Traditionalism i svensk 1900-talspoesi

Svensk poesi är sedan urminnes tider en vital konstform. Medeltidsramsor, Wivallius, Stiernhielm, Creutz, Bellman, Lenngren, Kjellgren, Tegnér, Geijer, Stagnelius, Heidenstam, Fröding; listan kan göras lång. Detta var nu äldre tiders poeter till och med 1800-talet. Här ska jag koncentrera mig på 1900-talet och plocka fram traditionalistiska drag hos vissa av dess poeter. Jag frångår paradnamn som Selander, Malmberg, Bengtsson och Gripenberg och ger istället några kanske oväntade exempel.

"Historien existerar - och den är det enda som existerar." Detta sa H. P. Lovecraft, en romantiker som levde i det förgångna och hatade sin samtid. Själv har jag ett gott öga till nuet samtidigt som jag förstår vad Lovecraft menade: det förflutna spelar roll, stor roll. Den är vårt sine qua non, det förutan vilket vi inte skulle vara de vi är.

Vi måste erkänna det förflutna, lyssna på ekot i gamla valv och känna "vinden från Hedenhös". Det sista är en trop av Johannes Edfeldt (1904-1997). Han var en poet som förstod traditionens betydelse, som diktade med örat mot det förflutna. Han gav historien poetisk rang. Lyssna bara:

Vind från hedenhös, vind genom seklerna, blås,
kamma gräset i Edåsa, Våmb och Horn,
där de multnar: ryttare, bönder. – Lång
var deras möda, sträv deras dagsverkes kväll.
Skönast slutgiltigheten: jord och vind.

Ur samlingen "Insyn", 1962

Orden är Johannes Edfelts i "Vestrogothia". Det handlar om Västergötland. Detta med "ryttare" ska dels anknyta till Västgöta ryttare, Axevalla heds ärevördiga kavalleriregemente, segrande vid Breitenfeld, Lützen och Lund, dels till någon runsten med en bild av Oden som ryttare. Där fick han med mycket, Edfeldt: poesi kännetecknas också av att orden kan syfta på mer än EN sak.

En liknande förbundenhet med gamla tider, med hedenhös, finner vi hos Ulf Lundell (1949-). På skivan "Kär och galen" från 1982 diktar han om hur han lever i landskapet, hur han känner sig hemma i detta land och dess traditioner. Så tolkar i alla fall jag sista versen:

Jag trivs bäst när havet svallar, och måsarna ger skri,
när stranden fylls med snäckskal, med havsmusik uti.
När det klara och det enkla, får råda som det vill,
när ja, är ja, och nej, är nej, och tvivlet tiger still.
Då binder jag en krans av löv, och lägger den runt närmaste sten,
där runor ristats för vår skull, nån gång för länge sen.

Ack så enkelt och träffande. Jag ryser av hur han smyger in det där med "runor ristade för våran skull / nån gång för länge sen". Bandet bakåt till äldre, uråldriga tider kan inte uttryckas bättre. Sverige består både av de döda och de nu levande. Vi hör ihop med gångna tider och de hör ihop med oss. Den som förnekar detta lever i ett vakuum, blottställd för politiska modenycker som säger än det ena, än det andra. Har man däremot rötterna i den svenska myllan är man trygg.

Trygghet, det handlar om trygghet. Politiker brukar i och för sig nämna detta ord ofta men då är det bara ekonomisk trygghet som åsyftas. Som nationalist strävar jag efter något mera - en ideell trygghet, en känsla av hemhörighet i tid och rum. Den hemkänslan får jag av att tänka på och erkänna mina svenska rötter, banden till mina svenska föregångare. Den tryggheten riskerar att tas ifrån oss om vi inte ställer oss upp och säger "Sverige existerar, etniska svenskar existerar". Den rådande trenden är ju att förneka och problematisera ihjäl sådant som "Sverige" och "svenskhet". Men som jag sagt förut är dessa, över allt annat, sedvanebegrepp som man gör sig löjlig om man förnekar rakt av.

Sverige finns, vi svenskar finns. Och "vår andes stämma i världen" är poesi av den typ jag talat om här - traditionsmättad, historiemedveten poesi, sånger om det Sverige som var men som lever vidare i vårt minne.

- - -

Sveriges 1900-talspoeter kunde osökt infoga historien i sina dikter. Ett förhållandevis lågmält men ändå mäktigt poem i denna anda är Anders Österlings "Ales stenar". Utifrån den skeppsformade stensättningen vid sydöstra Skånes kust, vid Kåseberga, målar han upp följande bild:

Där kusten stupar mellan hav och himmel
har Ale rest ett jätteskepp av stenar,
skönt på sin plats, när axens ljusa vimmel
med blockens mörka stillhet sig förenar,
en saga lagd i lönn
vid brus av Östersjön,
som ensam vet, vad minnesmärket menar.

I sluten ordning dessa gråa hopar
stå vakt från hedenhös; och folket säger
att backen spökar - att den gnyr och ropar
i senhöstmörkret som ett krigiskt läger.
Ty mitt i bondens jord
har Ale gått ombord
på dödens skepp, det sista som han äger.

Storvulen handlingskraft behärskar kullen.
Järn mötte brons, när äventyret hände.
Sjökungens skepp, som sitter fast i mullen,
gör här sin långfärd intill tidens ände.
Det har blott sten till stäv
och moln till segelväv,
men är trots allt de fria skeppens frände.

Nu har poeten vistats i det förflutna. Men så gör han en rockad och infogar ett modernt skepp i bilden, en segelskuta på Östersjön. Ännu på 1930-talet, då dikten skrevs, användes segelfartyg kommersiellt:

En brigg på väg till Skagerak och Dover
i disigt fjärran glider tyst om knuten
av närmsta sten, och medan platsen sover
har seglaren tillryggalagt minuten.
I detta skådespel
vet ingen, vilken del
som just förflyter eller är förfluten.

Kring skepp och gravskepp glittrar böljeskummet
mångtusenårigt och mångtusenmila,
och tiden byter hälsningar med rummet
i seglens rörelse och blockens vila,
och marken strör sin blom
kring stentung ålderdom,
och lärkan slår, och Skånes somrar ila.

ur "Tonen från havet", 1933

Det är som hos Edfeldt: dikten för samman olika tider i en högre syntes. Det är historisk närvaro, det är djup, det är klangbotten. Det är den omistliga historiska aspekten på samtiden. Österling levde för sin del 1884-1981.

Om Stockholms norra förorter finns det inte så mycket poesi, kanske på sin höjd "Se Sundbyberg och sedan dö"... Men en viss Ragnar Thoursie (1919-2010) antog utmaningen och skildrade sin hemort i "Sundbybergsprologen" 1951, som höjde fabriker, hyreshus och en DC-6:a i skyn till stor poesi. Thoursie var socialdemokrat och dikten känns lite "folkhemsk"; den var ett beställningsverk till kommunens 25-årsjubileum men har ändå blivit en klassiker. Och den äldre historien ges rum i dessa rader:

Verklighetens stad, belägen
mellan en barndoms lek med dagsljus
och ålderdomens blinda trevande i utförstrappan,
står en tid påtaglig kring ett grönt stationshus.
Allt för snart skall flyktsignalen i vårt inre
flöjtlikt ljuda. Höstens tvedräktsdimmor välta
lass och tuva. Vägen smalnar. Molnet viskar
sagan om det medeltida mörkret mellan
Östergården, Mellangården, Västergården...

Det där visar på hur det förflutna existerar parallellt med nuet, förkroppsligat i det faktum att dagens hus inte är byggda på intet utan ofta på platser där det bott folk förr. "De döda verkar och medverkar i världsskeendet" som Herakleitos sa. Bondesamhället må ha försvunnit och många forna timmerhus har fått ge vika för stål och betong, men det som folk upplevde och kände i dem - det lever vidare.

Historien existerar - också. Nuet och historien utövar en samnärvaro och poesin, poesi av det slag jag citerat här, visar oss hur.

Relaterat
Svenska folksagor
Traditionalism

Ale stenar

svd svd svd dn