tisdag 6 december 2011

Hämta hem


Rättegången mot Schibbye-Persson återupptas idag. Dessa två svenska journalister, fängslade i Etiopiens huvudstad Addis Abeba, väcker sympati. Hade vi varit USA hade vi väl kunnat ta hem dem med en commandoraid om inte annat. dn dn dn dn dn dn svd svd svd exp ab

Hade vi varit USA hade vi kunnat utöva helt andra påtryckningar. Känslan finns där: bring the boys back home! Schibbye-Perssons vänsteragenda åsido, och deras illegala gränspassage åsido: det är mänskligt att vilja "ta hem grabbarna". Och - nu går jag OT - dramaturgiskt är "hämta hem"-berättelsen en vedertagen form. Tänk Rambo I när han ska hämta hem amerikanska krigsfångar från Vietnam, tänk Bröderna Lejonhjärta där man befriar en frihetskämpe ur ett fängelse, tänk alla kompisar som behöver hjälp och en patrull som utrustas, vare sig i westernmiljö, fantasy eller modern miljö: det är en klassisk berättelseform.

Så jag säger: all respekt för Schibbye-Persson och deras öde. De kan ju få ett flerårigt fängelsestraff. Men här tänkte jag berätta en egen historia på temat "hämta hem": att bege sig Långt Bort och hämta hem en viktig person.

Jag föreställer mig ett land, vi kan kalla det Golagong. Det saknar regent. Huvudlinjen har dött ut, den regerande ätten är utslocknad. Nu måste man ta till en figur från en sidolinje, Minilorden kallad. Detta namn har han för att han är så liten, knappt fem fot. Det är 150 cm. Men måttenheten ska vara fot, det är ju en arkaisk berättelse detta från ett land västan om sol och östan om måne. -- Hjälten Trygger Disium ger sig av på uppdraget, att finna Minilorden. Denne heter även Pingo Luss, en gåtfull liten man som gett sig på att leva i ökenstaden Vivarion av någon anledning. Disium når till slut denna öken som han rider in. Här börjar avsnittet, med hjälten ridande genom den öken i vilken staden Vivarion ligger:

- - -

Han färdades ständigt, red fram över de sandiga vidderna, for som ett spöke under en blek morgonnatts himmel. Han red över vida vallar med mattgrönt gräs och finkornig sand, torr sand som lämnade spår i sig av hästens hovar, ett spår beskrivande en lätt slingrande kurs så där som hästar plägar gå, de rider ju inte spikrakt, nej lätt kurvigt går färden. Och det är som det ska vara, det är som sig bör, det är naturligt och dannt, miljövänligt dessutom: ett färdmedel endast drivet av halm och vatten, och i detta tillstånd inte ens av det, nej både häst och ryttare for fram utan behov av vare sig fast eller flytande föda. Disium och hans grå häst var ett i sitt sökande, de var bortom världens kända gränser, de var i trans.

Himlen ljusnade, den rodnade. Rätt vad det var fann man sig ridande i en blekgul ökenmorgon, en kvav, mulen förmiddag. Solen doldes av moln. Disium bar hatt, det började bli varmt under brättena.

Han red, han skrittade, han skrattade - och innan Disum visste ordet av såg han pastellfärgade hus i fjärran, en stad som reste sig vertikalt ur marken. Det var Vivarion, platsen där Minilorden skulle finnas.

Disium smackade på sin häst, hejade på den, manade på den i ritten mot den gåtfulla staden.

"Finn lugn och ro här och nu" sa Disium till sig själv då han red in i stadsrummet. "Njut av ögonblicket, koppla av, slappna av". Det var lärdomar han mindes, visdomsord från en guru som även lett honom till den plats där han var nu: Vivarion, en gåtfull ökenstad som sades hysa Minilorden, den person han skulle hitta.

Disium red in i staden, red fram längs en huvudgata kantad av bleka hus, tysta hus, ornerade och dekorerade och pyntade hus, målade i pastell och mycket vackra, men alla övergivna. Tomma fönster blickade ner på honom där han red, en grå himmel välvde sig över staden, och Disium andades lugnt och frågade sig om Minilorden verkligen fanns här.

Dagen hade börjat med sol men så fort han trädde in i stadsrummet hade molnen skockat sig.

Han red fram längs en bred gata, hovarna klapprade mot stenläggningen, och detaljer i arkitekturen fångade vår hjältes uppmärksamhet: en fronton, en sprucken minnestavla, karyatider som bar upp en gavel, festonger, pistonger, metoper, triglyfer och skulpturnischer. Fasaderna gick i skiftande kulörer, med rosa och gula och ljusblå och pistagegröna nyanser, men det fanns ingen fräschör i anblicken, de rappade ytorna var övervuxna med murgröna eller lavar och mossor. Glansen var sedan länge försvunnen, det var förfall och nedgång, undergång och sömn, tusenårig sömn.

Disium red in på ett torg, steg av, gick fram till en brunn och hivade upp hinken. Tom. Nåväl, han befann sig ju i trans, hade ridit genom en öken utan att känna törst, så det betydde föga. Han satte sig ner och mediterade, kopplade av, fann lugnet i ögonblicket.

En timme senare kom där in på torget en liten, skäggig man, klädd i trasor. Disium reste sig och bugade:

- Trygger Disium, till er tjänst.

- Va? Vadå? Vem är du? sa den lille. Han var fem fot lång och hans kläder var förvisso trasiga, men hade en gång varit dyra: de var av siden och sammet.

- Jag söker Minilorden, sa Disium. Pingo Luss. Är han bekant?

- Nej. Och ja... namnet låter bekant... det kanske är jag... ja, jo, det är jag. Hur så?

Disium berättade om sitt uppdrag, hur tre män från landet Golagong bett honom leta fram och hämta Minilorden för att bli kung i deras land, där ättens huvudlinje utslockat. Luss tillhörde en sidolinje.

- Intressant, sa den lille.

- "Intressant"? sa Disum. Borde du inte bli glad, jublande glad över att ha blivit kung i ett land!

- Men jag är redan kung, sa Luss. Jag är kung av Vivarion, denna ökenstad, denna ödestad. Jag trivs bättre här, där jag kan ha det lugnt och skönt och prata för mig själv, än vara kung i ett befolkat land där jag jämt kommer att vara påpassad.

- Men vad lever du på då?

- Drömmar.

Disium nickade: det var metod i galenskapen. Man begav sig ner till floden och det hus Minilorden hade där, ett övergivet palats i rosa marmor, beläget alldeles vid kajkanten. Man satte sig på altanen och såg ut över strömmen, beundrade dess makliga flöde under den silvergrå skyn. Framför sig hade man varsin bägare flodvatten, klart och gott.

- Men att vara kung behöver inte vara så jobbigt..., började Disium.

- Nej jag vet, sa lorden. Jag är kung här och det är ljuvligt!

- Jag menade inte så. Du kan bli kung av Golagong och njuta ditt otium; du har ju rådgivare som sköter affärerna. En förste minister som major domus, och sedan en fältherre, en stallmästare, en ceremonimästare, en smakdomare och så vidare.

Lorden drack av vattnet, ställde ner bägaren, strök sig över skägget och såg ut över floden. Han spanade bort i lointänerna där floden gjorde en krök och försvann bakom en kulle. Man såg ganska långt denna dag, det fanns inget soldis, utan fukten i luften gjorde allting knivskarpt. Man såg det gröna gräset på kullen, man såg vattnet skimra i violett, platina och tenn, och fasaderna till de palats som omgav flodrummet, som bildade detsamma, kunde avnjutas som på en palett: gräddgult, capuut mortum, stålblått, ljuslila, resedagrönt och blekrött.

- Nåväl, sa Minilorden, jag kanske ska anta erbjudandet. Men ändå...

- Vad?

- Det är vackert här. Se bara!

Disium såg sig om och nickade, insöp flodrummet med alla sina nyanser. Men han var inte här för att njuta av arkitektur, utan för att fullfölja ett uppdrag:

- Förvisso är det vackert. Men kanske har du levat här länge nog. Var sak har sin tid. Mot nya världar, nya djärva mål!

- Ja, sa lorden och såg på Disium. Du kanske har rätt. Var sak har sin tid. Jag har gått runt här i dessa öde nejder bra länge. Jag sökte mig till det legendariska Vivarion för att finna skatter, men väl här tappade jag orken. De dyrare skatterna var redan plundrade, något guld fann jag inte. Jag fan endast ro. Inte så bara, men...

- Men den ro du funnit, den bär du ju med dig i så fall.

- Bra sagt min gode man, du är inte så dum!

- Nej, sa Disium, jag är smart. För även jag har funnit ro, jag har tipsats av en guru om det: att finna lugnet i ögonblicket, njuta av ögonblicket. Att finna lugn och ro här och nu, var man än är.

- Lugn här i Vivarion, och lugn i Golagong... nåväl, det borde gå. Så jag ska anta ditt erbjudande, jag ska bli kung på riktigt. Det kan vara skönt med omväxling, att vistas bland människor ett tag!

- Utmärkt, sa Disium. Han frågade sig om lorden verkligen skulle orka vara kung i Golagong, orka regera någon längre tid, för det där med "skönt med omväxling, vistas bland människor ett tag" lät inte helt seriöst. Som om han bara ville prova på sysslan som kung. Men lordens eventuella attityd till jobbet var inte Disiums sak, han var bara hyrd för att hämta mannen och bringa honom till Golagong.

Resten av dagen ägnades åt att leta fram lite bättre kläder åt lorden - det fanns gömmor i den öde staden -, och efter en måltid på fisk som lorden fångat i floden var det dags för nattvila. Nästa dag ordnade Disium en flotte som man kunde åka på nerför floden, och väl vid flodens mynning, i en sjudande hamnstad kallad Flitter, skaffade man båtlägenhet till Golagong. Detta skulle kosta dem dyrt, men Disium hade ännu guldmynt i pungen, den pung han getts av sina uppdragsgivare, Golagongs tre vise män som uppsökt honom på värdshuset där han bodde. Det var nu över en månad sedan.

Man satte segel och rundade ökenlandet, stävade uppför branta kuster och såg pelikaner och albatrosser, apor och nektariner, och med tiden flackare länder och kargare nejder. Man närmade sig Golagong, ett nordligt kungarike som väntade på sin nye tronföljare, den gåtfulle Minilorden. Han stod där vid relingen iförd röd rock, blå knäbyxor, brett skärp, snabelskor och basker, alltsammans kläder man funnit i Vivarions gömmor. Dock hade lorden inte velat klippa sig, nej långhårig och skäggig skulle han möta sina undersåtar. På den punkten var han orubblig.

Sedan seglade man till Golagong och installerade Minilorden. Om det har jag berättat här. Det står "Jakten på Minilorden del IV", vilket beror på att det avsnitt som återgetts idag innehåller referat för del I och II också. Klicka på länken och läs slutet i denna oförbränneligta svenssonberättelse, trygg i förvissningen att ni inte missar något.

Relaterat
Trygger Disium: Kerubernas svärd
Uppdrag i Afrika

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (4) abbX (1) ahma (6) aktuellare böcker (56) aktufall (10) alga (3) Andersson (2) Antropolis (19) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (235) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (18) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (11) bim (6) bing (287) biografi (16) bloggish (58) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (4) Den musiske matlagaren (14) Dick (8) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (115) etni (2) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (3) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (33) inva (1) ipol (47) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (31) lite litteratur (97) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (61) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (170) pr (45) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (10) sf man minns (98) small candies (137) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (62) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (26) Tolkien (4) topp5 (8) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)