Biografi: Carl Johan Adlercreutz

Stockholms särart är mötet mellan vatten och land. Det är Mälarens utlopp i Östersjön, Riddarfjärdens i Saltsjön. Det är rena getingmidjan. Här ska bilar, tåg och tunnelbana slussas över. Plus cyklister och fotgängare. Undra på att man aldrig tycks få ordning på det. DN skriver idag om de senaste ombyggnadsplanerna. SvD har ett tjusigt bildspel.

Slussen funkar väl någorlunda. Men man måste hela tiden vara beredd att modernisera den tycks det. Så länge jag kan minnas har man byggt, ändrat, lappat och lagat här.

Nu blir det sedvanlig övergång till off topic, sedvanlig melodiradioövergång, så ni som ville läsa om Slussen kan avvika nu. Nu ska jag tala om något endast vagt associerat. - Slussen ligger i Stockholm. Och för drygt 200 år sedan hände en intressant sak i Stockholm, på slottet närmare bestämt. Det var en viss general vid namn Carl Johan Adlercreutz som hade fått nog av elitväldet, ungefär som vi idag har nog av Reinfeldts vanskötsel av landet. Adlercreutz ville liksom alla andra i ansvarig ställnig ta bort Gustav IV Adolf som förde landet till ruin. Så Adlercreutz gick upp till slottet och fängslade kungen. Med sex man inträdde han i kungens rum och förklarade, ”att hela nationen vore försatt i häpnad över rikets olyckliga ställning och konungens tillämnade avresa och att man vore fast besluten att avböja den.” Och kungen, när han fick höra det här, han blev ju förstås rasande; han ropade ”förräderi” och drog sin värja. Adlercreutz grep då kungen om livet och vred värjan ur hans hand. Då lyckades några livvakter, som av skrik och rop anade att något skumt försiggick i rummet, slå sig in, men de lugnades av Adlercreutz’ försäkran att inget ont skulle hända kungen.

Men, surpris! Då lyckades Gustav rycka till sig en annan värja och fly. Utför en lönntrappa sprang majestätet och därefter ner på borggården. Där greps han emellertid av jägmästaren Greiff som helt sonika bar upp honom till slottet igen. Strax anmodades hertig Karl att bli riksföreståndare och sammankalla en riksdag. Därmed var 1809 års statskupp i hamn, mycket tack vare Adlercreutz kallblodiga handlande. Denne fick nu Leckö kungsgård förlänat till sig och sina efterkommande under femtio år. Dessutom fick han behålla den generaladjutantsstav han tilgripit under själva revolutionskrisen; det var ett tecken på den nye konungen, Karl XIII:s förtroende. Adlercreutz fungerade som generaladjutant till 1814.

- - -

Sedan då? Vad hände med denne illustre Adlercreutz? Jo, under den tyska kampanjen 1813 var han stabschef under Karl Johan. Han deltog även i fälttåget mot Norge 1814. Efter en kort sjukdom avled Adlercreutz den 28 augusti 1815 vid 58 års ålder. Han var gift två gånger.

Carl Johan Adlercreutz föddes annars i Finland 1757. Hemmet var fattigt och fadern var kornett, alltså motsvarande fänrik vid kavalleriet. Carl Johan valde själv krigarbanan och var kapten när kriget mot Ryssland utbröt 1788. Han visade lugn, rådighet och mod i tjänsten och befordrades till major. Vid utbrottet av nästa finska krig (1808) räddade han som överste dagen som chef över andra brigaden. När sedan fältmarskalken Klingspor anlände till platsen inleddes en bedrövlig reträtt, utförd utan fantasi. Många tillfällen att slå tillbaka mot de avancerande ryssarna tillspillogavs. Hela Finland uppgavs utan svärdsslag. Det var iofs ordern att retirera men som ”man på platsen” har man också viss skyldighet att tänka själv och tillfoga fienden förluster.

Men Adlercreutz skulle åter rädda äran. Då greve Löwenhjelm den 16 april föll i rysk fångenskap blev Adlercreutz hans efterträdare som arméns generaladjutant. Posten innebar ungefär att vara arméns vicechef eller operative chef. Adlercreutz ansåg att det fick vara slut med det själlösa retirerandet; han skred till verket och slog att börja med ryssarna vid Siikajoki den 18 april. Det var krigets första svenska seger. Den andra kom nio dagar senare vid Revolax, vilket gav Adlercreutz generalmajorsgraden samt Svärdsordens stora kors. Denna orden gavs bara till framgångsrika fältherrar, det var ingen låtsasorden som gavs till illa bemärkta salongshjältar.

Adlercreutz vann fler segrar under sommaren (Nykarleby, Lappo, Alavo och Kuortane) varvid ryssen drevs tillbaks mot södra Finland. Men sedan nåddes en kulmen; förluster hade lidits men man fick för få förstärkningar, så det var bara att retirera mot norr igen. Slaget vid Oravais var den sista kraftyttringen. Den 19 november 1808 måste Adlercreutz i Olkijoki underteckna ett fördrag som innebar att finska hären måste retirera väster om kemi älv. Finland var förlorat. Man kan iofs fråga sig med vilken rätt en fältherre ingick fördrag på detta sätt. När Sherman gjorde en liknande deal med en sydstatsgeneral 1865 fick han senare bannor för detta av Lincoln, och detta trots att det gjordes ur en styrkeposition. Gustav IV, den som ledde kriget, var nog inkompetent men redan här kan man väl säga att Adlercreutz inlett sin bana som rebell.

Adlercreutz mottogs som något av en hjälte i Stockholm. Han hade räddat äran med sina taktiska segrar även om kriget gick dåligt. Samtidigt förekom en långt gången stämpling mot Gustav IV; man hade beslutat sig att avsätta kungen som inte var situationen vuxen som krigsledare och statschef i Napoleonkrigens turbulenta tid. Omsider höjde västra armén under Adlersparres befäl upprorsfanan och tågade mot Stockholm. Kungen tänkte för sin del lämna Stockholm och bege sig till södra armén som chefades av den lojale general Toll. Under tiden hotade ryssarna huvudstaden från sin bas på Åland.

Det var mot bakgrund av detta som Adlercreutz den 13 mars stegade upp på slottet och fängslade kungen.

Vad gäller andra kända namn av släkten Adlercreutz har vi främst Carlos Adlercreutz. Denne blev 1937 chef för det svenska militära underrättelseväsendet. Han byggde upp verksamheten från grunden, en sann pionjär. Den militära säkerhets- och underrättelsetjänst vi hade under andra världskriget var Adlercreutz' verk.

Relaterat
Den svenska suveränitetens betydelse
Adelsvälde = dåligt