onsdag 7 december 2011

Grekerna protesterar


Grekerna protesterar, grekerna har fått nog. De vill ha frihet från åtstramningspaket. De vill vara fria att äta sin tsatziki, sin fêta och moussaka i solens sken medan andra betalar notan. Men snart kanske man gör det i drachmer igen, den inhemska valutan. Detta namn har antika rötter. Det betyder "handfull, näve" och kommer av verbet DRÁSSOMAI, "att gripa". svd svd svd dn exp

Idag revolterar man, igår erövrade man halva världen. Alexander den store var makedonier till nationaliteten, ett slags dåtida nordgrek, boende i vad som idag är förra jugoslavrepubliken Makedonien.

Alexander! Det namnet klingar högt över mellanösterns moar, över väst och öst. Varje kultur har sin Alexandermyt sägs det. I varje del av världen finns det någon saga av typen när Alexander gjorde det och det. Som att han tågade genom öknen, fick det sista vattnet men hällde ut det när han ansåg att skulle hans mannar törsta ihjäl skulle han det också.

Myter åsido, hur var han egentligen? Var Alexander bra eller dålig? Redan under antiken fanns en viss debatt huruvida han var god eller ond. Visst övervägde eulogierna men det saknades för den skull inte låga handlingar på hans konto. Till exempel var det ju när hans vän Hefaistion var febersjuk; läkaren ordinerade denne sträng diet, men som den tuffe makedonier Hefaistion var kunde han inte avhålla sig från frukost på fågel och en kanna vin en dag. Hans feber steg snabbt och snart var han död.

Alexander blev utom sig och lät döda den helt oskyldige läkaren. Sanningshalten i detta kan ju ifrågasättas, men den styrks i mina ögon av att den berättas av Plutarkos, som ju enligt uppgift ville måla ett idealiserat porträtt av Alexander; om den vore osann, varför då ta med den? - Ja, detta är en fläck på det alexandrinska banéret, tecken på barbariskt handlande, hämndbegär på en oskyldig. Och därmed kan han ju inte bli idealkung, kan inte träda ut på de elyseiska fälten med andra legendarer ur sagans värld; ett uselt dåd räcker för att mytkraften i ett namn ska falna.

Vi går vidare. En gång under en våt fest grälade Alexander med generalen Kleitos som bland annat kritiserade honom för högdragenhet. Det var nära till blodvite men man lyckades skilja de båda, och Kletios övertalades av sina vänner att gå och lägga sig. Men snart kom Kleitos tillbaka genom en sidodörr och sa något dräpande; Alexander tog då ett spjut från en av sina livvakter och genomborrade Kleitos med detta. Att dräpa en huskarl när man är berusad är knappast lovvärt, men till Alexanders heder ska sägas att han ångrade sig efteråt, höll sig gråtande i sina kvarter hela natten och den följande dagen. Men att Alexander kunde föröva dådet mot Kleitos på det sätt som skedde är inte förvånande, för han var ganska glad i ädla drycker; Plutarkos försöker hävda motsatsen men tecknar samtidigt bilden av en som när det gällde kunde dricka i timmar, och sedan ligga och sova hela nästa dag...

Ytterligare annat på Alexanders minuskonto är en episod under det indiska fälttåget; några tillfångatagna legosoldater hade lovats fri lejd men överfölls senare och dödades. Så var det Thebes uppror innan det persiska fälttåget; det slogs ner, befolkningen såldes som slavar och staden jämnades med marken. I och för sig var förslavning av besegrade upprorsmän kutym i antik tid, men att helt rasera en stad ansågs vara en överloppsgärning, och Alexander själv ska ha ångrat sig efteråt och sett till att behandla thebaner milt när än han träffade på någon.

Men pluskontot då? Vad är det i Alexanders levnad som ändå ger namnet sådan lyskraft? I det följande kan sanningshalten som alltid ifrågasättas, antika historiker hittade ogenerat på när de kände för det, men här får läsaren själv döma vad hon vill tro.

Vad gäller de militära dåden kan sägas att Alexander utkämpade en oherrans massa slag, vann alla och åsamkade sig skador i handgemäng i vissa av dem; enligt någon bedömare var Alexander lite väl ivrig, lite väl sugen på att rida med i kavalleriets anfall vilket inverkade menligt på stridsledningen, men det bekymrar oss inte här. Minnesvärt ur hans militära bana är annars när han inför Gaugamela vägrade anfalla persernas läger i nattens mörker, han ville inte stjäla sin seger som rereferats ovan, och detta kan ju ses som något kungligt i bemärkelsen att strida med öppna vapen och vara ädel.

Alexanders far Filip bröstade sig bland annat över de segrar hans hästekipage vunnit i de olympiska spelen. När Alexanders vänner frågade om inte han skulle tävla där, sa han bara:

- Jodå, om jag får tävla mot kungar...

Alexander var för den skull ingen sporthatare, han höll spel så ofta han kunde, men att själv tävla i dem var under hans värdighet. Vi är här långt från de vissa romerska kejsares åbäkanden, Neros uppträdande som tävlingskusk, Commodus muskelspelande inför massans jubel och annat.

När Alexander i Korint träffade på Diogenes som låg och latade sig i solen frågade han troskyldigt om han kunde göra något för denne, och fick den magsura kommentaren att flytta sig för att inte skymma solen. Men Alexander imponerades av denna fria själ och sa på vägen bort till sina följeslagare:

- Ni får säga vad ni vill, men om jag inte vore Alexander skulle jag ha velat vara Diogenes...

Han hade perspektiv på detta att vara en av världens mäktige, Alexander. En annan som Alexander imponerades av var Perserrikets grundare Cyrus, vars grav han stötte på i Pasargade på vägen tillbaka från Indien. På dennes mausoleum stod inristat:
O ánthrope, egô Kyros eimi; tên archên tois pérsais kéktemai, tês dè Asías bebasílevka. Mê oun fthonêsês moi tou mnêmatos.
- - -
O människa, jag är Cyrus som grundade Perserriket och härskade över Asien. Missunna mig inte mitt gravmonument.

Mausoleet i sig var annars en liten, rätt hög stenbyggnad med sadeltak och trång ingång. Där inne fann Alexander endast en guldkista och en divan med guldfötter, men därutöver ska det ursprungligen ha funnits ett präktigt överkast till divanen på vilken ska ha legat tunikor, mediska jackor och byxor, kjortlar färgade i ametist och purpur, halsband, sablar, smycken och annat småkrafs. När Alexander kom dit var detta utplundrat, men han lät återställa kammaren till sin forna prakt. Mausoleet i sig finns ännu kvar men allt innehåll är nu borta sedan länge.

Relaterat
Antiken kallar
"Skallet från den kapitolinska varginnan", fritt nedladdningsbar pdf
Samma fil som EPUB
Bysantinsk roman

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (4) abbX (1) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (10) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (287) biografi (16) bloggish (57) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (61) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (171) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (99) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)