Jag har lagt upp en fantasy på nätet och här berättar jag mer

Nu skriver jag om "Agajan äventyraren", en flödande fantasy på 115 sidor. En viss Agajan får i uppdrag att utföra tolv stordåd åt kung Bigelon. Det blir herkuliska dåd med modern fantasyprägel, men framför allt är det EN SVENSSONROMAN med allt vad det innebär: en mix av flotta middagar, esoterisk filosofi, romantik, krig och blixtrande dialoger. Ladda ner filen som epub här och filen som pdf här, båda gratis.

Att på detta vis skriva fantasy, dvs skildra arkaiska nejder och gamla världar, det har sin tjusning: man kan frossa i obsoleta ord och begrepp, styra ut texten med en och annan exotisk glosa. Härmed ett exempel från aktuell roman:

Han kastade en blick på sin fränka, sannerligen en syn för gudar denna kväll: klädd i silverstickad, ljusblå klänning, det mörka håret uppsatt i svinrygg, och på fingrarna diverse fingergull gjort av de stenar Agajan funnit i kipparegrottan – topas, rubin, akvamarin. Hon hade även en armring av silver, infattad med bergkristallen han funnit i Fenrings sal. Han log mot henne och hon strålade tillbaka, mycket drottninglik.

Det kom spisning: stuvad abborre med skrädkaka, kramsfågel i senap, fårkött med vita bönor och tryfferad rapphöna, och så själva paradrätten: helstekt kröningsoxe, buren på dubbla spett av åtta lakejer. Som avslutning bjöds fruktkompott med honung samt ostkaka med rårörda hallon. Förutom mjöd serverades öl, vin, cider och dubbelmumma i veritabla floder; ölkaggar, vinkärl av brons, tunnor och fat stod i rader längs väggarna.

Så kom birfilare och spelmän och man trådde dansen i lustiga lag, lekare och narrar underhöll med sina konster och allt var stoj och gamman. Till sist troppade gästerna av till sina rum och Agajan och Atyescha gick ensamma upp till sitt gemak.

Stavningskontrollen arbetar för fullt: fränka --- silverstickad --- skrädkaka --- kramsfågel --- dubbelmumma --- birfilare

Där, i bruket av gammelgamla ord och utrryck, ligger som sagt charmen med att skriva fantasy av den här typen. Jag har till och med en ordlista på slutet i filen, och från den kan man citera en del. Det blir poesi i sig själv, poesi in nuce:

Dagvard - frukost.
Elddon - verktyg för att göra upp eld. Det består av en räfflad bit stål, med vilket gnistor dras med flinta eller grönsten som sedan fångas i fnöske eller näver.
Fux - rödbrun häst.
Hirschfängare - kort svärd.
Hövitsman - befälhavare.
Kokerella - sädesärla.
Kredens - fullmakt.
Ledung - betyder dels krigsfölje eller härstyrka, dels härnadståg.
Lindorm - jätteorm, drake med eller utan vingar.
Morión - hjälm med brättet uppsvängt fram- och baktill i spetsar, men nerböjt på sidorna för att skydda öronen.
Namnkunnig - omtalad, känd.
Nattsvala - fladdermus.
Pansarskjorta - ringbrynja.
Rastmil, -längd - den sträcka man kan rida utan att ta rast, vanligen cirka 5 km
Skrädkaka - mjukt rågbröd.
Talgdank - ljus av talg.
Tidender - nyheter.
Vånstuga - boningsrum.

För övrigt önskar jag er En God Jul och Ett Gott Nytt År!

Relaterat
Agajan som epub
Agajan som pdf

Målning: Albrecht Altdorfer.

I detta inlägg nämner jag sådant som "soldeva", "Logoskraft" och "Golgata"

Jag dyrkar Gud. Och Kristus. Kristus är Guds son, Guds ande.

Kristus är en soldeva, en solängel. Från solen strömmade hans kraft ner till jorden sedan urminnes tider. Sedan, när han inkarnerades i Jesus från Nasaret, ”var ljuset kommet i världen”. Han sa med rätta: ”Jag är världens ljus.” Och när han korsfästes, och lansen stöttes i hans sida och blodet droppade ner i jorden, då förändrades jordes aura. Jordens ”astral- och eterkropp” förändrades då Kristi blod förenade sig med jorden. Eller, som en viss Rudolf Steiner sa:

Då började den kraft, den impuls, som endast kunde strömma från solen ner på jorden, förena sig med jorden själv. Och därigenom att Logos (= Kristus) började förena sig med jorden, därigenom förändrades jordens aura.

Steiner hävdar även att Kristus sedan Golgata är jordens ande och jorden är hans kropp. Det finns även gamla målningar med detta motiv, lite naiva saker med ett huvud överst på jordklotet och fötter underst: Kristus som jordens ande där jorden är hans kropp.

Vi kan sedan Golgata, sedan lansstöten enligt ovan, få kraft från jorden, Kristuskraft, helande Logoskraft. Vi kan få Logoskraft i nattvarden: vin och blod, bröd och jord. Det finns Logoskraft i all mat och dryck, det vill bara till att man inser det, höjer sig andligt, välsignar maten, celebrerar brödets under i varje måltid.

Här publicerar jag en födelsedagsdikt och lite annat

Jag fyller år idag. Det firar jag med följande rader:

Årskalas i Svenssonland
på Storgatan i Härnösand;
45 år, jag kan knappt sitta still,
nu planerar jag för 45 till -
för jaaag
ja vill vaaa
Svensson jag.

Melodin är "Anarchy In The U. K.".

Mer som är? Tja, varför inte fortsätta med diktandet. Här följer ett försök att bli Norrlandsdiktare, bli en ny Helmer Grundström, Pelle Molin eller Birger Norman. Det är suset från moarna, det är draget att bli en NORRLANDSBJÖRN, allt fångat i denna skiss:

Jag är en Norrlandsbjörn och det kan ingen ta ifrån mig.

Jag är en vandrare på mon, en resenär i skogiga landskap. Jag är en stugsittare och släntrare, en skidåkare på moss och myr, i skogsbryn och backe, rytande i natten som en slagbjörn: skriet från vildmarken.

Jag är månen och solen, guldet på tallarna. Jag är silversnö och natt, svart natt – och svart is – och kyla. Jag är värmen i stugan, frostblomman på rutan. Jag är slyet i snåret, hästen på fältet, Norrland igår och Norrland idag. Jag är arkaiska fläktar, Beorn i Beornorth, en skäggman i yllekofta, storstövlar och storväst. Jag är bönen i natten och guldet i solen.

Norrlandsbjörn för evigt, Norrlandsbjörn 1965. Norrlandsbjörn 2010 och vidare.

Och vad ska kröna detta inlägg, fullborda triaden? - Jag tror jag citerar en sak från min engelska blogg, en vision av Härnösand i gåtfulla rader:

I'm in love with her and I feel fine
living in this Midsummer Century
praying at The Watering Place Of Good Peace
under The New Improved Sun.

Hela historien bakom denna dikt finner ni här.

Relaterat
Bibliografi
Mina memoarer

Här talar jag om Kristi eteriska kraftfält och en del annat som kan vara intressant för er, mina bröder och systrar

Talar man om subtila kroppar brukar de flesta läsare stänga av mentalt. Talar man eterkropp, astralkropp osv tänker ”mannen på gatan” att nu är det foliehatt på, dags att dra.

Men så dra då, på med foliehatten och stick! Ni andra, stick around...

Och då säger jag så här: vi har alla en fysisk kropp, eller hur? Och det som närmast påverkar denna fysiska kropp, dess hälsa, är eterkroppen. Och det som i sin tur påverkar etekroppen är astralkroppen och det som påverkar astralkroppen är jaget eller anden, men strunt i det nu. Vi ska tala om eterkroppen.

Vi ska tala om eterkroppen och Kristi påverkan på denna. Därmed kommer vi att se det unika i Kristus och allt han gjorde och var. Varför har vi tempel över hela västvärlden, resta till hans ära? Varför detta tal om Kristus jämt? Vad var så speciellt med honom?

Det ska jag nu tala om. Det hela baseras på Rudolf Steiners "Johannesevangeliet".

Det var ju nämligen så att Kristus, genom att han levde och dog i en mänsklig kropp, gav nytt liv åt människans eterkropp. Vid tiden – antiken kring år 0 – höll människans fysiska kropp på att degenerera. Hur? Genom att hennes eterkropp, som är avsedd att ge den fysiska kroppen livskraft, höll på att sammansmälta med den. Det var solidifiering på gång, förstelning och död. Människans postmortala medvetande var i fara; efter döden gick vi till mörker och förvirring, som den Akilles i Hades som Odysseus en gång möter. Före Kristi gärning, före hans död på Korset, for den som dog till en region mycket lik grekernas Hades. Vi mötte inte Kristus, vi kunde inte tillgodogöra oss vår karma.

Låter detta invecklat? Förklara själv då vad Kristus liv och gärning betydde.

Men som sagt: Kristus levde och dog som människa och återuppstod – i synbarligen mänsklig form – eftersom hans eteriska kraftfält kunde anta hart när fysisk gestalt. (Den fysiska kropp han haft som Jesus från Nasaret uppslukades av en jordbävning sedan den lagts i graven.) Och därmed skedde märkliga ting: människans eterkropp räddades, gavs nytt liv, regenerades. Hur? Tja, man kan säga att mänskligheten vitaliserades genom beröringen med Kristi egna livskrafter, med det unika eteriska kraftfält som uppstod genom att han levde ett liv som människa. Det mänskliga livet kunde sedan fortsätta att spira i reinkarnationens kedja, nyttjande den fysiska kroppen som redskap. Vi kunde efter döden gå till ljuset i Himlen, möta Kristus – Ljusvarelsen i många nära-döden-berättelser – och ta med oss våra erfarenheter från föregående liv till nästa.

Invecklat? Men det hela förklarar även vissa dunkla Bibelord. Vem vet till exempel vad ”Fader, förhärliga ditt namn” betyder? Jo, Rudolf Steiner, som alltså är upphovsmannen till allt detta tal om Kristi eterkropp med mera. Det var ju så att Kristus (som enligt Steiner inkarneras i Jesus i dopet i Jordan) hade omdanat Jesu eterkropp så att den även kunde ge den fysiska kroppen nytt liv. Kristi nya eterkropp uppstår i Johannesevangeliets ord:

”Fader, förhärliga ditt namn.” Och en röst från Himlen sa. ”Jag har förhärligat det och ska förhärliga det igen.”

Det grekiska ordet för ”förhärliga” är ”doxason”.

Fler punkter i sammanhanget:

. Till och med Lasaruskapitlet utvecklar Kristus gradvis den fysiska, eteriska och astrala kropp han övertagit från Jesus. Och på korset är det fullbordat: Lucifer-Ahriman utestängs ur Jesu kropp. Och genom att ta emot Kristusimpulsen kan vi som människor göra samma sak. Men hur görs det? – Allt som krävs är viljan att ta emot denna Kristusimpuls.

. I Lukas 2.57 talas i förtäckta ordalag om dessa steinerska subtila kroppar. Jesus utvecklade ju sin astralkropp (visdom) och eterkropp (gestalt) för att kunna mottaga Kristus (det som skedde vid Jordandopet). Och Lukas’ formulering om Jesu ”kroppsliga skönhet” visar hur den fysiska kroppen återspeglar allt detta.

. Fotismos, upplysning, sker när astralkroppen dyker ner i eterkroppen och den fysiska kroppen.

Mer kan sägas om Steiners kristologi. Men inte idag.

Det finns idag 986 inlägg på Svenssongalaxen

Det finns 986 inlägg på den här bloggen. Det är inte lite. Men mycket.

Det är mycket - med tanke på att den absoluta majoriteten av inlägg är "riktiga artiklar", genomarbetade inlägg av den ena eller andra sorten. Enradingar typ "kolla den här videon" eller "tjena läget" finns INTE på Svenssongalaxen.

Så hur ska jag ge er tillgång till alla dessa feta inlägg? "Kolla tagmolnet i högermarginalen" kan man ju alltid säga, men vem ids det? Och väl där, vad säger henne etiketter som "NDW", "konsten att slå en tennisserve" och "small candies"?

Men visst, gå till tagmolnet och botanisera. Eller gå till denna tråd, en tråd specifikt ägnad åt länkar. Där finns inlägg som diskuterar och länkar till olika etiketter här på bloggen - till noveller och dikter, till artiklar om litteratur och historia - till allt. För i Svenssongalaxen finns allt - eller nästan allt.

Så du som är nytillkommen läsare här, enjoy.

Svensson om Spengler

Varför läsa Oswald Spengler? Är han inte en vilsegången systembyggare, en 1800-talsmässig tänkare som ”konsekvent missbrukar en terminologi han uppfunnit enkom för detta syfte”?

Visst tar Spengler i lite för hårt ibland. Som när han säger att den antika västkulturen (Grekland och Rom, ”den apollinska kulturen”) är ett helt eget system, en helt egen planet, varifrån intet, säger intet, förs vidare till nästa kultur, dvs vårt moderna västerland. Men han medger ju samtidigt att ett sådant drag som ”herostratisk ryktbarhet”, detta att ”bli känd för att bli känd", är ett typiskt TIDLÖST västdrag, påvisbart sedan antiken och sedan dess fortlevande även i det moderna väst, i ”den faustiska kulturen” som han kallar nya tidens västvärld.

Herostratos ville bränna ett Artemistempel bara för att ha gjort det, bara för att bli berömd. Samma drag finner man ju hos den lakej som var uppe i ett torn med Karl V och började skratta. Förklaringen, sa mannen, förklaringen till detta skrattanfall var att han funderat över vad som skulle hända om han greppat kejsaren och störtat med honom till marken till en säker död. ”Herostratos” var svaret, denne lakej var en Herostratos' like, en som ville utföra något just for the hell of it. Och än idag lever Herostatos’ ande här i väst, med seriemördare, terrorister, stalkers, presidentmördare med fler avvikare, samt, i en mer salongsmässig kontext, folk som är ”kända för att de är kända”: premiärlejon, socialites, dokusåpastjärnor med mera.

Värdet med att läsa Spengler? – Han påpekar att kulturer ibland går under, att de kör slut på sitt krut. Rom gjorde det på 400-talet, vi håller på att göra det idag. Den Lycko-Per som anser att väst inte kan gå under, att vi nu lever i en ny hellenism eller renässans, kan behöva sig en dos Spengler för att få en mer autentisk, tragisk syn på tingen.

Dylik tragik, dylik domedagskänsla, sägs vara typiskt höger/konservativ/icke-liberal. Nåväl, då är jag skyldig till dylik högeravvikelse. Men på sikt är jag optimist: kulturen måste gå under för att något nytt ska spira. Jag är, som man sa om Nietzsche i något sammanhang, tragisk optimist. Jag ser tingens förgänglighet men essensen förblir.

- - -

Vi har kört slut på krutet säger Spengler, det sluttar neråt. Väst, den faustiska kulturen, stod på topp kring 1600-talet, sedan märker man dekadansfenomenen. Ett sådant är den romankultur som uppstår på 1800-talet. Vi får ”klassiker”, ”stora” berättelser om beklämmande småborgare, demimonder och frigjorda kvinnor. ”Den nya tidens epos ska fokusera på intressena hos en Nana, Bel-Ami och en Hertha, och alla är de ofruktsamma.” (ungefärligt citat). Den moderna romanen är en stadsprodukt och kommer inte att ha något att säga morgondagens människor, som kommer att få börja om med en mer jordnära kultur. Vår civilisation idag är, säger Spengler, ”en internationell världsstadskultur”. Vi styrs av en elit som far från storstad till storstad; de känner sig främmande så fort de beger sig ut på närmsta landsbygd. Detta skrev Spengler redan 1918 och det gäller än idag. Det är i kapitlet ”Stadens själ” i ”Västerlandets undergång” och här får vi hans civilisationskritik i ett nötskal. Staden uppstår som en utvidgad by, växer till sig under medeltiden, blomstrar under barocken och förfaller successivt under rokkoko och följande tider – förfaller, inte på ytan, men i sitt inre eftersom något nytt inte skapas efter ett tag, allt blir stilupprepning, nostalgi, romantik.

Att vi idag lever i stilupprepningarnas tidevarv är uppenbart för alla. Allt är pastisch, ironi, återskapande av föregående storheters verk. Kravet på ”originalitet” har försvunnit för länge sedan i kulturutmattningens tecken.

Spengler påpekar dylikt för oss. Han må generalisera för hårt ibland men på det hela är hans verk mycket upplysande. Han lär oss se, lär oss tänka i större termer än liberalismens ”eviga utveckling, eviga framsteg”. Han är ett salt och en oslipad diamant, en ikon för en tragisk optimist som undertecknad.

Oswald Spengler: Västerlandets undergång (Der Untergang des Abendlandes, 1918-22)

Relaterat
Spengler hyllade västerlandet
Historia in nuce

bildkälla

En ålderdomlig framtid

Ett nytt begrepp gör sitt segertåg i dagens debatt: arkeofuturism. Det innebär i korthet att kombinera ålderdomliga drag med modern teknik. Mannen som myntade det heter Guillaume Faye. Han tycks med det hela åsyfta att vi rör oss mot en framtid som inte är linjärt modernistiskt, utan som genomgår en megakris (sju kriser ihopbakade till en) och därefter rekonstrueras på delvis moderna, delvis ålderdomliga grunder.

Detaljerna åsido så är konceptet användbart när man ska se på en sådan roman som Frank Herberts "Dune" (1965). Fler än jag har kallat hans roman "arkeofuturistisk" så jag är nog "pucktvå" här men never mind. - Herbert målar i vart fall upp en framtid med både rymdskepp och svärd, ett rymdimperium som inte styrs formalistiskt av byråkrater utan mer ålderdomligt med feodala län. Datorer har man märkligt nog inte (orealistiskt, en kvarleva från 60-talets datanoja) men i övrigt en hel del modern teknik, framför allt rymdskepp och allt vad därtill hör.

Men är det hela trovärdigt då? "Svärd och rymdskepp" har man ju sett förr (Blixt Gordon etc). Men jag får nog säga att det hela är rätt tankeväckande. Herbert tar i vart fall INTE för givet att framtiden ska vara enbart urban och ekonomistisk; hans framtid baseras på icke-ekonomiska relationer mellan människor, baseras på länstrohet och dans. Hela den herbertska galaxen dansar i forntida yra, med ormdyrkan, drogesoterism och överhuvud en religiös känsla. I en modernistisk framtid, så som Asimovs med flera, finns bara maskiner och politikpratande nihilister. I Herberts framtid finns fläktar från det arkaiska.

Man har sin "ormdyrkan", sina på planeten Arrakis subterrana sandmaskar man växelverkar med. Konceptet med dessa varelser och allt vad de innebär är mer än arkeofuturism, det är mytologi. Oavsett om Herbert skriver lite stelt så kvarstår sandmaskarna som SINNEBILD sedan man läst boken. De lever för evigt. Kan man skapa sådant måste man ha något att komma med anser jag.

Jag har skrivit flera inlägg om Herberts "Dune" på denna blogg. Ni finner dem här. Och Guillaume Fayes bok finns på svenska och du köper den här.

Vinterland

Jag har varit ute och rest i NORRLAND, mellan Härnösand och Övik.

Många reflektioner inställer sig. Kort sagt, man tänker mycket medan man åker buss och ser landskapet fara förbi.

Det var kallt. Jag reste genom ett kylslaget land. Men det var klart väder. "Kallfint" som pappa brukar säga.

Jag är född i Norrland (Åsele) och i Övik bodde jag 1975-85 så detta är hemtama marker. Vackra marker. Skog och åter skog, inbäddade gårdar, vissa övergivna, andra med lysande fönster. Förr brukade jag bli beklämd av bådadera, både av ödehus och bebodda hus. Jag tänkte: än varar civilisationen - men för hur länge...? Kommer inte FASAN, KRIGET, NÅGOT HEMSKT snart...?

Men det där är en projektion. "Som vi är, ser vi." Nu är jag en något mer disciplinerad människa, jag kan tänka: såja, var inte så negativ...

Så något slags VÄLVILJA härskar väl över alltsammans...? Guds hand...? Varje gran, varje snöflinga som bevaras i Guds minne...?

Öde skogar, här och där små samhällen - Docksta, Nordingrå, Bjästa. Här och där kyrkor (Docksta, Själevad), här och där åkrar, bondgårdar, stiliga hus. Här och där sjöar, här och där kalhyggen-grustag-hästar som går ute... ja det är inte klokt vad här är. Här har jag i alla fall växt upp, här vill jag leva. Jag kan se gårdarna tåga förbi, jag ser tallarna vandra förbi, jag ser allt dra förbi utanför mitt bussfönster. Jag lever i denna utbygd, Norrland, Härnösand. Och här, har jag märkt, kan man TALA MED FOLK, folk är inte så urbaniserade att de bara skyndar förbi. Det är lite lantligt, bondskt. Ett tilltalande drag.

Jag har ingen storståtlig poäng med denna text. Jag vill bara säga att jag lever här och kommer att förbli här. Jag är en Norrlandsbjörn, en resare i skogiga marker. Jag har mina föräldrar i Övik och ser till dem då och då, som nyss - som denna resa till Övik jag refererar till, det som triggade detta inlägg.

Country roads take me home...

Men jag ÄR hemma. I mig själv. Jag reser inte till kärlek, som i den där Edin-Ådahl-låten. Jag reser i kärlek. Jag inbillar mig att även jag, likt varje gran och tall och gulnat grässtrå som jag sett utanför bussfönstret, bevaras i Hans minne.

Det om detta. Jag flyttade hit till Härnösand i mars i år, och om det skrev jag här. Och här är en annan resenär, en viss Melina Starr i en bloggföljetong. En berättelse om en new age-nunna med avsnitten i fel, top-postad ordning; det kan inte bli bättre eller hur.

Lennart Svensson: Skogens vilda härskarinna (novell)

Här ska det handla om en novell. Denna novell är ett utdrag ur en roman jag skrivit. Romanen heter "Agajan äventyraren" och gavs ut som PDF 2009. I år kom den även som e-bok. Mer fakta om den fria nedladdningen finner ni här.

Han heter Agajan och han är en hjälte. Han utför uppdrag, tolv stycken uppdrag åt furst Bigelon.

Och han gör det, han betar av uppdragen ett efter ett. Mellan två jobb får han dock infallet att besöka en viss kvinna, en viss Atyescha som lever i Fagergrenar, en legendarisk skog i det Rokkana vi rör oss i.

Han vill ta lite ledigt. Han vill uppsöka denna vitska och trollkona som han hört så mycket om, denna undersköna laibela som han aldrig sett men som han bildat sig en uppfattning om: skönheten personifierad!

- Men ta dig i akt, säger hans guru Hyder Pao innan han ger sig av. Hon kan förtrolla dig. Så hjälten får en viss ört av gurun, lite kryddgrönt att blanda i det vin Atyescha brukar bjuda sina gäster på. Agajan avstår från att fråga varför, han förstår att det är viktigt.

Så ger han sig åstad, rider österut och når strax en fager skog. Det är Fagergrenar:

Kommen till en viss plats i skogen måste han leda hästen, grenar hängde ner över stigen. Och sedan han passerat en bäck vid namn Dunanion fick han höra sång, sköna, smäktande toner som invärvde honom i sin trolska makt. Han sökte sig närmare, klev fram mellan mossiga stenblock och skäggiga granar och kom till en liten tjärn med mörkt vatten. Där, på en tuva vid motsatta stranden, fick han se henne: en kvinna som satt och kammade sitt långa, mörka hår, speglande sig i tjärnen och sjungande sin vemodiga visa.

Agajan lämnade hästen, gick fram längs stranden och approcherade den gåtfulla; hon fick i sin tur syn på honom, slutade sjunga och betraktade honom med sina gröna ögon. Agajan fick infallet att säga något poetiskt, så han sa:

– En gång slocknar alla stjärnor...

– ... men de lyser alltid utan fruktan, fyllde kvinnan i.

De betraktade varandra under några andlösa ögonblick. Agajan för sin del beundrade de långa, mörka lockarna som inramade kvinnans smala, vackra ansikte med sina höga kindknotor och sin breda, generösa mun. Ett födelsemärke på kinden hade också en tendens att dra blicken till sig. Och ögonen...

Han hade uppsökt henne, denna sin drömkvinna, han hade följt en ingivelse. Det verkade kunna bli ett intressant möte...

– Jag har en lövsal här intill, sa kvinnan, reste sig, räckte honom handen och tillade:

– Atyescha.

Agajan tog handen, kysste den och sa:

– Agajan.

De vandrade bort i skogens djup tills de kom till lövsalen. Den bestod av naturligt växande vidjor och stammar, som bildade ett valv med sina grenar och sina yppiga löv, ett gåtfullt rum belyst av ett inre ljus.

Väl i lövsalen bjuds det på vin i silverpokal. Aha, vinet...!

Agajan tog emot men kom i samma ögonblick ihåg vad Hyder Pao sagt; därför vände han sig snabbt om, trevade efter pungen som han förvarade i innerfickan, fick fram lite örter och smusslade ner dem i bägaren. Så vände han sig åter mot kvinnan. De skålade.

En glöd tändes i Atyeschas ögon. Hon sa, som den poetissa hon var:

– Storspoven hoar, månen tindrar och älvor dansar...

– ... och trummor brummar, ifyllde Agajan, hålor i Håloga genljuder, och bjudningsdans med fagerkrans ska trädas i dagarna tre...

De utväxlade poesi, drack och umgicks i lövsalen, denna Atyeschas inbjudande boning som snart genljöd av skratt och gamman; det hördes över susande skogar, vida fält och dimmiga myrar.

De uppgick helt i varandra, de tu blev en; de seglade ut på erotikens ocean och lekte "djuret med två ryggar", som någon så träffande kallat det hela. Därefter drog de lövtäcket över sig och somnade i varandras armar.

Vad händer sedan då? Fungerade motgiftet? Det får vi veta när vi följer Agajan och Atyescha i deras nya dag:

Nästa dag vaknade Agajan, pigg och nyter. Inom kort vaknade Atyescha, gäspade och såg förvånat på honom:

– Så du förvandlades inte?

– Va? Skulle jag det? sa Agajan; han tackade i andanom Pao för de skyddande örterna.

– Men hur är det möjligt, sa kvinnan, jag gav dig ju förtrollat vin! Du skulle ha förvandlats till en gris, skulle ha förlorat din människohamn och blivit ett stackars djur som jag kunnat ha här och leka med! Men nu? Du drack av vinet men inget hände!

– Nog hände det något, sa Agajan med en spjuveraktig glimt i ögat, och nog var det magi med i spelet – du och jag, skogen och månen och allt det där...

Solen skymtade genom väggens lövverk och belyste vitskans vackra drag. Agajan noterade åter hennes lilla födelsemärke på kinden, själva pricken över "i" i hennes skönhet. Nu sa hon:

– Fördömt också, min trollkonst misslyckades. Du har besegrat mig. Du är oövervinnelig! Åh, kom till mig, du underbare man!
Agajan blev henne inte svaret skyldig utan dök ner över henne i lövbädden, grep hennes fräscha hull och tumlade runt med henne; åter genljöd nejden av skratt och gamman från deras lek.

Vad finns att tillägga? Det finns mycket att tillägga. Följande dag blir romantisk och dann, bitterljuv och smäktande:

Fram på eftermiddagen klev de upp, lämnade lövsalen, gick bort till en bäck och tvagade sig. Så plockade de smultron och vandrade hand i hand över nejden. De gick bland prunkande hassel, vildros och lönn, de gick intill en fager sjö med vass i strandkanten, de lyssnade på kokerellans sång och de hörde göken hoa.

– Göken galer i väster, sa Atyescha.

– Och västergök är bästergök, sa Agajan.

– Så vi tycks vara välsignade, sa kvinnan och log hult mot sin nyvunne frände.

De promenerade i Atyeschas skog, den skog hon härskade över, Fagergrenar. På eftermiddagen satt de tu på en ås och drack vin i solens sken. Agajan hade åter sett till att i lönndom stoppa örter sin i bägare, för att vara på den säkra sidan.

I åsens förlängning såg man tallar som fångade solskenet.

– Jag älskar tallar i solskenet, sa Agajan. Det får barken att lysa upp, får den att brinna.

– Ackurat, sa Atyescha, den blir fullkomligt brandgul.

– Den blir till guld.

Agajan lade armen om henne och sa:

– Här skulle man kunna stanna länge.

– Men gör det då. Stanna här med mig!

– Nja, stanna kan jag, men inte hur länge som helst. Jag har ett uppdrag att utföra, sex stycken faktiskt.

– Vad är det för uppdrag?

– Uppdrag åt en furste, Bigelon vid namn. Det är tolv uppgifter sammanlagt, jag har gjort sex och sex återstår.

– Jag förstår. Men du stannar väl i natt?

– Jag vet inte...

Agajan var i och för sig fri att utföra uppdragen i egen takt, men han var på samma gång lätt otålig att fortsätta med det hela, det var därför han inte ville ge efter för Atyeschas propsanden. Tigande gick man tillbaka till lövsalen, där man satte sig i tystnad; stämningen från föregående kväll var som bortblåst. Fåglarna hade slutat sjunga och bäcken Dunanion porlade dystert.

Atyescha sporde:

– Måste du åka?

Agajan kastade blickar på sitt svärdsgehäng som hängde på en gren, beundrade inläggningarna av elfenben och förgyllningarna på hjalten. Han sa:

– Nåja, en natt till kan jag väl stanna...

Skogen började åter le, fågelsången vaknade och Dunanions sorl steg i högan sky. Små tjänsteandar till Atyescha, gnomer, kom; de var små, knappt en tvärhand höga, med stora huvuden och åldriga ansikten. De kom med brickor och skålar, kannor och pokaler, och serverade läcker mat och gyllene vin – och de unga tu drack och åt, dansade och roade sig natten lång.

Nu återstår bara avskedet. Det blir smärtsamt!

I gryningen nästa dag gick Agajan upp, klädde sig och omgjordade sig. Han sa till sin fränka som låg under lövtäcket:

– Det här var ett minne för livet.

– Ja...

Atyescha reste sig och tog på sig en klädnad i grönt och blått. Så följde hon Agajan när han ledde sin häst bort i skogen tills de kom till Dunanion, som slingrade sig fram mellan stenar och tuvor. Det var bäcken som han passerat på vägen dit, bäcken bortom vilken han hörde Atyeschas sång för första gången. Nu gick Agajan fram till vattendraget, vände sig om och såg på Atyescha.

– Så det är dags att ta farväl då, sa han.

– Ja, sa vitskan. Jag går inte bortom bäcken.

Han tog hennes händer och försökte se henne i ögonen. Hon å sin sida slog ner med blicken, sökte kraften ur jorden verkade det som. Så kom Agajan ihåg en sak, trevade innanför sin klädnad och fick fram ett smycke, en ametist med en silverkedja. Han hade hittat den i en grottan hos ett visst tjurmonster, och nu tänkte han att stenens violetta skulle stå bra mot hennes gröna ögon.

Han hängde smycket om halsen på Atyescha och sa:

– Jag hoppas den tänder en strålglans i dina ögon...

Kvinnan drog ut sitt hår över kedjan, höll upp smycket, såg på honom – och strålade.

Agajan drog henne till sig, kysste henne häftigt och sa "vi kanske möts igen", steg i sadeln, korsade Dunanion och red sin färde i trollskogen.

Detta var kapitlet om Atyescha i min Agajan-roman, "Agajan äventyraren" som titeln är. Hela detta fantasyopus finns att ladda ner här. Länken går till ett blogginlägg som i sin tur länkar dels till en PDF, dels till en snyggt konverterad e-boksfil som torde göra varje läsare nöjd. Och opusets längd är rätt behaglig, 115 sidor i PDF. Och vad gäller Atyescha så återkommer hon i boken, hon har viss betydelse för upplösningen.

Relaterat
Agajan som epub
Agajan som pdf
Stridsmiljö 2500
Antropolis

Elegi (dikt)

Det är dags att publicera en dikt, ett poem. Det är koncentrerade rader av andlig styrka, ägnade att utgöra ett rungande påstående om världen och min relation till den. Och detta, "världen och ens relation till den", makrokosmos i relation till mikrokosmos, det är väl vad allt handlar om egentligen? Att länka sin egen värld till den stora världen, balansera stort med smått, privat med offentligt...?

Mitt liv är en elegi...
Jag är lycklig men ändå sorgsen,
undrar vart allt är på väg.

Min privata värld: under kontroll.
Världen i stort: you’re out of control!

Krig och rykten om krig,
konspirationer, giftskandaler,
porr, hat, våld...

Ni har hört det förr. Nu får
ni höra det igen: världen är
galen. Men jag blomstrar,
hos mig är det vår. Tål
ni höra det, står ni ut att
höra mig predika glädje?
Nej, det gör ni inte. Ni
vill höra en svavelpredikan,
då lyssnar ni. Då säger ni:
”hör, så han dånar... en tuff
man, han går i närkamp med
världens ondska, han siar
om krig och elände”...!
Profeten orerar men
hälsan tiger still.

Så där har jag kanske min
framtid, där har vi en lovande genre:
domedagsprofetior. Att bli
ännu en Cassandra, Jesaja,
Nostradamus. Men idag
lämnar jag walk-over på
domedagskravet, idag
sjunger jag sol och vår,
fibonacciserien i en solros
och den goda doften hos
luften här i staden, den
påminner mig om min
barndom: det är tallar
och kåda, det är skog och
friluft. Sådan är min
vardag, sådant är mitt
liv – ett friluftsliv, ett liv
med fritt syre, fritt vivre
och fritt järnvägsvagn.

Lennart Svensson: Galen polis (kortnovell)

Det händer att man skriver kortare noveller ibland. "Flash fiction" kallas de visst, saker på mindre än tusen ord. Här är ett försök av mig, tidigare publicerad i samlingen "Eld och rörelse".

En viss kriminalkommissarie Rimhede levde och verkade i Sålunda, en stad i Sveriges hjärtland. En gång var det så att Rimhede undersökte ett mordfall - men tyvärr blev han galen på kuppen, stackars man, så en annan kommissarie, Mullebo, tog över fallet. Denne försökte tyda Rimhedes virriga anteckningar, spanade vidare och fann omsider ett spår som ledde till en villa på Granvägen 3. Där skulle mördaren, en viss V. Hosacka bo. Mullebo tog sin bil och åkte dit.

Mycket riktigt stod adressen "Granvägen 3" angiven på den brevlåda som den aktuella villan hade bredvid sin garageinfart. Men när Mullebo gick runt gathörnet fann han där ännu en brevlåda, en bredvid plattgången som ledde till samma hus' huvudentré. Här var adressen Klossgatan 9. Det var i och för sig logiskt för det var ju olika gator och huset låg i ett gathörn - men varför två brevlådor till samma hus?

Mullebo gick och ringde på vid huvudentrén. Öppnade gjorde ingen mindre än Rimhede, den galne polisen. Efter ytterligare spaning drog Mullebo slutsatsen att Rimhede, under pseudonymen "V. Hosacka", han som alltså bodde "om hörnet" fast i samma hus, var mördaren.

"Minsann", sa sig Mullebo när fallet var löst och han satt på sitt tjänsterum och tände sin segercigarr, "det var ett märkligt fall. Man skulle kunna kalla det hela: en kriminalvariant med psykopatologiska undertoner (schizofreni), på temat "brandman som också är pyroman". Här handlade det ju om en polis som var kriminell, själve min kollega Rimhede."

Mullebo drog ett bloss, lät röken simma i munhålan och blåste sakta ut. Man ska inte dra halsbloss med cigarrök, nämligen.

(Som sagt finns novellen utgiven i en bok. Läs mer om den här. Och fler noveller på bloggen finner ni här.)