Sverige - en historia om SUVERÄNITET

Jag skriver emellanåt om Sverige, svenska händelser och historiska svenskar. Här och här är exempel på galaxinlägg och här och här är exempel på motpolstexter i ämnet. Och härmed ett mer principiellt inlägg, ett som försöker fånga särarten i Sveriges politiska historia under nya tiden.

Jag älskar Sverige och det traditionellt svenska. Man kan säga: jag är nationalist. Det är det som är skillnaden mellan mig och andra som skriver om svensk historia. Vardagsmuppen, PK-isten och den sedvanlige kunskaparen måste alltid lägga in förbehåll mot det svenska om han skriver om det. Han måste visa sitt salongsmässiga hat, sitt klädsamma avståndstagande mot den svenska nerven.

Detta är skillnaden mellan dem och mig: en avgörande skillnad. Både de och jag måste förhålla sig till fakta, både de och jag kan behöva skriva passager som "Karl XII segrade vid Narva 1700". Skillnaden är att jag inte är obekväm med en sådan sats, jag omhuldar och bejakar den positiva undertext som finns i en dylik faktabit (seger för svenska vapen). Muppen däremot känner sig obekväm med att förmedla dylika fakta. Vips är han där och ska linda in det hela i PK-ismens tarmludd, med ens står han där i förnekelsens tagelskjorta.

Muppen ber om ursäkt för allt som gjort Sverige stort och bra. Jag däremot omfattar det, utan att för den skull bli någon punschpatriot.

Det ska i alla fall handla om Sverige här. Och jag ställer frågan: Sveriges historia: vad är dess tema? Det är värt att fundera på. Man kan då säga - Sveriges historia är berättelsen om hur en småstat försöker bevara sin suveränitet i en fientlig omvärld.

Jag menar, vi hade ju kunnat konsolideras i ett alleuropeiskt imperium under katolicismen och så hade det varit bra med det. Men nu gick det inte så. Vi förblev en självständig stat.

Att vara del av ett imperium har både goda och mindre goda sidor. Likaså detta att vara en självständig småstat. Nu råkar realiteten för Sverige, från reformationen och framåt, ha varit detta att vara en suverän stat, därför koncentrerar vi oss på det här.

Vi lämnade medeltiden som en suverän stat. Det var inte allom givet: Norge vid samma tid var på nedgång och hamnade under Danmarks färla. Vi bevarade självständigheten och tryggade den med en överbudsstrategi kan man säga, på bekostnad av svagare grannar: ordensstaten i Baltikum, Ryssland, Preussen och Danmark. Någon planmässig imperialism fanns inte bakom det hela. Sveriges maktutbredning skedde enligt vattnets inträngningslagar, det vill säga i relation till motståndet.

- - -

Vi hade vår lokala stormakt 1648-1721. Sedan blev vi en lekboll för stormakterna. England, Frankrike och Ryssland mutade varsina partier under frihetstiden för att få sin vilja fram: Sverige skulle vara svagt och splittrat. Ryssland hade en klausul från 1721 som gav dem rätt att intervenera om vårt statsskick ändrades. Men Gustav III:s kupp gjorde slut på det där: han hindrade, sägs det, att Sverige gick Polens väg - att delas mellan stormakterna.

Nåväl. Det kan vi inte veta. Men han fick i alla fall slut på Rysslands interventionsrätt efter kriget 1788.

Det gick trots det bakåt för Sverige. 1809 förlorade vi Finland. Grannarna hade kommit ikapp, framför allt Ryssland och Preussen. Vi var nu definitivt en småstat. Men vi bevarade suveräniteten. Det är det som är det underbara med Sveriges historia. Vi har själva hävdat vårt territorium, vi har själva definierat vår neutralitet, en utrikespolitisk linje som lanserades av Karl XIV Johan. Vår neutralitet har inte reglerats i internationella avtal som exempelvis Belgiens.

Att vi genom århundradena haft vår egen monark, vår egen riksdag, vår egen flagga: det är heroiska landvinningar i sig. Att bevara suveränitetens status quo. Vi tänker förvisso inte ofta på det: "hälsan tiger still". Men det är skäl till stolthet.

- - -

Under 1900-talet ökade utmaningarna: först Tyskland, sedan Ryssland hotade oss, i respektive andra världskriget samt kalla kriget. Vi har ibland varit en lekboll i de storas händer. Vårt beteende har visat prov på anpasslighet: lite för stor anpasslighet ibland. Men suveräniteten har förblivit i behåll!

EU-inträdet uppgav vad det beträffar en del av denna suveränitet. Men vi förblir en suverän bland suveräner. Ingen bestämmer vad vi ska tycka - ingen, förutom köpta massmedier, plutokrater och internationella bankirer. Libyenkriget har till exempel sålts till den svenska allmänheten som höjden av godhet och bistånd. Så nog är suveräniteten hotad; den hotas ideellt och metapolitiskt via likriktade massmedier. Men vi förblir ändå förhållandevis suveräna. Vi har ännu vår egen valuta. SEK är en liten valuta internationellt sett men den är bättre än EUR.

För framtiden får man väl säga att den blir spännande. Ska vi lyckas upprätthålla suveränitet, relativ suveränitet i tidens stormar? Det är svårt eftersom den folkstam som garanterat frihetsandan, den svenska folkstammen, är på väg att bytas ut mot en Ersatzbefolkning. Och den som protesterar mot detta brännmärks, förlorar jobbet och blir varg i veum. Eller måste ha polisskydd dygnet runt (vanligt för SD:are), isoleras från släkt och vänner och blir en modern paria.

Än lever Sverige och det svenska. Vårt läge är ännu inte som USA:s indianer som helt marginaliserades, drevs undan och utplånades. Men vi måste värna det vi har innan det är för sent. Först när någon folkgrupp blir minoritet brukar dess etnokänsla vakna sägs det. Well vakna då och vakna nu, och är ni rädda för rasiststämplen kan ni fara åt helsefyr. Sluta läs denna blogg i så fall för jag är inte rädd för att kallas rasist. Någon bonnrasist är jag inte, jag respekterar andra folk, men idag respekterar ju ingen vita på deras egna premisser. Därför måste man stå upp för Sverige, svenskar och svenskhet, gå all in och varken rädas fan eller trollen.

Relaterat
Karl X Gustav och Sveriges storhet
Frihetstidens adelsvälde

Teckning av E. Berggren, "Konungen och hans karoliner vid lägerelden". Från vänster ser vi Magnus Stenbock (med en snidad figur i handen) samt Carl Gustav Rehnskiöld. Vad gäller Karl XII (i mitten) så värnade han den svenska suveräniteten; han ledde rikets försvar när vi anfölls 1700 av Danmark, Ryssland och Sachsen-Polen.