "Collateral Damage", "Spanska inbördeskriget" och Kristi nåd

Arnie tar sig fram på sin scennärvaro. Agera behöver han inte. Han kan strunta i alla regler för skådespeleri - för han vet inte ens om att de existerar.

Han har sin screen presence men i "Collateral Damage" räcker inte det. För mycket nojs och gull i början, "här är den fine familjefadern som får sin familj dödad i sprängattentat"... gäsp.

Varför tar jag då upp denna film? Jo, den gick på kanal 6 igår.

Annat aktuellt i min värld är "Spanska inbördeskriget" (2006) av Anthony Beevor. Bra för den som gillar sedvanliga fakta utkavlade på 500 sidor. Det är en omarbetning av en tidigare bok han skrev i ämnet 1982. Stackars man, fortsätter det så här måste han ju arbeta om även denna om 30 år, för något principiellt nytt har han inte att komma med. Det är bara ännu en saga på temat Båda Sidor Begick Övergrepp Men Högern Var Höger Och Därför Ond, Vänstern Var Vänster Och Därför God.

En skitfilm och en skitbok avklarade. Vad härnäst? Religiösa utflykter som vanligt? Javisst.

Jag är åt eremithållet som religionsutövare, mystiker och privatguru. Jag ser med lite misstänksamhet mot den sedvanliga religionens tolkningar. Dock kan jag säga att kyrkan har rätt i EN tes den ofta basunerar ut: ta emot Kristus i ditt liv.

Och detta är gemensamt för såväl protestanter och katoliker, frikyrkor och privatkristna: man måste acceptera det unika i Kristi gärning, göra något slags "språng till det otroliga" (Kierkegaard) för att nå kärnan i det hela, frälsningen, det unika i Kristi dåd. Man kan läsa sig till vad han gjorde men det räcker inte, man måste också VILJA att bli frälst, vilja ta del av de gåvor han ger oss. Gåvan att röra sig till en annorlunda rytm, leva i annorlunda land, andas friare och stå trygg i en galen värld.

"Den som inte vill bli frälst kan inte bli frälst" sa för sin del Buddha.

Tre saker har jag att säga idag

1.

Jag såg nyversionen av "Äventyraren Thomas Crown" igår. Visst är det fjantigt att göra nyinspelning av en klassiker men va f-n, i sig självt var filmen inte dålig.

Men EN sak saknade denna nya rulle: låten "The Windmills Of Your Mind":

Like a door that keeps revolving in a half-forgotten dream,
like the ripples from a pebble someone tosses in a stream...

Denna låt var ledmotiv i originalet och jag kan inte tänka mig bättre låt, en smäktande, patosfylld ballad med poetiska rader. This is life, this is me!

För övrigt var Rene Russo i denna nyversion intressant, en tantig skönhet, ung men med det där mogna idealet, så som det allmänt var fram till slutet av 60-talet då Twiggy och Susan Shrimpton kom med flickaktigare tongångar.

2.

Jag sitter här och tänker på VÄNSTERN. Så märkligt: på 70-talet gick "alla" och jublade över vänsterns framgångar i Mocambique, Vietnam, Kambodja, Laos, Zimbabwe, Angola, Etiopien, detta var framtidens länder. Frihetens apostlar var alla möjliga vänsterpartier världen över. Ingen direkt dyrkade Sovjet på den tiden men landet var helt klart fritaget från kritik, endast Gustav Husak och Tjeckoslovakien fick sin släng av sleven om vi snackar Sverige och Palme.

Man dyrkade vänsterländer och befrielserörelser. Terrorister som RAF och Röda brigaderna var hjältar. Det räckte inte ens att det blev 80-tal och Reagan och Thatcher rullade tillbaks fronterna, nej nu blev Sverige mer proggigt än någonsin. Sverige åsido så är vänstern rätt död idag men nu har vi fått neocons istället, gamla proggare som köpt Reagans evangelium och omtolkat det till att bomba varenda jävel som inte gör som USA vill. En galen värld...

3.

Än skiner solen i Solarium. Jag tar emot detta nåderika ljus, jag hyllar den soldeva som vi byggt tempel över i stadens mitt: Frälsaren som gav sitt liv för dig och mig, utgjutande sitt blod som därmed förenade sig med jorden och ingjöts med Hans väsen. Jordens aura förändrades och började lysa med nya färger.

Kristus var en soldeva: "Jag är världens ljus" sa han ju. Han "förklarades" och sågs av lärjungarna i skyn jämte Moses och Elias, skinande som den solängel han var - samma ängel vi ser i Johannes uppenbarelse, den vitklädda gudomen med ett svärd pekande ur munnen. Denne dyrkar jag, detta är min Frälsare: Kristus Jesus, pinad och nedstigen till dödsriket som han rensade, återuppstånden och sedan dess sittande på Guds högra sida att döma syndare.

Jag är vägen, sanningen och livet. Jag är världens ljus. Jag är porten, jag är livets bröd, jag är uppståndelsen och livet.

(Flygrakan i Eneryda)

En berättelse om när jag reste till Sålunda för att starta ett retreat med min syster Zinnia

Skenorna dunkar, solen skiner, silas genom träd, träd längs spåret. Solen skiner på tåget, på vagnen där jag åker; vagnen åker förbi träd, ljuset silas genom träden, leker i ansiktet på den glorifierade guru jag är. Jag är på väg, vägen är målet, vet jag det? Klart jag vet, jag är ju en new age-goding, full av plattityder som "vandra mot ljuset", "hitta dig själv", "lev i nuet", och så "vägen är målet" som antytt.

Dessa plattityder lever jag efter för det är sanna plattityder. Bara en utlevad dandy kan försmå ljus och kärlek bara för att de skulle vara, i hans mening, utnötta ord.

Jag reser med ett tåg, blickar serent på solljuset genom träden. Jag ser fram emot målet, Sålunda i Sveriges hjärtland, en småstad där min syster Zinnia lever. På en ö har hon sin boning, dit är jag på väg, jag ser fram emot det - men jag gillar även resan, jag ser även vägen som målet. Alltså gonar jag mig i glansen, kommer in i flowet och lever i ett evigt här, ett oändligt nu.

---

Skvalpande vågor. En vattenvidd. Skuggande lönnar. Och två syskon i en berså.

- Najs plejs, säger jag.

- Ja, säger Zinnia.

- Ska du inte hyra ut för gäster? Det finns ju massor med tomma rum.

Vi är på ön utanför Sålunda. En liten ö med en huslänga och lite andra små byggnader, disponerade av Zinnia, min syster.

- Gärna det. Ja, det var väl idén från början det.

- Lysande, säger jag. Vi kunde göra det här till en retreat, en vilostad. Servera vegetariskt, ha kurser och konferenser. Men i så fall bara med gosiga ämnen - som Neale Donald Walsch, Swedenborg, Castaneda, allt sånt.

- Excellent. Men ekonomin då?

- Jag har guld.

- I så fall...

Vågorna skvalpar. Jag slumrar. Zinnia solar.

---

Vi bor på ön, vistas på ön, spanar in mot land och besöker ibland detta land, med hjälp av en vägbank, en lång bro. En 500 meters vägbank med trummor för vattengenomströmning. Man kan via den åka in till Sålunda för att handla. Det fordon vi brukar är en beige Volvo 240 kombi '89, en av de sista årsmodellerna för denna biltyp.

Vi bor på ön med sina lönnar och björkar, sina granar och tallar, sina buskar och gräsmattor och blommor. Vi funderar på att öppna ett retreat, på att bli new age-kungar.

Jag ligger i mitt rum i huvudbyggnaden, ett tegelhus med kakelgolv. Jag läser i en bok, där står det: "Hitta friläget, andas ut." Ja men detta vet jag ju redan. Ändå gläds jag åt att få veta det, igen och igen... Nåväl, det skadar ju inte om budskapet är poetiskt också, som hos Eliot:

Because I do not wish
Because I do not wish to turn
Because I do not

"Detta är en stammande poesi" tänker jag, som om han inte kan tala ur skägget. Men så kan det vara, så får det, måste det kanske vara, med religiös poesi i vår tid. Det finns ingen konsensus om det andliga, man kan inte bara ropa "Gud, Gud, Gud"...

Dramatiska moln tornar upp sig över sjön. Gyllene kanter, bitter bly -

Inlägg idag

1.

I våras kunde man i media läsa om en ny superbomb, Prompt Global Strike, en ICBM med konventionell laddning. I stridsspetsen finns stavar av volfram. Denna metall är till för att göra projektilen tung för att därmed öka energiutvecklingen vid impact - dvs göra den till en atombombs like i effekt, men utan strålning och radiaknedfall.

Volfram är underförstått en tungmetall och vid nedslaget frigörs detta. Och frigörande av tungmetaller i luften är förvisso inte nyttigt men det är bättre än radioaktivitet som verkar så länge, förstör människors arvsmassa osv.

Varför berättar jag det här? Jo, jag skapade en liknande bomb till den sf-roman jag berättade om igår, "Stridsmiljö 2500". Jag ville nämligen inte ha med atombomber i dess 2500-tal, jag tyckte de förstörde spelet, så det fick bli "krebabomber" istället. I den interstellära framtid det handlar om slungar man som sagt kuber av sammanpressat järnskrot från omloppsbana (= kretsbana = KREtsBAna = kreba) och vips har man en "atombomb utan strålning", dvs projektiler som ger en massiv energiutveckling vid impact.

Så tänkte jag, detta vapen finns och fungerar i romanen. Nu har verkligheten (mutatis mutandum) bekräftat min tankegång och för det är jag oändligt tacksam. This validates me.

2.

Sossarna hatade Finland, bara så ni vet. När Finland angreps av Ryssland 1939 ställde sig sossarna med Per-Albin i spetsen kallsinniga. Per-Albin brydde sig inte alls om Finland (q v Herman Lindqvists bok om AVK), och Tage Erlander förlöjligade frivilligårens värvningar: "Ynkliga resultat av frivilligkåren" skrev han i sin dagbok. Han ska ha betraktat Finland som "den vita terrorns land", många sossar delade nog den uppfattningen. Men de hade fel i sak eftersom såren efter inbördeskriget i stort sett hade läkts 1939.

Uppgifterna om Erlanders Finlandshat finner jag i Claes-Göran Isaksons "Ärans vinter" (2007) som handlar om vinterkriget. "Ära" är inget överord, lilla Finland som stod emot Sovjets massarmé i dryga två månader var hjältemodigt. Men minns vilka ni INTE har att tacka för den svenska insatsen: sossarna var emot det hela, man fördröjde och förhalade. Först i mitten av december sedan koalitionsregeringen tillkommit blev det fart i värvningen. Den försening som orsakades var fatal, inte strategiskt men taktiskt - dvs den svenska hjälpen avgjorde inte kriget men den gav Finland andrum. Ju förr den kom över dess bättre.

Nu ska man inte hacka på arbetare som sådana, dessa utgjorde förvisso större delen av Svenska frivilligkårens manskap. Men arbetarRÖRELSEN gjorde en slät figur vid denna tid anser jag. Och arbetare som kom hem efter frivilliginsatsen kunde ibland bli mobbade på sina arbetsplatser för att man hjälpt det hemska Finland mot det fina Sovjet...

3.

Alla goda ting är tre. Tre stycken, tre ämnen. Så ska det alltid vara.

Så jag får väl dra till med en recension av "Cloverfield", en rätt ny monsterfilm som gick på TV nyss: skakig handkamera, fejkdokumentär kring ett monster som erövrat Manhattan och går bärsärkagång! Flygvapnet bombar varelsen, armén evakuerar: klassisk "creature feature" med andra ord. På detta har man lagt ett narrativ med några privatpersoner på personlig odyssé på detta Manhattan, de har en videokamera med sig. Resultatet är lite pretto, lite stilbrott: avancerad dokuteknik i simpel monsterfilm.

Löjlig film: löjlig dramatik. Typ: en person snubblar. "O jag är skadad, jag kan inte gå!" Sedan reser de upp personen och hjälper denne gå några meter. I nästa klipp kan personen springa hur bra som helst! 25-öresdramatik, barnlek, inget är liksom på riktigt. Blotta ramen med monsterfilm gör att man vet att det är på låtsas, men man måste ändå vara trovärdig i det man skildrar.

(Originalbild från bloggen Sök och du ska finna, used by persmission.)

Fler filmrecensioner

Fler historiska inlägg

Krebabombningens teori och praktik

1.

I våras kunde man i media läsa om en ny superbomb, Prompt Global Strike, en ICBM med konventionell laddning. I stridsspetsen finns stavar av volfram. Denna metall är till för att göra projektilen tung för att därmed öka energiutvecklingen vid impact - dvs göra den till en atombombs like i effekt, men utan strålning och radiaknedfall.

Volfram är underförstått en tungmetall och vid nedslaget frigörs detta. Och frigörande av tungmetaller i luften är förvisso inte nyttigt men det är bättre än radioaktivitet som verkar så länge, förstör människors arvsmassa osv.

Varför berättar jag det här? Jo, jag skapade en liknande bomb till min sf-roman, "Stridsmiljö 2500". Jag ville nämligen inte ha med atombomber i dess 2500-tal, jag tyckte de förstörde spelet, så det fick bli "krebabomber" istället. I den interstellära framtid det handlar om slungar man kuber av sammanpressat järnskrot från omloppsbana (= kretsbana = KREtsBAna = kreba) och vips har man en "atombomb utan strålning", dvs projektiler som ger en massiv energiutveckling vid impact.

Så tänkte jag, detta vapen finns och fungerar i romanen. Nu har verkligheten (mutatis mutandum) bekräftat min tankegång och för det är jag oändligt tacksam. This validates me.


2.

Idén om att slänga skrot från rymden och ha det som bomber kommer annars från Heinlein. I romanen "Revolt mot jorden" gör en månkoloni uppror. Man utkämpar ett frihetskrig bland annat genom att accelerera stenblock och slunga dem mot jorden, möjligt pga månens lägre gravitation.

Ett annat slags "rymdbomb" vore asteroider från rymden som kraschlandar på jorden. Då tycks det vara som så att alltför små block (mindre än 10 m diameter) tenderar att förinta endast sig själv vid nedslaget. Så om t ex Tunguska-smällen var en asteroid som kraschlandade så torde den ha varit på cirka 50 m diamater sägs det; något spår efter själva nedslagsplatsen finns i och för sig ej, men effekten var förvisso stor (fälld skog etc). Även den sten som skapade Barringer's Crater i Arizona sägs ha varit på över 50 m i diameter. Kratern blev cirka 1 km i diameter och en dylik häxkittel nämnde jag i inlägget ovan, dvs detta blir effekten av en krebabomb så som jag tänker mig dem.

Än större sten var det som damp i backen på Yucatanhalvön för 65 miljoner år sedan, skapande en smäll som tog kål på dinosaurierna. Kanske var denna sten på 10-20 km diameter, och kanske orsakade den en krater på 180 kvadratkilometer.

Men en så stor bomb behövs ju inte i det rymdkrig jag skriver om. Tillräckliga smällar skapas av objekt på cirka 50 m diameter. Och pressar man ihop järnskrot får man mer hanterliga projektiler, och kanske räcker det då med objekt av typen 700-1000 ton som jag skriver om i boken.


3.

Just det, boken, min bok. Vi ser exempel på detta rymdvapen i "Stridsmiljö 2500" och då bland annat i slaget om planeten Cressida, en planet som människan ägt men som den sauriske fienden erövrat. För att återta den har människan först skaffat sig rymdöverlägsenhet i environgerna och sedan bombar man planeten, krebabombar den:

Det var dags att strida, dags att jämna ut oddsen, dags att ge betalt för gammal ost. Människan var på krigsstigen, Magiranien var rustade för råkurr. Man hade sänt sin flotta mot Cressida och förberett marken, mjukat upp terrängen inför infanteriets insats, bombat planeten från rymden. ---

Det var den 4 april 2567, Dagen D, dagen för landsättning på denna krigsskådeplats. Transportskeppen med eskort hade anlänt till Cressida. Där hade 7:e flottan som bäst hållit på med att bomba planeten; den mjukades upp, förbereddes för infanteriet.

Man förbereder sin rymdlandsättning på detta vis alltså. Och så här ser det ut när man landstigit:

Rampen fälldes ner och stoft blåste in. Det var mitt på dagen men mörkt, himlen täcktes av stoftmoln från krebabombningen; det var krebastormen. Förledet i detta ord var akronym för kretsbane- vilket innebar att man bombade från skepp i planetens kretsbana. Med acceleratorer sändes kuber av järnskrot ner mot planeten, utveckande enorm energi vid nedslagen. Med aktuell teknik kunde man skydda enstaka platser, som städer och vissa truppkoncentrationer, mot dylika nedslag. Hela planeter gick dock inte att skydda. Å andra sidan kunde man inte bomba varje kvadratmeter.

4.

Efter diverse strider tar man ett brohuvud, man kan rymdlandsätta sin armé och påbörja återerövringen. Senare flyger två krigskorrespondenter över ett avsnitt och får se en krater efter en dylik krebabomb:

De flög i svävaren, sittande mitt emot varandra vid ett fönster. Plötsligt fick Knake syn på en jättekrater i terrängen. Han pekade på den och sa:

- Vad är det där?

Lupp såg dit, funderade och sa:

- Det måste vara från krebabombningen inför landsättningen.

- Men vi landsatte ju inte här.

- Nej, men man la nedhållande eld här.

Kratern var cirka en kilometer i diameter, en jättegryta som bombats ut av en 1000-tons skrotklump. Denna klump hade från ett rymdskepp i kretsbana slungats iväg och störtlandat här. Det var med andra ord en krebabomb.

Senare tar fienden till samma medel: den ödlelike motståndaren lanserar en motoffensiv, tar sig till Cressida med en flottstridsgrupp och krebabombar den. Så här ter sig det hela från huvudpersonens, Yoshi Medon synvinkel, där han färdas i sin svävare över stridsfältet:

Som Medon satt där i svävaren och tittade ut fick han se något överraskande: ett brinnande föremål, ett stort eldklot som kom i sned vinkel från skyn. Han konstaterade att det var en krebabomb. I värsta fall skulle man hamna i tryckvågen från den.

I nästa ögonblick exploderade nejden i ett vitt sken. Bomben hade slagit ner, en klump av sammanpressat skrot som hade slungats från ett sauriskepp uppe i rymden. Klumpen vägde 700 ton vilket kanske inte lät som mycket, men spelade in gjorde även den fart den haft när den slagit ner. Efter nedslaget kom en våg av hetta framrusande som sånär fick pansarplåten i Medons farkost att glöda. Så kom tryckvågen och kastade om svävaren i skyarna; den for som en lekboll hit och dit, men till slut klarade piloten upp läget.

5.

Detta är sant kainitiskt: stenblock från rymden som skapar ett inferno. Och det är inte slut än, för så här ter sig nedslaget för en general som är ute och ser sig om, en Ergoin Kasko som tror att man är på väg att vinna slaget det aktuella slaget Cressida. Istället håller fienden just på att lansera sin motoffensiv, och voilà:

Kasko var nöjd där han stod på åsen, denna dag med sin lysande blå himmel och känsla av att Cressidafälttåget snart skulle vara slut. Slaget om Retoika hade ju gått bra bortsett från att stora enheter lyckats fly. Och dagens saurierattack var bara av godo, fienden blottade sig; det var som upplagt för att skapa en inringning, ett förintelseslag,
varje generals våta dröm.

Kasko gav kikaren till Hadrianus, satte händerna i sidan, tog ett djupt andetag, blundade och lapade sol.

Då hörde han en explosion och såg ett ljussken – såg det, trots att han blundade.

Därefter kom en våg av hetta över slätten och förkolnade honom där han stod – förkolnade general Kasko, major Hadrianus och de två livvakterna, plus svävaren och piloten vid kullens fot. Det var krebabomben mot magiraniernas tät som slog ner mot dem. De hann inte ta skydd, kunde inte göra det.

Efter hettan kom tryckvågen, en våg som blåste bort det stoft som generalen förvandlats till. Kanhända en smärtfri död? Åtminstone en snabb död...

I denna specifika smäll utplånades vissa delar av division Yogart, som sagt effektuerat av ett 700 ton tungt block av järnskrot. Det hade slungats av en accelerator på en saurierkryssare, utvecklande en energi av tusentals megaton vid nedslaget.

Generalen och hans närmaste plus divisionens tät slogs ut. Kvar på platsen blev en rykande, glödande krater och ett dammoln som steg till en 40 km hög svamp. Men generalen hann så klart aldrig se denna svamp, av en typ som han mycket väl visste att krebabomber lämnar efter sig, eftersom han vid det laget befann sig i själva molnet. Han for runt där med sina kvarlevor av kol, väte och diverse mineraler; partiklarna svävade runt i virvlarna, dragna upp i molnet sedan vakuumet i nollpunkten orsakat baksug.

Inte så att han utplånades till intet den gode Kasko, hans själ levde förvisso vidare och drog åstad till nya liv och nya inkarnationer. Men det är en annan historia.

6.

Och slutsatsen? Jo, den är att filen till denna roman finns utlagd på nätet. Du hämtar den här, gratis och utan koder och krångel. Klicka bara på "spara som" i arkivmenyn (motsv) och placera filen på valfri plats på din hårddisk. Javisst! Gör det så har du romanen som i en liten ask, möjlig att läsa på skärm, skriva ut eller läsa på läsplatta och e-bokläsare. För övrigt har många redan läst romanen och gett upp glada tillrop så du riskerar föga. Och själv har jag gett ut en del romaner på papper ifall du undrar; googla "Till Smaragdeburg" och "Antropolis" så får du se på gnistor. För att inte tala om alla tidningar och tidskrifter jag varit publicerad i: Morpheus Tales, Vårt Försvar, Blixtkontakt och andra...

Lennart Svensson: Ut i markerna (novell)

Nu har jag varit aktuell och kontroversiell ett par dagar, gått in i aktuella debatter och hävdat ståndpunkter och haft mig. Därför torde det vara dags att bli lite kulturell och frivol, ge sig ut på grönbete bland sublima idéer, runda slängar och stimulerande former. Jag reser mig med andra ord från mitt skrivbord, tar på mig smärtingskor och basker och flödar ut i markerna.

Jag går ut i det fria, spankulerar bort i Guds eviga strövområde, i förstone genom ett tujabestånd där jag ser solen sila ner genom grenverket. En fågel sjunger och säger osökt: "Lev livet subjektivt, så når du med tiden det objektiva". En björn brummar i en glänta: "Positivt tänkande är ständig bön." Och en räv slinker förbi, sägandes: "Livet är en dröm vi drömmer, fast vi tror oss vakna."

Jag kommer ut ur skogen, vandrar över vida ängar och känner saltstänk i luften, hör vågornas brus och glider iväg på Odödlighetens sjö, seglande i en snäcka. På böljan möter jag en delfin, till vilken jag säger:

- Jag är essé, det vill säga "en som förbidar". Jag förväntar mig inget, är nöjd med vad jag har. Solen ovan mig, morallagen inom mig.

- ... "and the angel of death behind", säger delfinen.

- Ja, det också! säger jag citerandes Malmberg:

Medvetande om döden och ändock fröjd,
medvetande om döden och därför fröjd.

Delfinen gör en paulinsk utvikning om detta, om att man efter döden vilar i kosmisk kryolit, men jag tar honom ur den villfarelsen. För om själen är det som ger kroppen liv, säger jag, så måste ju själen leva vidare efter den somatiska döden. Själen kan ju inte hibernera, frysas ner eller ligga i dvala, nej tvärtom:

- "Idag ska du vara med mig i Paradiset" sa ju Jesus till den korsfäste rövaren.

- Aha du, säger delfinen, själen återuppstår så att säga direkt efter döden...

- Du börjar fatta, säger jag, bra. Ge dig därför mysticismen i våld, simma med Vishnu-ananta-shâyin och träd ut i aromernas rike, lär dig popens roll, hör kattens purr och se Swedenborgs leende.

Jag far vidare i min snäcka och når omsider land. Där går jag in i ett vitt hus, läser gåtfulla hieroglyfer och beundrar deras former, fattar allt intuitivt.

- Har jag nått målet? säger jag till mig själv. Kanske jag inte behöver samla fakta mer. All min läsning har trots allt lärt mig en hel del. Jag ser idén i vitögat, fattar världen symboliskt. Jag behöver inte längre tänka diskursivt, tänka särpräglat och analytiskt, nej jag kan omfatta världen som helhet. "Jag har omtolkat världen till ett klarare tecken" som Södergran sa!

Jag går ut över vida fält, ser en regnbåge i fjärran och når dess ände i en dunge. Och där, i dungen, finner jag en kruka, till brädden fylld med guldmynt. Jag tar med mig krukan och går vidare, tänker: "Detta ska bli mig ett tecken, detta ska jag spendera på horor och sprit i Las Vegas!"