onsdag 30 november 2011

Karl XII:s dödsdag


Det är Karl XII:s dödsdag idag. Idag för 293 år sedan stupade han vid Halden i Norge. Antagligen var det en granatkarteschkula som var det letala skottet. dn dn

Verner von Heidenstam skrev romanen "Karolinerna" (1897). Den skildrar många personer, den är ett slags kollektivroman, men även Karl själv tecknas trovärdigt av Heidenstams penna. Det är ett försök till introspektion i en heroisk, larger than life människa. Vanligtvis bör historiska romaner undvika att skildra De Stora eftersom det är så minerad mark, det är redan så kartlagt: alla har redan sin bild av Karl XII/Napoelon/Alexander innan han läser en roman från dennes tid och miljö. Därför kan porträttering av huvudföremålet, ”exhibit A” i sammanhanget bli svårt. Men Heidenstam är ett geni och geniet följer inga regler: här är det Karl XII i ett slags huvudroll och det rockar bra.

Ska man få Stora nordiska kriget sammanfattat är denna bok en god källa. Med alla de nypor salt man behöver inför fiktiva skildringar. Det är som Snoilskys "Svenska bilder" ett koncentrat, en profilering av ett större skede i kärnfulla scener.

Heidenstam var poet, inte bara prosaist. Så visst har denna roman sina parader. Som ”En hjältes likfärd” där Karl XII:s kista bärs genom Stockholm och ner i Riddarholmskyrkan medan forntida storheter åkallas. Märk hur Heidenstam nyttjar den annars ”förbjudna” andra person, han använder imperativ – se, hör! – för att mana fram den nödvändiga högtidligheten. Enligt 50 års proggig propaganda är detta skrivsätt, denna livsattityd kallad ”gripenhet och värdighet” obsolet och felaktig men nu vet vi bättre. Än lever svenska sången, än lever rader som dessa, skildrande hur gravtåget nått kyrkan och gått in. Föranlett av alla gravar som är där, alla tombas och sarkofager, infogar alltså Heidenstam i det följande diverse maningar åt oss att se och höra intrycken från flydda dagar:
Den tappra Axel Roos och hans vän Åberg, som nu av gikt och sår var så krank och svag, att han stödde sig på krycka, stodo på den äldsta Vasaättens gravsten. Se hetkindade herrar, stolta, ärelystna, vältaliga, snara att hota och åter bjuda handen!

Var häll i golvet, vart tegel i muren upplystes av sagor som lyktor av sin låge. Hur pingla icke kappans bjällror genom kyrkan, när kung Albrecht med fingrarna i skägget och de rödhåriga ögonen halvslutna, omgiven av bredbent gungande Hättebröder, talar sin tyska med de svenskes riksmarsk! - Men vem kommer i dörren framför baneret med leoparderna? Drottning Kristina av Danmark är det, och, utmagrade under belägringen som benrangel, bära hennes tjänare klädeskistor och tapeter och silverkannor och alla de kostbarheter, som icke kunnat stilla hungern. Hornstötar skaka fönstren. Blek, med händerna för öronen, stiger hon upp på den största klädeskistan och stirrar från koret uppåt staden, där likt ett vårflöde av smält is och snö Sten Stures här böljar med sina kullriga stormhattar - och hela tiden skallra rutorna.

På den sidan koret, där riddaren Karl Nilsson Färla i det grå fordom nedfallit genomstungen och med en spillra av altarskranket i handen, stod baneret, men kronan nedsattes på andra sidan, där kung Gösta hade räckt Laurentius Petri herdestaven och där Torkel Knutssons ben vilade. Hör sången, hör sorlet i de karelska urmarkerna, där korsfanan fladdrar över sejdare och trollmän och över Jumalas blodbestrukna gråstensskepnad!

Utefter gången pekade från båda sidorna drabanternas bardisaner mot det golv, under vilket Sankta Birgittas fromma biktfader sov sömnen. Salve Regina! Se Jerusalems stad, där i pilgrimskläder ditt skriftebarn hör helgonens harpslag i himmelen!

Fotstegen och sporrarnas tunga kringlor slogo ekon under den hall, där Göran Perssons hemska blod blivit gravsatt med hans sons. Hur hacka ej galgbackens kråkor prästsonens hand, som stött de båda kungabröderna från varandra - och ändock sitta de ej i fägnad samman! Grå i håret, grå i de hängande trasorna står dåren vid fängelsegallret, men fram och åter genom kapellet i Stockholms borg går Johan med bläck på naglarna och en handskrift i bältet. Ensam är han, och natt är det, men på läktaren sitter musikmästaren, och orgeln spelar och spelar!

- - -

Trappan till Karlarnas grift stupade vid sidan om koret. Guldspira i handen, guldkrona, guldäpple, guldnyckel, guldsvärd - så låg han rustad den tionde Karl, segersäll och mäktig. Utan smycken låg den elfte. Se kullornas träskodans i Mora, hör trygga ord om lag och rätt och skörd och frid! - Vart veko de väl hän de gyllene dagarna? Var stodo nu de låsta ladorna?

På samma rum, där kistan nu nedsattes, brukade fordom pater Hieronymus, barfota och följd av gråmunkarnas långa rad, knäböja framför Sankt Franciskus' altare. Tidigt före gryningen kom han ständigt lika troget och lika stilla genom den iskalla kyrkan, men en morgon blev han borta. Han hade gått till Rom och satt påvekronan på sitt huvud. Hör silverklangen av Lateranens klockor, hör prasslet av menighetens palmkvistar!

Detta är suggestivt och fascinerande, mer fascinerande än vilken fantasy som helst.

Skön är även slutvinjetten i denna bok, ”Skeppet”, där ett skeppsvrak kommer drivande i Stockholms skärgård under slutstriderna där 1718. Bortsett från den patriotiska predikan här som är lite salongsartad så älskar jag denna scen: kobbar och skär och ett vrak som kommer flytande som ett skepp ur drömmen. Vi har även guldkorn som ”Dumma svenskan” med fler interiörer och scener från Turkiet, vi har ”storheten i eländet” i den ryska fångenskapen, vi har ritten hem och mer än så. Upplägget är som bekant mer eller mindre fristående noveller: ett klart tema finns med kriget, Karl XII, fälttåget och allt det där, men iblandat i allt är figurer som bara uppträder i ett kapitel varvid en bred rundmålning av tiden erhålls. Ivar Lo-Johansson lär ha inspirerats av detta för upplägget till sin kollektivroman om statarna, det fordom hyllade proletäreposet om svenska lantarbetare.

Relaterat
Thomas Mann och Ernst Jünger
Frank Herbert: "Dune"
Linna: "Okänd soldat"

3 kommentarer:

Karpstryparn sa...

Karl XII var en kung att minnas och hylla, han var en riktig kung han som var handlingskraftig.

Men vad gör den kung som vi har nu? Jo, i princip inte ett endaste dugg, förutom att åka runt i världen då och då och visa upp sig:
"-Här är jag, ja, här är jag!....Syns jag ordentligt, eller måste jag göra någonting mer för att synas??"

Svar: Tackar.
Ja, Expo är mer och mer på väg på mot avgrundens brant, t ex får de mindre och mindre ekonomiskt stöd.

Det lustiga är att det är Expo som såg till att jag utvecklades mycket som nationalist.
Under 5 år på 90-talet läste jag Expo flitigt (man kan ju undra varför), innan det var jag inte så mycket nationalist.
Men jag blev det mer och mer av att läsa Expo, det borde ju ha blivit tvärtom.

Under dessa år började jag sätta mig in i hur det stod till i Sverige.
Och idag kan man ju se vart jag står någonstans, i alla fall om man har någonting i skallen, om man känner mig som person eller umgås med mig rent allmänt.

Jag har många "strängar" på min "lyra". Nationalismen, motståndet emot det mångkulturella samhället, samt motståndet emot den politiska korrektheten och massinvandringen är bara några, om jag säger så.

Angående Waberi: Ja, det är märkligt. Sjuklöverpartierna borde ju veta vilken "fin" syn han har på t ex kvinnors rättigheter och hans propagerande för våldislamism och islamistisk terror.
Ändå låter de honom hållas.

Som du säger, något är fel i kungariket Sverige.

Pappan sa...

Härlig recension, Svensson!

P

Svensson sa...

Tack Pappan och Stryparn. [Den senare svarar även på något jag skrev på hans blogg. Om detta:] Expo och våra PK opinionsbildare: vad de än gör förlorar de. Sitter de still och gör inget, attackerar de sunda förnuftet, försvarar de massinvandring: alla dessa tre strategier leder fel. För dem.

Att ha många strängar på sin lyra: det kan behövas. En vacker dag har ju PK-ismen sannolikt försvunnit, då kan man behöva fler intressen att odla.

Etiketter

A-Z (5) abb (82) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (50) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (27) att vara Svensson (226) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (11) bing (294) biografi (16) bloggish (59) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (12) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (34) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (2) esoterica (117) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (119) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (25) ipol (67) islam (6) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (24) kuro (2) libyen (18) link (32) lite litteratur (96) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (42) multiversums mytolog (5) natio (66) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (53) pil (5) poesy (46) politikka (192) pr (52) pred (3) Priest (14) prophecy (21) rymd (2) sanskrit (9) sf man minns (99) small candies (125) Smaragdeburg (6) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (15) tempel (31) Tolkien (4) topp5 (8) typer (15) USA (18) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)