onsdag 9 november 2011

Det italienska fälttåget


Berlusconi är på väg att avgå. Dessutom är hans land, Italien, ett värre konkursbo än Grekland. Den italienska statsskulden är vida större än den grekiska. Säger MSM. Men Carl Lundström i Fria Tider säger att detta är desinformation. FT gör en intressant studie, kolla in denna avvikande röst i ett annars monolitiskt medialandskap. svd svd svd svd dn dn dn dn dn dn exp ab

Jag har inget mer att komma med gällande Italiens krisläge just nu. Istället blir det ett OT-inlägg om det italienska fälttåget 1943-44.

De allierade valde nämligen att invadera Italien 1943. Det var en dålig idé och det var Churchills idé. Han visste inget om terräng. Han bara såg på kartan och tänkte att Italien kunde innebära en genväg in i Europa. Offensiven här kunde bli ett slag mot Europe's soft underbelly sa han. Istället blev det två år av fördröjningsstrider och tyska avvärjningssegrar, som den vid Monte Cassino.

Men vi tar det från början. Sommaren 1943 hade de allierade från Nordafrika hoppat över till Sicilien och erövrat det. Sedan var det bara att fortsätta till fastlandet. Den närmsta punkten var Calabrien, Italiens tå. Den 3 september landsteg Montgomery med sin armé här. Denna händelse utlöste en chockvåg som efter diverse politiska manövrer fick Italien att dra sig ur kriget; man lämnade helt sonika alliansen med Nazityskland, men någon större hjälp för de allierade var inte detta då tyskarna handlade snabbt och besatte landet. Samtidigt landsattes den 5:e amerikanska armén under Mark Clark i Salerno, halvvägs längs kusten till Rom; en hård strid följde, något som jänkarna inte väntat sig – för de trodde att motståndet endast skulle vara symboliskt, men tyskarna under Kesselring bedrog dem på den punkten. Tack vare stöd av sjöartilleri klarade sig dock 5:e armén och man etablerade snart ett solitt brohuvud. Detta var Operation Avalanche.

Engelsmännen manövrerade nu så att de kom att avancera på frontens östra flygel, med kust vid Adriatiska havet, och amerikanerna i väster vid Tyrrhenska havet. Det var 8:e brittiska armén respektive amerikanska 5:e armén, en armégrupp ledd av britten Alexander; att på detta vis ha två olika nationaliteter under ett och samma kommando var inte lätt. Att man båda talade engelska betydde föga: ”Amerikaner och britter har allting gemensamt, utom språket förstås” sa Oscar Wilde. Det är två temperament, två skilda kulturer det rör sig om.

Alexanders mål var att rycka fram ända till Podalen och norra Italien innan vintern, men terrängen medgav inte detta, den gynnade försvar så det tog mycket längre tid. Tyskarna var därtill härdade veteraner. Dessutom gick de allierade miste om mycken av sin materiel, sådant som landstigningsbåtar som måste sändas till England inför Operation Overlord. Därför blev fälttåget en segdragen historia.

Den viktigaste minusfaktorn var som antytts terrängen. De många bergen och dalarna gav inte de allierade det manöverutrymme de skulle ha behövt för sitt pansar. Liksom mångenstädes under inbördeskriget, och på västfronten under första världskriget, bestämde frånvaron av manöverutrymme operationernas gång.

- - -

Neapel togs på hösten 1943. Halvvägs till Rom hejdades de allierade dock av den så kallade Gustavlinjen. Nyckelpunkten var här berget Monte Cassino, som man försökte inta i nästan ett halvår innan det lyckades – ett halvår av utnötningsstrider och frontalanfall, på det hela taget ett trist hamrande. Samtidigt hade en amerikansk amfibieoperation i ryggen på tyskarna misslyckats: Anzio. Det var tidigt 1944 man försökte sig på detta, landstiga på västkusten för att kunna hota tysken från två håll, men Kesselring lyckades regla av brohuvudet och stänga amerikanerna inne, utan möjlighet för dessa att bryta sig ut och hota Gustavlinjen i ryggen. Först i maj 1944 gav Gustavlinjen med sig efter enormt allierat tryck – strategisk bombning och kraftsamling på marken – men de tyska arméerna kunde i stort sett retirera obesegrade. Mark Clark tågade in i Rom den 4 juni, en händelse som drunknade i nyheten om D-dagen som ju inträffade två dagar senare.

Nu skulle en framryckning till floden Po innan vintern ha glatt de allierade, men så blev det inte; tyskarna hade nämligen dragit upp en ny linje, Gothalinjen från Ravenna till Pisa. Här hejdades de allierade i december 1944, och inte förrän på våren 1945 kunde man erövra hela Italien. Man misslyckades därmed med att ta sig vidare in i Österrike och Ungern, ett mål man från början haft med Italienfälttåget.

Som antytts blev Italienkampanjen inte allt vad man tänkt sig. På pluskontot fanns förvisso det faktum att operationen band uppåt 27 tyska divisioner, styrkor som annars kunnat sättas in mot de allierade i Normandie. Men för övrigt gick framryckningen alltför sakta, fienden kunde retirera relativt ostört efter att ha tillfogat den anfallande förluster; de allierade vann bara ordinära segrar. Ledarskapet på allierad sida var inte alltid så inspirerat; terrängen och vintern med sina häftiga regn åsido så har jag föga att säga om en general som Mark Clark, en ooriginell, loj typ som bara trodde på överlägsen eldkraft. John P. Lucas vid Anzio är, på en lägre nivå, exempel på samma ordinära medelmåttighet, en industriell löpande bands-typ av ledare. Man måste vara lite galen, måste få sina underställda att åstadkomma det omöjliga, som en Patton.

Relaterat
George Smith Patton
En spartansk lösning
Montgomery

2 kommentarer:

Anonym sa...

Aha, så Churchill begrep sig inte på terräng, det förklarar ju en del. Men sa han verkligen att Italien var Europas "soft underbelly"? Under första världskriget var det väl Balkan och Osmanska riket som var Centralmakternas (Tyskland, Östterrike-Ungern, Bulgarien, Osmanska riket) "soft underbelly", där man enligt Churchill borde företa en invasion. Vilket ledde till katastrofen vid Gallipoli. Eller minns jag fel?

PB

Svensson sa...

Det var väl det som var tendensen; Churchill anlade samma synsätt på södra Europas möjlighet som angreppsväg både VK1 och VK2, med samma dåliga resultat. Och med lika dålig terrängkännedom i båda fallen, i Italien strategiskt (det gick iaf att komma iland), på Gallipoli taktiskt (svårt att öht landstiga).

Etiketter

A-Z (5) abb (4) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (234) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (286) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (31) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (60) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (52) poesy (47) politikka (170) pr (44) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (97) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)