Jag har diverse opus upplagda på nätet för gratis nerladdning. Ett av dem är min framtidsroman "Stridsmiljö 2500" som du laddar ner gratis här. Det är en EPUB-fil som funkar i alla läsplattor, ipads, mobiltelefoner och blackberries vill jag hävda, oavsett vilka appar och operativsystem det gäller. Verket finns även som pdf, lika enkel att hämta ner, lika fri och gratis. Och vad gäller detta format så kan de flesta datorer läsa pdf:er.
1.
Förra våren kunde man läsa om en ny superbomb, Prompt Global Strike, en ICBM med konventionell laddning. I stridsspetsen finns stavar av volfram. Denna metall är till för att göra projektilen tung för att därmed öka energiutvecklingen vid impact - dvs göra den till en atombombs like i effekt, men utan strålning och radiaknedfall.
Volfram är underförstått en tungmetall och vid nedslaget frigörs detta. Och frigörande av tungmetaller i luften är förvisso inte nyttigt men det är bättre än radioaktivitet som verkar så länge, förstör människors arvsmassa osv.
Varför berättar jag det här? Jo, jag skapade en liknande bomb till min sf-roman, "Stridsmiljö 2500". Jag ville nämligen inte ha med atombomber i dess 2500-tal, jag tyckte de förstörde spelet, så det fick bli "krebabomber" istället. I den interstellära framtid det handlar om slungar man kuber av sammanpressat järnskrot från omloppsbana (= kretsbana = KREtsBAna = kreba) och vips har man en "atombomb utan strålning", dvs projektiler som ger en massiv energiutveckling vid impact.
Så tänkte jag, detta vapen finns och fungerar i romanen. Nu har verkligheten (mutatis mutandum) bekräftat min tankegång och för det är jag oändligt tacksam. This validates me.
2.
Idén om att slänga skrot från rymden och ha det som bomber kommer annars från Heinlein. I romanen "Revolt mot jorden" gör en månkoloni uppror. Man utkämpar ett frihetskrig bland annat genom att accelerera stenblock och slunga dem mot jorden, möjligt pga månens lägre gravitation.
Ett annat slags "rymdbomb" vore asteroider från rymden som kraschlandar på jorden. Då tycks det vara som så att alltför små block (mindre än 10 m diameter) tenderar att förinta endast sig själv vid nedslaget. Så om t ex Tunguska-smällen var en asteroid som kraschlandade så torde den ha varit på cirka 50 m diamater sägs det; något spår efter själva nedslagsplatsen finns i och för sig ej, men effekten var förvisso stor (fälld skog etc). Även den sten som skapade Barringer's Crater i Arizona sägs ha varit på över 50 m i diameter. Kratern blev cirka 1 km i diameter och en dylik häxkittel nämnde jag i inlägget ovan, dvs detta blir effekten av en krebabomb så som jag tänker mig dem.
Än större sten var det som damp i backen på Yucatanhalvön för 65 miljoner år sedan, skapande en smäll som tog kål på dinosaurierna. Kanske var denna sten på 10-20 km diameter, och kanske orsakade den en krater på 180 kvadratkilometer.
Men en så stor bomb behövs ju inte i det rymdkrig jag skriver om. Tillräckliga smällar skapas av objekt på cirka 50 m diameter. Och pressar man ihop järnskrot får man mer hanterliga projektiler, och kanske räcker det då med objekt av typen 700-1000 ton som jag skriver om i boken.
3.
Just det, boken, min bok. Vi ser exempel på detta rymdvapen i "Stridsmiljö 2500" och då bland annat i slaget om planeten Cressida, en planet som människan ägt men som den sauriske fienden erövrat. För att återta den har människan först skaffat sig rymdöverlägsenhet i environgerna och sedan bombar man planeten, krebabombar den:
Det var dags att strida, dags att jämna ut oddsen, dags att ge betalt för gammal ost. Människan var på krigsstigen, Magiranien var rustade för råkurr. Man hade sänt sin flotta mot Cressida och förberett marken, mjukat upp terrängen inför infanteriets insats, bombat planeten från rymden. ---
Det var den 4 april 2567, Dagen D, dagen för landsättning på denna krigsskådeplats. Transportskeppen med eskort hade anlänt till Cressida. Där hade 7:e flottan som bäst hållit på med att bomba planeten; den mjukades upp, förbereddes för infanteriet.
Man förbereder sin rymdlandsättning på detta vis alltså. Och så här ser det ut när man landstigit:
Rampen fälldes ner och stoft blåste in. Det var mitt på dagen men mörkt, himlen täcktes av stoftmoln från krebabombningen; det var krebastormen. Förledet i detta ord var akronym för kretsbane- vilket innebar att man bombade från skepp i planetens kretsbana. Med acceleratorer sändes kuber av järnskrot ner mot planeten, utveckande enorm energi vid nedslagen. Med aktuell teknik kunde man skydda enstaka platser, som städer och vissa truppkoncentrationer, mot dylika nedslag. Hela planeter gick dock inte att skydda. Å andra sidan kunde man inte bomba varje kvadratmeter.
4.
Efter diverse strider tar man ett brohuvud, man kan rymdlandsätta sin armé och påbörja återerövringen. Senare flyger två krigskorrespondenter över ett avsnitt och får se en krater efter en dylik krebabomb:
De flög i svävaren, sittande mitt emot varandra vid ett fönster. Plötsligt fick Knake syn på en jättekrater i terrängen. Han pekade på den och sa:
- Vad är det där?
Lupp såg dit, funderade och sa:
- Det måste vara från krebabombningen inför landsättningen.
- Men vi landsatte ju inte här.
- Nej, men man la nedhållande eld här.
Kratern var cirka en kilometer i diameter, en jättegryta som bombats ut av en 1000-tons skrotklump. Denna klump hade från ett rymdskepp i kretsbana slungats iväg och störtlandat här. Det var med andra ord en krebabomb.
Senare tar fienden till samma medel: den ödlelike motståndaren lanserar en motoffensiv, tar sig till Cressida med en flottstridsgrupp och krebabombar den. Så här ter sig det hela från huvudpersonens, Yoshi Medon synvinkel, där han färdas i sin svävare över stridsfältet:
Som Medon satt där i svävaren och tittade ut fick han se något överraskande: ett brinnande föremål, ett stort eldklot som kom i sned vinkel från skyn. Han konstaterade att det var en krebabomb. I värsta fall skulle man hamna i tryckvågen från den.
I nästa ögonblick exploderade nejden i ett vitt sken. Bomben hade slagit ner, en klump av sammanpressat skrot som hade slungats från ett sauriskepp uppe i rymden. Klumpen vägde 700 ton vilket kanske inte lät som mycket, men spelade in gjorde även den fart den haft när den slagit ner. Efter nedslaget kom en våg av hetta framrusande som sånär fick pansarplåten i Medons farkost att glöda. Så kom tryckvågen och kastade om svävaren i skyarna; den for som en lekboll hit och dit, men till slut klarade piloten upp läget.
5.
Detta är sant kainitiskt: stenblock från rymden som skapar ett inferno. Och det är inte slut än, för så här ter sig nedslaget för en general som är ute och ser sig om, en Ergoin Kasko som tror att man är på väg att vinna slaget det aktuella slaget Cressida. Istället håller fienden just på att lansera sin motoffensiv, och voilà:
Kasko var nöjd där han stod på åsen, denna dag med sin lysande blå himmel och känsla av att Cressidafälttåget snart skulle vara slut. Slaget om Retoika hade ju gått bra bortsett från att stora enheter lyckats fly. Och dagens saurierattack var bara av godo, fienden blottade sig; det var som upplagt för att skapa en inringning, ett förintelseslag,
varje generals våta dröm.
Kasko gav kikaren till Hadrianus, satte händerna i sidan, tog ett djupt andetag, blundade och lapade sol.
Då hörde han en explosion och såg ett ljussken – såg det, trots att han blundade.
Därefter kom en våg av hetta över slätten och förkolnade honom där han stod – förkolnade general Kasko, major Hadrianus och de två livvakterna, plus svävaren och piloten vid kullens fot. Det var krebabomben mot magiraniernas tät som slog ner mot dem. De hann inte ta skydd, kunde inte göra det.
Efter hettan kom tryckvågen, en våg som blåste bort det stoft som generalen förvandlats till. Kanhända en smärtfri död? Åtminstone en snabb död...
I denna specifika smäll utplånades vissa delar av division Yogart, som sagt effektuerat av ett 700 ton tungt block av järnskrot. Det hade slungats av en accelerator på en saurierkryssare, utvecklande en energi av tusentals megaton vid nedslaget.
Generalen och hans närmaste plus divisionens tät slogs ut. Kvar på platsen blev en rykande, glödande krater och ett dammoln som steg till en 40 km hög svamp. Men generalen hann så klart aldrig se denna svamp, av en typ som han mycket väl visste att krebabomber lämnar efter sig, eftersom han vid det laget befann sig i själva molnet. Han for runt där med sina kvarlevor av kol, väte och diverse mineraler; partiklarna svävade runt i virvlarna, dragna upp i molnet sedan vakuumet i nollpunkten orsakat baksug.
Inte så att han utplånades till intet den gode Kasko, hans själ levde förvisso vidare och drog åstad till nya liv och nya inkarnationer. Men det är en annan historia.
Så slutade alltså Ergoin Kasko sina dagar, ett levnadsöde i det 26:e seklet. För att läsa om honom och de andra i "Stridsmiljö 2500" i din mobil eller läsplatta klickar du här; det gäller EPUB-filen. Pdf:en åter hittar du här.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar