tisdag 4 oktober 2011

Dak To 1967


Här tänkte jag titta närmare på ett av Vietnamkrigets fältslag, Höjd 875 vid Dak To. Huvudkällan är "Drillade för krig" av Rick Atkinson (1990). Det handlar om infanteri, strid på kniven och blod. Med andra ord, helt i linje med bloggens agenda; detta hör till sådant jag skriver om av och till här på Galaxen. Länkar följer. - Gällande aktuell strid var det så att man sommaren 1967 trodde att trupper ur Nordvietnams armé (NVA) samlats i bergen i Sydvietnams centrala högland för att anfalla ett Special Forces-läger i orten Dak To. Ett regemente, 173:e jägarregementet ur 101:a divisionen (Airborne Rangers), sändes ut för att avvärja det hela med ett motanfall. Väl i Dak To skickades två kompanier ur regementets 2:a bataljon iväg åt sydväst med uppgift att patrullera terrängen och söka upp fienden.


1. Stridspatrullen

Man gick i flera dagar genom kuperad djungelterräng. Så närmade man sig gränsen till Kambodja där Ho Chi-Minh-leden (NVA:s underhållsväg från Nordvietnam) löpte, men några fiender hade man ännu inte träffat på. Kvällen den 21 juni slog så bataljonens två kompanier läger på ömse sidor en stig, en NVA-stig sas det, för att nästa dag återvända till Dak To. Under natten utbröt emellertid en eldstrid och två man dödades; detta var i grupperingens norra del, hos C-kompaniet. I gryningen den 22 anfölls A-kompaniet i söder. C-kompaniet beordrades då förena sig med dem, men de måste rycka fram genom djungeln eftersom stigen var ett upplägg för bakhåll; djungeln utgjordes av tät vegetation med sedvanligt höga och medelhöga träd samt buskvegetation. Under mycken möda och stort besvär tog sig C-kompaniet de tre kilometrarna till A-kompaniets gruppering, en kulle – och där befann sig resterna av styrkan som angripits i gryningen, kanske 30 man av ursprungligen 120. Man hade uppehållit sig kring en stig söder om kullen när man anfallits.

En helikopter landade något senare i environgerna och släppte av bataljonschefen. Denne började resonera med kompani- och plutonchefer: hur skulle de försvunna 90 soldaterna ur A-kompaniet kunna räddas? Man beslöt så att sondera terrängen på ömse sidor stigen. Men väl igång med detta slogs man tillbaka – för en NVA-bataljon täckte terrängen med handeldvapen och kulsprutor, och denna bataljon kunde heller inte kringgås eftersom vegetationen var så tät – som en grön mur. Soldaterna ur C-kompaniet som utfört sonderingen återgick därmed till kullen där A-kompaniets rester lägrade.

Under natten kom enstaka överlevande ur A-kompaniets förlorade, avskurna del tillbaka till kullen, samtidigt som man hörde hur NVA sköt sårade ur samma styrka längs stigen. Återstoden av A-kompaniet sändes tillbaka till Dak To i en plutonshelikopter, samtidigt som attackhelikoptrar kretsade ovanför dem och beströk terrängen söder om kullen med raketer och kulspruteeld.

I gryningen kom 2:a bataljonens tredje kompani, B-kompaniet, till platsen. Vid det här laget hade skottlossningen upphört och fienden hade gett sig av, så man kunde sånda ut patruller för att se vad som hänt söder om kullen. Mycket riktigt fann man liken efter amerikanska soldater, närmare 80 stycken. Enligt ÖB:n Westmoreland, alltid redo att ge en ljus bild av läget, hade detta 2:a bataljonens motstånd avvärjt hotet mot Dak To.



2. Höjd 875

Hotet var avvärjt ansåg man. Men tänk så fel han hade. Detta var nämligen bara ouvertyren till slaget om Dak To, för på hösten fortsatte angreppen mot denna ort. Det var del i en allmän plan att hålla U. S. Army sysselsatt i centrala höglandet, vid Dak To och andra platser, medan en större operation planerades som gick ut på att angripa städer och armébaser över hela Sydvietnam. Denna större operation skulle bli känd som Tetoffensiven, igångsatt under det vietnamesiska nyåret i månaden tet, alltså i januari 1968. USA flyttade alltså styrkor upp i bergsregionen vilket lämnade städer och lågland öppna för allehanda okonventionella attacker, gerilla- eller terrorattacker.

Tillbaka nu till hösten 1967 och området kring Dak To. På en skogbevuxen kulle väster om Dak To, nära gränsen till kambodja, förskansade vid denna tid en rejäl styrka ur NVA med bunkrar, skyttegropar och ett tunnelsystem. Eftersom kullen var 875 m hög kom den att kallas Höjd 875, på sedvanligt militärt vis; jämfört här till exempel 203-metershöjden vid Port Arthur 1905. Så vad NVA gjorde var alltså att åter ta till sin beprövade metod, använd ibland annat Ia Drang-dalen 1965, då man från Ho Chi-Minh-leden smög in i Sydvietnams högland, lockade U. S. Army till sig, lekte lite med dem och sedan drog sig tillbaka. Vid Ia Drang hade förvisso NVA rätt stora förluster, men formellt var det en smart metod som kan kallas strategisk offensiv följt av taktisk defensiv (följt av strategisk reträtt); man går in, upptar en positition som fienden lockas att anfalla, och efter att ha tillfogat fienden förluster uppger man helt sonika sin position och återvänder till sin bas. Att denna metod gick att använda berodde så klart på det märkliga faktum att NVA hade baser i det formellt neutrala Kambodja som USA inte vågade anfalla.

Slaget om Höjd 875 varade 18-23 november 1967. Det var en strid om en höjd mitt i ingenstans, ett skogklätt berg i en hjärtknipande ödemark. Men att strida om territorium i sig gör man inte, redan Fredrik den store insåg det. Därför var slaget mer eller mindre berättigat, även om vietnameserna visade sig ha det övergripande initiativet i det hela.

Slaget började´den 18 november: då approcherade amerikanerna för första gången denna Höjd 875. Det var närmare bestämt en patrull ur Special Forces som upptäckte grupperingen i en anmarsch från söder. Man utväxlade eld och drog sig tillbaka varefter artillerield beordrades mot kullen. En bataljon ur 503:e regementet (101:a divisionen) sändes ut för att storma höjden från norr; två kompanier, C och D, ryckte fram och nådde en glänta översållad med träd som sprängts sönder av arrit; man fick fientlig eld på sig, några sårades, och elden intensifierades med raketgranater från rysktillverkade rpg:ar.



3. Rpg versus grk

Ett dylikt flackbanevapen som rpg skulle amerikanerna ha haft. Nu hade de bara (utöver flygbomber och arri) stöd av granatkastare, och den kastbana som dess projektiler beskriver gör att granaten hindras av trädgrenar på vägen ner; terrängen var nämligen tät djungel. Ett flackbanevapen som rpg eller grg m/48 hade varit idealiskt för att slå ut de bunkrar man stred om. Men vare därmed hur som helst för i förstone kallade man på tyngre understöd; artilleri och bombflyg dirigerades mot kullen men även detta var ineffektivt. Precisionen var dålig. För när framryckningen fortsatte visade det sig att fiendens ställningar inte var utslagna; D-kompaniet invecklades i en strid om några bunkrar med följd att ännu fler av de egna sårades. Samtidigt fick C-kompaniet egen arrield på sig, den förrädiska friendly fire, varvid bland annat en plutonchef sårades.

Anfallet hade kört fast och hotade att bli en reträtt, moralen var låg. Men ett slag är inte förlorat förrän man anser sig slagen. Detta var ögonblicket för dylik pep-talk, för under fast ledning började kompanierna nu att gräva ner sig i provisoriska ställningar. Samtidigt gick A-kompaniet i ställning längre ner på åsen. Bataljonen kom därvid att hålla en U-formad gruppering med ordningen Delta-Alpha-Charlie, med öppningen mot toppen där bunkerlinjen löpte.

Men NVA-styrkan satt inte och rullade tummarna och väntade på att bli anfallna, de sände ut trupp också. En patrull tog sig nämligen ner på kullens vänstra sida, grönklädda soldater med lätta gummiskor och AK 47:or med fällbar kolv, för att därefter söka stridskontakt mot kullens fot. Man skulle hota U:ets botten så att säga. Denna manöver upptäcktes dock av en vaksam ksp-skytt i A-kompaniet; han backade uppför sluttningen skjutande vilt med sin M-60, därmed dödande cirka 20 NVA-soldater. Han stupade själv efter ett tag.

Snaran drogs åt: NVA-regementet anföll från kullens fot och från toppen. Bataljonens 250 jägare decimerades på den lilla yta de upptog, endast 75 m i diameter. Helikoptrar som kom med mat och vatten sköts ner. Klockan fem på eftermiddagen lyckades dock en helikopter dumpa en lastpall med ammunition som till största delen kunde tillvaratas.



4. Kväll

Solen gick ner. En ny arrisalva från det egna batteriet en halvmil bort sköts mot kullen. Men den låg för kort och dödade en och sårade fyra ur Deltakompaniet. En fullmåne gick upp under vilken bataljonen höll sina ställningar så gott det gick, med tillvaratagande av sårade genom att lägga filtar på dem, allt medan NVA sköt störeld med grk. Ett bombplan försökte bomba höjden med en ny anflygningsbana, från nordost mot sydväst – men två av dess bomber föll på C-kompaniets stabsplats varvid 42 man dödades och 45 skadades...

På morgonen den 20 november gav sig en undsättningsstyrka iväg mot Höjd 875. Den bestod av ett kompani ur 4:e bataljonen, utgick från regementets stabsplats vid arribatteriet och bar på extra ammunition, handgranater och grk-ammunition. På vägen träffade den på lik efter NVA-soldater – och senare, när man nått Alphas gamla linje, skådade man döda amerikaner i dussintal. Klockan fem nådde man den inringade bataljonen och fördelade mat, vatten och ammunition; strax kom en grupphelikopter typ UH-1 Huey som evakuerade fem svårt sårade och satte av tre officerare varibland en som skulle ta hand om Alphakompaniet. Vid åttatiden på kvällen kom två kompanier till ur 4:e bataljonen som undsättning. Andra natten i denna motti blev lugnare eftersom jänkarna nu kunde bita ifrån sig med sina granatkastare. Fienden inskränkte sig till prickskytte och egen grk-beskjutning.

Nästa dag lät man beskjuta kullen i sex timmar med arri samt flygbomba med napalm och sprängbomber. När soldaterna i mottin försökte storma höjden misslyckades de emellertid; resultatet blev över 50 man sårade.



5. Höjden tas

Ännu en natt i helvetet. På morgonen drog sig så jänkarna ett hundratal meter nerför kullen medan arri och attackflyg bombade denna, hela dagen och nästa morgon.

Medan bombandet pågick kunde sårade evakueras. Och klockan elva på förmiddagen den 23togs slutligen höjden av amerikanerna, som rustade uppför kullen efter en sista grk-garnering. Men väl uppe fann man att ställningen var övergiven. Vad som återstått av NVA:s 174:e regemente hade nämligen lösgjort sig under natten via tunnlarna och sedan smitit iväg till Kambodja. Jägarna evakuerades mangrant till stabsplatsen och återvände strax till Dak To; Höjd 875 övergavs, men man stred i och för sig aldrig om terräng i sig i Vietnam, detta var den operativa taktiken – för målet var att utplåna fiendeförband, inte ta terräng. Jämför här det jag sagt tidigare om det poänglösa i att ta fiendens huvudstad om inte fältarmén är besegrad dessförinnan (engelsmännen i Philadelphia 1778, Xerxes i Athen 479 och Napoleon i Moskva), samt hur engelsmännen uppgav hela Burma 1942 eftersom allt då hängde på att nå en trygg bas vilket var lika med Indien, en bas från vilken man i sinom tid kunde lansera ett motanfall. Således bör, starkt förenklat, operationer inte föras för att ta eller försvara viss terräng utan för att slå fiendeförband.

Hur som helst. Under striden om Dak To och Höjd 875 hade fienden som så ofta annars initiativet; han bestämde var och när striden skulle utkämpas, och när den var över kunde han dra sig ur – och detsamma gällde striderna kring Khe Sanh 1968 samt som antytt slaget i Ia Drangdalen. NVA led visserligen rätt stora förluster i alla dessa slag – men saken var ju den att Nordvietnam kunde ta mycket större förluster än USA, eftersom de stred för sin överlevnad (kom ihåg att deras territorium bombades dag för dag i Rolling Thunder) – medan kriget för USA:s del aldrig gällde nationens vara eller icke vara. – General Westmoreland trodde för sin del att slaget om Höjd 875 var en stor seger, början till fiendens nederlag; snart skulle enligt ”Westy” slutet på kriget kunna skönjas – men på nyåret satte förvisso nord in sin planerade Tetoffensiv, och därmed svek den amerikanska hemmaopinionens stöd för kriget definitivt. Priset hade blivit för högt. Det var början till slutet, fast inte så som Westmoreland tänkt sig det.

Relaterat
Vietnamkriget: översikt
Omar Bradley
SoldF 1972
Borg: Det röda massanfallet (1951)
Clausewitz: Om kriget (1832)

5 kommentarer:

Mattias sa...

Helt ogenerat går jag utanför ämnet...

Har du läst Göran Greiders krönika om Ernst Jünger där han gör "intressanta" kopplingar till Breivik?

http://www.aftonbladet.se/kultur/article13716388.ab

Anonym sa...

Du har en imponerande bredd i kombination med ett dito djup!

Man anar att du är officersutbildad. Reservofficer?

Patrik Blom

Svensson sa...

@Blom: tack för beröm! Men nej, jag var bara furir i det militära. Bevakningsgruppchef/I 21 1985. Min högre militära utbildning har jag skaffat mig genom läsning av böcker som Atkinsons samt diverse Arménytt och handböcker jag fått av pappa. Han var förvisso reservare.

@Mattias: jo jag såg den och läste den. Rubrikerna med Breivik och nazism gjorde mig lite sur först, men bortser man från Greiders överdrifter så finns det, om inte en koppling, så en sida hos Jünger där soldatlivet hyllas. Visst KAN associationen göras. Greider var också förhållandevis klok i vissa passager av artikeln. Under nazismen var Jünger en välsedd författare. Det ska inte förtigas.

Men varför Greider ska racka ner så förbannat på "På Marmorklipporna" samt Heidegrens bok om bröderna Jünger, två i sammanhanget hyggliga verk, förstår jag inte.

Men det är polariserade tider nu, allt blir kontroversiellt. Lärdomen av det är att inte själv hålla igen utan ta bladet från munnen. Så att säga. Inte rädas om man trampar någon på tårna för det kommer man att göra oavsett.

Anonym sa...

En idiotfråga i det begynnande fredagsmyset: Är den 101:a divisionen Airborne som stred i Vietnam "samma" 101 Airborne vars E Company Band of Brothers handlar om? Liksom Saving Private Ryan.

Patrik Blom

Svensson sa...

Jo, det är samma division. Jag har forskat lite sedan förr i denna fråga. Härmed lite historik om 101:a och dess föregångare:

Under inbördeskriget fanns det till exempel ett nordstatsförband som hette Iron Brigade. De hade en maskot vid namn ”Old Abe”, en vithövdad örn av sedvanlig amerikansk typ, och denna kom med tiden att utgöra förbandssymbol för 101:a luftburna divisionen, "Screaming Eagles". 101:a räknade nämligen sitt ursprung till denna Iron Brigade. Vad gäller det moderna smeknamnet så kallas den vithövdade örnen förvisso skrikörn, det är ett vedertaget namn i faunan.

101:a blev USA:s första fallskärmsförband under andra världskriget (jämte 82:a divisionen, den så kallade ”All American”-divisionen som hade två A:n i sin symbol). Under VK 2 deltog man här och där, t ex i Normandie. Det kan nämnas att förbandet levde vidare efter detta och att en viss Jimi Hendrix anmälde sig frivillig hit i början av 60-talet. Dock tröttnade han efter ett tag och ville hellre bli rockmusiker, så han ordnade avsked på grund av att han skadat foten under utbildningen. Enligt en annan teori så fick han avsked på psykologiska grunder när han sa till en läkare att han var homosexuell, en säker metod att bli fri från sitt kontrakt på den tiden.

Till denna division, 101:a stationerad i Fort Campbell, Kentucky, kom 1957 den stadige, klart lysande New Jerseybon Herbert Norman Schwarzkopf. Om detta har han berättat i "Man behöver inte vara hjälte" (1993). 1950-talets 101:a var en något sömnig stationering med försupna befäl och omotiverade soldater. Men Schwarzkopf gjorde det bästa av situationen. Att tillhört fallskärmsjägarna var ett bra boost för karriären då i USA och övriga västvärlden. Colin Powell hade även jägarbakgrund t ex. Mer om Powell här.

Etiketter

A-Z (5) abb (4) abbX (1) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (10) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (235) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (287) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (31) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (61) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (170) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (98) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)