Svensk säkerhetspolitik

Svensk säkerhetspolitik debatteras idag: huruvida Sverige ska leda Nordic Battle Group eller inte, samt frågan om den svenska Afghanistanstyrkans storlek. Men båda dessa saker rör inte Sveriges säkerhet per se, det är ju bara kolonialpolitik, legosoldatstjänst åt Imperiet. Sveriges försvar, "defense of the realm" kan Tolgfors inte stava till. - Här är en liten newsflash: Ryssland bygger nya ubåtar. Samt Bildt om Kosovo. Samt en ledare i DN om Bildt och Afghanistan.

Vad gäller det svenska försvaret under efterkrigstiden kan följande sägas. 1945-65 hade vi ett starkt försvar, starkare än förr. 1945 var dock läget sämre än under mellankrigstiden i EN aspekt: Sovjet hade ökat sitt strandinnehav vid Östersjön.

Vi resonerade på den här tiden att FN nog var en bra kraft men realiter var det maktlöst. FN:s säkerhetsråd måste vara enigt för att verka, därför gällde ännu i ekvationen detta med enskilda staters makt. Man behövde ett starkt försvar. Det hade vi också. Vi måste förlita oss på egna krafter. Det skandinaviska försvarsamarbetet blev ju aldrig av. Norge och Danmark gick med i Nato och Finland stod under rysk hegemoni.

Tiden 1945-50 kan stickordsmässigt beskrivas som: baltutlämning, Wallenberg försvinner i Budapest, Sovjet hotfullt, Gunnar Myrdals idiotiska östaffär, Pragkuppen 1948. I kölvattnet av den sista som var en sovjetsik aggression i det neutrala Tjeckoslovakien, varmed landet blev kommunistiskt och sovjetvänligt, gjordes en svensk neutralitetsdeklaration. Den sa: vi är neutrala, vi ska vara lojala mot FN (pragmatism), vi ska ta avstånd från diktaturer. Det rådde som synes ingen ideologisk neutralitet, dock hade vi fredliga relationer med båda supermakterna.

- - -

Det svenska försvaret var alltså tämligen starkt 1945-1965. Försvarsanslagen var jämnhöga. Efter en begynnande nedprioritering av flottan i slutet av 50-talet (bort med jagare och större skepp, koncentrera på ubåtsjakt) delades anslaget mellan vapengrenarna så här: 40% till armén, 40% till flyget och resten till flottan. Dessa proportioner gällde bra länge, säg in på 90-talet. Reellt skedde så en försvagning av försvaret från 1967-68. Anslagen minskade och fortsatte att göra det till 1980-talet, då en vändning skedde.

Man började alltså dra ner på försvaret i slutet av 60-talet. Ideellt motiverades detta i den så kallade marginalitetsdoktrinen: Sverige hotas inte direkt av Sovjet. Om krig utbryter mellan Nato och Warszawapakten kommer tyngdpunkten att ligga i Centraleuropa. För strider i norr har stormakterna bara begränsade styrkor tillgängliga. Idén var inte helt gripen ur luften; stormakterna hade förvisso fokus på Centraleuropa denna tid. Norden var en lågspänningszon.

Detta läge kunde vi leva i under 70-talet. Det var den så kallade avspänningens tid, détente, främst symboliserad i kärnvapenavtal USA-Sovjet (SALT I, 1972). Reellt skedde dock en sovjetisk upprustning i konventionella styrkor denna tid, ja alltifrån Kubakrisens dagar då man lidit ett symboliskt nederlag mot USA. Sovjets flotta, flyg och armé stärktes.

Norden var emellertid något av ett bakvatten på 1960-talet. Marginalitetsdoktrinen hade som sagt visst fog för sig. Men vi i Sverige invaggades i falsk trygghet. Som antytt rustade Sovjet upp, man hade inte sänkt garden i det kalla kriget. Man beredde sig att möta Natos planer på att ligga vid norska kusten med kärnvapenbestyckade ubåtar, med robotar som kunde nå Sovjet. Som motdrag sonderade Sovjet Sveriges försvar; i händelse av krig kunde ett anfall mot Sverige behövas, inte för att "ta Sverige", erövra vårt land per se, men för att nå norska kusten och hindra Nato från att angripa Sovjet från nordflanken.

- - -

Sveriges försvar gick som sagt in i en lågspänningsfas på 1970-talet. Man trodde det kalla kriget var över. Mikael Holmström beskriver sentimentet så här:

Under 1970-talets avspänning hade Försvarsmakten... blivit en ”åtta till fem, måndag till fredag”-myndighet. Svenskt försvar hade fått sänkta anslag, organisationen skars ned och kvalitén skiftade. I Milo Syd, det militärområde där U137 gick på grund, gick personalen på milostaben i Kristianstad inte ens i uniform på fredagarna. 1972 års försvarsbeslut hade inneburit att svensk ubåtsjakt från uthålliga fartyg avvecklats. Uppgiften att skydda import- och exportsjöfart skulle i stället lösas ”med andra medel än militära”. Vilka det var sades det inget om.

–När jag blev marinchef 1978 var det ett dödsbo jag fick ta över – personellt och materiellt. Det var verkligen att börja från scratch, mindes viceamiral Per Rudberg.

Det är ett utdrag ur "Den dolda alliansen - Sveriges hemliga Natoförbindelser" (2011), publicerat i SvD 23/10 2011. Kapitlet handlar om U 137:s grundstötning i Karlskrona, hösten 1981. Ubåten hade kärnvapen och ryssarna försökte frita den. Det var den värsta säkerhetspolitiska kris vi varit i sedan midsommarkrisen 1941.

Säga vad man vill om vår försvarspolitik 1945-1990: man var i alla fall beredd att försvara Sverige. Nu är det ju bara legosoldatstjänst i Långtbortistan. Det kommer att bli ett obehagligt uppvaknande snart.

Relaterat
Trygger Disium
Camouflage
svd

Fotomontage signerat min pappa, från den tid när han gjorde lumpen på 50-talet.