fredag 11 mars 2011

Kerubernas Svärd (del 2)


Här publicerade jag en novell som handlade om världens undergång. Den berättade om hur en galen man drog åstad för att finna ett förtärande svärd, Kerubernas Svärd. När han drog det fick han hela världen att brinna upp. Han red världen runt på sin flygande häst och svingade sitt vapen, spred svärdets flammor så att allt tog eld, allt blev lågornas rov. Så vad hände sedan? Det berättar jag här.




1.

Han drömde om skrikande människor, flammor och rök, röda hannar och brinnande himlar. Han jagades av eldguden, han flämtade efter vatten, han vandrade över en mark av järn och en himmel av koppar. Han jagades ut över världens kant och föll i evigheters evighet -

En häst gnäggade. Mannen slog upp ögonen och såg en grå himmel. Så skönt, det var bara en mardröm.

Han satte sig upp, såg sig omkring - och såg bränt gräs, förkolnade skogar och en stad i ruiner. Svarta ruiner, brända ruiner. I vinden låg en doft av brandrök.

Han satt på ett berg. Hästen Bunkel stod intill, såg på honom med kloka ögon.

- Men... vad...? sa Disium.

- Det är sant det du ser, sa hästen. Du brände ner hela världen igår med svärdet Galuxion.

- Vad? Nej!

Hästen sa inget, klok som han var. Disium fick försöka förstå själv, fick se sig om och försöka minnas vad han gjort igår.

Och Disium såg ut över den brända nejden - och han drog sig till minnes ett slag - och ett dödläge - och en ritt bort till ett tempel, och entré i ett tempel där en deva gav honom ett svärd i gyllene skida. Ett svärd som flammade stolt när man drog det, flammade bokstavligt talat. Det var Galuxion, det brinnande svärdet, Kerubernas Svärd som dolts för människan tills nu - nu, då det var dags att blotta det och dra eld över världen. Tiden var mogen, synden hade växt sig för stor. Därför var det lika bra att utplåna allt och börja på ny kula; detta var tanken hos högre makter.

Att Disium varit ett gudarnas redskap visste han dock inte. Han ville dra svärdet upplevde han det som, han begärde dess makt. Så han drog det och red ut över världen som ett gissel, sände flammor över Rokkana. Han blev ett järtecken i skyn på sin häst, sin för tillfället flygande häst, för hur rättfärdig Bunkel än lät dagen efter så hade även han gripits av svärdets trollmakt: han kunde sväva och spränga fram i skyn, med den i anden brinnande Disium på ryggen som svingade sitt gudasvärd till världens straff.




2.

Man red ut i jakt på vatten. Både häst och ryttare måste ha vätska, men de fann inga källor för sin törst. Det enda de fann var stoft och aska under en mulen himmel. De red genom slöjor av rök, de hostade av den dåliga luften, och de såg förbrända lik och förkolnade hus.

Ni fattar: allt var bränt, allt var förbi. Så hur ska man som författare skildra detta? Ska man säga: "Disium grät av åsynen av en värld i aska"? Eller ska man bara skildra allt som ett inre landskap, ett externaliserat psyke med ruiner, brända barn, sot och svedja så långt man ser?

Nåväl. Allt var bränt, Rokkana var i ruiner, inget liv kunde skönjas - och inget vatten. Och anstiftare av allt detta var Disium själv, han hade varit utföraren av detta dåd. Fattade han vad han gjort? Det gjorde han; skådandes ut över en svart dal, med röklukt i näsan och med en gråfet himmel över sig, mindes han sin djävulska ritt. Han mindes svärdet och flammorna, triumfen och fanstyget.

Man red vidare på jakt efter vatten: man red över slätter och över berg, man korsade ruinstäder, men förgäves. Så en dag, ridandes genom en skog av kala träd, såg Disium något framför sig: det var en bäck, en porlande bäck. Han hoppade av pållen, sprang fram, såg att vattnet var klart - och drack. Bunkel gjorde honom sällskap.

- Well, sa Disium och torkade sig om munnen, det finns kanske hopp.

- Ja, sa hästen. Vart ska vi nu?

Då såg man en liten varelse träda fram mellan stammarna. Han var grå, hade stort huvud med minimal näsa och helblå ögon.

- Votors! sa Disium, ty han kände detta väsen. Deras vägar hade korsats tidigare.

- Densamme, sa varelsen.

Man satte sig ner, Disium på en trädstam, gnomen på en stubbe.

- Så hur går det...? sa Disium.

- Bra. Än du då?

- Jag har börjat hämta mig från gårdagens eskapad. Tror jag. Jag brände ner världen med Galuxion...

- Jag vet, sa gnomen.

- Hur kan du veta det?

- Jag vet ett och annat, sa Votors. Jag vet bland annat att figuren som gav dig svärdet, devan som vaktade vapnet, var humanoid och ljushårig. En skinande man iklädd vitt och guld.

- Det stämmer, sa Disium.

- Annars? sporde gnomen. Vad anser du om ditt dåd?

- Jag vet inte.

- Då kan jag säga dig, sa varelsen, att vad du gjorde var del i en plan att låta världen börja på nytt.

- Verkligen? Men måste man döda alla för det syftet?

- Tja, människans samlade karma krävde en katharsis. Därför lät man dig få svärdet.

- Så det var inte bara devans beslut?

Votors gjorde en paus, såg på honom med sina gåtfulla ögon och sa:

- Nej, han handlade på högre makters initiativ.

- I see.

- Men vad känner du då? sporde gnomen. Inför din eldritt, din flammande flygtur?

- Jag känner ånger.

- Alltid något: det visar att du känner, att du är mänsklig. Men du kan inte göra detta ogjort. Du måste nollställa dig och tänka på kommande dagar.

- Ja, sa Disium. Det ska jag.

Han föll i trans där han satt, försjönk i koncentrerade tankar. Han tog ett andetag, han tog två, han tog flera. Han tänkte: vägen framåt - kommande dagar - ny värld.




3.

En fågel sjöng. Himlen visade en reva i molnen.

- "Finus, finus, sol och sommar", sa Votors när Disium återvänt ur transen.

- Så...? Vad...?

Man satt i den förbrunna gläntan. Gnomen sa:

- Jag kan läsa tankar. Jag ser nu att du nollställt ditt psyke. Bra, då kan vi göra business igen. Vi kan dra åstad till Raventa, träffa Minilorden och börja bygga upp världen igen!

- Men... hur...

- Öriket Raventa, beläget i väster, ett land som du nog känner till, stod utanför kriget som inledde världsbranden. Därför kan det bli basen för en återuppbyggnad.

- Wow, häftigt alltså, sa Disium. Visst känner jag Raventa och dess Minilord, dess lilla kung. Det var ju jag som återinsatte honom.

- Gott, sa devan och reste sig. Då ger vi oss av.

- Men elden då? sa Disium. Brände jag inte ner Raventa också, likt alla andra öriken? Zammazingo, Cokelien och Regnbågslandet?

- Nej, Golagong klarade sig tack vare goda böner. Man skapade en skyddsvall av transcendental styrka runt sin ö.

Disium reste sig och steg i sadeln. Votors för sin del gick till fots, med stav i hand och blått i blick; färden styrdes västerut under blånande himlar.




(Illustration av Keith Parkinson. Del 3 finner du här.)

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (17) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (60) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (141) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)