söndag 20 februari 2011

Drömmarnas bro


Jag brukar ibland skriva om Japan här på bloggen. Detta torde vara ett exempel. Sedan har jag skrivit en hel essäsamling, nämligen denna. Härmed ett smakprov ur filen betitlat "Drömmarnas bro". Det handlar om en viss japansk film, en helt enorm sak - enorm men elegant, den arbetade med små gester. Den arbetade SYMBOLISKT på ett sagomässigt vis men var ändå en helt samtida saga, en modern berättelse.

Filmen är gjord på 1990-talet. Den handlar om en liten pojke som förlorar sin far i en olycka. Sedan får vi följa hur pojken tar sig fram i tillvaron efter händelsen. Dröm och verklighet vävs samman, hieroglyferna regerar.

Det börjar med att pojken och fadern är ute och går i ett marskland, vädret är mulet. Man går till ett hus, ett halvbyggt flervånings betonghus där pappan säger något om en stork målad på väggen. Därefter går man ut i landskapet och idkar fågelskådning. Man kommer ut på en bro och här inträffar en tragedi: fadern låter sonen titta i den kikare han har runt halsen – men han snubblar, blir hängande från bron, stryps och drunknar.

Pojken är så klart förkrossad över detta men han visar det inte. Hans eventuella skuld i det hela vilar dock som en skugga över scener med en buddhistmunk som förrättar ceremoni hemmet och en begravningsprocession i samma mulna väder som i början. Processionen går över bron där fadern drunknat. Pojken har blivit tillsagd av sin mor att om man mumlar en viss formel med hjälp av en amulett, stående där olyckan skedde, komme ett under att ske, fadern skulle återuppstå. Pojken gör detta men inget händer, begravningståget fortsätter.

Så kommer en scen med pojken i skolan. Hans ansikte röjer inga känslor men man kan ju ana att han är ledsen. Man repeterar en teaterpjäs; pojken har struthatt på huvudet, kanske ska han föreställa något djur, kanske en struts; minns fågelsymbolen i betonghuset och det faktum att man fågelskådade. Lärarinnan i klassen har ett gott öga till den lille och efter skolan följer han, som kanske bara är en sex-sju år, med henne hem till hennes hyresrum där de pratar om olika saker; pojken är förtjust i henne på ett dolt sätt. Sedan går han hem.

Ny scen, en med bron som tidigare förekommit men nu om natten, den är öde. Man hör ett plask och en gestalt hoppar upp på bron. Det är pojkens far, drypande våt men vid liv. Han ler. Formeln som pojken utsade där på bron fungerade alltså? Eller är det en drömscen, drömmer pojken att han är den återuppståndne fadern? Hur som helst går fadern och besöker lärarinnan i hyresrummet och räddar henne från en fordringsägare som besvärar henne, en person som figurerade kort i scenen där pojken var hemma hos lärarinnan. Återigen: är detta verklighet eller pojkens wish-fullfilment?

I det följande är det en scen där pojken och hans mor är ute och går, de kommer till det halvfädiga betonghuset ute i träsklandet och nu finns där en teckning av en fågel på en vägg. Det gjorde det inte under förra besöket då fadern och sonen var där, fadern endast talade om detta på ett kryptiskt sätt. Ett tecken, ett meddelande från en död? – Därefter går pojken och mamman över en bro och det är mulet som alltid, det är samma ställe som förr, men nu är den gamla bron – en gångbro av trä – riven och ersatt av en modern landsvägsbro. "The dream is gone"...

Det följer en scen inne i stan. Här är det så att modern blivit tillsammans med fordringsägaren, han som ansatte lärarinnan och framställs som en gangster i manér och utseende, yakuza. Pojken, modern och den nye mannen förs av den sistnämnde till ett tvivelaktigt etablissement där modern måste arbeta.

De går in, pojken går avsides upp på en läktare. I salongen nedanför sitter publiken vänd mot en scen där ett skynke av silkespapper är förspänt att göra silhuetter mot. Mot skynket ser man så en kvinno- och mansgestalt, det hela verkar bli något kinky, men så förändras bilden; kvinnan kommer att föreställa en fågel, en stork sittande i sitt bo, där kjolen blir boet av strå, de uppsträckta benen halsen och fötterna näbben. Och ute i marsklandet i början var det bland annat storkar man spanade på, och teckningen i betonghuset, den som inte fanns där när pojken och fadern var där men som kommit dit vid andra besöket – vad föreställde den om inte en stork?

Relaterat
Bertil Malmberg och Härnösand
Romantik

Inga kommentarer: