Av och till bloggar jag om svenska stormän här på Galaxen. Se till exempel inläggen om Karl X Gustav och Swedenborg. Idag är det dags för ännu en märkesman.
Låt oss betrakta adeln, den svenska adeln. Man kan säga: om adeln saknar en fast, överordnad makt tenderar den att börja gynna sig själv. Den blir ett särintresse. Men om det finns en stark kungamakt så brukar adeln göra landet stora tjänster. Se bara på den gustavianska tiden, där adeln under Gustav III:s tidiga regim gjorde Sverige gott eftersom landet styrdes av en monark som visste vad han ville. Detsamma gäller landet under Gustav II Adolf: kung och adel samarbetade för att göra Sverige stort. När sedan kungen dött uppstod ett adelsvälde. Under båda perioderna, både med och utan kung, var Axel Oxenstierna en inflytelserik man. Han symboliserar såväl det goda som det mindre goda med adeln.
Axel Oxenstierna föddes på Fånö i Uppland den 16 juni 1593. Föräldrarna var riks- och kammarrådet Gustav Gabrielson Oxenstierna och Barbro Axelsdotter Bjelke. Axel var för sin del en begåvad ung man. Redan 1609 blev han riksråd hos Karl IX. Axel var en boklig begåvning, en pennans och ordets man; han var ingen krigare men han var en ledare. Detta att kunna förhandla, känna till juridik och ekonomi och styra landet enligt vissa principer är så klart lika viktigt som detta att leda härar, kommendera och ligga i fält. Det var som munken sa till barbaren: ”Du har erövrat ditt land från hästryggen men du kan inte styra det från hästryggen.” Armén är statens ryggrad och Gustav Adolf skapade Sveriges storhet från hästryggen, men han kunde inte styra det från hästryggen. Det styrdes i kammare, via brev och under förhandlingar av Axel Oxenstierna, med eller utan direkt samråd med Gustav.
Som 28-åring blev Oxenstierna förmyndare för just denne Gustav Adolf, Karl IX:s son. Redan här visade sig Oxenstiernas lömska, adelsgynnande natur; man tror till exempel det var han som bidrog till att formulera den kungamaktsinskränkande försäkran Gustav Adolf avgav vid trontillträdet. Oxenstiernas ideal sägs ha varit en inskränkt kungamakt grundad på adelns upphöjande. Det lät nog bra men det dröjde innan adeln kunde styra Sverige för det gemensammas bästa. De har alltid tenderat att gynna och berika sig själva. Hade de fått fortsätta med det, oinskränkta av den karolinska och gustavianska motoffensiven, hade Sverige kanske gått Polens väg och blivit ett rov för sina stormaktsgrannar. Den, ska vi säga, engelska nivån med en adel som frambringar premiärministrar som styr landet för det gemensammas bästa, den uppnådde vi först på 1800-talet.
Men som antytt, nu hejdades Oxienstiernas excesser av en fast hand, lika med Gustav II Adolf. De samarbetade bra: den förres flegma balanserades väl av den senares hetsighet. Detta kallas personkemi. För övrigt sägs det vara bra om statsledarpar består av ”en fet, en smal” som här. Oxenstierna var smal, Gustav fet. Se här även Göran Persson – Bosse Ringholm, Augustus – Agrippa, Per-Albin - Wigforss, Churchill – Eden med mera. En rund, en leptosom.
För Oxenstiernas fortsatta bana som rikskansler kan sägas: handel och industri, lagstiftning, finansiering av krigen, inre styrelse och yttre politik, diplomati, utnämnande av ämbetsmän, utdelande av förläningar, fredsstiftande (Brömsebro, Westfaliska). Drottning Kristina ogillade för sin del Oxenstierna. Hon blev också fokus för adelsfientliga krafter till en början; adeln hade skott sig på det allmännas beskostnad och blivit en stat i staten. Den kungaförsäkran hon avgav var till exempel mindre bindande än faderns och inte heller bekräftade hon 1634 års regeringsform. Oxenstierna och dennes söner utstängdes från inflytande; gott så, för även om Oxenstierna var klok var han inte oersättlig. Senare försonades Kristina och Oxenstierna och den senare kunde ge vägande råd om utrikespolitiken.
Vad gäller Kristina så blev hennes regim inte så lyckad. Hennes frikostighet med allmänna medel och gods fortsatte att utarma staten till förmån för adeln. Det återstod för Karl X:s och i synnerhet Karl XI:s regimer att vända utvecklingen. Oxienstierna dog för sin del strax efter det Karl X bestigit tronen 1654. Oxenstierna ligger begraven i Jäders kyrka i Södermanland.
Relaterat
Frihetstidens adelsvälde
Swedenborg
Axel Oxenstierna porträtterad av Jacob Heinrich Elbfas, 1626
0 kommentarer:
Skicka en kommentar