måndag 29 augusti 2011

Recension: "Coup d'État" (Luttwak 1968)


"Coup d'État - a Practical Handbook" skrevs av amerikanen Edward Luttwak. Här tänker jag titta närmare på hans bok.

Edward Luttwaks "Coup d'État - a Practical Handbook" kom 1968. Den finns på svenska som ”Statskupp – en praktisk handbok”. Författaren kallar alltså sin bok om statskupper för ”en praktisk handbok”. Det är mest en säljande titel. För denne professor torde inte ha utfört några blodiga kupper i sitt liv. En person jag i så fall tror mer på är Frederick Forsyth; han skulle möjligen kunna skriva en dylik handbok i hur man tar makten genom en kupp. Vad han gjorde eller planerade att göra som led i research för romanen ”The Dogs of War” är i och för sig lite svårt att reda ut, men högeligen intressant. Se denna wikisida om Forsyths bok, en bit ner under rubriken ”research”.

Ken Connor anser för sin del (i ”How To Stage a Military Coup”) att Forsyths ”The Dogs of War” ÄR en bra handbok i ämnet, på samma sätt som Forsyths ”Schakalen” är en bra handbok för lönnmördare. Forsyths kuppbok har förvisso en gedigen karaktär; för kuppande av en lilleputstat är ”The Dogs of War” rätt intressant. I detalj beskrivs hur en legosoldat hyrs för jobbet samt hur denne och hans män skaffar och smugglar vapen, planerar och utför det hela i en afrikansk stat ”Zangaro”.

- - -

Det om Forsyth. Åter till Luttwak. Denne beskriver i "Coup d'État" främst 1950- och 1960-talets kupper. För tidigare kupper finns till exempel S. E. Finers ”The Man on Horseback” (1962), ännu ett akademiskt resonerande verk. Luttwak har nog för sin del blick för praktiska detaljer som hur man upprättar vägspärrar, hur man siktar in sig på mellannivån i ledarskiktet i infiltrationen av ett lands armé och ”hur man skriver ett manifest”. Det sistnämnda gäller den proklamation man läser upp sedan regimen störtats: ”Regimen har fallit, nu är vi åter ett fritt folk!” är mallen. Luttwak citerar ett antal dylika exempel från 1950-talets latinamerikanska och mena-kupper.

Det spanska ordet för proklamation är för övrigt pronunciamento. Själva detta ord har kommit att bli liktydigt med ”statskupp” i Latinamerika. Men om man ska vara petnoga, vilket Luttwak är, så har "pronunciamento" kommit att betyda ”militären ersätter en civil regering med en annan” medan en ”coup d’état” är "militären tar makten från en civil regering”.

Tomejto tomato. Men som akademiker måste man väl kannstöpa om dylikt för att fylla sidor i ett formellt verk. Dock frågar man sig om inte en detaljerad fallstudie av EN kupp vore bättre för att ge den där handbokskaraktären över studien. Min favorit, om man även får ta äldre kupper, blir i så fall Napoelons Brumairekupp. Där ersattes advokatstyret med miltärstyre: ”Handlar det bara om att kasta advokaterna i floden så räkna med mig!” sa en sugen deltagare. Dock hade denna kupp egenheten att pågå i två dagar, vilket är unikt: ena dagen rensades nationalförsamlingen, nästa dag sammanträdde en stympad församling för att anta den nya författningen. Det gick vägen men nog var det ett vågspel att dra ut på eländet i två dagar. Att stöka undan allt på EN dag känns mer kosher.

Förutom det visar denna Napoleonkupp prov på många pregnanta beståndsdelar: på drama, militarism, proklamationer (Napoleon i talarstolen i nationalförsamlingen, han gjorde en slät figur), trupper i plenisalen samt en Talleyrand som var spindeln i nätet men uppehöll sig i ett slott intill, meddelande sig om utvecklingen via budbärare. Man föreställer sig honom sittande vid taffeln när ett brev med nyheten ”plenisalen rensad, vi vinner” ankommer och han läser detta med nollställd min, kanske bara med skymten av ett leende.

- - -

Jag sitter här och drar mig till minnes klassiska kupper. Och vad dessa beträffar så var inte heller Gustav III:s kupp 1772 så dålig. Den kom verkligen i rätt tid. Motståndet var svagt, sentimentet var emot partivälde och för införandet av ett upplyst envälde just då. Det var rena rama solkskenskuppen Och den hade sina inslag av drama med kungen hållande tal till gardet, inlåsandet av rådet, sammankallande av borgarnas rytteri och annat, som talet till ambassadörerna som missnöjt fick höra att Sverige nu skuddat oket av sig och blivit en fri, suverän stat.

1772 torde med Wikipedia kunna kallas "oblodig kupp": hot om våld räcker för att störta det gamla styret. Möjligen hör även Brumaire till denna kategori. Ingen torde ha dött om jag minns rätt. Sedan, om vi ska tala kupptyper, har vi förvisso "vetokuppen" där militären våldsamt sätter stopp för den civila utvecklingen (typ Chile 1973), ”guardian coup d’état” som själv annonseras som temporär och dikterad av nödvändigheten, samt ”breakthrough coup” som utförs av yngre officerare (överste och lägre, kanske även sergeanter och meniga), rensar ut det gamla och skapar ett helt nytt styre (Kina 1911, Egypten 1952, Portugal 1974).

I sin bok säger Luttwak att detta kännetecknar en statskupp: A coup consists of the infiltration of a small, but critical, segment of the state apparatus, which is then used to displace the government from its control of the remainder. Således ska inte medverkan av militära styrkor vara nödvändiga för att definiera en statskupp. I spansk historia har man ju exempel på civila konspiratörer som planerar kuppen själva, utan militär medverkan. Men sedan de startat väntar de sig att militären ska dra åstad och hjälpa tilll. ”Varför dröjer militären så länge?” sas mer än en gång under de spanska kupperna före 1936.

Men hur man genomför en kupp utan ens hot om våld, vars bärare är militära eller paramilitära styrkor, är för mig okänt. Därför tycks mig Luttwaks definition här onödigt abstrakt. En statskupp är ett byte av ledarskiktet i en stat utfört med våldsamma medel, vare sig våldet enbart är hot eller utövat. Voilà, där har ni min defintion på statskupp. Att bara infiltrera staten som Luttwak antyder är ingen kupp. I så fall är ju 68-ornas långa marsch genom institutionerna också en statskupp. Kupp ja, men inget som traditionellt har statskuppens manliga, äventyrliga kakarktär. Att ta makten genom propaganda, små steg och förstörande av språket är ett kvinnligt, konspirativt och proggigt sätt att ta makten.

Relaterat
Aleppo: strider
Julian Assange' tal på Trafalgar Square, London, oktober 2011
Det amerikanska imperiets uppgång och fall
Iran har inga kärnvapen
Januari 2012: USA slår till reträtt
dn svd

1 kommentar:

Anonym sa...

Bra text. Bra avslutning. Tack!

Etiketter

A-Z (5) abb (82) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (50) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (27) att vara Svensson (226) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (11) bing (294) biografi (16) bloggish (59) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (12) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (34) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (2) esoterica (117) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (119) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (25) ipol (67) islam (6) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (24) kuro (2) libyen (18) link (32) lite litteratur (96) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (42) multiversums mytolog (5) natio (66) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (53) pil (5) poesy (46) politikka (192) pr (52) pred (3) Priest (14) prophecy (21) rymd (2) sanskrit (9) sf man minns (99) small candies (125) Smaragdeburg (6) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (15) tempel (31) Tolkien (4) topp5 (8) typer (15) USA (18) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)