onsdag 2 mars 2011

Colin Powell var en amerikan


Denna blogg tjänar historien. Jag bloggar om historiska personer, jag skriver krönikor över ditt och datt. Detta är till exempel den allmänna historietråden och detta är en USA-tråd med texter om Amerikas särart och annat. Och på tal om detta stora land i väst, härmed en biografi över en fascinerande general: Colin Powell. Källan är hans memoarer från 1995, "My American Journey".




1.

Colin Powell, minns ni honom? Han var ÖB i Gulfkriget, blev krigshjälte och senare utrikesminister åt George Bush. Som sådan startade han Irak 2.0 - och sedan avgick han, fick Enron-priset för medborgerliga bragder (sant) och försvann ur sikte.

Men vi ska inte dissa honom, han var en i huvudsak balanserad herre och klok man. Han föddes 1937 på Jamaica av svarta föräldrar. Senare flyttade familjen till USA och New York, där Colin efter avslutad high school kom in på college, ett slags fyraårigt gymnasium. Parallellt med studierna gick han reservofficerskurs, ROTC, Reserve Officer’s Training Course. På grund av de goda vitsorden från denna kunde han ta värvning i den reguljära armén, medan ROTC:are annars vanligen gick till reserven (Army Reserve) eller nationalgardet.

Nu följde jägarutbildning vid infanteriets stridsskola i Fort Benning. Att ha genomgått denna Ranger School är sedan dess nålsögat i armékarriären, för klarar man den inte är man på sätt och vis på efterkälken. ”På sätt och vis” säger jag, allt hänger inte på denna kurs – men Powell framhåller själv i memoarerna hur symboliskt viktigt Rangeremblemet är, det som man får bära på uniformen sedan man klarat kursen; vissa officerare ertappas hellre med att falskeligen bära märket, än att utstå nesan med att inte bära det...

Sedan Powell klarat jägarkursens alla mödor och besvär, hoppat fallskärm och gått långmarscher och överlevt i det fria utan medtagen proviant, stationerades han som fänrik i 7:e armén, Västtyskland. En rolig episod är när han en dag kördes i sin befälsjeep ute på övningsfältet, och föraren stannar och kallar fram en soldat som står vid vägkanten. Denne uppmanas hälsa på Powell vilket Powell gärna gjorde – för det var ingen mindre än Elvis Presley, rocksångaren och skådisen vars karriär nu hamnat i ett märkligt bakvatten i och med inkallelsen. Presely lumpade alltså i 7:e armén vid den här tiden, slutet av 50-talet. Tillfrågad på en presskonferens om värnplikten haft någon stillande effekt på honom sa Elvis bara att, ”well, I was in tanks for a while, and they can rock’n’roll quite a bit!” När Powell hälsat på Presley hände inget mer, men hans barn var mäkta imponerade över det hela, att deras far skakat hand med denne rockidol.



2.

I början av 60-talet gjorde Powell sin första Vietnamvända som rådgivare. Han hamnade först i en postering i djungeln som hölls av Sydvietnams armé; posteringen bestod av en kontingent soldater och en helikopterlandningsplats, och Powell frågade:

- Varför är posteringen här?

- För att skydda landningsplatsen, blev svaret.

- Men varför är landningsplatsen här?

- För att försörja posteringen...

Det var det klassiska tomgångsläget, rundgångsstrategin från första världskriget i repris: We are here because we are here because we are here...

Powell följde soldaterna ut på patrull en dag. När en viss Schwarzkopf patrullerade med sina vietnamska jägare hade de ankor fastbundna i stridsselarna, med ihopbundna näbbar så att de var tysta; Powells soldater hade också ”maten med sig” i form av grisar, som gick för egen maskin men som väsnades som grisar plägar göra... På nätterna gjorde man också upp stora eldar för matlagning, föga jägarmässigt: skenet syntes lång väg. Mirakulöst nog klarade man sig från att bli överfallna av gerillan. Dock stupade en soldat följande dag för en kula avlossad ur bakhåll; Powell fick därmed se sitt första lik, en nyttig erfarenhet för en officer. En Eisenhower och en Bradley hade till exempel inte sett något sådant förrän de kom till Nordafrika 1942 och redan var generaler.

Under Powells andra Vietnamvända 1968 blev han underhållsansvarig i en bataljon; en av uppgifterna var att varje eftermiddag flyga ut Coca-Cola till kompanierna... Men för en officer med krigshögskoleexamen fanns det bättre saker att göra, så snart blev Powell förflyttad till divisionsstaben med ansvar för planering och underhåll. En harmlös anekdot från denna tid var när Vietnam-ÖB:n Creighton Abrams skulle komma och visitera divisionen; när Powell så hållit sin genomgång av förbandet, berättat om bataljonerna och deras status, kommenterade Abrams det hela endast med en grymtning innan han gick. Han kommunicerade enbart med grymtningar sas det. Var han nöjd med genomgången? Det visste inte Powell – men senare fick han höra av divisionschefen att generalen minsann varit belåten med det hela.

Powell sårades för sin del två gånger i Vietnam, den ena gången när han trampade på en gödselinsmetad påle som dolts i ett hål i marken, vanlig gerillafälla, den andra när en helikopter kraschade. Fotskadan gav honom en del sviter medan helikopterkraschen lät honom undkomma oskadd; han lyckades även rädda divisionschefen ur vraket vilket var en bragd.

Sedan var det hem till Staterna, universitetsexamen och Pentagontjänstgöring. Han vandrade korridorerna i denna femhörning där varje sida är 280 meter lång, där det 1963 fanns 30 000 anställda varav 10 000 officerare, och där det vid tiden dracks 30 000 koppar kaffe, 2 600 liter mjöl och 5 000 läskedrycker om dagen. Sedan fick han praktisera i Vita Huset ett år; närmare bestämt var han White House Fellow, ett program där folk från näringslivet, lokalförvaltningen och försvaret samt universitetsfolk och studenter fick prya i sagda hus för att bredda kretsen varifrån Vita Hus-personal och regeringsanställda kunde rekryteras. Detta blev för Powell en försmak av senare toppjobb som rådgivare åt försvarsminister Weinberg, säkerhetsrådgivare åt Reagan samt försvarschef.



3.

Men jag går händelserna i förväg. 1974-75 var Powell bataljonschef i Koreadivisionen, 8:e armén som egentligen var en förstärkt division på 20 000 man. Nämnvärd är chefen för denna division som då var en Hank Emerson, kallad ”the Gunfighter”: han var en sådan där bellator som behövs för att arméerna inte ska förlora sin särart. I sämsta fall är dessa kämpar krigsgalna psykfall, i bästa fall är de ämnen för segerrika fältherrar; man kan inte sätta de alltför smarta, alltför smidiga stabshjältarna på befälhavande poster, man måste ha gunfighters som vågar ta tuffa beslut och som tar krigarlivet för den krisverksamhet det är.

Karriärmässigt är denne Emerson intressant eftersom han var ungkarl, han gifte sig först efter pensioneringen; är man ointresserad av högre stabstjänster kan man låta privatlivet ligga för fäfot på detta vis, medan en sådan som Powell hade klar fördel av att vara gift med en tjusig fru, detta räknades honom till godo i hans CV. Man måste ha en representabel äkta hälft, måste ha en livskamrat som är socialt gångbar om man vill nå toppen. Så vår Powell är som sagt inget utpräglad bellatortyp utan en smidigare, mer verbal herre som kan det här med att kriga från ett skrivbord. Han har sin jägarbakgrund och han ledde sina färltförband, det ska inte glömmas, men som typ är han stabsofficeren upp i dagen: han hade verbal förmåga, hade koncilianta drag och var något av en besserwisser, det sista yttrat i förkastelsedomar över misslyckade operationer. Memoarerna är fulla av påstående som att Vietnam var ett dåraktigt krig för att, Desert One gick fel för att, och det var fel att sända marinsoldater till Beirut 1983 för att...

Det blir med andra ord lite facilt. En Schwarzkopf har i sina memoarer en ärligare ton, han är hela tiden vid fronten och tar smällarna så att säga; han erkänner till exempel att man av misstag bombade ett mentalsjukhus under Grenadaoperationen. Så ter sig en sann truppofficer: han tar ansvar. En stabsofficer däremot kan alltid två sina händer och gå genom livet med självbelåten min: någon annan gjorde fel, inte jag. Skyll inte på mig, jag var bara på staben!

Det ska inte förnekas att Powells memoarer är elegant skrivna och har sina inslag av torr humor; jämför här Marshall som privat kunde bjuda på lite torr humor, Marshall som gick en bana liknande Powells med ”humble beginnings” (ingen av dem gick West Point) och slutfas i den avsoluta toppen. Vad gäller denna topp så hamnade Powell snart som rådgivare till försvarsministern samt säkerhetsrådgivare till Reagan. Därmellan hade han de vanliga truppbefattningar som generaler har. 1989 blev Powell så Chairman Of The Joint Chiefs Of Staff, en av de mer inflytelserika på posten.

Detta var en händelserik tid med Irakkrig och kalla krigets slut, men dessförinnan hade man förvisso invasionen av Panama som var rätt intressant. Man började nämligen få problem med den lokale arméchefen i Panama, Noriega, och beslöt sig för att arrestera honom; egentligen var det hela inte så svårt, man måste till exempel inte rbyta tabuet att kränka ett annat land om man gick in i Panama för detta land hade skapats av USA i början av 1900-talet (för att Panamakanalen skulle bli färdig och för att USA skulle kunna kontrollera den), och i ett avtal som skrevs med landet sas att USA fick ha trupper där samt ha rätt att intervenera om så krävdes. En amrébrigad var perment stationerad i landet, så USA gav sig inte direkt in på ett vågspel när man lanserade Operation Just Cause – men bland annat flögs fallskärmstrupper in, och Noriega – chef för den panamanska armén, en liten styrka på ett bar bataljoner, ej att förblanda med USA-brigaden därstädes – kunde strax arresteras. Man hävdade som grund för häktandet att Noriega handlade med narkotika, och han fördes till USA för en civil rättegång.

Powells roll i det hela var inte nödvändigtvis central: huvudansvaret låg på chefen för sydkommandot Southern Command, och initiativet till det hela låg hos president Bush varvid Powell mest hade rådgivarens roll. I interventionen i Persiska viken hade Powell dock en påvisbar, aktiv roll vid ett tillfälle; han frågade Bush efter Iraks ockupation av Kuwait om det inte nu var dags att dra en linje i sanden. Detta var i augusti 1990 när alla var chockade av händelsen och någon klar handlingslinje ännu inte var för handen – men här fick Powells ord en tillnyktrande effekt, de fick en klar inverkan på policyn för här sa han vad alla tänkte men ingen ännu formulerat öppet. Militär intervention fördes upp på dagordningen, Bush nappade och inom kort hade denne utverkat stöd för en FN-resolution mot Irak. The rest is history.

(Källa: Colin Powell, "My American Journey", 1995)




Relaterat
Gulfkriget
Robert E. Lee
Douglas MacArthur, den amerikanske Caesar

(Målning: "Kindred Spirits" av den amerikanske målaren Asher Durand)

Inga kommentarer: