torsdag 2 juni 2011

George Smith Patton, Jr: en biografi


USA är ett problematiskt land. Jag ser med skepsis på vissa av dess maktpolitiska schackdrag. Det hindrar inte att man kan fascineras av vissa INDIVIDER i detta schackspel. Ta bara George Patton. Han var onekligen en personlighet. Utan honom hade begreppet "U. S. Army" helt saknat espri och flair, det hade bara varit liktydigt med massiva bombardemang à la Bradley och Mark Clark. Patton stod för en krigföring som balanserade eld och rörelse; man vann sina segrar genom samverkan mellan infanteri, artilleri och pansar, och den ende amerikan som förstod pansar var Patton vill jag mena. Han var den ende general som tyskarna var rädd för har det sagts. Källor i urval: "Patton - A Genius For War" (d'Este 1996) och "Patton" (Whiting 1970).

1. Första världskriget

Vi känner honom som Patton, pansargeneralen. Hans fulla namn var George Smith Patton, Junior. Han var egentligen den tredje med samma namn; George Smith Patton I var nämligen en advokat från Virginia som deltog på den konfedererade sidan i inbördeskriget, blev överste och stupade. Dennes son George Smith Patton II ville också slå sig på militärbanan och gick det berömda Virginia Military Institute, men på grund av de hårda tiderna måste han bli advokat istället. Med tiden flyttade man till Kalifornien där Patton II blev förvaltare på ett storgods. 1885 föddes där George Smith Patton III, ”vår” Patton. Denne fick också gå VMI vad det led; när han skulle beställa sin uniform hos skräddaren visade han sig ha exakt samma mått som både far och farfar haft. Han var en lång och spenslig typ, ljushårig och med små tänder.

Efter VMI följde West Point som klarades av trots vissa dyslexiproblem. Patton började sin officersbana i kavalleriet, i dessa förkrigstider ännu en strålande chevaljersk högborg. 1912 deltog Patton i Stockholmsolympiaden i militär femkamp; han klarade sig rätt bra i de olika grenarna men misslyckades grovt i skytte. Han skyllde på att han inte kunnat sova kvällen före, juninätternas ljus här uppe kan ju lätt störa sömnen för den ovane. Patton blev femma totalt.

Patton deltog sedan i straffexpeditionen till Mexico, militärt betydelselöst men ett viktigt karriärsteg. Därnäst blev det deltagande i första världskriget där Patton valde att tjänstgöra i det nya pansarvapnet. Han ledde uppsättandet av två bataljoner, en styrka som fick sättas upp helt från scratch. Patton hade hårda krav på disciplin och puts. Han satte sig även in i det tekniska och kunde själv köra stridsvagn. Med tiden kunde styrkan sättas in i striderna vilket blev i slaget om S:t Mihiel som jag nämnt tidigare, en stor, vinkelformad frontinbuktning i Lothringen som AEF fått i uppgift att utplåna. Det var i augusti 1918 och striden som följde blev inte särskilt dramatisk. Patton, då överstelöjtnant, ledde sin tankbrigad och fullgjorde sin uppgift. I september sattes man så in i Meuse-Argonne-sektorn; under ett visst anfall slogs Pattons stridsvagnar ut eller körde vilse, det blev till att anfalla till fots, och efter många förvecklingar sårades Patton av en karteschkula på låret. Han evakuerades från fronten och återställdes men då var kriget slut. Han var i elden sammanlagt fyra dagar och det tyckte han var för lite, så från och med nu gick han och hoppades på ett nytt krig. Han skulle bli bönhörd även om det dröjde mer än 20 år.



2. Mellankrigstiden

Patton hade redan före kriget gift sig med en Beatrice Ayer, dotter till en New England-miljonär som tillverkade hårvatten. Patton blev känd för att vara en labil typ och följande anekdot kan belysa detta. Det var nämligen så att Patton och Bessie var ute och red en dag; Patton hamnade då vid ett tillfälle snett bakom fruns häst vilket var fatalt, den framförvarande hästen kan nämligen slänga till med bakbenet och detta var nu vad som hände. Patton fick en smäll på benet och måste gå med kryckor rätt länge. En dag fann Bessie honom i stallet med hästen som sparkat honom – och nu skulle Patton ge igen, han slog hästen med sin krycka och sa att han skulle döda den j-veln...

En smårolig anekdot men Pattons humör kunde ha allvarligare konsekvenser som vi ska se. Patton var labil på gott och ont; han hade ett lättrörligt psyke som fångade nya idéer, som yttrade sig i skådespelarmanér och inspirerat ledarskap men som också kunde gå ut över omgivningen på andra sätt – som i ”the slapping incident”, se nedan.

Under 1930-talet knotade Patton runt på olika kommenderingar inom kavalleriet. Nu kom ett fruktat ögonblick: US Army måste sluta använda hästar, man måste ge sig avhästningen i våld. Dels försvann hästen som transportdjur, dels ändrades kavalleriet från att vara beridet till att använda stridsvagnar. Det var hög tid att man avhästade; något amerikanskt kavalleri användes ju inte under världskriget och man experimenterade som vi sett redan då med tanks. Men efter kriget behölls hästarna i organisationen av sentimentala skäl; man kunde inte tänka sig att Custers, Sheridans och Stuarts gamla truppslag helt skulle försvinna från scenen. Liknande känslor fanns i de flesta andra länder vid tiden.

Kavalleriet övergick till stridsvagnar och Patton var tidigt framme i utvecklingsarbetet. Han hade med en viss Eisehower verkat vid krigshögskolan Leavenworth och lanserat tanken på självständiga, offensiva pansarförband. De skulle inte bara vara stöd för infanteriet. Men tiden var inte mogen för detta i dåtidens USA och Patton satt still i båten, han ville inte bli martyr för en impopulär idé. Men efter de tyska framgångarna mot Frankrike 1940 kom frågan om separata, strategiska pansarförband högt på dagordningen – och när US Army väl började sätta upp sina pansardivisioner och -kårer var Patton en av de pådrivande i processen. Andra världskriget hade alltså redan börjat i Europa och även om USA ännu inte var indraget så hade man börjat upprusta, bland annat på armésidan. En manöver i Louisiana 1940 prövade de nya idéerna om mekaniserad krigföring och ett övningscenter sattes upp i Arizonaöknen för att studera pansarproblem. Man tog fram egna stridsvagnstyper: M3 Stuart, Sherman och Lee/Grant, ägnade att möta tyska Panzer III och IV på slagfältet.

Det drog ihop sig till krig och detta passade Patton perfekt. Bland annat skrev han ett brev till Eisenhower denna tid med formuleringen: ”Låt oss hoppas på ett långt och blodigt krig!” Sådan var han Patton, han älskade krig och gjorde ingen hemlighet av det. Ett exempel på detta var när han besökte Paris efter befrielsen 1944 och han bjöds på middag med en kollega. På frågan varför de var officerare sa kollegan att det var för att kämpa för Fred, Rättvisa och Demokrati, medan Patton sa att det där tror du väl inte på egentligen, är det inte så att du är officer för att du älskar att strida – för så är det med mig! Patton var kanske en lätt motbjudande chauvinist och stridis men han var i alla fall ärlig med det, han medgav sin böjelse öppet.



3. Nordafrika: Kasserine

Vi gör nu ett hopp fram i tiden till hösten 1942. Då hade de allierade, lika med England och USA, som sin första gemensamma markoperation valt Nordafrika som skådeplats. Man förstod att landstigning på den europeiska kontinenten var nödvändigt för att i slutänden besegra Tyskland, men man saknade ännu de truppstyrkor som behövdes för detta, minst 50 divisioner. En lägre tröskel erbjöd landstigning i Nordafrika. Här, i västra Egypten, låg engelsmännen samtidigt och väntade på ett tyskt anfall av Rommel; man började få övertaget i materiel så när Rommel till sist anföll vände Montgomery det hela till seger och kunde ta till offensiven. Detta var det andra slaget vid El Alamein, utkämpat i månadsskiftet oktober-november. Strax därefter landsteg allierade trupper i Marocko och Algeriet; en styrka seglade från England och tog Algeriet, en annan, helamerikansk, seglade direkt från USA och tog Marocko. Patton ledde den senare styrkan, The Western Task Force, och väl iland var det så att man endast stötte på spridda Vichyfranska styrkor som snart la ner vapnen. Patton stannade i Marocko för att bereda sin styrka för landstigningen på Sicilien medan den andra landsatta styrkan ryckte fram från Algeriet mot Tunisien. Samtidigt ryckte Montgomery fram från öster och snart hade man hela tyska Afrikakåren instängd i Tunisien.

Det var bra marscherat men det var inte över än. Rommel hade blivit sjuk och överlämnat befälet för kåren till en Hans von Arnim, som i mars 1943 lanserade ett motanfall mot amerikanerna, den 2:a armékåren under general Fredendall. Man togs helt på sängen i detta slag vid Kasserinepasset, bataljon efter bataljon revs upp. Eisenhower, ÖB över västra Nordafrika, lät på stubben avskeda Fredendall, en man som låtit ledningen och disciplinen gå vind för våg medan han byggde sig ett bombsäkert skyddsrum i en avlägsen dalgång. Man måste kalla in Patton istället; Eisenhower ringde sin vän i Marocko och bad honom komma och sätta lite stil på föreställningen.

Det blev genast ändring. Den 7 mars drog Patton in i den lilla tunisiska byn Djebel Kouif där 2:a armékåren hade sitt högkvarter. Det var en kortege med pansarbilar och bandvagnar, det var sirener och biltutor och det var Patton himself iförd ridstövlar, hjälm med två väl synliga stjärnor och revolver med pärlemorkolv i ett cowboyhölster. Han steg ur sin bil, smällde med ett ridspö mot stövellädret och steg in i högkvartetet. Och väl igång lanserade han sin nya regim som innebar att soldaten alltid skulle bära hjälm, damasker och slips, kanske överbud på den stilmässiga sidan detta sista men Patton höll hårt på detta, han behöll detta krav i alla sina förband kriget ut. Och där i Nordafrika var det en symbolisk påminnelse att en ny general tagit befälet.

Ett motanfall skulle också planeras. Uppgiften för amerikanarna var endast att hota tyskarna i flanken, medan huvuduppgiften att driva bort tyskarna från den så kallade Marethlinjen i södra Tunisien gavs åt Montgomerys 8:e armé. Pattons 2:a armékår ingick nämligen i brittiska 1:a armén under general Alexander och denne såg ner på amerikanerna, han ansåg dem vara ”fysiskt och psykiskt försvagade gröngölingar”; därför gavs man den begränsade uppgiften att hota fienden i flanken. Alexander må ha haft visst fog för sitt förakt, jänkarna blev ju slagna vid Kasserine, men samtidigt var han en imperialist som undermedvetet insåg att imperiets dagar var över och att amerikanarna var de nya härskarna, men som tog igen detta med en en snobbig, överlägsen attityd. Patton å sin sida ogillade Alexander, men han noterade privat att denne hade ett ovanligt litet huvud vilket kunde förklara saker och ting...

2:a armékåren skulle utföra ett flankanfall till stöd åt 8:e armén och den 17 mars drogs det hela igång. Tyskarna vek för övermakten och drog sig tillbaka från Kasserinepasset, men den 23 mars anfölls 1:a divisionen ”Big Red One” och satt ganska trångt ett tag. Men efter ett nytt anfall på kvällen fick man stopp på det hela. Patton kunde efteråt konstatera att hans uppryckning fått effekt för ingen amerikansk soldat hade gett upp mark i striderna. Ingen hade flytt, alla stupade låg med huvudet i frontriktningen. Det var en avsevärd förbättring jämfört med Kasserine.



4. Sicilien

Striderna fortsatte i slutet av mars och i början av april, det gick framåt men det där direkta avgörandet kom aldrig, tyskarna retirerade i god ordning uppför tunisiska östkusten. Eisenhower beslutade då att Omar Bradley skulle överta armékåren medan Patton fortsatte att planera den sicilianska invasionen, det där som han sysslat med innan han ersatte Fredendall. I den kommande landstigningen skulle Patton få befälet över den nya amerikanska 7:e armén, utgjord av nämnda 2:a armékår plus en till. Man skulle landstiga samlat på södra kusten av Sicilien parallellt med Montgomerys 8:e armé, en nödvändig kraftsamling om än den gav tyskarna på ön chansen att retirera successivt och smita över till fastlandet. Det var precis vad som skedde, men Montogomery som planlagt det hela ansåg detta var bättre än den plan som innebar landsättning av små stridsgrupper runt hela ön. Detta hade kunnat leda till att varje styrka besegrades för sig.

Den 11 juli var det så dags för Patton att börja kriga på riktigt, förtjäna sin lön. Denna dag landsteg han nämligen på Sicilien vid en av 7:e arméns invasionsstränder. Han uppehöll sig medvetet i farans närhet för att egga sina underlydande och möjligen för att pröva sig själv, för han tog inte lätt på detta med risken att stupa. Motståndet var relativt stort, detta var tyskar man slogs mot och inte Vichyfransmän som i Marocko, men man kom allmänt iland och på kvällen kunde Patton se tillbaka på ett rejält dagsverke. Han hade varit i elden, han hade gjort skillnad, han var en krigare som kommit hem. Frustrationen från fredsåren började släppa. Så rullade fälttåget på med tysk reträtt och allierat avancemang. Den 22 juli togs till exempel Palermo, huvudstaden på öns nordkust, den första stora europeiska stad US Army intog under kriget. Patton och Eisenhower dinerade på C-ransoner i stadshuset. Resten av fälttåget drev Patton på sina trupper, enligt en gammal myt för att komma före Montgomery till Messina men i realiteten bara för att sådan var hans natur, det var kavalleriandan överförd till pansar. Montgomery å sin sida körde fast framför Etna 50 km söder om Messina och välkomnade att Patton kunde upprätthålla sin offensiv längs nordkusten. Engelsmän och amerikaner nådde så Messina tämligen samtidigt.

Det var också på Sicilien som Patton hade incidenten när han slog till en menig soldat. En granatchockad, psykotisk, apatisk soldat fanns sittande på ett fältsjukhus; Patton frågade denne vad det var för fel och soldaten sa att han helt enkelt fått nog, han orkade inte med skjutandet längre, han hade fått nog av stridens alla påfrestningar. Detta gjorde Patton ursinnig; han gav mannen en örfil och kallade honom fegis. Patton trodde därmed med sin skruvade logik att soldaten skulle ryckas upp ur sin letargi, spotta i nävarna och återgå till krigshantverket med liv och lust. Men så skedde inte och incidenten orsakade ett ramaskri bland allmänheten när den blev känd. Patton måste be mannen och sjukhuspersonalen om ursäkt. Ett tag var hans karriär i fara, den kanske var slut, men kontentan blev bara att han aldrig skulle bli mer än trestjärning general, Lieutenant General, medan General och General Of The Army var grader han fick se sig i stjärnorna efter. Det var ett högt pris för en örfil men förmodligen rätt, det måste finnas gränser för hur en general beter sig. Man måste ha omdöme, måste kunna bete sig som folk förutom att kunna bekämpa fienden.



5. Europa

Men han fick åtminstone stanna som arméchef. Eisehower var hans supporter och denne vann snart Roosevelt för sin sak. Trots påtryckningar från allmänheten valde presidenten att behålla sin pansargeneral, citerande Lincolns ord om Grant: ”I can’t spare this man; he fights.” Den letargiska, överförsiktiga anda som Fredendall symboliserade var nämligen ännu rätt vanlig i US Army. Patton fanns där för att ingjuta framåtanda och spjutdrift, stilen att kavalleristiskt storma fram och strunta i flankerna. Det behövdes för att knäcka ryggen på Wehrmacht. Tysken var ännu en formidabel motståndare, han hade stridsvana och åtskilliga divisioner att försvara europeiska fastlandet med. Det var på sätt och vis en Festung Europa; det skulle inte gå att inta med en halvhjärtad, föråldrad inställning till kriget som präglades av första världskrigets belägringsstrider.

Under tiden hade de allierade gått vidare med att inta Italien, en operation Patton inte hade något att göra med; amerikanska 5:e armén som var med leddes av Mark Clark. Patton fick istället order att bege sig till England för att börja bygga upp 3:e armén, ingående i den av Bradley chefade amerikanska armégruppen jämte 1:a armén. Arbetet fortskred och Patton åkte runt och höll eggande tal till sina trupper, med formuleringar som denna: ”Som soldat ska du inte gå ut och dö för ditt land, det är för att få den andre dumme djäveln att dö för sitt land!” Trots sin aristokratiska livsstil och snobbiga framtoning kunde Patton också tala med soldater på soldaters vis. Han var en lätt labil man som kunde skådespela; han kunde dra in magen och skjuta ut bröstet, dra upp axlarna och se mycket stöddigare ut än hans spensliga kropp egentligen medgav. Och när han senare under kriget hade påhälsning av Bob Hope och en annan komiker så slog han dem på deras egen planhalva, han kunde köra en komedi vid middagsbordet som fick dessa proffs att häpna, reducerade dem till straight men och bisittare. Inalles var Patton nog den märkligaste generalen i någon armé under andra världskriget, en teatralisk typ som trots allt var verklig där han gick och stod. Verkligheten överträffar dikten.

3:e armén gjordes redo för strid. För att göra en lång historia kort skeppades den över och var fältberedd i slutet av juli 1944. Då, när Normandiebrohuvudet redan var taget och utbrytning gjorts, fick 3:e armén i uppgift att fullfölja detta och inte ge tysken en lugn stund. Här var Patton i sitt esse: det gällde att hålla offensiven igång och göra djupa inbrytningar, det där man har pansardivisioner till. Man hade förvisso oddsen på sin sida, för efter genombrottet vid Avranches hade tyskarna inte mycket att sätta emot jänkarnas alla mark- och flygstyrkor. Men samtidigt gjorde Patton nytta vill jag hävda för US Army var som antytt fortfarande präglat av en konservativ mentalitet; en Marshall kunde förvisso hävda att detta krig skilde sig från första världskrigets statiska typ men den sedvanlige generalen hade inte tagit detta till sig, han levde ännu med Flanderns gyttja för sin inre blick. Då behövdes Pattons kavallerianda. Han fick till exempel sina generaler att kringgå vissa punkter och lämna dem åt infanteriet, han drev på dem för att rycka fram ännu lite längre än vad de trodde var möjligt. Det var återigen Napoleons gamla diktum ”audace, audace, de l’activité”. Patton hade utkämpat detta slag i sitt sinne innan det utkämpades i den riktiga världen, och nu fick han tillfälle att projicera sin vision på omvärlden. Man vann terräng, man besegrade fiender och intog städer. Hemmaopinionen fick sig en ny hjälte att dyrka, Patton pansargeneralen.



6. Kobra och Ardennerna

Man bröt igenom och inringade stora tyska förband, man nådde Seine och befriade Paris. Engelsmän och amerikaner ryckte fram sida vid sida mot Tyskland. Fram i september minskades så hastigheten i framryckningen, man började få ont om bensin och tyskarna kunde tack vare terrängen och kortare förbindelselinjer samla sig till försvar. För Patton betydde detta bland annat att han körde fast framför Metz i östra Frankrike. Det blev en svår nöt för denne general som ansåg att anfall var huvudstridssättet, kringgång och rörelse var vad som gällde medan belägringar skulle undvikas. Han var inte lagd för eftertanke och metodisk planering utan föredrog att handla på stundens ingivelse. Efter flera månaders trist hamrande tog man visserligen staden till slut men det var ingen strålande victoria sådan som Patton är känd för. Annat blev i Ardenneroffensiven, där var han i sitt esse: han agerade spontant och intuitivt, lyckades dämma upp den tyska framstöten och rädda den röra som Bradley försatt sig i.

Metz togs i slutet av november. Strax efter det nådde 3:e armén floden Saar och fick känning med Tyskland. Men under tiden hade tyskarna byggt upp reserver för en överraskning, ett generalanfall med två pansararméer som var tänkt att klyva den amerikanska fronten itu, skilja 3:e armén från sin granne 1:a armén och nå Antwerpen vars hamn skulle spärras. Med detta ville Hitler vinna tid, hejda de allierades offensiv i väster för att kunna koncentrera sig på östfronten. Som det visade sig skulle tyskarna i denna Ardenneroffensiv aldrig nå Antwerpen, man nådde aldrig någon strategisk framgång, men överraskning uppnåddes förvisso och de allierade skakades i sitt självförtroende. Man lärde sig att krig aldrig är någon ensidig affär, det är en duell med stötar och motstötar hur överlägsen än den ena sidan må verka.

Det hela sattes igång den 16 december. Tyskarnas pansar malde lätt sönder den handfull svaga divisioner som Bradley och Hodges, 1:a arméns chef, grupperat i det skogiga och bergiga Ardennerna. Beredskapen var låg, man väntade sig helt enkelt ingen tysk motstöt av denna kaliber. Den 17 fick Patton för sin del reda på att något var på gång i denna sektor norr om 3:e armén; redan nu tycks han ha förberett sig på den stöt mot tyska sydflanken som sedan gjordes, 4:e pansardivisionens undsättning av Bastogne. Samma dag sammanträdde Patton med Eisenhower, vilken beordrade Patton att göra ett motanfall av den antydda typen. Patton lär ha förvånat Ike med svaret att han kunde sätta igång den 22 december. Det var nu inget lätt företag för 3:e armén att frigöras från Saar och göra en direktionsförändring på 90 grader, med allt vad det innebar av förflyttningar och logistik i en vintrig obygd.

Men man blev klara i tid och satte igång på utsatt datum, samtidigt som tyskarna hade fortsatt sin framryckning. Det var framför allt deras aktuella, södra pansararmé som haft framgångar, bland annat genom kringränningen och inneslutningen av Bastogne. En hel del amerikaner var fångade där. Pattons förband ryckte i alla fall fram med sina Sherman- och Grantstridsvagnar med halvbandfordonen i kön, lastade med infanterister i olivgröna lumberjackor, den tunga hjälmen på huvudet, slipsen knuten, damaskerna knäppta och M-1-karbinerna laddade. Det första hinder de stötte på var en tysk ”fallskärmsdivision”, ingen elit utan mest bestående av snabbutbildad markpersonal ur flygvapnet, som slog ut ett par amerikanska tanks med pansarskott och ikv:ar. Men när en viss överste vid namn Creighton Abrams gick till aktion på juldagen blev det liv i spelet; en by där man kört fast intogs och fallskärmsdivisionen slogs ut.

Nästa dag startade man den 11 km långa färden till Bastogne med en pansarbataljon om endast 20 stridsvagnar. På eftermiddagen klockan fem upprättades så kontakt med amerikanskt infanteri i Bastogne och snart kunde Abrams skaka hand med tjänsteförrättande chefen för 101:a Airborne, Tony McAuliffe. Denne hade fortsatt striden mot tyskarna under hela den tid han varit innesluten. På en uppmaning att kapitulera hade han till exempel svarat ”Nuts!”, en med rätta klassisk replik.

Undsättandet av Bastogne var inte den enda striden i Ardennerna vid denna tid, men den blev symboliskt viktig. Patton som ytterst var ansvarig för motstöten hyllades som hjälte, bland annat med tidningsrubriken ”PATTON, OF COURSE”. Visst fanns ett psykologiskt behov av en hjälte efter det inledande bakslaget, efter denna Hitlers ”julklappsoffensiv”, men på det hela var berömmet förtjänt. Patton agerade spontant och intuitivt vid nyheten att något höll på att ske, han planerade i andanom en motstöt, och när Ike beordrade honom att göra den kunde han direkt genomföra den. Patton utgick ur slaget med hjälteglorian i behåll medan Bradley och Hodges fick sina rykten solkade. De hade tagits på sängen medan Patton varit situationen mer vuxen.



7. Slutet

Striden om Ardennerna fortsatte i flera veckor men den 29 januari var frontlinjen återställd, utbuktningen var uträtad. Dock hade tyskarna kunnat retirera relativt ostört. 3:e armén kunde nu för sin del sikta in sig på Tyskland; först över gränsen var man inte, för den bedriften stod förband ur 1:a armén som via den oskadda Hindenburgbron vid Remagen tog sig över Rhen den 7 mars. Pattons armé korsade floden den 22 mars i Eifelområdet. Sedan fortsatte man med att ockupera Sydtyskland och nu var det inte fråga om operativa strider längre, tyskarna kapitulerade en masse efter endast symboliska strider.

En intressant händelse i slutet av mars var den så kallade Hummelburgaffären. Patton beordrade nämligen en stridsgrupp ur 4:e pansardivisionen att ta Hummelburg, beläget mellan Frankfurt och Nürnberg, eftersom det där fanns ett fångläger där hans svärson John Waters troddes sitta. Här kan man tala om maktmissbruk för personliga syften, och det hela hade kanske kunnat passera om raiden lyckats vilket den nu inte gjorde. Det var i alla fall så att en raid lanserades för att befria lägret; det var 10 mil dit och terrängen behärskades av tyskarna, men de 300 mannarna i den utsedda styrkan som chefades av en kapten Abe Baum tog sig i alla fall dit. Man led förluster i manskap och fordon och lägret befriades – men då visade det sig att man inte hade kapacitet att transportera alla fångar, så bara de stridsdugliga togs med. Vid det laget hade tyskarna skickat förstärkningar till platsen och omringat amerikanerna; Baum försökte två gånger slå sig ut, men detta misslyckades varvid man måste återgå till lägret – och här anfölls man återigen och måste kapitulera. När Patton fick reda på misslyckandet försökte han hemlighålla raiden, men det hela kom ut och en journalist tipsades om företagets verkliga syfte; denne frågade då Patton om raiden gjorts för att befria svärsonen men Patton nekade. Därmed las det hela till handlingarna. Men senare forskning visade att Patton verkligen handlat på ryktet att Waters satt i lägret – om denne berkligen satt där vet jag inte men det är ointressant i sammanhanget – så det hela var ett tydligt exempel på Pattons dåliga omdöme, hans skjuta från höften-inställning. Han kunde agera blixtsnabbt vilket var bra ibland, som i Ardennerna, och mindre bra som här i Hummelburgaffären.

Kriget slutade omsider och Tyskland kapitulerade. U. S. Army blev ockupanter av Sydtyskland och 3.e armén var en av dess förband. Eftersom man saknade personal för alla poster måste man använda sig av tyskar i administrationen, och en del av dessa var gamla nazister; så kallade ”denazifiering” förekom men man kollade inte alltid bakgrunden så noga, vissa slank igenom bara de var nyttiga i förvaltningen. Uppgifter om detta läckte så ut i media och korrespondenter frågade Patton om detta var sant – och han sa naivt att det var det, och pressad i frågan sa generalen att det hela inte var så allvarligt, detta att vara nazist var ungefär som att vara demokrat eller republikan... Det ska ha varit en ledande fråga som lockade detta svar ur Patton men skadan var ändå skedd, han framstod som en omdömeslös person utan politiskt väderkorn. En sådan man kunde inte vara arméchef i det rådande läget. Eisenhower var tvungen att avskeda honom – för inte ens när Ike bett om en skriftlig förklaring av Patton visade sig denne ha förstått arten av sitt klavertramp. Så Patton fick nu bli chef för 12:e armén, som inte var någon armé utan bara en stab med uppgift att skriva en historik om kriget. Patton ägnade tiden åt att skriva ett slags memoarer, "War As I Knew It"; det var dagboksanteckningar från hösten 1942 till sommaren 1945 samt allmänna lärdomar, och en planerad undertitel till verket var ”Helpful Hints For Hopeful Heroes”...

Striderna i Europa var över och Patton hade tråkigt. Han hoppades ett tag på att få strida i Stilla havet, vad som helst från division och uppåt skulle han acceptera. men därav blev intet. Egentligen var han trött på alltsammans, trött på livet, för redan under segerns dagar hade han tänkt: om detta är höjdpunkten i ens liv, vad finns det sedan att leva för? Han lär ha ansett att en krigare ska gå ut i kriget och strida, se segern inom räckhåll – och sedan stupa för krigets sist avlossade kula...

Men slutet var förvisso nära. En dag i december 1945 begav sig Patton med sin adjutant för att jaga fasaner i Pfalz; man åkte i generalens Cadillac, en rymlig 30-talsmodell. Hur det nu var hade föraren dålig uppmärksamhet vid ett tillfälle, varför han rände in i släpet till en lastbil som höll på att svänga vänster; bilen tvärstannade och Patton slungades framåt i kupén, och när man kollade honom efteråt visade han sig vara förlamad från midjan och neråt, nacken bruten. Adjutanten och föraren var i praktiken oskadda. I över en vecka svävade Patton mellan liv och död på det sjukhus han vårdades. Han förstod vartåt det hela bar och sa vid ett tillfälle: ”This is a helluva way to die”... Avled gjorde han i sömnen den 21 december 1945.



Coda

En summering av Pattons liv måste medge att han var oumbärlig för de allierade, ty få generaler hade den där riktiga offensivandan som Patton förkroppsligade. Få generaler hade hans förmåga att lyfta blicken från en given situation och se bortom horisonten. Trots att pansartaktiken var etablerad en bit in i andra världskriget tog det tid för de allierade att smälta lärdomarna, och vissa hävdar att britterna aldrig gjorde det; ett exempel härpå är Montgomery som inför El Alamein lät sätta upp deras första pansarkår, en spjutspets i anfallet, men det var svårt att finna en lämplig chef för denna – ty trots framgångarna vid El Alamein blev denna kår känd som ”the corps à chasse that wouldn’t chase”... Patton gjorde sitt bästa för att inympa spjutdriften i sina generaler, att återuppliva kavalleriandan, vilket inte ville säga lite för en armé som trots allt tal om rörlig krigföring ännu hade skyttegravskriget som sinnebild.

Sedan hade Patton sina mindre tilltalande sidor som ”the slapping incident” som främsta exempel. Han var labil till naturen – men samma labilitet möjliggjorde hans geniala egenskaper vill jag hävda, som hans oortodoxa, ”nerviga” pådrivande i svepet genom Sydfrankrike. Det labila och nervösa hos honom hade också en genuint komisk sida, som hans teatrala begåvning; dels kunde han förställa ansiktet så att han såg tuffare ut än han var, han kunde ta på sig en ”krigsmin” som var effektiv när det gällde, och dels kunde hans tal inför trupperna riva ner åskor av applåder. Efter en sådan moralhöjare inför D-dagen ska han till och med ha kastat slängkyssar mot publiken, självironiskt men passande. Mellan skål och vägg kunde han imitera Montys sätt att prata – I will jump at the enemy like an angry rabbit – och när han en kväll gästades av komikerna Bob Hope och Al Jolson förvandlades de till rena staffagefigurerna. Patton stal showen, de andra hade bara att leverera stickrepliker. En märklig man, andra världskrigets märkligaste general; inget annat land kunde uppvisa en Pattons like i personlighet.

Och detta är inte allt. Patton var den som gick genom ett befriat koncentrationsläger med tårar rinnande nerför kinderna, han skrev gammaldags hjältepoesi och han var religiös på ett patetiskt men ärligt sätt. Några sjuksköterskor som gästade hans högkvarter gick en gång en sväng i terrängen med honom, och plötsligt under promenaden föll han på knä och bad en bön. Att be offentligt så där må kallas skrymteri men Patton brydde sig inte, han sökte inte omgivningens bekräftelse på dylika sätt så nog var hans credo äkta. Dessutom läste han Bhagavad-gîtâ och trodde på reinkarnation. There were many sides to the man...

Relaterat
USA:s uppgång och fall
Colin Powell
(Bild: en Douglas Havoc i Nordafrika 1942.)

4 kommentarer:

Anonym sa...

Svensson,

Din intressanta Vietnam-post ledde mig, via en länk, till denna lika intressanta Patton-post. Jag saknar dock ett moment i Pattons liv, hans tid som chef för den helt fejkade amerikanska armé som i trakterna av Dover förberedde sig inför den förestående invasionen av Calais-området, åtminstone framgick det av den livliga men också fejkade radiotrafiken till, från och inom denna armé. Jag vill minnas att han blev suspenderad av Eisenhower efter sitt utbrott mot den soldat som led av shell-shock och vårdades härför på ett fältsjukhus i Italien, och då fick "kommenderingen" till denna mycket framgångsrika vilseledningsoperation. Eftersom tyskarna gick på det, och behöll stora styrkor i närheten av Calais, möttes de i Normandie landsatta styrkorna av ett svagare motstånd än vad som hade varit fallet utan Pattons fiktiva armé. Kanske avgjorde Patton Normandie-invasionens utfall genom sitt blotta anseende och den respekt tyskarna hade för honom. Förtjänar inte detta att nämnas i levnadsteckningen? Detta är absolut ingen kritik, bara en undring.

Patrik Blom

Svensson sa...

Patton blev suspenderad ett tag efter "the slapping incident" i Italien. Sedan togs han till nåder och blev chef för 3:e armén, en av Normanide-arméerna. Parallellt med detta sa propagandan att han chefade "Doverarmén" som alltså var fejk. Denna vilseledning var nog viktig i sig.

Men jag bedömde inte detta som så centralt för att porträttera min Patton = fältherren. Det är mycket jag utelämnat. Jag ville bort från incidenter och tidningsrubriker och fånga operationer i fält.

Grejen med översikter som dessa är att säger man "detta är en biografi" så lämnar man öppet för kritik varför vissa delar av biogarfin inte finns med. Så att säga. Så din kritik är befogad på så sätt. Man kan ju i ingressen säga, "här skildras det och det". Det är alltid nyttigt med avgränsning, "att säga vad man ska säga".

Olof sa...

Något som också förtjänar att tas upp när det gäller Patton är hans starka kritik mot hur de allierade behandlade tyskarna efter kriget. Han menade att den terrorkampanj som tyskarna utsattes för var orkestrerad av judar. Den här videon innehåller några intressanta citat:

http://www.youtube.com/watch?v=DBwacYHcFK8

Svensson sa...

Patton fick också upp ögonen för ryssarnas framfart. Han var beredd att börja krig mot ryssarna där och då, 1945...

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (58) aktufall (11) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (98) small candies (141) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)