måndag 3 oktober 2011

Latinamerika


Latinamerika är inte en plats, det är ett tillstånd.

Det var 1976. Den argentinske författaren Jorge Luis Borges var i Chile för att få en utmärkelse. Han tog emot det, detta storkors av "the Grand Order of Merit" och hyllades. Han hade även en lunch på tu man hand med Pinochet.

Sedan ångrade Borges det hela; mottagandet av orden låg honom i fatet. Det sägs ha kostat honom Nobelpriset. Han nämndes nämligen ofta som kandidat till detta. Men likt Ernst Jünger (som han mötte en gång på 1980-talet) var han för kontroversiell. Borges går inte an, han är ju Pinochets anhang...!

Så går det till i stora världen. "It's not what you do that counts, it's who you know." Det åsido så var Borges medvetet en högerman. Han var skeptisk till Castro och kulten av Che Guevara och han ogillade Argentinas "store ledare" Péron. Péron var i och för sig åt högerhållet men en populistisk sådan. Borges var i så fall mer klassiskt konservativ.

Borges var argentinare. Han skrev på senare tid rätt mycket om Buenos Aires, om kriminella och knivslagsmål. Det var i novellens form, noveller med en vinkling åt det fantastiska och märkliga. Hans tidigare berättelser var än mer fantasirika med lexikaliska gåtor, drömmar och kineserier. En modern Poe, en sydamerikansk Lovecraft...?

Borges var argentinare och Argentina ligger i Sydamerika. Vad med denna problematiska kontinent, kan den aldrig rycka upp sig? Lika problematisk som Afrika är den inte men den politiska splittringen får Afrika och Sydamerika att likna varandra. Europa är i och för sig också splittrat men det har en annan dynamik, en dynamik som än är märkbar trots att Europas sista storhetstid inföll efter första världskriget. Då var i alla fall på papperet Europa ännu världens härskare.

- - -

Sydamerika: dess politiska läge är en sak. Annars hänförs jag av dess kulturella egenart. Jag lyssnar till exempel just nu på soundtracket till Werner Herzogs "Aguirre - Guds vrede" (1972). Det är formellt sett tysk musik (Popul Vuh) men den sydamerikanska länken finns där med filmens tema om en vilsegången conquistador. Samme Herzogs "Fitzcarraldo" (1982), om planerna på att bygga en opera mitt i djungeln, var mäktig. Manaus fick vad det led sin opera och idag blomstrar denna brasilianska stad, men nog förde denna gruvstad en sömngångaraktig tillvaro sedan gummihandeln kollapsat efter första världskriget. Det var ju det slutande 1800-talets efterfrågan på gummi, som man bland annat skördade i Amazonas, som skapade staden Manaus' uppgång.

Sydamerika: jag vill vandra Incas Trail och söka Andernas svarta guld. Jag vill flyga med castanediska korpar över nejden och se Örnens emanationer. Jag vill glömma mitt jordiska namn och följa min frälsares röst.

Romantik och gåtfullhet, det är mitt Sydamerika. Tänk bara på namnet "Nostromo" som länge fascinerat mig. Först mötte jag det som namn på moderskeppet i sf-filmen "Alien" (1979). Sedan dess har jag fått veta att det är titeln på en berättelse av Joseph Conrad. Den åsido så är Nostromo för mig inbegreppet för Latinamerikas romantik och gåtfullhet, dunkla jungler och marmor i natten: Nostromo...

Tänk så ord kan fascinera. Man måste vara poet för att förstå det.

- - -

Illustrationen till detta inlägg är signerad André Franquin. Det kommer ur albumet "Diktatorn och champinjonen". Spirou och Nicke är på besök i det sydamerikanska landet Palombia, där Nickes kusin Ricke visar sig vara diktator under namn av "general Zantas". Man låter sig så värvas till armén, där planen blir att sabotera det krig som Zantas planerar mot ett grannland.

Det var inte lojalt. Sådant kan jag inte stödja. Tjänar man i en armé ska man lyda order, inte sabotera. Skjut förrädare, döm dem hårt. Men det här är en komisk serie som rör sig på ett annat plan så inte ska jag dra det här politiskt. Jag gillar albumet. Och dess osökta uppfinnande av ett sydamerikanskt land ger tillfälle till en del exotism. Det blir ett arketypiskt Latinamerika, Latinamerika typ 1A. Diktatur, militarism, djungler, cantinas och tropiska städer. Ach so.

Relaterat
Castaneda
Borges

2 kommentarer:

Perra J sa...

Borges är oerhörd! Hans "Fiktioner" ligger högt på listan över vilken bok (bara en) man får ta med sig till en öde ö. (Hoppas vi slipper ställas inför det valet...)
Jag är också fascinerad av det Latinamerikanska, och ser ett vemod här som är oerhört speciellt.
GG Marquez är en favorit, och nu senast läste jag Roberto Bolano. Och nu får jag lust att se Herzogs filmer igen... tack för detta!

Perra J sa...

Borges' Alefen första gången på svenska! Den kom nu i september:

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9174291912&r=1

Den vill vi ha!