tisdag 20 september 2011

Hitler och Jünger


I dagens streckare spekulerar Barbro Eberan över Hitler. Det är bilden av Hitler det gäller, innebörden av hans framtoning: människa eller demon. Lite OT får detta mig att tänka på vad en annan tysk hade för relation till Hitler. Det gäller Ernst Jünger som jag bloggat en del om sedan 2007. Länkar följer.

Den tyske författaren Ernst Jünger bodde 1926 i Leipzig i Sachsen. Detta år skulle han ha träffat en viss Adolf Hitler i Leisnig, en annan saxisk stad. Den uppåtsträvande, högerradikale politikern anmälde dock återbud i sista stund till detta möte med författaren till "I stålstormen".

Varför blev mötet aldrig av? Min gissning är att Hitler nog beundrade Jünger, det är omvittnat, men att Hitler också kan ha befarat att han komme att hamna i underläge mot denne krigshjälte om de möttes på tu man hand. Varje parti kan behöva idérika anhängare men viktigare för nazisterna då var väl att ha rika och mäktiga bundsförvanter.

Nå, vad vet man. Slumpens skördar.

Hitler och Jünger kom aldrig att mötas IRL. Detta för oss emellertid in på en jämförelse mellan de tu, Jünger och Hitler. Jünger är för sin del aktuell på svenska med romanen "På Marmorklipporna" (Bakhåll). Tämligen nyutgivna är även hans "I stålstormen" och "Sturm" samt Carl-Göran Heidegrens bok om bröderna Jünger.

Här blir det alltså en titt på Jüngers förhållande till nazismen, förkroppsligat i Adolf Hitlers person. Låt oss därför börja med att se på Hitler, mannen som skapade den nazistiska rörelsen. Konkret uttryckt, vad har egentligen Jünger och Hitler gemensamt?

I punktform blir det följande:
. födda ungefär samtidigt (Jünger 1895, Hitler 1889)

. båda positivt präglade av frontupplevelsen, båda ”gillar armén”

. båda tyska nationalister; 1914 års idéer med fosterland, lojalitet och hembygd väger tyngre än 1789 års idéer med frihet, jämlikhet och internationalism

Sedan måste man gå in på skillnaderna. Båda må vara nationellt sinnade under den avgörande tiden, under mellankrigstiden, men Jünger är (som Elliot Y. Neaman antyder) inte så präglad av det nordiska arvet med Wagner och Eddan, Norden och det germanska i centrum. Jünger är en artistokratisk vurmare med faibless för gammal adel och nedärvd tradition, han har föga till övers för det ”folkliga”, för det plebejiska ölhallskamaraderiet. Att Jünger därför kom att ogilla nazismen från en elitär ståndpunkt kan vara besk medicin för vissa; om något är väl nivellering, demokratisering och jämlikhet till varje pris ledorden för vår svenska efterkrigstid. Men Jünger såg nazismen främst som en produkt av liberal demokrati, han såg Hitler som en den allmänna rösträttens Napoleon; Hitler skulle ha undvikits om Tyskland varit mer aristokratiskt tycks han mena.

Jünger var alltså emot demokratin och den allmänna rösträtten: demagogin, nivelleringen och likriktningen var för höga pris att betala för ”ett styre med, av och för folket” tycks han ha menat. ”Jag hatar demokratin som pesten” stod det i tidiga utgåvor av ”Dunge 125” till exempel. Han mjuknade med åren, men mitt intryck är att han föredrog kejsarstaten framför allt det som kom senare: såväl Weimar och nazismen som Tyskland efter 1945.

- - -

Nu kommer vi till judefrågan, central i dessa sammanhang när vi granskar Jüngers relation till nazismen. Jünger skrev till exempel en viss artikel i Schwarzschilds Tagebuch, september 1929, och därmed försvann allt hopp hos Goebbels att vinna honom för nazismen säger Nevin. I artikeln raljerade Jünger över att en nationalist skulle behöva äta tre judar till frukost, och konkluderade: ”För oss är antisemitismen ingen viktig fråga.”

Jünger var inte antisemit; han ansåg snarare att juden borde bli mer judisk än tillförne, sluta upp med att assimilera sig (uttryckt bland annat i en artikel i Die Kommenden, september 1930). Genom att odla sin särart skulle judarna bli en romantisk, arkaisk, anti-borgerlig kraft tycks han ha ansett; inte i sig en salongsfähig åsikt ur modern synvinkel, men att Jünger här definitivt kapat banden med allt vad antimsemitsm heter torde vara tydligt.

I frågan Jünger versus nazism, med allt vad det innebär, ger oss Thomas Nevin följande sammanfattning som jag helhjärtat skriver under på:
De som förbannar honom (= Jünger) som en fascismens Johannes Döparen, beredande vägen för Hitler, borde se åt annat håll för denna roll. Vid de kritiska korsningarna förkastade Jünger Hitler, förlöjligade nazisterna, och försvarade dem som utsattes för deras våldsamma rasism, judarna.

Det ser jag som en bra sammanfattning: Jünger var inte nazist, han var aldrig rasist. Men han var förvisso högerradikal.

Nu blir det intressant. Neaman säger för sin del om om Jünger, att som högerextrem var denne fri från völkisch, nordiska och rasistsiska klichéer. Hans fascistestetik hade latineuropeiska rötter, och detta gjorde det relativt lätt för honom att motstå nazismens lockelser, om vi ska se det hela från stilmässiga grunder. En mix av stilmässiga och politiska faktorer fick Jünger att ta avstånd från nazismen; se till exempel vad Jünger sa i en intervju i Le Monde 1973, här citerad efter Neaman:
Jag hade goda skäl att bli nazist. Från första början var jag emot förnedringen av Tyskland genom Versaillesfreden (Hitler skapades av Versailles). Men jag gillade helt enkelt inte de här människorna. De långa knivarnas natt, kristallnatten, gjorde det klart för mig. Och förresten missbrukade Hitler, likt Vilhelm II före honom, det stora instrument som var vår armé. Hur kunde den tyska armén, ledd av inkompetenta och dåraktiga ledare, utmana hela världen?

Nazismen saknade stil helt enkelt, var för folklig. Nazismen saknade de andliga, estetiska och litterära inslag som elitisten Jünger lockades av. Rasismen var honom motbjudande på stilmässiga grunder, ett paradexempel på en etik grundad i estetiska värderingar.

- - -

Nevin säger om Jünger dessa år: han trodde inte på dolkstötsmyten, detta att armén skulle ha förråtts av liberaler och demokrater i Berlin medan man var obesegrade i fält. Under slutstriden 1918 såg han ju att de allierade var starkare, de hade mer eldkraft och mer offensivanda än tyskarna. De sistnämnda var försvagade av undernäring, hade färre reserver och hade ingen segervilja kvar sedan Ludendorffs våroffensiv misslyckats.

Annars var Jüngers egen agenda dessa år, militarism och nationalism, även på sina premisser orimlig; det var (enligt en forskare som Nevin citerar) en ”Peter Pan-nationalism” där man drömmer om evig kamp, evigt krig, evig revolution, och inte ett jota på vad som ska ske efter revolutionen. Att man då måste bygga landet och sluta vara rebell tycks inte ha föresvävat Jünger. Det är som om Al-Qaida skulle drömma om att vara bombkastare för evigt; planen måste dock vara att skapa ett imperium, ett nytt kalifat av det hela – allt annat lika.

Jünger i sina stridsskrifter målade upp den mytiske Borgaren som blir till den Andre, den store fienden, mot vilken står Krigaren som ska ordna allt till det bästa med sin offervilja och kamratskap, sin känsla för anda och disciplin. Hos denne blir allt autentiskt och sant, genom denne återupprättas allt efter civilisationens syndafall. Så jag tänker: visst kan man inspireras av kriget som uppammare till offervillighet, även pacifister har ju velat finna en "moral equivalent of war", men 20-talets Jünger saknar distans. Han läser in för mycket i krigarrollen, inser inte att den är en färg på paletten jämte alla andra roller som bagaren, kocken, läraren, prästen, läkaren osv.

- - -

Neaman, Elliot Y: "A Dubious Past"
Nevin, Thomas, "Ernst Jünger And Germany"

Relaterat
Ernst Jüngers nya testamente
Jünger och Ballard
Ett inlägg om "Camouflage"
svd svd ab

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (82) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (50) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (27) att vara Svensson (226) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (11) bing (294) biografi (16) bloggish (59) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (12) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (34) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (2) esoterica (117) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (119) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (25) ipol (67) islam (6) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (24) kuro (2) libyen (18) link (32) lite litteratur (96) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (42) multiversums mytolog (5) natio (66) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (53) pil (5) poesy (46) politikka (192) pr (52) pred (3) Priest (14) prophecy (21) rymd (2) sanskrit (9) sf man minns (99) small candies (125) Smaragdeburg (6) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (15) tempel (31) Tolkien (4) topp5 (8) typer (15) USA (18) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)