tisdag 15 mars 2011

Heidenstam: "Karolinerna"


Verner von Heidenstam levde 1859-1940. Han satt i Svenska Akademin och fick Nobelpriset 1916. Hans feta poesi slog Sverige med häpnad 1888, det var nya tongångar i ett kulturliv förött av naturalism, realism och nihilism. Han tog oss med på "Vallfart och vandringsår", på färg- och formrika odysséer bland orient och barndomsminnen, bland tro och tradition. Otaliga är de verk han gett oss ("Folkungaträdet", "Svenskarna och deras hövdingar", "Ett folk", "Nya dikter") men här tänkte jag koncentrera mig på ett, "Karolinerna" från 1897.

Jag ser bara ett fel med denna bok. Det är i ”Måns fransöske” när några svenskar försvarar en viss utpost, en isolerad stödjepunkt som anfalls av ryssar. Striden försiggår tämligen linjärt hela tiden, ryssarna bara anfaller frontalt, de försöker sig inte på en kringgång som även den mest primitive slugger skulle ta till sedan frontanfall slagits tillbaka flera gånger.

Så är det: Heidenstam saknar blick för det taktiska. Han hade aldrig varit i fält, hade aldrig lärt sig tänka i stridstermer. Så denna scen får något teatraliskt över sig. Det gäller även andra scener i boken. Det är teater, lite stelt. Men: helheten är synnerligen variationsrik, det är tragedi, smärta, komedi och poesi. Den förtjänar sin klassikerstämpel.

Vi vet redan att Heidenstam med denna bok försökte fånga svenskarnas storhet i nederlaget, hur prövningar ädlar. ”Per aspera ad astra” (= via prövningar mot stjärnorna). Och ”driv oss samman med gisselslag / och blåaste vår ska knoppas” (”Åkallan och löfte). Jodå, nog prövas man i farans stund, i nödens stund: då får man ta fram de där inre, andliga reserverna som Jünger talade om. Boken skildrar detta väl i andra delen; se till exempel ”Den mörka julottan”, som en berättelse från en annan planet för dagens övergödda, likgiltiga, mediadrogade svensk. – Vi svenskar utstod förvisso dessa prövningar. Det var tack vare vår plikttrohet, vår jävlaranamma och seghet, vår kollektiva beslutsamhet. Detta är svenska dygder igår som idag.


Detta är nationalism, detta är patriotism: ännu en gångbar sådan vill jag hävda, trots att höga vederbörande idag gör allt för att förneka att ”Sverige” och ”svenskhet”, ”plikt” och ”ära”, ””lydnad” och ”ödmjukhet” någonsin funnits. Kvar finns bara indignation, kallgrin och elände, sockrad med förnumstig quiz-kunskap om Sveriges historia eller tjusiga biografier som berör en eller annan teknikalitet om föremålet ifråga men som förnekar allt om det helas bärighet på Sveriges folk, dess tro, trygghet och tradition. Vi andra vet bättre: de prövningar Sverige utstod under Stora nordiska kriget kan komma oss väl till pass även i kommande kriser. Vi som då har historisk bildning kan säga: det är hårt nu men vi har klarat det förr! Se på Stora nordiska kriget! Den som däremot förnekar detta skede, som förnekar de dygder som då odlades, den dömer framtidens svenskar till undergång. Ty prövningar kommer inte att saknas framöver, var så säkra. Men prövningar FÖRUTAN den manande bild som ”Karolinerna” ger blir oändligt mycket svårare att utstå än prövningar MED dylik inspiration!

Hävdar man att dokument som ”Karolinerna” är lögnaktiga och obsoleta, då gör man svensken svagare i farans stund. Så enkelt är det.

”Karolinerna” skildrar prövningar och den gör det bra. Men den skildrar så mycket annat därtill. Den porträtterar Karl XII tämligen väl: ett försök till introspektion i en heroisk, larger than life människa. Vanligtvis bör historiska romaner undvika att skildra De Stora eftersom det är så minerad mark, det är redan så kartlagt: alla har redan sin bild av Karl XII/Napoelon/Alexander innan han läser en roman från dennes tid och miljö. Därför kan porträttering av huvudföremålet, ”exhibit A” i sammanhanget bli svårt. Men Heidenstam är ett geni och geniet följer inga regler: här är det Karl XII i ett slags huvudroll och det rockar bra.

Ska man få Stora nordiska kriget sammanfattat är denna bok en god källa. Med alla de nypor salt man behöver inför fiktiva skildringar. Det är som Snoilskys "Svenska bilder" ett koncentrat, en profilering av ett större skede i kärnfulla scener.


Heidenstam var poet, inte bara prosaist. Så visst har denna roman sina parader. Som ”En hjältes likfärd” där Karl XII:s kista bärs genom Stockholm och ner i Riddarholmskyrkan medan forntida storheter åkallas. Märk hur Heidenstam nyttjar den annars ”förbjudna” andra person, han använder imperativ – se, hör! – för att mana fram den nödvändiga högtidligheten. Enligt 50 års proggig propaganda är detta skrivsätt, denna livsattityd kallad ”gripenhet och värdighet” obsolet och felaktig men nu vet vi bättre. Än lever svenska sången, än lever rader som dessa, skildrande hur gravtåget nått kyrkan och gått in. Föranlett av alla gravar som är där, alla tombas och sarkofager, infogar alltså Heidenstam i det följande diverse maningar åt oss att se och höra intrycken från flydda dagar:
Den tappra Axel Roos och hans vän Åberg, som nu av gikt och sår var så krank och svag, att han stödde sig på krycka, stodo på den äldsta Vasaättens gravsten. Se hetkindade herrar, stolta, ärelystna, vältaliga, snara att hota och åter bjuda handen!

Var häll i golvet, vart tegel i muren upplystes av sagor som lyktor av sin låge. Hur pingla icke kappans bjällror genom kyrkan, när kung Albrecht med fingrarna i skägget och de rödhåriga ögonen halvslutna, omgiven av bredbent gungande Hättebröder, talar sin tyska med de svenskes riksmarsk! - Men vem kommer i dörren framför baneret med leoparderna? Drottning Kristina av Danmark är det, och, utmagrade under belägringen som benrangel, bära hennes tjänare klädeskistor och tapeter och silverkannor och alla de kostbarheter, som icke kunnat stilla hungern. Hornstötar skaka fönstren. Blek, med händerna för öronen, stiger hon upp på den största klädeskistan och stirrar från koret uppåt staden, där likt ett vårflöde av smält is och snö Sten Stures här böljar med sina kullriga stormhattar - och hela tiden skallra rutorna.

På den sidan koret, där riddaren Karl Nilsson Färla i det grå fordom nedfallit genomstungen och med en spillra av altarskranket i handen, stod baneret, men kronan nedsattes på andra sidan, där kung Gösta hade räckt Laurentius Petri herdestaven och där Torkel Knutssons ben vilade. Hör sången, hör sorlet i de karelska urmarkerna, där korsfanan fladdrar över sejdare och trollmän och över Jumalas blodbestrukna gråstensskepnad!

Utefter gången pekade från båda sidorna drabanternas bardisaner mot det golv, under vilket Sankta Birgittas fromma biktfader sov sömnen. Salve Regina! Se Jerusalems stad, där i pilgrimskläder ditt skriftebarn hör helgonens harpslag i himmelen!


Fotstegen och sporrarnas tunga kringlor slogo ekon under den hall, där Göran Perssons hemska blod blivit gravsatt med hans sons. Hur hacka ej galgbackens kråkor prästsonens hand, som stött de båda kungabröderna från varandra - och ändock sitta de ej i fägnad samman! Grå i håret, grå i de hängande trasorna står dåren vid fängelsegallret, men fram och åter genom kapellet i Stockholms borg går Johan med bläck på naglarna och en handskrift i bältet. Ensam är han, och natt är det, men på läktaren sitter musikmästaren, och orgeln spelar och spelar!

- - -

Trappan till Karlarnas grift stupade vid sidan om koret. Guldspira i handen, guldkrona, guldäpple, guldnyckel, guldsvärd - så låg han rustad den tionde Karl, segersäll och mäktig. Utan smycken låg den elfte. Se kullornas träskodans i Mora, hör trygga ord om lag och rätt och skörd och frid! - Vart veko de väl hän de gyllene dagarna? Var stodo nu de låsta ladorna?

På samma rum, där kistan nu nedsattes, brukade fordom pater Hieronymus, barfota och följd av gråmunkarnas långa rad, knäböja framför Sankt Franciskus' altare. Tidigt före gryningen kom han ständigt lika troget och lika stilla genom den iskalla kyrkan, men en morgon blev han borta. Han hade gått till Rom och satt påvekronan på sitt huvud. Hör silverklangen av Lateranens klockor, hör prasslet av menighetens palmkvistar!

Detta är suggestivt och fascinerande, mer fascinerande än vilken fantasy som helst.

Skön är slutvinjetten i denna bok, ”Skeppet”, där ett skeppsvrak kommer drivande i Stockholms skärgård under slutstriderna där 1718. Bortsett från den patriotiska predikan här som är lite salongsartad så älskar jag denna scen: kobbar och skär och ett vrak som kommer flytande som ett skepp ur drömmen. Vi har även guldkorn som ”Dumma svenskan” med fler interiörer och scener från Turkiet, vi har ”storheten i eländet” i den ryska fångenskapen, vi har ritten hem och mer än så. Upplägget är som bekant mer eller mindre fristående noveller: ett klart tema finns med kriget, Karl XII, fälttåget och allt det där, men iblandat i allt är figurer som bara uppträder i ett kapitel varvid en bred rundmålning av tiden erhålls. Ivar Lo-Johansson lär ha inspirerats av detta för upplägget till sin kollektivroman om statarna, det fordom hyllade proletäreposet om svenska lantarbetare.

Fler bokrecensioner på Galaxen
Jünger: "På marmorklipporna"
Matthews: "Jesu liv"
Borges: "Ficciones"
Linna: "Okänd soldat"
Jämförelse mellan Heidenstam och Ernst Jünger
Omslaget till boken målades av Gustaf Cederström. De svart-vita illustrationerna är av Nisse Zetterberg.

svd

2 kommentarer:

Anonym sa...

Väl recenserat!

Läste en infam och vidrig kria om Heidenstam och "Karolinerna" i Göran Häggs "1001 böcker" härom året och har sedan dess föresatt mig att införskaffa och läsa "Karolinerna" (om slemklumpen Hägg kan uppamma ett sådant hat måste det finnas stora kvaliteter i texten) men det är lättare sagt än gjort att hitta en vettig utgåva. Ska leta på antikvariaten igen när jag hinner..

Svensson sa...

Jag har också retat mig på Häggs sågande av Heidenstam. För övrigt såg jag flera billiga ex av Heidenstams bok i Uppsala nyss, gamla fina med illustrationer, på ställen som Sirius Loppmarknad, Röda Korset Bikupan osv. Jag tror inte heller riktiga antikvariat är så kitsliga med denna bok, den är ännu inte så eftersökt.

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (57) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (138) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)