För ett tag sedan jagade svenska flottan en misstänkt ubåt på västkusten. Själve kungen drogs tydligen handgripligen in i det hela. Det var nästan heroiskt. Härmed i alla fall ett inlägg om svenska flottans höjdpunkt och förnedring.
Den svenska flottan har haft sina toppar och dalar. 1500-talet såg en första topp med sjuårskriget och Clas Kristersson Horn. 1600-talet var en sämre tid. Då hade vi först Vasa som förliste på sin jungfrufärd. Sedan kom skånska kriget med idel debacles för svenska flottan, som Kronans undergång i slaget vid Ölands södra udde 1676.
Svenska flottans storhetstid var istället det senare 1700-talet. Då hade vi både galär- och slagflotta samt Sveaborg som en flott marinbas. Våra största marina segrar vanns nu i form av Viborgska gatloppet och Svensksund 1790.
Men även det stora nordiska kriget 1700-1721 såg svenska flottan i full aktion. Här var huvuduppgiften att eskortera överfarten av svensk trupp till Danmark, Baltikum och Tyskland. Detta må i och för sig kallas rutinuppdrag men man löste de facto dessa uppgifter. Kanske utkämpades stora sjöslag också. Men vad jag minns av detta krig är framför allt hur ett svenskt örlogsfartyg med bravur kämpade i en viss strid 1704. Det var Gustav von Psilander på skeppet Öland som ensamt bjöd engelsmännen stången. Öland anfölls nämligen vid inseglingen till Engelska kanalen av en engelsk eskader på nio skepp; Psilander hade vägrat att hälsa den engelska flottan genom att nedfira märsseglen. En svår eldstrid utbröt. Psilander måste ge sig efter fyra timmar då många besättningsmän stupat och skeppet blivit svårt sargat. Han fänglslades men frigavs efter en månad och hyllades av Englands drottning Anne.
Vad det handlar om här är andan, den karolinska andan överflyttad i marin miljö. Hela krigsmakten var genomsyrad av élan på denna tid. Psilander löste sin uppgift på det enda sättet, genom att strida. Vilken skillnad mot för andra världskriget då en avdelning med fyra svenska jagare var på hemfärd från Italien där skeppen inhandlats. När man så vid Färöarna mötte en överlägsen engelsk jagaravdelning bad denna att fartygen skulle överges (eftersom de befarades att hamna i tysk hand).
Då gjorde man det. Avdelningschefen Torsten Hagman beordrade att skeppen skulle överges, lamt som en kastrerad hankatt.
So what? frågar sig kanske vän av ordning. Om det bussiga England ber om något är det väl bara att lyda? Men Sverige var neutralt då, vi var inte allierade med England. Att utan strid överge ett örlogsfartyg är lika med kapitulation. Det är så omilitäriskt att klockorna stannar. Men det var precis vad Hagman gjorde. Han, cheferna och besättningarna troppade lugnt iland från de skepp de var satta att strida med och försvara, allt för att engelsmännen skulle kunna statuera exempel.
Efter några turer fick man gå ombord igen på fartygen vid Orkneyöarna och segla hem. Men Hagman klandrades vid hemkomsten för att ha gett sig utan strid. Det var en synnerligen befogad kritik. Detta var svenska flottans svartaste ögonblick i modern tid. von Psilanders och Karl XII:s anda hade blivit en död bokstav.
Det blir nog inga fler svenska sjöslag, inga fler Psilandrar kommer antagligen att få strida så som det gjordes fordom. Men oavsett det så är varje strid enligt bushido inte bara en materiell företeelse, det är även en andlig akt. Det är ur den synvinkeln man ska hylla män som Gustav von Psilander, Cronstedt vid Svensksund och Clas Kristersson Horn.
Relaterat
Den svenska storheten
Kerubernas svärd
13 kommentarer:
Tack för ännu en som vanligt ovanligt givande krönika! Som jag läst först nu. Ville bara tillägga att Per Albin Hansson lär efter kriget ha sagt att han bara ångrade en enda sak under krigsåren, att han inte stod på kajen i Göteborg och tog emot kapten Hagman när han och de fyra jagarna med besättningar anlände dit.
Jag är lite förvånad över att principen "slutet gott, allting gott" (eller åtminstone bättre än alternativet) enligt militären inte gällde i detta fall (men tydligen enligt politikern Hansson). Om Hagman hade blåst till strid hade Sverige förlorat fyra jagare och löpt uppenbar risk att hamna på Tysklands sida i kriget, vilket hade varit en katastrof. Eftersom Hagman överlämnade jagarna fick han dem tillbaka lite senare. Därmed hade Sverige fyra mycket välbehövliga jagare fler än vi hade haft om Hagman blåst till strid. Och vi kunde fortsätta vara neutrala.
De i incidenten inblandade brittiska matroserna lär f ö ha garvat en del åt att en av svenska jagarna hette Puke. På engelska "att spy", vilket ju är vad nybörjare på sjön inte sällan gör.
Jag glömde att tacka för din intressanta utredning tidigare om den amerikanska 101 Airborne division, känd från bl a TV-serien Band of Brothers och Vietnamkriget, men gör det nu i stället. Tack för det förnämliga svaret!
Patrik Blom
Trevligt med folk som läser och kommenterar. Även gamla inlägg. Man bugar.
Gällande Hagman så visst kan man diskutera hans insats, även se positiva drag. Vad som hänt om han agerat annorlunda får vi inte veta. Men jag kan själv inte riktigt smälta bilden av svenska sjömän som bara lämnar sina skepp när en främmande makt ber dem om det.
Clausewitz: "Jag tror och bekänner, att skammen av en feg underkastelse aldrig kan utplånas." Minnet av Hagmans kapitulation verkar som ett osynligt gift, ungefär som transiteringarna.
I denna fråga är jag idealist: man måste handla enligt ideal, även om striden är meningslös. Att matematiskt räkna med materiella konsekvenser som en homo oeconomicus i denna fråga leder nämligen också till undergång och förfall: ett moraliskt förfall.
Psilanderska förebilder behöver vi, inte hagmanska.
Jag funderar vidare utifrån ditt svar:
Hagman kände naturligtvis väl till den militära hederskodexen men agerade så att han främjade den politik Sveriges regering ville föra. Kanske tänkte han på Clausewitz' kända tes att kriget är politikens fortsättning med andra medel. I detta fall översatt till att ett lands krigsmakt även i fredstid och i konfliktsituationer bör agera så att det främjar landets politiska mål. Och alldeles särskilt inte riskera att tvinga på den politiska ledningen ett oönskat krig, möjligtvis som oönskad co-belligerent med Tyskland.
Men du har givetvis rätt i att vi aldrig kommer att få veta vad som hade hänt om Hagman vägrat överlämna fartygen. Vi vet att britterna hade spärrat utfarten så att de svenska fartygen inte kunde ta sig ut. Det hade kanske blivit en utdragen belägringssituation under vilken det diplomatiska maskineriet hade arbetat, och så småningom löst problemet med samma utfall som i verkligheten. Det hade kanske varit ett bättre resultat i alla avseenden, som hade räddat Sveriges "ära".
Men vi vet i alla fall att Sveriges politiska ledning tyckte att Hagman gjorde rätt. Så måste man ju tolka att Per Albin, i ljuset av hur militären reagerade, ångrade att han inte stått på kajen och tagit emot kapten Hagman och hans fartyg och besättningar.
Patrik Blom
Hagmanaffären är synnerligen intressant som diskussion. Det var en gråzon. Resultatet av incidenten var rätt OK för Sveriges läge - då. Att strida, vägra överlämna fartygen var tydligen inte aktuellt. "Sentimentet" kanske var sådant.
Men jag vidhåller att man borde ha hållit högre gard. Då hade beslutet att öppna eld fallit på engelsmännen; ett inte lätt beslut. Att beskjuta neutrala krigsfartyg...?
Man kan ju undra om Hagman var beredd på incidenten. Kanske inte: allt kan ju hända och man kan inte ha "contingencies" för allt. Men intressant vore att se Hagman fråga statsministern innan avfärd: "Om vi på hemvägen hejdas av engelska flottan, vad gör vi då?" Förbandschefer har rätt att kräva policybeslut av sina överordnade. Skulle ha varit kul att se en statsminister säga, "Lämna över skeppen utan motstånd." Då hade nog Hagman inte velat chefa eskadern.
Som sagt, en intressant historia. Alternativen är flera. Det är som du antyder inte bara "överlämna fartyg, bevara freden" eller "vägra överlämna fartyg, Sverige dras in i krig". Belutsamt svenskt agerande hade i sig kunnat bli en faktor som hade sänt engelsmännen ett meddelande, fått dem att tänka, "Svenskarna har tåga, de räds varken fan eller trollen, varken oss eller tysken". Då hade vi sluppit det nesliga överlämmandet och kunnat segla vidare som fria män.
Angående Hagman vill jag svara i två delar.
Det är svårt att kriticera Hagman för att han kapitulerade i den hopplösa situation han befann sig i.
Däremot kan man vara väldigt frågande hur han kunde sätta sig i en sådan hopplös situation.
Hans fyra jagare låg ankrade med släckta ångpannor i en rad på tvären i en trång fjord. Jagarna hade ångturbinmaskineri som tar en lång tid att starta upp. Innerst, och mest skyddad låg oljetankern Castor, men ytterst låg passagerarfartyget Patricia. Varför lägga ett passagerarfartyg ytterst på den mest utsatta platsen? Engelsmännen hade inga problem med att stänga in och kapa en motståndare som själv ankrat upp i en trång fjord och där låg fångade som i en råttfälla med släckta ångpannor. Om eskadern hade varit under gång till sjöss hade situationen varit väldigt annorlunda.
Kort sagt. Hagman kan kritiseras med all rätt för att han lät eskadern ankra upp i en position som omöjligjorde alla försök till motstånd, men inte för att han därefter kapitulerade.
mvh.
x.
Tack x för dessa upplysningar.
Jag kan personligen inte få in i min skalle hur man ger upp utan strid. Särskilt inte om det stämmer som sägs att engelsmännens styrka på platsen var jämnstor, fyra jagare.
De brittiska jagare som är aktuella här lär ha varit betydligt större och kraftigare bestyckade än de svenska (f d italienska).
Res en hjältestaty över eran Hagman då, jag kan inte hindra er. Skriv sedan en instruktion till fartygschefer som säger: "Om främmande makt ber er lämna ert skepp, lyd."
Vad jag minns så är det riktigt att båda sidor hade fyra jagare. Men de fyra Svenska låg uppankrade med släckta ångpannor i en trång fjord där bara den yttersta jagaren hade skottfält ut i fjordens mynning. De fyra engelska "Tribaljagarna" var både modernare och dessutom mycket större!
Engelsmännen manövrerade fritt ute i fjordens mynning, medan svenskarna var instängda och blockerade varandras skottfält så att bara den yttersta hade kunnar skjuta tillbaka, och då dessutom förbi Patricia som låg ytterst.
Kort sagt, den militära positionen var hopplös, och ett svenskt motstånd hade bara blivit en meningslös blodig gest!
mvh.
x
Efter att ha tittat i "Klart skepp till minfällning" skriven av John Rumenius, som var närvarande på Jagaren Remus får jag ändra lite i mina inlägg.
Jagaren Remus låg ytterst, innanför låg i följande ordning jagarna, Romulus, Psilander och Puke. Innerst låg passagerarfartyget Patricia. Oljetankern "Castor" låg uppankrad på annan plats.
mvh.
x.
Tack för detaljer "x".
En av jagarna var alltså döpt efter den Gustav von Psilander som 1704 bjöd engelsmännen spetsen i en annan strid, en lika "meningslös och blodig gest" enligt dig eftersom skeppet Öland ju var chanslöst mot engelsmännen från början.
Yrka då på att flottan döper ett fartyg till "Hagman", det vore väl grrreat...?
En strid kan vara chanslös men ändå meningsfull. Det rör det ideal striden förs efter. En strid förd efter principen "don't tread on me" är ädlare än en som förs efter principen "en fiendes kommando att överge båten skall åtlydas utan knot".
Numera har den stolta svenska flottan bytt fokus en hel del.
Man kan säga att dom har blivit riktigt bra på att supa. Och det är väl allt.
/Anonym 10:53
@Anonym: bra på att supa...? Men det ska väl inte hindra dem från att segla ut och tampas med ryssar?
Budgetmässigt får flottan inte mycket idag. De fick lite redan under kalla kriget (20% av försvarsbudgeten), nu får de mindre än minst. Men själv hyllar jag svenska flottan, den befinner sig nu som förr i absoluta frontlinjen i värnandet av vårt territorium.
Skicka en kommentar