torsdag 20 oktober 2011

Recension: Dödens diamanter (Nick Carter 1985)


Idag inleds rättegången i Etiopien mot Martin Schibbye och Johan Persson. De tog sig illegalt in i landets Ogadenprovins med ONLF-gerillan. Väl där skulle de granska företaget Lundin Oils verksamhet. Då greps de av myndigheterna. Etiopien ligger i Afrika. Detta föranleder mig att tala om ett annat afrikanskt äventyr, en bok i Nick Carter-serien. svd svd svd svd svd svd dn dn dn ab ab exp exp




Schibbye och Persson är alltså ute på ett uppdrag, ett farligt uppdrag. På wiki läser man om Schibbyes tidigare erfarenhet: han är född 1980. Åren 2000-01 gjorde han lumpen på P 10 i Strängnäs som pansarskytteplutonsbefäl, vilket får ses som något av en merit. Sedan tog han en fil.kand i statsvetenskap och en fil.mag i ekonomisk historia. Efter journalistutbildning har han gjort reportageresor i bland annat Algeriet, Filippinerna, Förenade Arabemiraten, Kuba, Venezuela, Syrien, Libanon, Palestina och Vietnam. Så han har med andra ord varit runt lite. Han är ingen duvunge. Han torde ha haft någon aning om uppdragets farlighet.

Så jag säger, utan ironi: kudos. Det här är äventyrliga herrar. Existensiellt kan jag förstå varför man ger sig av till en farlig provins för att göra ett reportage. Det är sådant som varmblodiga män vill göra. Hemingway, Peter Arnett, Robert Capa. Sedan har vi det juridiska med anklagelser som illegal gränspassage och posering på bilder med vapen. Jag har vissa invändningar mot Schibbye-Perssons påstådda oskyldighet och/eller helgonstatus. Man ska stå för det man gjort. Men visst är läget invecklat med Etiopien som varande en diktatur med rättsosäkerhet och annat.

Men nu är det i alla fall Afrika, det är uppdrag, storföretag, omstridda provinser och - jag tvekar inte att använda ordet - äventyr. Det är som Union Minière i Kongo med 60-talets strider, det är som Forsyths "Krigshundarna" med strid om platinafyndigheter i det fiktiva afrikanska landet Zangaro, och det är som Nick Carter-romanen "Dödens diamanter" om fynd av blå diamanter i Namibia.

Jag har framför mig just denna bok, den 197:e Nick Carter-boken i serien om denne agent. Den heter "Dödens diamanter". Den kom 1985. Originaltiteln var "The Blue Ice Affair".

- - -

Blue ice: det syftar på ett slags blå diamanter man hittar i Namibia. Som ädelstenar är de värdelösa men till laservapen går de utmärkt att använda: rymdburna laservapen. På jorden går nämligen laser inte att använda eftersom strålen sprids ut i luften. Det kallas linseffekt.

Hur fungerar då laser? - Vanligt ljus är spritt, strålarna går inte i samma våglängd. Exciterar man däremot en kristall får man det utsända ljuset att gå i samma våglängd, bli en laserstråle: Light Amplification by Stimulated Emission of Radiation, det är vad akronymen LASER står för. Och vital del i en laser är kristallen. Har man en rubin blir strålen röd, har man en blå diamant blir strålen blå.

I intrigen försöker Sovjet få kontroll över fynden. Namibia var förvisso kontrollerat av dåvarande USA-vännen Sydafrika men Angola och det Sovjetkontrollerade SWAPO hade också känningar i regionen. Nu måste Nick Carter ge sig in i Angola och sondera en viss offensiv som förbereds av de röda mot Namibia, en röd attack för att lägga händerna på diamanterna. Carter är agent för AXE, en hemlig amerikansk organisation med världen som arbetsfält. Det var en kallakrigs-grej med fiender i vietnameser, ryssar, kineser, angolaner och kubaner.

Så det blir en expedition, en patrull, en quest-story i bushen. Det är rätt spännande. Man möter i processen gerillakämpen Jonas Sawimbi. Denne var ledare för högergerillan UNITA. Den stred mot den kommunistiska regimen i Angola, som stöddes av Sovjet och Kuba. UNITA i sin tur fick stöd av USA. Detta var lite lagom kontroversiellt på 1980-talet; i svensk begreppsvärld var Kuba-Angola himmelriket, UNITA och Sydafrika var helvetet. Sawimbi var en fiendefigur, "en afrikan man inte fick gilla" typ Idi Amin.

Man utrustar alltså expedition för att förhindra attacken mot Nambia. Väl framme vid den röda basen lanseras en attack. Man tillfogar uppmarschstyrkan ett förödande slag. Då återstår bara att ta sig tillbaka. Enkelt? Ja, med Carter, flickvännen Aubrey och Savimbi går det. Man hejdar till exempel ett tåg med lite närlys, finter och knep. Sedan smyger sig Carter och Aubrey ombord på tåget. De förs till Angola där man fixar sig ombord på ett fartyg som går till Sydafrika.

- - -

På sina 157 sidor är "Dödens diamanter" en koncentrerad, tajt och vällavvägd historia. Intrigen är plausibel och saknar i stort sett longörer. Ett exempel på den basala, effektiva stilen ges på sidan 111 när Carter nått de rödas hemliga bas:
[I] kvällens mörker gjorde man i ordning lastbilar som sändes iväg mot gränsen. På starbanan stod ett transportplan, redo att lyfta. Carter tittade mot vakterna igen. De pratade och skrattade och tycktes inte alls bry sig om vad som kunde hända runt lägret. I en kringgående rörelse gled han förbi dem och fortsatte in mot högkvartersbyggnaden mitt i lägret. Han använde parkerade lastbilar, ställ med luftvärnsrobotar och lådor med ammunition och vapen till skydd när han smög sig från skugga till skugga.

Stilen år hård och frän. Det är kallt stål och hett bly. Replikerna far som skottspolar genom rummet, dialogen är stram och fast:
Carter följde Van der Grif upp till hans luftkonditionerade tjänsterum. Han sjönk ner i en besöksfåtölj och tände en cigarrett, en av sina egna, specialtillverkade, med N. C. i guld på filtret.

- Ni hade alldeles rätt när det gäller de tre män som ni nämnde i samband med den här historien, mr. Carter. Ithena, Andrej och Ramirez.

- Jag har förstått det.

Van der Grif hörde det cyniska tonfallet i hans röst.

- Jag ber om ursäkt för våra, som kan tyckas, rätt brutala förhörsmetoder. Obehagliga men effektiva. Men vi har ont om tid och jag tyckte att ni personligen skulle få höra mannens svar.

- Det uppskattar jag.

[s 39]

Boken skildrar inlevelsefullt den jungfrueliga kontinenten, Afrika, och dess särpräglade miljöer:
Terrängen bort mot Mocamedes var ödslig men lätt att ta sig fram i. Det behövdes två timmar för att nå utkanterna av stan, där de relativt moderna byggnaderna i Angolas största hamnstad tycktes växa upp som ur ett intet. Savimbi hade gett dem namnet på en brittisk handelsman i exportbranschen som han lovat skulle hjälpa dem ur landet. Han hette Jonathan Creeley. Den plats där man säkrast kunde hitta honom var ett ställe som hette Bettys Club.

[s 141]
- - -

En invändning man kan ha mot boken är: den berättar i tredje person. Annars är ju den fascistoida lockelsen med Nick Carter-böckerna jag-formen, första person singularis: "Jag har min luger Wilhelmina i ett axelhölster. I kalsongerna har jag min gasbomb Pierre. Fasttejpad på benet min dolk Hugo"...

Men man kan inte få allt. Den anonyme författaren till "Dödens diamanter" (Martin Cruz Smith?) valde att berätta i tredje person och gjorde det förhållandevis bra. Det är melodram med tjusiga hjältar och feta skurkar, det är pseudopornografiskt och en smula ytligt, men helheten övertygar. Den tillhör kategorin "läsbara Nick Carters" jämte "Tre dagars frist" ("The Doomsday Spore", 1978) och "Robotspionen" ("The Treason Game", 1983). På nätet finns denna bok att köpa för 1 dollar på diverse amerikanska antikvariat. På svenska antikvariat kanske den också finns - eller inte...! Det är nämligen med kioskböcker som med serietidningar förr: folk slängde dem för de trodde inte de skulle bli värda något. Men vissa nummer som Nick Carter har faktiskt sin konkreta, faktamässiga, gestaltiska charm. Man får sig lite fakta till livs, inkapslat i miljö och intrig. Jag gillar det.

Avbildat ovan är mitt ex. Jag säljer det inte. Det är ju så unikt. Få andra sparar sådant här. Man tror som sagt att Nick Carter-böcker är värdelösa, nej fina böcker ska det vara som Augustpristagare och annat jolm... Good luck. Jag säger: spara det ingen annan spar, inom rimliga gränser är detta vägen till att bygga en unik boksamling.




Relaterat
Kinas väg
Libyen
Paranoid science fiction
Katedralbyggare och kritiker
Adams, Dick, Donaldson...
Jim Ballard

2 kommentarer:

Anonym sa...

Hej,

Låter intressant med " Dödens diamanter".
Vet du vilket förlag som gett ut boken?
Har ca. 20 st gamla Nick Carter från Killmasterserien utgivna av Wennerbergs förlag , som på 1970-talet
köptes upp av ett annat förlag , som i sin tur köptes av Bonniers förlag , som sålde utgivningen av Nick Carter vidare till ett mediabolag , som numera kallas Nordisk film. Där fanns han inte. Undrar så vart " Nick Carter tog vägen?
Letade på nätet tills svartbrun olja började rinna över datafönstret och en vit liten vit "spöklapp " kom fladdrande där det stod " Stäng genast av datorn . Starta därefter upp den 2 ggr. " på 4 språk. Arabiska. Franska, Tyska och svenska. Gjorde som "lappspöket" föreslog. Vid omstarten var mailet som jag samtidigt höll på att skriva om den fiktive agenten Nick Carter inte kvar längre. Verkar som han fortfarande arbetar som hemlig agent...och vill vara anonym... Vänlig hälsning Lenis.

Svensson sa...

Intressant. Well, i min "Dödens diamanter" från 1985 står Winthers förlag som utgivare. Förlagssymbolen (W inom svart kvadrat) var dock densamma som för Wennerbergs förlag, som skötte utgivningen i slutet av 70-talet och i början av 80-talet.

I ett annat inlägg skriver jag om diverse Nick Carter-relaterat, som att det fanns 261 volymer i serien. Och att den dog ut i samband med kalla krigets slut. På sajten fantastic fiction finns alla 261 titlar listade med originalnamnen, plus bilder på omslagen.

Etiketter

A-Z (5) abb (82) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (50) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (27) att vara Svensson (226) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (11) bing (294) biografi (16) bloggish (59) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (12) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (34) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (2) esoterica (117) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (119) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (25) ipol (67) islam (6) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (24) kuro (2) libyen (18) link (32) lite litteratur (96) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (42) multiversums mytolog (5) natio (66) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (53) pil (5) poesy (46) politikka (192) pr (52) pred (3) Priest (14) prophecy (21) rymd (2) sanskrit (9) sf man minns (99) small candies (125) Smaragdeburg (6) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (15) tempel (31) Tolkien (4) topp5 (8) typer (15) USA (18) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)