torsdag 10 mars 2011

Kerubernas Svärd


Här följer en novell på temat apokalyps och världsundergång, en mustig skröna om världsbrand och fall. Det blir en fin lässtund för Kali Yugas barn och barnbarn.




1.

Han drog svärdet och skrattade - ja, han skrattade som en vansinnig. Klingan brann av himlens alla eldar och hettan gjorde honom galen. Med ett skri hoppade han i sadeln på sin springare. Dess ögon brann, dess hovar sköt blixtar när den stampade, och Disium själv var eldfängd, hans ögon glödde. Nu hade han Galuxion, Kerubernas Svärd, och nu skulle han sätta hela världen i brand. Med ett spår av eld red han bort från Evighetens tempel.

Vad hade hänt med denna man? Vad stod på, vad var i sanning detta?

För att förklara vad som ledde fram till denna scen, denna bild av mannen med det brinnande svärdet, måste jag ge en liten bakgrund.

Det rör sig, kan jag berätta, om en hjälte vid namn Trygger Disium. Mannen med det brinnande svärdet hette Trygger Disium. Disium var en hjälte, en reko typ som gjorde hjältedåd. En gång fick han i uppdrag att fina nio skatter åt en kung, Kung Kobe. Och efter att ha funnit de nio klenoderna åt kungen red Disium iväg och levde loppan ett tag: vin, kvinnor och sång i de fjärran lupanarerna på Suktans öar. Sedan fick han höra att det var något krakel på gång i världen, på Rokkanas fastland. Det drog ihop sig till krig mellan världens alla prinsar; alla blev som galna, alla bara började krig helt plötsligt. Man ville roffa åt sig sin broders ägodelar. Och fruar.

Disium moraliserade dock inte över detta; nej aldrig på ti'n, han var ju gammal legosoldat, en krigsälskare och järnätare av sedvanligt slag. Så han seglade åter till fastlandet, satte sig i sadeln till sin trogna springare Bunkel och red iväg över nejden. Han drog åstad i sin gröna tunika, sina läderbrokor och stövelkängor, sin vida hatt med ena brättet uppvikt, sin röda halsduk och sitt rasande glada humör. Han var trots allt en hjälte, en stålögd kämpe med friheten som ägodel.

Han kom vad det led till ett land, ett rikt gammalt land med starkt försvar. Det var Cluxia i sydvästra Rokkana. Han erbjöd dem sina tjänster som soldat och togs genast till heders. Han tjänade först som skvadronchef i rytteriet, sedan som bataljonschef i infanteriet (ledande från hästryggen, tro inte något annat), och sist sattes han i spetsen för hela Cluxias här som marskalk.

Man tågade genom cypresskogarna mot de förenta styrkorna hos Julmo, Vugland och Frippso. På vägen fick man själva, Cluxia, stöd av Drex, Klux och Jix, tre krigarstater i västra Rokkana. Omsider nådde man Kråkslätten, en vid prärie i centrala Rokkana. Dit kom också en tredje fraktion, som bestod av kung Kobes ysidoriska ledung, en liten men god armé, och Sipanor, Guttorm och Askudrams ledungar.

Detta var Rokkanas alla stormakter. Utanför konflikten stod förvisso ön Raventa, det västliga rike som styrdes av Minilorden.




2.

Det var krig och ledungarna hade marscherat upp, hade sammanstrålat på Kråkslätten. Bägge sidornas arméchefer red fram för att parlamentera. Man siktade på en dunge med lönnar, klev av sina hästar, gick fram med sina adjutanter och bugade. Det var Disium som chef för sin koalition; för dagen bar han svart rustning, röd kappa och hjälm med tagelliggare. Sedan var det kung Kobe i tygmössa och burnus; han var chef för Sipanor, Guttorm och Askudrams ledungar, jämte sitt eget lands som var Ysidor. Och så var det, i den där dungen där man möttes, Luppula, iförd fjällpansrade byxor, blå kyrass och gallerförsedd hjälm. Han var chef för Julmos, Vuglands och Frippsos styrkor.

- Ers majestät, ärade kung Kobe, sa Disium att börja med, det var inte igår.

- Nej marskalk, det var det verkligen inte.

Det var i själva verket tre år sedan de sist möttes, i slutuppgörelsen i "Det stora äventyret".

- När jag lämnat dig klenoderna, fortsatte Disium, så sa du att jag hade en tjänst innestående. En tjänst från dig till mig.

- Sant.

- Nu kräver jag in den.

- Åhå?

- Ja.

- Nåväl, vad vill du ha för tjänst då? Jag är idel öra. Jag lyssnar spänt.

Disium harklade sig och sa:

- Ers majestät, kom över med din samlade ledung på vår sida.

Kobe höjde ögonbrynet. Så sänkte han det, gned sig över det vita skägget och nickade:

- Ett löfte är ett löfte. Jag går över på din sida, med Ysidor, Sipanor, Guttorms och Askedrams ledungar.

- Vad säger du om det då, Luppula? sa Disium till denne. Luppula var ju nu i underläge gentemot de andra.

- Jag säger inget. Låt vapnen fälla utslaget. Vi börjar slåss i gryningen.

Med dessa ord bugade man för varandra, och red med sina adjutanter åter till de egna linjerna: Disium och Kobe till sin sida, och Luppula till sin. Man började genast gruppera, dra upp sig i slagordning. Hela fältet dammade av förbandens kringflyttande, deras expertmässiga grupperande inför slaget. Så kom kvällen, kokeldarna tändes, man satte ut vaktposter och gick till ro. Efter en måltid på bönor och korv gick Disium till sitt tält och sov. Han hade redan diskuterat taktik med kung Kobe och sina generaler. Starka flanker och full attack var receptet på seger.




3.

Gryningen kom. Skärmytslare avancerade och föll undan. Kavalleri anföll Disiums flyglar, men slogs tillbaka: man hade som sagt starka flanker. Sedan anföll Disiums infanteri, stadiga karlar med lans och svärd. Luppulas män bar sköldar som man dock slängde efter ett tag; de var för tunga, vägde över 20 pund.

Striden stod och vägde. Disium sa åt sina generaler att sköta ruljansen och uppsökte kung Kobe. De gick avsides till en källa skuggad av en lönn. När de förfriskat sig sa Disium:

- Jag måste bryta dödläget, i denna världsavgörande kamp.

- Hur då?

- Jag måste hämta Galuxion, Kerubernas Svärd i djungeln som heter Clydon. Detta Galuxion är ett numinöst vapen, Det Yttersta Vapnet om man så vill. Med det kan man sätta hela jorden i brand!

- Och det tycker du låter bra...? sa Kobe.

- Ja, sa Disium. Jag börjar bli nihilist. Jag är trött på allt, jag vill att allt ska brinna. Burn, baby, burn!




4.

Marskalken och kungen satt i skuggan av lönnen. Slaget rasade i bakgrunden, klang av stål och rop hördes över nejden.

- Nåväl, det låter bra, sa Kobe apropå den plan Disium yppat. Gör det! Hämta svärdet! Hämta Kerubernas Svärd, det numinösa Sista Vapnet! Vi ska hålla Luppula stången så länge.

Så Disium tog sin gråbruna springare, sin talande häst vid namn Bunkel. Han klädde om till brokor, stövlar och grön tunika, plus sin sedvanliga hatt med uppvikt brätte och röd halsduk. Ridandes över gräsklädda kullar sa pållen:

- Så du ska hämta det yttersta vapnet?

- Ja, sa Disium. Det blir perfekt: det flammande svärdet, rätt ur kerubens hand.

- Men ska du inte tänka efter här, finna lugnet inom dig först? Sånt som du lärt dig på dina resor förut?

- Va? sa Disium med flammande blick. Nej, nu gäller bara krig. Jag vill vinna kriget, sedan blir allting bra.

Man red över kullar, genom dälder, över öknar och djungler och nådde till sist ett gyllene palats: Evighetens tempel, beläget mitt i Clydon. Där klev Disium av sin häst, gick in och kom till ett rum där en skinande deva satt på en tron. Väsendet hade humanoida drag, var klädd i vit särk, hade långt gyllene hår och ett svärd i knäet. Svärdet var instucket i en gyllene skida.

- Välkommen, Trygger Disium, sa devan.

- Tack, ärade deva och kerub.

Devan reste sig, överräckte svärdet och sa utan vidare ceremonier:

- Tag detta svärd, människa, och dra eld över världen! Det är tidens melodi! Straffa världen för dess synd! Sätt eld på allt och låt det förtäras av Den Röde Hanen!

- Ja, det ska jag, sa Disium, förbi av stridsgalenskap. Nu handlade det inte om att vinna det stora slaget längre, nu skulle hela världen sättas till lågan!

Devan såg Disium lämna palatset, dra svärdet ur skidan och skratta. Omsider steg Disium i sadeln och red iväg genom djungeln. Så bra tänkte keruben, Rokkana ska förgås. Det ska bli dem en läxa! Sedan, när världen brunnit, kanske de lär sig esoterismens grunder. Då kanske de lär sig fromhet, konsten att lyssna inåt. Förmågan att glädjas över det de har, och att inte alltid begära sin nästas ägodelar.

Och där har vi scenen som återgavs i början: Disium med det flammande svärdet i sin hand. Så vad hände sedan?




5.

Disium red iväg från Clydons tempel, flög med sin häst som nu plötsligt kunde denna konst; det var svärdet Galuxion som förtrollade dem båda. Disium svingade sitt svärd, såg flammor skjuta ut i alla riktningar och sätta skogar och fält, städer och bygder i brand.

- Hurra, skrek Disium, så härligt! Brinn, baby, brinn! "Tänd blixten, som slår ett folk av år med elände!" "Bryt ut, efterlängtade oväder!" Rid på eldstormen och surfa på stållavinen!

Och allt började förvisso brinna där han sprängde fram, gula lågor slog upp var han red. Han nådde omsider Kråkslätten där de andlöst väntande härarna fick se ett järtecken i skyn, ett spjut av eld. Det var Disium på sin häst som for fram, sändande eld och svärd över hela slagfältet. Allting förgicks, män och hästar, manskap och befäl, även själve kung Kobe som var hans gamle förbundne. Disium sände eld över båda härar, skickade bägge ledungarna till nästa värld. Han var inte längre en människa med tanke på vem som skulle vinna, han var gudarnas redskap när det gällde att föra Rokkana in i en ny fas.

Han fortsatte sin eldritt, red runt över hela det fagra Rokkana och drog eld över länder han besökt under sina äventyr, över Tinturel i norr, över Östland och Zammazingo, över Sydland och Hortalion, ja även över det gåtfulla ölandet Cokelien i söder. Själva luften var eldfängd, därför kunde även denna arkipelag drabbas.

Mätt på eldverket red Disium upp på ett berg, stack svärdet i sin skida och såg ut över världen, såg hela Rokkana gå upp i flammor. Vart han såg betecknades natten av flammor, av rubinröda stråk som korsades och försvann i lointänerna. Luften var tjock av brandrök, av de aromatiska kolväten som uppstår vid förbränning.

- Ett sådant skådespel, sa Disium till Bunkel, sin trogna, talande häst.

- Ja, sa denne. Hemska scener. Du har dödat hela världen, förstört allt! Du är säkert nöjd.

- Ja, jag är ganska nöjd. Jag har ju haft hjälp av dig, min eldfängda pålle!

Sa Disium. Och tog av sig hatten, drog kappan om sig, la sig ner på marken och sov. Det var knappast "den rättfärdiges sömn", sådana måttstockar gällde inte längre. Han hade som ett gudarnas redskap lärt världen en läxa, straffat den för dess synder, om man nu ska uttrycka det i kerubiska termer.

Han hade satt allt till lågan och låtit världen brinna upp: han hade låtit allt förgås i en magnifik lusteld eller plågoeld, välj själva. Han hade bränt ner hela civilisationen för att en ny skulle kunna spira ur dess aska.

(Illustrationen till denna novell gjordes av Bruce Pennington. Del två av berättelsen finner du här.)




dn dn dn svd svd svd

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (57) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (138) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)