Topp 5 regler för en författare

Alla bloggande författare brukar förr eller senare ha inlägg om Hur Man Skriver, de har Skrivarskolor och Brorduktiga Råd För Blivande Författare och allt. Jag har länge planerat en dylik text och nu kan jag inte kan stå emot längre. Även jag vill magistralt säga er Hur Det Är i denna fråga, hur man blir skönlitterär författare. Så att, för att lyckas måste man bara följa dessa fem regler.

1. Skriv

Sitt inte på fiket och snacka om den roman du ska skriva En Vacker Dag. Istället ska du dricka upp, betala och gå hem och börja skriva - nu.



2. Skriv färdigt det du påbörjat

Gör färdigt det du påbörjat, då kan du bedöma verkets värde mycket bättre än om du bara lämnar en halvfärdig ruin efter dig.



3. Skicka in det du skriver

Det är sant att förlagen blivit strängare mot "lovande debutanter" nuförtiden, men försöka duger.



4. Fortsätt skicka in

En eller annan refusering ska väl inte knäcka dig? Nej bit ihop bara och försök igen.



5. Vill ingen förläggare ha dig, publicera dig själv

Om du sedan väljer att ge ut ditt verk i pappersform eller som e-bok bestämmer du.

- - -

Där har ni reglerna, svårare än så är det inte. Regel 1-4 fick jag förresten från Heinlein i talet "Roadmarks". Det där med att man måste skriva samt fullborda det man gjort är de bästa råd jag fått, enkla men genialiska. Alltför många författarråd går in på teknikaliteter som första eller tredje person, hur man beskriver miljö osv. Men sådant lär man sig snabbt, det viktiga är att ha en vision och fullborda den. Fullborda dina verk! Plastmodeller jag bara byggde halvfärdigt orkar man ju sällan fullborda, och detsamma sker med noveller som fått ligga för länge på hårddisken.

Métrostationen Arts et Métiers, designad av serietecknaren Francois Shuiten

Treårsjubileum

Jag minns det som igår. Det var en kulen höstdag. Jag bodde i Eriksberg i Uppsala, en fulfager betongförort. Men denna dag, den 22 november 2007, såg jag varken betong eller tallar, himmel eller helvete - för jag satt vid datorn och hade äntligen nått fram till Bloggers inloggningssida. Och efter ett tag var BLOGGEN skapad, och den skulle såklart heta SVENSSONGALAXEN. Jag skrev ett testinlägg och efter det en hel radda till, just denna dag.

Det var ett uppdämt behov kan man säga. Drömmen att kunna skriva artiklar och få dem publicerade direkt, online, var förverkligad. Jag hade redan då många idéer om vad man kan skriva om: reflektioner och dikter och dagboksrelaterat, politiska inlägg och bokrecensioner, noveller och annonser för mina böcker och vad mer. Viss emfas på olika typer av inlägg kan finnas vid olika tider (2008 skrev jag mycket om sf, nu skriver jag mycket dikter), men Galaxen är en mix av allt detta, av fakta och fiktion, högt och lågt, nu som i begynnelsen.

Och begynnelsen var som sagt den 22 november 2007. Det är exakt tre år sedan. Så idag, cirka tusen inlägg senare och med operationsbasen flyttad till det sant fagra Härnösand, kan jag fira treårsjubileum. Så det blir de ordspråkliga pukorna och trumpeterna, triumftåg genom stan, tal till massorna från residensets balkong med mera med mera...

Så hur känns det då...? Ja kan säga att det känns - kul. Kul att ha bloggen, kul att driva den. Men istället för att orda om hur fantastisk denna blogg är tänkte jag här länka till diverse artiklar och trådar, till något av det som gör bloggen till det den är, till det svåröverskådliga arkiv som är Galaxens historia. Väl bekomme.

Min favorittråd, den om Åke Ohlmarks. Jag brukar klicka på den här när jag behöver muntra upp mig

En rätt fet artikel om folkrätten i krig

En tråd med mina memoarer

En tråd med diverse länkar till bloggen. Överst är det ett inlägg om bloggens fem mest lästa artiklar

En tråd om epos som "Beowulf" och "The Rime Of The Ancient Mariner", exempel på bloggens kulturella djup

Det om detta. Väl bekomme som sagt.

Min privata Operation Barbarossa

En gång pratade jag med en kompis. Han sa att Armégrupp Nord, som 1941 anföll Leningrad (S:t Petersburg idag), tänkte ha sin segerbankett på Hotell Europa. Detta fäste jag mig vid: det blev som en symbol en förlorad dröm. Man intog ju aldrig staden.

Dock intog jag själv staden under en resa 1987. Jag besåg bland annat Isaakskatedralen, en rundkyrka i klassisk, europeisk stil. Nu har jag länkat det med diverse andra intryck och det har resulterat i denna dikt, som jag kallar "Min privata Operation Barbarossa":

Jag går in i en jättesal
och dricker ur Den Heliga Graal,
vin ur en gyllene pokal
i Isaaks katedral...

Jag dricker segerskål
för jag har vunnit, jag
har fullbordat mitt korståg,
min privata Operation Barbarossa.
Jag har besegrat negativism och
mörka tankar, jag har funnit
Gud inom mig. Och målet –
Den Heliga Graal – i Isaaks
katedral...

Nu går jag fridsäll på gräsmattan
framför denna Leningradkatedral.
Jag dricker solljus, badar i
gyllene ljus i kvällningen.
En liten promenad på Vasilijön
bara, längs Neva innan kvällens
segerbankett på Hotell Europa –
där jag ska hålla hov – som
norrlänning, svensk, europé.

(Ikonostasen i Isaakskatedralen, omgiven av kolonner av malakit och lapis lazuli)

Tre systrar

Jag har många systrar, ja hela världen
är full av dem, men här ska jag
berätta om tre av dem.


1.

Hon är Frou-Frou, hon e go’...
Hon har en hatt på sig, en stilig
hatt, lite gammaldags. Men hon gillar
den, är den inte snygg säger hon
och ståtar i hatt och snörkängor –
högklackade, nätta kängor – och kjol
och sidenblus, jacka och scarf.

Sådan är Frou-Frou: en liten
mamsell på bal, en mamsell
på café, en mamsell på varité –
så vän och snäll, så kokett.
Så, med ett ord: Frou-Frou
är en kokett kokott och av
henne kan man få smått
och gott.



2.

Min syster Catalina lever
i soliga nejder, hon smeks
gyllene av solen bland palmer
och duner. I guldgul bikini
lapar hon sol, blir en guldkvinna
i dyrkande åtbörd, en soldyrkande
syster om jag någonsin hade en.

På sin slimma Ferrari sitter hon
i solens sken, min mörkögda
syster, min svarthåriga bronsgudinna –
och i solenedgången försvinner hon
bort på en solstråle, solens dotter,
till sin första hembygd, Solia land.



3.

Lavinia! så vill jag sjunga
till dig min syster i din vita
klänning, skyggt viftande med
din vimpel i salens ljus. Du flaggar
för blygsel, harmoni, den lugna
kraften: ”vad stort sker sker tyst”.

Så vandrar du genom salar och gemak,
genom tempel och trädgårdar och
når Stillhetens Kapell i skimrande
fröjd – där du böjer knä – och
sjunger en hymn – för Livets
Triumf i kvinnlig briljans,
kvinnligt beskydd, kvinnlig natt –
för natten är du, egyptiska Nut,
stillhet, tomhet, akâsha, rymd.
Universum är kvinnligt,
rymden är rund.

Lennart Svensson: "Agajan äventyraren"

Ibland får jag påstötningar från folk som säger: du skriver det ena och det andra. Vissa saker är lärda och kräver lite av läsaren. Men vad gäller populär fiction då, mer lättlästa texter med fokus på handling och dans - har du något att komma med där?

Då tänker jag efter och säger: jodå, "Agajan äventyraren" är nog ganska lättillgänglig. En rak fantasyroman som elektronisk resurs, 115 sidor att tanka ner gratis. Du gör det här: Agajan som epub och
Agajan som pdf. Fritt silver!

Vad handlar boken om då? En viss Agajan går i tjänst hos kung Bigelon för att utföra tolv stordåd. Det innebär alltifrån att jaga skatter, leda fälttåg och bekämpa oknytt till att besöka Helvete och Paradis och genomrida en gåtfull dimension. Förutom sedvanlig action är det dialoger, gästabud, fantasterier och gåtfullheter, romantik och taktik. Med andra ord, en typisk Svenssonroman av det populärare slaget.

Det är en rivig saga med ord som dubbelmumma, pallasch, nattsvala och nidung. Och där finns platser och namn som Rodungaland, Krannon, Ottlas, Tibirke, Hyder Pao, Atyescha, Blago Bung och, sist men inte minst, Ringo Grävling!

(Albrecht Altdorfer, "Alexanderschlacht")

Den röda planetens blues

Jag har läst lite webbsidor med de senaste Marsfotografierna. Det är spännande. En och annan anomali framträder - för den som inte är akut tvivelsjuk vill säga. Se ovan.


En annan bild jag fann var denna, en dataanimering av sfinxen i Cydonia sedd från marken. Den ligger vid vad som sägs vara Mars gamla ekvator (planeten kan ha tiltat sedan dess) så därför kunde man se jorden gå upp ur dess mun. Detta och annat inspirerade mig till dessa rader:

Jag sitter vid en Marskanal
och spelar metallmandolin.
Jag ser upp mot Cydoniasfinxen
och ser jorden stiga ur dess mun –
och, i skyn, jagar
Phobos och Deimos varandra.

Jag spelar på min mandolin,
det är Spotnicks gamla låt ”Rocket Men”.
Ty jag åkte hit med en raket,
en brons-och-glas-och-aluminium-raket.
Sedan landade jag och gick ut
på planeten, det röda Mars, sjungande
”Röda Mars välkommen”, en gammal
melodi, ”Sköna Maj” ni vet.

Nu sitter jag här och spelar min musik,
knäpper på min luta medan
kanalerna flyter förbi,
månarna jagar och Jorden stiger
ur munnen på Cydoniasfinxen.

Mest lästa inlägg

Jag har fått en ny gadget, en funktion som gör att man kan se vilka inlägg som är populära. Det finns på bloggen i högermarginalen, längst nere. Men ni behöver inte gå dit, jag ska berätta om dem här och kommentera. Jag ska lista BLOGGENS MEST LÄSTA INLÄGG.

Jag har med andra ord "hela listan". Dessa Galaxinlägg är de mest lästa - eller åtminstone mest googlade. Vissa av dem är nämligen lite märkliga som topplistematerial.

1. Phil Lynott har en stor fanbas i Sverige så tydligen har de googlat och funnit detta inlägg, "Phil Lynotts sista dagar och död". Strax efter publiceringen fick jag dock ett surt mail från ordföranden i Lynotts svenska fanclub. "Va fan är det här, "det var inte synd om honom"???" osv. Dock kunde jag förklara för mannen att jag var Lynottfan så jag var inte ute för att sänka hans idol. Men hans mail var ganska hotfullt, det förekom rader typ "det här ska den-och-den få veta, vänta bara"... Så jag fick visionen av horder av arga Lynottfans, stormande upp mot Marmorvägen i Uppsala där jag bodde vid tiden. 2008 var det. Men inget hände, bloggen levde vidare och jag likaså.

2. Näst mest läst är detta inlägg om "Romantik"... Det handlar om litterär romantik. Jag tvivlar dock på att det var vad googlarna sökte. Det är väl kärlekskranka ungmöer som tror sig finna någon fin novell om muskler i solnedgången och heta kyssar men istället finner en utläggning om litterära troper i fiktiv gestaltning...

3. Det tredje mest lästa inlägget är "Produktinfo"! Det är fakta om min bok "Eld och rörelse", sidantal osv samt hur man beställer den. Jag antar att detta är ännu en felgoogling, dvs inlägget har fått många besökare tack vare att folk googlat "produktinfo" för sin nyköpta mobil och istället hamnat här.

4. "Korta dikter" kan vara välläst på sina egna premisser. Det kan vara någon välgörare som länkat hit, ingen nämnd ingen glömd.

5. Sedan har vi ett inlägg om Fredrik Reinfeldts doktrinära maktlöshet. En salt grej, väl värd att läsa.

Denna topplista på inlägg ger en bra bild av bloggen: det är pop och rock, litteratur och politik, egna dikter och egenutgivna böcker. Det finns fem inlägg till listade (högermarginalen, längst ner) men dem får ni kolla upp själva.

(Aston Martin DB4, 1961)

Även med känsla

Ni tror att ni känner mig men ni känner mig bara till hälften...

Ni tror att jag är en gentleman som bara säger trevliga saker. En psalmsjungande kristolog från vita nejder. Men där har ni fel. Läs till exempel detta kapitel ur min senaste roman, "Till Smaragdeburg":

Jag vandrade genom natten, en natt som aldrig tog slut. För månen gick ner och solen gick upp – men det var en kall sol, blott en skarp liten lampa i en mörk himmel.

Vad var nu detta, tänkte jag; oändlig natt, oändlig öken? Jag frös inte annat än andligen: jag rös.

Jag gick under den debila himlen, försökte tänka positivt, försökte sjunga, men det ville sig inte. Detta var Nattlandet.

En mörk stad dök upp vid horisonten, jag gick in i den och kom till ett torg. Där mötte mig råttor; de sprang förbi mig.

Jag gick in i ett hus, och på en stol satt en mumie, ett svartnat lik, fastbundet på stolen. Vad var meningen? Korrespondensen?

Här hjälpte inga glada miner. Eller gjorde det? Var detta en projektion av min ångest?

Jag stirrade in i mumiens ögonhåla. Mörkret växte, drog mig till sig, absorberade mig fullständigt och allt blev svart.

I nästa ögonblick stod jag på en terrass. Man hade utsikt över Nattlandet och den mörka staden, med grå huskuber och gatuschakt. Intill mig stod en vithårig, blek man.

- Du är Döden, sa jag.

- Korrekt, sa mannen. Han hade varken kåpa eller timglas, inte ens lie. Bara svart kavaj, kritvitt hår och bleka ögon.

- Vad vill du mig? sa jag.

- Jag vill bara göra min existens påmind. Du tar för lätt på allt.

- Gör jag? sa jag. Ja, det kanske jag gör. Jag tänkte på mötet med Joschua nyss, jag hade nämnt hur lätt jag tyckte min vandring gick. Var detta ett replik på detta, ett sätt att pröva mig? Kanske, men jag orkade inte tänka på det. Istället sa jag till Döden:

- Jag är en fri man, fri att känna glädje.

- Men nu känner du ångest.

- Så det här är ett sätt att pröva mig, ett sätt att lära mig "livets realiteter"? Men jag har redan betvingat dödsfruktan inom mig.

- Har du?

- Jodå.

- Verkligen? Du har kanske insett tillvarons elände i teorin - men existensiellt? Lever du som du lär? Betyder död och smärta något för dig eller är det bara ord?

Jag blev honom svaret skyldig. Antagligen var denna stad en spegling av mitt psyke, en externalisering av min ångest.

- Okej då, sa jag, ibland känns det mörkt. Men man får inte låta sig dras ner i svärtan, inte frossa i den. Jag vidhåller: jag är en fri man, vara och tänka är samma sak. Mitt ledmotiv är sång och dans, fromhet och sol. Smaragdljus -

Jag avbröts av buller. Döden pekade på en procession nere på gatan: sjuka, halta och lytta passerade.

- Vad har du att säga till dem?

- Inget, sa jag. Men jag kan lyssna till dem, höra vad de har att säga.

- Originellt svar, sa Döden. Vi gick iväg från terrassen, kom ner på gatunivån och mötte processionen, de lidandes tåg. De visade oss sina sår, sitt elände – så vad skulle man göra? Svar: visa deltagande. Jag frågade ut dem, hörde mig för om deras lidandes historier, lyssnade och hummade. Det var inte mycket jag gjorde, men för den skull inte intet.

Sedan förde mig Döden till ett rött hus som ångade av smärta eller av lust, det var svårt att avgöra. En bordell eller en tortyrkammare? Nakna kroppar, piskor och stön, blod på väggarna. Skulle jag gå här som en ontologisk turist och bara iaktta, eller skulle jag gripa in och rädda folk? Eller bara visa deltagande?

Jag måste göra något. På en brits låg en kvinnsperson, insvept i ett lakan. Lidelserna var skrivna i ansiktet. Jag böjde mig ner och frågade vad hon hette; "Belladonna" blev svaret.

- Själv är jag Pilgrim, sa jag. Upp med dig, följ med mig istället. Bort från detta elände.

- Nej, va, aldrig. Här har jag det bra. Här njuter jag.

- Du ser ut att lida, sa jag.

- Jag njuter av att lida, lider av att njuta. Har du aldrig gjort det? Aldrig njutit av sken och villa, av tidens förgänglighet? Aldrig lidit av närheten till en vän, lidit av vetskapen att när hon inte är här, då lider jag?

Det var knepigt! Visst hade jag känt så. Men på sistone hade jag försökt komma bort från det, från det jag lämnat Metallstaden. Försökte leva i nuet istället.

- Visst finns det glädje i det du säger, sa jag, smärta i njutning och så vidare. Men den yttersta njutningen måste ju vara att leva i nuet, obetingat. Apatia.

- Njutning i ögonblicket, apatia? Nej, det låter tråkigt. Njutning måste ju vara betingad, påverkad av något yttre: mat och dryck, sex och samlevnad. Och apropå det sista får du ursäkta, för nu ska jag delta i en orgie.

Belladonna reste sig från britsen, gick mot ett rum som ångade av stånk och stön. Kanske härliga nejder, kanske inte; jag lämnade huset, fortfarande med Döden bredvid mig. Nu kom vi till ett torg, ett där åter en massa människor uppehöll sig – men dessa gick varken att tala med eller lyssna till för de irrade hit och dit utan att verka uppfatta omgivningen. Vissa gick runt och grubblade med bekymrad uppsyn, andra sprang runt och skrek som vansinniga, åter andra kokade av återhållen ilska: man såg vitnade knogar och sammanbitna miner.

- Vad är detta? sporde jag Döden.

- Det är ensamma människor. Alla går runt här, ovetande om den andre; alla är uppslukade av sitt inre, av grubbel, planer på hämnd och ömkan över den egna olyckan. De har förskansat sig i sin ensamhets borgar, de försvarar den avundsjukt, gör vad som helst för att slippa koppla av, slippa erkänna att det finns mer än det egna jaget.

Jag antog att detta talade för sig själv. Så fortsatte vi att vandra runt i Nattstaden, Döden och jag; vi skred över kyrkogårdar och genom kryptor, såg beknotor och skelett, dödskallar och timglas, bleka fanor och antika vapen, allehanda vanitas.

Vi gjorde halt i stadens utkant.

- Vad mer? sa jag. Vad vill du ha sagt med allt det här? En vacker dag dör man; ska jag dö nu?

- Nej. Du tycks ha besegrat mig, besegrat dödsångesten. Men vad säger du om det här då - det är människans verk!

Vi såg ut över öde land med kala träd, torr jord och svart himmel. I luften dödsfåglar.

- Ja vad? sa jag. Människan har en fri vilja. Vi kan inte anklaga högre makter för att vi föröder jorden, lika väl som tjuven inte kan anklaga polisen för att han stjäl.

Döden nickade, det var tydligen rätt svar. Han gled ifrån mig, vinkade sakta; änglavinkning.

Själv rös jag ånyo, gick ut i den förödda Nejden, gick genom Nattlandet. Plockade upp en pinne, tog den som vandringsstav.

Det var hela kapitel 18, "Nattlandet", ur romanen "Till Smaragdeburg". Boken handlar om en pilgrim på väg till en strålande stad i fjärran. På vägen träffar han på diverse ting, som Nattlandet. En länk till en bloggtråd om boken gavs ovan. Vill du köpa boken så maila mig (se listen överst), priset är 70:- inkl porto.

(Washington Allston, "Elijah Fed By The Ravens")

"Tempel" - en finurligt illustrerad poesisak

Jag går genom tempel och trädgårdar, jag
ropar till Jesus under ekande valv -



Under Polstjärnan och Orion är min gång,
i flygande fläng jag sjunger min sång -



Vad månde jag se, ja me oh my,
Ich ruf zu dir, Herr Jesu Christ -



Tempel. Jag gillar tempel. Jag vandrar i
kyrkor, bor i kyrkor, sover i kyrkor -

Jag bloggar om tempel lite då och då,
klicka på länken så kan ni förstå...

Relaterat
Min bibliografi: allt jag gett ut
Clark Ashton Smith
Lord Dunsany
Tempel och trädgårdar

På den här bloggen

På den här bloggen finns det lite grann av varje. Det finns noveller, ja faktiskt mer än en novelltråd. Det finns desutom en tråd om musik samt en massa annat, som denna tråd.

Idag är det fredag.

Nyss var jag i Åsele. Jag lånade ett hus av en bekant, ett snyggt gammalt trähus ett stenkast från stadshuset. Där bodde jag, där levde jag, där dansade jag i kreativ yra. Dagarna spenderades med att göra fotomontage.

Jag var också ute och gick. En dag knallade jag ner till Trillen, den gamla nöjesparken nere vid flodkröken.

Det var en dag i oktober, mild och mulen. Väl nere på detta övergivna nöjesfält, Trillen, gick jag ner till dansbanan. Jag såg på dess öppna utrymme med pyramidformat tak, där inne kan man dansa, det finns till och med en liten scen för musiker. Men jag gick inte in på dansbanan, jag fortsatte ner till stranden. Jag lutade handen mot en tall, skådade ut mot vattnet och såg dess lugna yta – lugn om än strömmande, sakta flytande fram i sin majestätiska krök. Ångermanälven.

Jag såg tvärs över älven mot ridåer av tallar och framskymtande hus. Jag såg mot norr, följde älvens lopp norrut och anade bron där borta, landsvägsbron.

Jag fick en impuls att vända mig mot stan, vända mig helt om – och då såg jag ett gigantiskt krucifix torna upp sig, en korsfäst Kristus som överskuggade hela stan. Och en jättelans stötte i hans sida – och blod rann ut – en hel störtflod som det var, en gigantisk blodström som for ut och nådde marken och hela stan dränktes och jag med den.

- - -

I nästa ögonblick var jag hemma igen, hemma i mitt lånade hus där i Åsele. Jag irrade genom rum, jag drogs mot ett fönster, såg gyllene gryning. Jag ställde mig vid fönstret, försökte som i ett töcken gripa ljuset, supa in solstrålarna, dagens första. Och där, över bergen, såg jag den bryta fram, solen, dess gyllene skiva. Den belysete mig, bländade mig. Jag insöp solljuset, närde mig av energin direkt.

Detta är Solarium. Det är soldevans makt, soldevans ande, Kristi solande som fyller mig – och jag tar emot, jag erkänner det. Jag bejakar Logos inom mig, bejakar min Kristusnatur.

Jag gick ut i trådgården. Jag såg en blomma i en rabatt och kom att tänka på dikten:

Jag ser Hans ansikte i varje blomma,
Hans blod i varje ros...

Jag gick vidare i trädgården och såg ett äppelträd, det fick mig att tänka på detta, kanske ur samma dikt:

Jag ser Korset i varje träd...

Så kan det gå till i mitt liv, under mina resor. Det är sol, Kristusande, uppenbarelser och meditationer. Så är det att vara Svensson.

(Rubens, "Coup de Lance")

På Tempelberget (svit)

Härmed en något längre dikt. Jag väljer att kalla den - "På Tempelberget".

Den är tung, den är lätt, den är lång, den är kort - och den är min, mitt uttryck för en evangelisk fosterlandsstiftelse.

1.
Jag bad i drömmen, bad till Gud
och det lät så här, jag minns det så:
”Plocka mig upp – och placera mig på mitt berg.”
Jag bad denna bön. Och när jag vaknade
var jag på BERGET, mitt berg, Tempelberget.
Det var en höjd, en hel kulle med tempel
och palats, dammar och trädgårdar.
Jag gick mot ett tempel, ett dunkelt kloster,
en gotisk kyrka där ljuset sken inifrån. Jag föll på knä
och tackade Gud för att han placerat mig här,
på Tempelberget, mitt sanna hem, min religiösa
tillflykt i en sinnesslö, timlig värld. Nu skulle
det bli andra ord i spelet, andra toner i trilogin.

2.
Jag vandrade i trans mellan husen och blommorna,
insöp dofterna, hörde humlornas surrande. Jag
tog ett äpple från ett träd, satte mig i en lund och
åtnjöt det hela, tog en slurk vatten från en
källa, vaggades till sömns av vattnets porlande.
Sedan vaknade jag. Igen. Men jag var ännu
på berget, på Tempelberget. Jag gick runt
i templen, sjöng i valven, hyllade solen
bland murar och torg, statyer och brunnar.
Berget var övergivet, husen stöd öde, fåglar
kvittrade i kyrksalarna.

3.
Jag såg guld överallt, guld på korsen,
på inskriptionerna, på ljusstakarna,
i fönstren och på taken – överallt guld, Ofir och
Atahualpa, solens gyllene äpplen. Jag kvad:
Jag är guldet på domkyrkans kors,
guldet på Broder Nathanaels kors,
guldet på Födelsekyrkans kors –
jag är guldmaskinen, alkemisten, den
som gör varje dag till sol, varje ögonblick
magiskt, varje ögonblick värdefullt när
jag åkallar min Gud. Jag vänder mig
till Gud som en blomma vänder sig till solen.

4.
Sådant är livet på Tempelberget: jag sjunger
för min Gud, hyllar honom så ofta jag kan.
En religiös fantast med huvudet bland molnen,
det är jag – för jag har ett mantra inom mig,
en ständig ramsa – och den är – JAG ÄR –
JAG ÄR – JAG ÄR. Sådant är livet här,
och om du vill kan du besöka mig här,
bara gå över nejden, följd den inre lanternan –
eller gör som jag, be till Gud i drömmen att
han plockar upp dig och placerar dig på
berget, Tempelberget, ljuva psalmodiers kulle.
Och väl här kan du, om du vill, be med mig.
Vill du det? Inte? Då får du gå. Men om
du vill så bed min vän bed, världen må vara vred –
men med intoning på Skaparen din gud kan
du ändra allt, du kan ändra dig själv: ”I’m
looking at the man in the mirror, just look
at yourself, now, there’s a change”...

5.
Jag bor på mitt Tempelberg, är religiös som få
och det skrämmer er kanske. Religion och
dogmer, det formella och etablerade:
så hemska saker... Nej hellre då
vara vardagsman som frossar i det världsliga,
som är sekulariserad och dann. Ja – men
ändå finns det mycket religiöst i det synbarligen
världsliga, i poplåtar inte minst. Ta bara HEY JUDE,
ta A SAUCERFUL OF SECRETS, ta Enyas album,
ta vad ni vill: här och där finns HYMNERNA, det sant
sakrala utom till namnet. Och ibland når det formellt
religiösa även in i texterna, som i Judas Priest och
deras SOLAR ANGELS, i Procul Harums A WHITER
SHADE OF PALE, i Jimi Hendrix ”electrical church
music”. Så ni kommer inte undan, det religiösa
finns överallt. Ta bort allt religiöst, allting fromt och
hängivet, allt esoteriskt och himmelshyllande ur
kulturen och kvar blir aska, grus och mull. De säger att
”djävulen har alla bra låtar” men det är fel, så fel.
Vad är ”Party till you puke” mot ”Well the world
it keeps on turning / people keep on learning / it’s
crazy to be earning / all the money that you’re burning”...
Det är David Coverdale det där, ”Money To Burn”.
Nu vet ni det. Gud välsigne er.

6.
Jag lever på Herrens måltid och tror på Korsfästelsen.
Och du? Äter piller och tror på Förintelsen?

7.
Du tror på förintelse och äter piller –
jag tror på föralltelse och dansar under stjärnorna –
medan du äter aska och dricker tårar i din bedrövelse.
Men du måste inte gråta.
Kom till Tempelberget
så ska jag visa dig Gud.
Men om du inte vill –
så ska du veta –
att dörren står alltid öppen –
för dig – min bror.
Min dörr står alltid öppen
för en Förlorad Son.

Rolig dikt med länkar

Jag är prosaist. Jag skriver i regel det jag har att säga på sedvanlig prosa. Men för att trixa till det lite kan man säga det man ska i sång istället för på prosa, man kan poetisera och rytmisera. Det har jag gjort här, jag har stämt lyran och rytmiserat dagens budskap - ett budskap om identitet och legitimation. Då låter det så här:

Folk frågar mig ofta vem jag är.
De säger "visa leg, bekänn färg,
rabbla ditt nummer, upp till bevis".

Då svarar jag lugnt: jag är Svensson jag.
Jag är Svensson Kristusdyrkaren,
Agajan äventyraren.
Jag är Yoshi Medon, stjärnsoldat,
jag är Jenro Klao, mannen i staden -
pilgrim är jag, var säker på det.
Jag är Gimbu Tallion, kapten på skutan,
den skimrande kristalldrivna
Astrea som styr genom rymdens avgrund.

Jag är alla dessa, där har ni mitt "leg".
Folk frågar mig och jag ger dem länkar,
dessa länkar, dessa filer och böcker:
feel the energy. Ja känn energin,
pulsera i pulsen, vandra i skogen
bland mina träd, mina glädjerika
gröna plantor som skimrar
soligt, lyser evigt i jazzbalettens
sköna psykedeliska rytmer.