onsdag 2 november 2011

Sverige och tigandet


Göran Hägglund, vågar du kritisera kriminalitet och aggressivitet bland MENA-invandrare? Antagligen inte. Horace Engdahl, när sa du något senast om det krissamhälle Sverige blivit med 139 utanförskapsområden? Mona Sahlin, vad synd att du inte blev statsminister, då hade Sverige blivit ett mångkulturellt paradis. - Voilà tre svenskar som genom att göra INGENTING fått landet att bli ett moraliskt konkursbo, ett land där tigandet härskar. Vi tiger om invandringens negativa konsekvenser. Men idag tar dock DN:s Maria Schottenius bladet från munnen: "[P]oliser undviker att ställa viktiga frågor till de misstänkta på grund av att de är rädda för att bli kallade rasister. En polis som tillfrågas håller med. Man håller inne med vissa frågor för att man är rädd om sitt jobb." Det skriver hon här apropå så kallade "balkongflickor". MENA-familjer där dottern "fallit ut genom fönstret" osv utreds inte. Polisen kan då anklagas för att vara rasister. Detta är inget nytt fenomen. Men ett allvarligt. Det är ett resultat av det TIGANDE som vår elit låtit bli det rådande sentimentet. ft

Detta tigande är en sjuka som lamslår hela samhället: aggressivitet, kriminalitet och oacceptabelt beteende hos MENA-människor påtalas inte. Gör man det stämplas man som rasist. Det är främst MSM-journalister samt poliser och offentliganställda som inte vågar ta bladet från munnen. Andra, som regimkritiker som jag, har länge visat på detta sjuka sentiment: att inte ens få nämna puckat beteende. Detta tabu skadar både oss och dem. Det är ett gift som förlamar samhället och alla mellanmänskliga relationer. Vi måste få sätta ner foten och säga vad som gäller, annars går vi under.

Mats Olsson i Expressen skriver om FC Syrianska. Det år bråkigt på matcherna, bråkigt omkring. Olsson nämner det. Dock gör han inte någon analys, han tar inte bladet från munnen och säger: "MENA-folk, sluta vara så aggressiva, sluta bryt mot svensk kutym som lyder dämpa tonläget, håll låg profil, tala med normal samtalston." Det vågar han inte. Han är rädd att kallas "rasist", den gröna kryptoniten för vita män. Dock var hans artikel en början i att våga kritisera MENA-kulturen.

I DN skriver Johan Croneman. Han ogillar det som är "typiskt svenskt" skriver han. Antagligen för att det är rasistiskt. En sådan som Croneman är bortom hopp. Det tenderar till hat att på detta sätt jämt markera mot Sverige och det svenska. Men visst, vad som helst för att inte kallas rasse.

Slutligen ett relaterat fenomen från Feminix: ingen vågar ta debatten med Abdirizak Waberi. Vad är det med dessa MENA-kungar, har de en magisk aura som placerar dem bortom kritik och debatt? Varför vågar ingen i riksdagen debattera med Waberi? Vad kan hända? Varför ställer de honom inte till svars för hans åsikter om månggifte, homohat och medeltidslagar? Ställ er upp som Schottenius och Mats Olsson, två elitfigurer som ändå tycks ha fått nog. Ja, fler än de har fått det: Birro, Bard, Schein, listan kan göras lång.

Det får i alla fall bli ett slut på tabuet att kritisera MENA-folk och deras aggressiva beteende, kriminalitet och reaktonära åsikter à la Waberi. Hitta friläget och stoppa undan rasistkortet, det är utnött.

Relaterat
Sprickorna i muren
Malmö berikat
Bild: centrala Stockholm med bland annat Riddarhuset och dess annexhus där Horace Engdahl en gång satt som Akademins sekreterare, alltmedan Sverige utanför hans spröjsade fönster förändrades intill oigenkännlighet.

11 kommentarer:

Anonym sa...

Det är väl lite taskigt att nämna Horace Engdahl tillsammans med Mona Sahlin och Göran Hägglund? Horace (döpt efter Lord Nelson, fadern var marinofficer och tänkte sig att sonen skulle bli detsamma, men namnet passar ju även för en humanist) var extremt påpassad som ständig sekreterare, och är det fortfarande som f d sådan. Ändå höll han ett tal i anslutning 200-årsdagen av Sveriges förlust av Finland som jag tyvärr inte gjort någon utskrift av (kanske går den att hitta på Akademins hemsida) där han bl a lät förstå att de som stred i 1808-1809 års krig gjorde det för framtidens svenskars skull och med sofistikerade horaciuska formuleringar gav åtminstone mig intrycket att han var kritisk till invandringspolitiken, som jag snarare vill kalla befolkningsbytarpolitiken.

Av recensionerna av Horace' nya bok tycker jag mig förstå att han beskriver sig som konservativ, vilket i dagens perversa samhälle kan betraktas som en markering mot sjuklöverpolitiken. Att han beskriver Tyskland som "ett Sverige för vuxna" uppfattar jag som mördande kritik av det svenska samhället.

Kunde du inte läsa och recensera den boken? Jag ska försöka göra åtminstone det förstnämnda.

PB

Anonym sa...

P.S. Här följer delar av en text under arbete som kanske säger något om betingelserna för samhällskritik i Sverige idag. En person som Horace är piskad att uttala sig oerhört försiktigt och framför allt indirekt och mellan raderna. Annars kommer han att hudflängas som ingen annan, och bl a anklagas för att retroaktivt svärta ner Nobelpriset och därmed hela Sverige.


Sverige är idag en mjuk diktatur. I Sverige finns nu en "statsideologi" som alla måste ansluta sig till, åtminstone med läpparnas bekännelse, om man vill ha ett jobb eller annan funktion som har någon betydelse i samhället. Endast diktaturer håller sig med statsideologier av detta slag. Jag kallar statsideologin "Postmarxismextremismen". Den består av ett antal välkända komponenter som emellertid endast kan rätt förstås som delar av den helhet som postmarxismextremismen utgör. Mer härom senare.

Alla statliga, landstingskommunala och kommunala tjänstemän måste vara eller påstå sig vara entusiastiska anhängare till statsideologin. Alla förtroendevalda, funktionärer och tjänstemän i intresseorganisationer och andra organisationer måste också vara det, liksom alla journalister och övriga medieanställda, alla lärare och övriga skol- eller högskoleanställda, alla forskare, alla läkare, alla sjuksköterskor och all övrig sjukvårdspersonal, alla poliser, åklagare, domare och fångvårdare, alla företagsledare och alla högre företagschefer och i stort sett alla företags hela personal, alla artister, alla skådespelare, ja alla som på minsta sätt märks i samhället. En författare blir inte utgiven om han/hon är en uttalad kritiker av statsideologin. Utländska böcker som kan uppfattas som kritik av den svenska statsideologin blir inte översatta, och utländsk politisk och samhällelig diskussion med sådan inriktning ignoreras. Utländsk nyhetsrapportering vars innebörd kan tolkas som ofördelaktig för den svenska statsideologin förvrängs till oigenkännlighet eller ignoreras. En forskare som producerar resultat som ifrågasätter eller motsäger statsideologin blir inte publicerad och stoppas i karriären. Utländska forskare som producerar liknande resultat ignoreras.

Men även den mest obetydlige samhällskugge kan när som helst, om vederbörandes lojalitet mot statsideologin ifrågasätts, anmodas att deklarera sitt entusiastiska stöd för denna.

Diktaturen upprätthålls f n genom grundlagsbrott och hot om grundlagsbrott och motsvarande handlingar, och genom offentlig smutskastning av den som hyser en avvikande uppfattning. Dessutom pågår en oavbruten nedsvärtningskampanj mot de avvikande åsikterna och dem som öppet tar avstånd från hela eller delar av statsideologin. Våld används också i liten men växande omfattning.

Endast i en diktatur kan man negligera landets grundlag så som sker i Sverige. Den svenska grundlagen förbjuder staten som arbetsgivare att avskeda någon för dennes övertygelses skull. Denna princip är naturligtvis giltig för hela arbetsmarknaden, eller borde vara det. En persons politiska övertygelse kan aldrig vara giltigt skäl för uppsägning inom någon normal verksamhet.

Men alla vet att t ex den lärare som vågar kritisera statsideologin får sparken, och, om vederbörande inte gör energisk offentlig avbön, därefter aldrig kan få någon anställning som lärare. Förmodligen inte som något annat heller.

I de fall statsideologins upprätthållande kräver det, blir vederbörande också uthängd i medierna, smutskastad, beljugen, förnedrad, utesluten ur facket, ur villaföreningen, ur idrottsföreningen, ur frimärksklubben osv. Med tanke på att flertalet svenskar ängsligt hukar bakom diktaturens stövelskaft leder detta ofta till social ringaktning och isolering för dissidenten.

I den svenska diktaturen får oliktänkande som utgör hot mot diktaturen sina liv förstörda, helt eller delvis. Men dissidenter hamnar alltså inte - för närvarande - i fängelse och avrättas inte med nackskott. Det är därför jag kallar diktaturen mjuk. Likväl bär de väljare som röstat fram diktaturen en enorm skuldbörda på sina axlar.

PB

Anonym sa...

Bra skrivet. Dock vill jag göra ett tillägg som enligt min mening rör något ännu allvarligare än det du tar upp. Nämligen det att vi svenska män inför utlänningarna i landet och övrig omvärld, för lång tid framöver skapat en bild av oss själva som fega, omanliga ynkryggar. Jag skäms verkligen, det är förnedrande. /Non serviam!

Svensson sa...

@non serviam: bilden av mjäkig svenskt må ha funnits men nu är det nog för nu vill vi bli som folk igen, "och vi är och bli, det vi vilja" (Heidenstam).

@PB: det är polariserade tider nu. Man måste ta klart ställning. Horace är ur denna synvinkel feg, går som katten kring en het gröt. Och det dessutom är omusiska tider nu, ej ägnade åt att fila på formuleringarna, så där som skönandar brukar. Maos "säg vad du tycker, klart och utan förbehåll" är idealet.

Så Horace smygkontroversiella ståndpunktstaganden imponerar inte på mig. Snömos från en som kommer att ses som en Carl David af Wirséns like i framtiden. Ska jag recensera Horace' bok måste jag nog ha betalt, vissa böcker skyr man helt enkelt. Fisintellektuell som sitter och ugglar på café i Belin? Det finns många som vill buga för Akademin för att få stipendier, jag hör inte dit.

I övrigt, visst är det en mjuk diktatur som du säger. Inga omskolningsläger eller dylikt, nej repressiv tolerans råder. Men på det hela taget tror jag sentimentet vänt nu, även om regimen på ytan är densamma. Så det är bara att fortsätta och kritisera, snart får vi majoriteten med oss. Tills dess får man älska striden och judomässigt få energi ur det angrepp som är riktat emot en.

Anonym sa...

Non serviam! Oerhört bra devis och signatur!

Tack för kommentaren. Jag instämmer.

Resten av denna text är mindre utvecklad än den del jag återgav här, men min ambition är att den ska ta upp samhällsförstörelsen i dess helhet eller i allt väsentligt (om jag orkar). Där finns några tankar som ligger nära den du nämner. Jag gör en notering.

PB

Svensson sa...

@PB: den kanske kunde passa på Newsmill? Grundlig analys, sådan är väl deras stil.

Anonym sa...

@ Svensson: Jag anar samma motsättning mellan oss (bara diskussionsmässigt, naturligtvis) i synen på Horace Engdahl som när vi diskuterade kapten Hagman och hans lilla eskader av fyra från Italien inköpta jagare medan Italien fortfarande var neutralt i andra världskriget - att du är oförmögen eller vägrar att beakta politiska realiteter.

Du tycker förmodligen att Torgny Segerstedt var en stor hjälte också - eller?

PB

Anonym sa...

@ Non Serviam!

Jag ser att du har försökt förmedla kunskap om bankväsen och ekonomi i en annan del av bloggosfären, men tyvärr utan framgång. Även jag har försökt samma sak, med samma resultat. Man kan inte övertyga folk som tror på sina hallucinationer.

PB

Svensson sa...

@PB: intressant idé, realiteter versus idéer. Visst är det så att en Horace som sekreterare har vissa skrankor att agera inom, men ändå, Akademin är inte en statlig institition. Den är på sin höjd halvstatlig. Men Akademin fegar alltid ur, de gjorde de med Rushdie också.

Man måste ha blick för realiteterna. Men man får inte bli deras slav. Det finns alltid spelrum för personligt handlande, personligt ställningstagande. Både för intellektuella och politiker. Några mallar att gå efter finns inte alltid, man måste göra det som känns rätt. Där tycker jag en Hagman litade för lite på det personliga exemplet, agerande formellt rätt men idellt-nationellt fel.

Själv var jag kanske aningen mer realpolitisk förr. Men iaf, man måste ha blick för realiteterna, nu som förr. Att som Segerstedt bara stå och gapa och tro att man är hjälte, det imponerar inte på mig. Samtidigt så var han sin tids metapolitiker, han utnyttjade det ideella spelrum som fanns (att han sedan inte var så ren, att han gillade Mussolini när denne kom, hör också till saken).

Skulle jag tendera åt realpolitik kunde jag finna tusen ursäkter för Reinfeldts politik, för Libyenkriget och annat perverst. Men det faller ju på sin orimlighet. Någon j-la ordning måste det vara i världen. Jag skulle göra mig duktigt löjlig om jag i varje fråga försökte se enbart vad som är dagspolitiskt möjligt. Det är en uppgift för politiska rådgivare, inte för en bloggare som jag.

Så visst, en Ahlmark med sin kompromisslösa attityd mot proggtomtar, en sådan idealism mot vänsteristiska etatister, det är min tekopp.

Men mina historiska inlägg om Schwarzkopf mfl amerikanska generaler är knappast någon idealistisk uppvisning. Jag skildrar historien med alla dessa skavanker, historien som skeende. Det hör också till Galaxen.

Anonym sa...

@Non serviam!

Jag undrar om inte just Horace Engdahl delar din uppfattning. SvD skriver så här om honom och hans nya bok:

När Horace Engdahl lämnade posten som Svenska Akademiens ständige sekreterare för två år sedan, sa han något om att han såg fram emot att få tala fritt och skarpt. Det var nog fler än jag som blev nyfikna på det där, vad det var som skulle fram i ljuset. I tankeboken ”Cigaretten efteråt” – Engdahls första bok med nyskrivna texter sedan avhoppet – får vi svaret. Det handlade inte om att avslöja spelet bakom kulisserna, läsa lusen av någon nobelpriskandidat eller liknande. Snarare om rätten att ... vara ”man med stake”.

PB

Anonym sa...

@PB

Det är möjligt. Det är ju så att 95% av alla människor gör som de är tillsagda. Värre än så; de tänker vad de är tillsagda. Och just nu säger "eliten" att vi i vårt land skall förminska oss själva.

Jag har en allt starkare känsla av att detta är på väg att ändras. Förändringen kan komma snabbt. Det är som mörkast precis innan ljuset kommer. Nu senast har vi denna pinsamhet med Nobelstiftelsen och Åkesson. Ett sådant beteende kanske är otänkbart om bara några år. Vi får se, men redan nu tycks en del kända personer börjar tänka nytt, vilket ju Svensson visat i tidigare inlägg.

Om förändringen kommer, så skulle jag nog inte vilja räkna mig till gårdagens "elit". /Non serviam!

Etiketter

A-Z (5) abb (82) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (50) aktufall (7) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (27) att vara Svensson (226) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (11) bing (294) biografi (16) bloggish (59) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (12) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (34) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (2) esoterica (117) etni (13) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (119) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (25) ipol (67) islam (6) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (24) kuro (2) libyen (18) link (32) lite litteratur (96) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (10) mena (42) multiversums mytolog (5) natio (66) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (14) oneline (1) ori ett lag (53) pil (5) poesy (46) politikka (192) pr (52) pred (3) Priest (14) prophecy (21) rymd (2) sanskrit (9) sf man minns (99) small candies (125) Smaragdeburg (6) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (15) tempel (31) Tolkien (4) topp5 (8) typer (15) USA (18) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)