fredag 24 juni 2011

Den kungliga svenska maten


Jag är en fri man som omhuldar Sverige. Jag vandrar som barn i huset i den svenska historien och umgås som du och bror med grevar och änkenåder, gesäller och bönder, indelta soldater och generaler. Och de svenska kungarna har sitt intresse för mig; jag gillar att läsa om dem, meditera över dem, föreställa mig hur de såg ut och vad de gjorde. Så härmed en text om vad vissa svenska kungar ätit.




1.

Vad kungar ätit är alltid intressant, men inte mindre intressant är vad de ätit och dött av. Här kan man ju nämna en sådan som shogun Ieyasu som lär ha ätit ihjäl sig på tempura (friterade skaldjur), samt Henrik I av England ("the Lion of Justice", en av de sista normanderna) som föråt sig på nejonögon, en delikatess i stil med ål. I Sverige är vi inte sämre, här har vi ju både Erik XIV och Adolf Fredrik som stupade vid matbordet.

Vad gäller Erik så förgiftades han; i hans ärtsoppa injicerades antingen arsenik, opium eller kvicksilver. En källa talar om "toxicum ignarus in pisorum":toxicum är som alla förstår "gift" och ignarus betyder "okänd", pisorum är "ärtor" (jfr eng. "peas", it. "bisi"). Antagligen var det arsenik; när man undersökte kungens lik en gång i modern tid fann man höga halter av detta ämne.

Ärtsoppa då? Den görs genom att man blötlägger torra, gula ärter kvällen före; kokdagen slås blötläggningsvattnet bort och man kokar ärterna med tärnat rökt sidfläsk och finhackad lök. Det tar väl sin tid att koka det hela, "men inte fan står jag och stirrar på ärterna hela tiden" som Marit Paulsen sa en gång. Det var då en besökare frågade hur hon orkade med att koka ärtsoppan själv.




2.

Som Erik XIV-anekdoten ger vid handen har ärtsoppa funnits länge i Sverige. Ärter odlades här redan på medeltiden, kanske ännu tidigare. När vi fick ärtsoppa på torsdagar i lumpen sa grabbarna alltid "veckans överraskning", men det var en onödig sarkasm tycker jag. Vad gäller Erik XIV så hade han varit kung, blev galen, spärrades in och dödades i fångenskapen på ett slott, Örbyhus i norra Uppland. När detta skedde var brodern Johan redan kung, och denne misstänks ha haft ett finger med i dådet. Det hela skedde år 1577.

Hos Henrikson kan man även läsa om hur Adolf Fredrik åt ihjäl sig på semlor. Bakverket ifråga tycks endast ha varit droppen som fick ägaren att rinna över, för kungens sista måltid innehöll förutom semlor även surkål (Sauerkraut, Adolf Fredrik kom ju från Holstein-Gottorp), kött med rovor (potatis hade ännu inte slagit igenom), hummer, kaviar, böckling och champagne. Källan för detta är poeten Johan Gabriel Oxenstiernas dagbok. Dödsfallet ägde rum i fastlagen år 1771; närmare bestämt hade majestätet just slagit sig ner vid spelbordet efter taffeln då han avled "under matsmältningens fasor".

Gamla tiders semla eller "hetvägg" var inte fylld med mandelmassa och vispad grädde som idag, utan med en blandning av semlans eget inkråm, smör, hackad mandel, russin och suckat, det sista lika med kanderade skal av olika citrusfrukter. Man åt semlan i djuptallrik överöst med varm mjölk. För övrigt var Adolf Fredrik en usel monark. Landet styrdes under denna "frihetstid" av olika riksdagsfraktioner, mutade av respektive Ryssland och England. Hade inte sonen Gustaf gjort sin statskupp sedan han tillträtt, hade landet nog gått Polens väg och blivit uppdelat. Frihetstiden var förvisso en förskola i parlamentarism, men vi var inte mogna för så avancerat styre då. Någon demokrati var det inte, det var ett adelsvälde utan någon samlande gestalt. Möjligen då Arvid Horn i början.




3.

Så över till krigarkungarna Gustav II Adolf och Karl XII. I Hagdahl kan man om den förre se vad han bjöd på den 9 februari 1623. Det är bland annat stekt fågel ("fjäderhan"), ren, kalv, hare, lamm, oxe och kramsfågel, vidare körsbärssoppa, höns med muskotblomma, lammkött med korinter, päron med vin, manna med mjölk, kräftor och ostron, gädda och gös och diverse pastejer. Som dessert mandelbakelse, mandelkrokan och stekt äpple. En överdådig måltid, något tung och medeltida med allt kött i början, men trots detta och kryddor som muskot och korinter så ger den ett ska vi säga halvmodernt intryck. Ett rejält bord med viss variation.

Vad gäller Karl XII:s bord säger Sven Grauers efter Henrikson följande:
Hans dagliga frukost brukade bestå av får- eller lammstek, kyckling samt vinsoppa med vispade äggulor, vartill dracks en halv kanna vin jämte en kanna öl. Vid sin kungliga taffel serverades han såväl middag som kväll sju kraftiga rätter förutom ett antal assietter med ostron, nejonögon, ål, rökt lax, kräftor, hummer, oliver, holländsk ost, citroner, valnötter, konfekt och bakverk. Därefter drack han till natten en kvarts kanna rhenvin och en kanna öl.

Detta skulle motbevisa den gamla tesen att Karl varit asketisk i sin mathållning. Men av allt att döma så var han, eller blev med tiden som monark i fält, blygsam vad gäller bordets håvor.

Som alla andra har jag åsikter om Karl XII, men de får stå över. Bra material för stories är han i alla fall; förr skrev man dikter och romaner om honom, idag skriver man tegelstensbiografier. Det tar aldrig slut.





Relaterat
Motpol: Globalismens natur
NWO:s elitklubb
Stilen i morgondagens media
Jordkrönikan
Enhörningens Tid: en fantasy för den nya epoken
Max Handrick, "Stilleben mit Krug und Früchten"

2 kommentarer:

Perra J sa...

Det finns nuförtiden helt klart en del kokböcker som kan anses onödiga. Men vissa måste man ha. Du ska veta att jag räknar in ”Den Musiske Matlagaren” bland dessa.

Övriga som kvalar in anser jag är:
Leif Mannerström: Husmanskonst
Pietro Fiorinello: Pietros kök
Anthony Bourdain: Franska kök
Tore Wretman: Den Ärbara Vällusten

Svensson sa...

Tack. "Matlagaren" för en levande tillvaro med sin lilla pappersupplaga och som PDF.

Annars re matböcker visst finns det fler pärlor. Det mesta i matväg av Jan-Öivind Svahn är också läsvärt. Han kan inte laga mat men han kan mycket om gamla tiders kök.

Karl Bluncks "Gastronomisk handbok" hade jag som kurslitteratur när jag var lärling. Det är en tajt bok, mycket franska garnityr listas, men även recept av allehanda slag, kockrecept. Dvs de förutsätter att man kan laga mat redan.

Att det ges ut många onödiga kokböcker, tja, det är mer som en handelsvara. Något som ska ståta i bokhandeln och se tjusigt ut. Den genren dör antagligen med bokhandlarna, som nu sjunger på sista versen.

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (60) aktufall (20) alga (3) Andersson (2) Antropolis (20) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (61) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (98) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)