lördag 17 december 2011

Jag har sett allt förut


Jag har sett allt förut, skrivit om detta, skildrat allt detta i avslöjande detalj. Jag läser dagens nyheter och jag känner igen mig: detta är, mutatis mutandum, min värld. Jag har målat samma scener, beskrivit samma dåd i en följetong här på bloggen. När jag läser om dagens upplopp och spioneriaffärer, om mord och religiöst våld så anser jag att detta är Trygger Disiums värld i ett nötskal. Det är en faustisk värld som kör slut på sitt krut i ett beklämmande, hjärtknipande skådespel. Allt går över, allt kör sista varvet i en desperat utlevelse i våld, uppror och övervakning. Det är som Trygger Disiums värld: i "Kerubernas Svärd" lever kulturen i sin sista fas, allt är urartning och degenerering. Då får Disium i uppdrag att hämta det yttersta vapnet, Kerubernas Svärd, för att råda bot på sjukan. Han finner det. Och han drar det och flammor sticker ut, sticklågor som sticker iväg och tänder eld på hela jorden. dn dn svd svd svd exp exp ab ab

Han drar svärdet och skrattar vansinnigt. Han ser elden sprida sig och det är lika bra tycker han, lika bra att låta världen renas i flammorna för att sedan kunna resa sig ur stoftet som Fågel Fenix. Det är faustisk undergång, katharsis och rening av gammalt gott, klassiskt slag.

Disium hade alltså letat efter detta mäktiga svärd. Han sökte all världen kring. Han fann det till slut, detta svärd kallat Galuxion, detta Kerubernas Svärd, i en byggnad kallad Clydons tempel belägen i söderns länder. Beväpnad med klingan red han så iväg från detta tempel, flög med sin häst som nu plötsligt kunde denna konst; det var svärdet Galuxion som förtrollade dem båda. Disium svingade sitt svärd, såg flammor skjuta ut i alla riktningar och sätta skogar och fält, städer och bygder i brand.

- Hurra, skrek Disium, så härligt! Brinn, baby, brinn! "Tänd blixten, som slår ett folk av år med elände!" "Bryt ut, efterlängtade oväder!" Rid på eldstormen och surfa på stållavinen!

Och allt började förvisso brinna där han sprängde fram, gula lågor slog upp var han red. Han nådde omsider Kråkslätten där de andlöst väntande härarna fick se ett järtecken i skyn, ett spjut av eld. Det var Disium på sin häst som for fram, sändande eld och svärd över hela slagfältet. Allting förgicks, män och hästar, manskap och befäl, även själve kung Kobe som var hans gamle förbundne. Disium sände eld över båda härar, skickade bägge ledungarna till nästa värld. Han var inte längre en människa med tanke på vem som skulle vinna, han var gudarnas redskap när det gällde att föra Rokkana in i en ny fas.

Han fortsatte sin eldritt, red runt över hela det fagra Rokkana och drog eld över länder han besökt under sina äventyr, över Tinturel i norr, över Östland och Zammazingo, över Sydland och Hortalion, ja även över det gåtfulla ölandet Cokelien i söder. Själva luften var eldfängd, därför kunde även denna arkipelag drabbas.

Mätt på eldverket red Disium upp på ett berg, stack svärdet i sin skida och såg ut över världen, såg hela Rokkana gå upp i flammor. Vart han såg betecknades natten av flammor, av rubinröda stråk som korsades och försvann i lointänerna. Luften var tjock av brandrök, av de aromatiska kolväten som uppstår vid förbränning.

- Ett sådant skådespel, sa Disium till Bunkel, sin trogna, talande häst.

- Ja, sa denne. Hemska scener. Du har dödat hela världen, förstört allt! Du är säkert nöjd.

- Ja, jag är ganska nöjd. Jag har ju haft hjälp av dig, min eldfängda pålle!

Sa Disium. Och tog av sig hatten, drog kappan om sig, la sig ner på marken och sov. Det var knappast "den rättfärdiges sömn", sådana måttstockar gällde inte längre. Han hade som ett gudarnas redskap lärt världen en läxa, straffat den för dess synder, om man nu ska uttrycka det i kerubiska termer.

Han hade satt allt till lågan och låtit världen brinna upp: han hade låtit allt förgås i en magnifik lusteld eller plågoeld, välj själva. Han hade bränt ner hela civilisationen för att en ny skulle kunna spira ur dess aska.

(Del två av berättelsen finner du här.)

Relaterat
Vad det handlar om i Sverige idag
Landets läge
Låt MENA ha sin sharia
Ernst Jünger

Inga kommentarer:

Etiketter

A-Z (5) abb (84) abbm (6) abbX (4) ahma (6) aktuellare böcker (60) aktufall (20) alga (3) Andersson (2) Antropolis (20) apatia (10) ar (28) att vara Svensson (236) Ballard (11) begr (7) berättelser från Rokkana (14) Bhagavad-gîtâ (6) bilbabbel (20) bild (12) bim (10) bing (287) biografi (16) bloggish (61) Blue Öyster Cult (4) camo (4) Castaneda (22) conspi (5) Den musiske matlagaren (14) Dick (7) dune (8) Eld och rörelse (33) en gatas melankoli (11) En novell om Babylon (4) eng (4) eso (3) esoterica (116) etni (3) fall (4) fantasi-fantaså-fantasy (20) film och TV (42) flytten (3) gambla fiina versepos (4) gld (7) grek (10) Gripenbergs sol (4) heinlein (4) historia in nuce (121) hårdrocken rockar hårt (39) intr. mus (34) inva (1) ipol (48) italia (3) japan (3) Jünger (75) Jüngers liv (10) Kierkegaard (2) konsten att slå en tennisserve (17) Kristus (22) kuro (2) libyen (18) link (30) lite litteratur (98) ljus (6) Lovecraft (15) Maiden (9) mangs (2) Melinas resa (8) memoarer (9) mena (40) multiversums mytolog (5) natio (63) Nietzsche (4) niven (3) nuochda (1) Ohlmarks (5) ondit (15) oneline (1) ori ett lag (53) poesy (47) politikka (177) pr (46) pred (3) Priest (14) prophecy (19) rymd (2) sanskrit (11) sf man minns (100) small candies (142) Smaragdeburg (5) speng (6) stein (4) Stratopias gåta (63) survi (6) svens11 (10) Sveriges störste poet (8) Swedenborg (3) symbol (4) Syrien (17) tempel (27) Tolkien (4) topp5 (9) typer (16) USA (17) uselt (8) van Vogt (9) Vandra mot ljuset (1) vju (4) zeppelin (2)