fredag 6 maj 2011

Mytisk resning


Frank Herbert skrev ett flertal böcker om planeten Dune. De fyra första hette "Dune" (1965), "Dune Messiah" (1969), "Children of Dune" (1976) och "God Emperor of Dune" (1981).


Frank Herbert har i sin "Dune"-saga fått till ett sant kosmiskt anslag. Det är årtusenden som passerar. Det skapas djup i bilden, inte direkt genom atmosfär och miljöskildring, men genom intrigmässiga finter och knep, påhitt och konstruktioner. Till dessa hör utan tvekan religionen. Man lever i en framtid som inte bara bryr sig om att bygga ett bättre rymdskepp utan det talas även om andliga övningar, trans och meditation. Herbert övervinner sina stilmässiga begränsningar genom att skildra sandormar och skördande av melangedroger, genom att befolka sina böcker med präster och abedissor jämte politiker och annat modernt.



Herbert skolades i magasinet Analog. Han brukar nämnas i samma andetag som Heinlein och Asimov, samt så även Niven och Pournelle som var mer samtida. Men mer än alla dessa hade Herbert sinne för det arkaiska, "det mycket gamla". Det gammelgamla! Han gav sin galaktiska framtid djup med de antydda årtusendena - men, till skillnad från Asimov som även hade vida perspektiv i sin galaktiska framtid, så gav Herbert det hela en extra, egensinnig touch genom att låta religionen genomsyra allt.


Religiöst djup, ja frälsning nås genom växelverkan med och omvårdnad av de sandormar som genomborrar planeten Arrakis sandlager. Ormarna producerar drogen melange i sina innanmäten. Och detta påfund är vad som stannar med en efter det man läst romanerna. Det är något utomlitterärt, något som inte beror på någon språklig briljans. Herbert skriver som en krönikör, som den journalist han var, men böckerna har ändå magisk touch på grund av sin mytiska höjning.



Det är som folksagor. Alla kan till exempel berätta sagan om Hans och Greta, den beror inte på någon viss, konstnärlig version eller utformning. Det är konkretionen som talar (skogen man går vilse i, pepparkakshuset, häxan, ugnen osv). På samma sätt kan envar sf-fan återberätta vad "Dune" handlar om och locka andra till läsning. Man kan nämna hur Paul Atreides i bok ett blir arvtagare till en ökenplanet, en värld han blir herre över efter att ha ingått en allians med dess nomadiska urinnevånare och besegrat en viss kainitisk koalition. Så erövras hela galaxen i ett formligt jihad och Paul blir en religiös ledare. Maktbasen är alltjämt Dune, planeten Arrakis, och dess sandormar som producerar drogen melange som bland annat behövs för rymdskeppspiloter att hålla sig vakna med under ljusårsfärderna.



Bok 2 ("Dune Messiah") må vara en mellanbok men den har snyggt omslag, skrolla upp en bit och se. Mer intrikat är det i bok 3, "Children of Dune", samt inte minst i bok 4, "God Emperor of Dune". Den skildrar smart hur Pauls son, Leto Atreides, lyckas överträffa sin far. Det är inte lätt, hur slå en far som erövrat hela galaxen...? Men Leto finner oförhappandes på ett sätt; med ett slags märkliga kräldjur i öknen förvandlar han sig stegvis till en ormvarelse, han blir en humanoid sandorm och lever sedan i tusentals år som gudahärskare, "God Emperor of Dune".

Det var ett storverk; fadern var ju bara messias... Leto har slagit sin far, han har försäkrat sig en plats i galaxhistorien som ingen annan. Det är verkligen en tour de force, det är ett sant mytiskt narrativ i sf-berättelsens form. Dune-böckerna har en smått knäckande framtoning med all sin närsynta, torra följetongsprosa men som sagt, Herberts alla påfund och ingredienser höjer det hela till överlitterära, sagoaktiga nivåer. Litteratur kan skrivas på andra sätt än detta, den kan vara språkligt mer fantasirik, men jag är ändå imponerad av Dune-sagan som kreation. Och med Bruce Penningtons omslag från 80-talet har man en hörnsten som pryder sin plats i bokhyllan.


Relaterat
"The Litany of Fear"
Omslag: Bruce Pennington

2 kommentarer:

Fredrik F. G. Granlund sa...

Mycket intressant blogginlägg. Måste fråga, vilken är din favoritbok i Dune-serien? Och har du läst Frank Herbert son som tycks ha fortsatt serien? I så fall, något markant att påpeka?

Svensson sa...

Jag läser inte så mycket romaner nu, gillar mer noveller och dikter om jag ska vara ärlig...

Men nog är den första boken rätt bra. Och till och med "God Emperor of Dune", bok 4 i serien där Leto Atreides blir en gud, en långlivad humanoid sandorm, är det rätt bra drag. Men följande böcker orkar jag inte med, det är för stel prosa helt enkelt. Herbert saknar visst sväng, viss charm bortsett från den mytiska inramningen.

Och en gissing re Herberts son och dennes skrivande: det är mest ett "vårdande av varumärket". Man lever på "Dune" som varumärke, cashar in stålar på en låt vara fascinerande mytvärld; det handlar inte längre om att ha något att säga, att förmedla något. Oscar Wilde sa ju, "Vem som helst kan skriva en roman i tre delar". Odödliga klassiker är sällan följetänger. Visst är Herberts tre första Dune-böcker fräsiga, de är fyndiga och mytiska, men tänk sådana författare som Phil Dick, Jünger, Lovecraft och för all del Strindberg, Goethe, Bukowski: de skrev aldrig några romanserier, de övertygade i kortare format: en roman här, en novell där...