tisdag 20 december 2011

Nordkoreas ledare Kim Jong-Il är död. Hans land skapades 1948


Kom Jong-Il är död. Nyheten kom igår men denne nordkoreanske ledare dog egentligen i lördags. Möjligen tar hans son Kim Jong-Un nu över. Vad som än händer blir det en tuff tid för landet. För diktatoriska dynastier räcker sällan lägre än från fader till son. Nordkoreas förste ledare efter skapelsen 1953 var Kim Il-Sung. Sonen Kim Jong-Il tog över 1994 och det var han som dog nyss, synbarligen lämnande över till generation tre, Kim Jong-Un. Som jämförelse kan nämnas att Haitis Papa Doc bara fick sonen Baby Doc som efterträdare, sedan föll regimen. Och i Syrien hade vi Hafez Assad som lämnat över till sin son som styr idag. Men hur länge till? - Utöver det är Nordkorea beläget i skärningspunkten mellan Kina, Ryssland och Japan-USA:s intressesfärer. Det är svårt att styra detta land även om konjunkturerna och världsläget är lugnt, vilket det inte är idag. svd svd svd dn dn dn dn dn dn dn dn dn exp exp exp exp ab ab

Nordkorea skapades 1948. Det var samtidigt som Sydkorea blev en stat. Det var de respektive kommunist- och kapitalistsfärerna som uppstått när Sovjet i norr och USA i söder i slutet av AVK ockuperat Korea. Detta land hade då varit en vasallstat under Japan från 1910. 1950 försökte så nordsidan att erövra syd. Det var vad som senare kom att kallas Koreakriget. Detta slutade 1953 med vapenstillestånd, ej fred. USA med allierade höll södra delen, kommunistblocket höll norra delen. Så är det än idag. Kriget är oavslutat. Hur kriget började berättade jag igår. Då hann jag fram Inchon 1950 och befriandet av södra Korea, denna landsdel som först togs av kommunisterna genom deras offensiv sommaren 1950. Syd återtogs och på hösten samma år kom så FN-beslutet att frita även norra Korea.

Den första FN-resolutionen beslöt att försvara Sydkorea. Nu togs en andra resolution som sa att hela Korea skulle "befrias". Man fick igenom dessa beslut eftersom Ryssland la ner sin röst i säkerhetsrådet. Kina röstade med eftersom det representerades av Taiwan. Kommunistkina var inte erkänt av världssamfundet då och satt ej i FN.

Operationen sattes igång och de amerikanska trupperna drog in i Nordkorea, ryckte segervissa fram mot kinesiska gränsen. Vissa befarade nu att Kina skulle intervenera, varom signaler förvisso kom – ivägsända av kineserna själva via diplomatiska kanaler – men man valde att ignorera detta och MacArthur sa trosvisst att det är ingen risk. Nordkoreanernas huvudstad Pyongyang intogs. Här lät man i oktober spela in ett avsnitt av ”The Bob Hope Show”, det första TV-program som spelats in i en befriad kommunistisk stad... Väl framme vid Yalufloden, gränsen till Kina som nåddes på senhösten 1950, trodde de flesta trupperna att kriget snart skulle vara över; bland annat sände man tillbaka ammunition för den skulle man väl inte behöva...?

Men svaret var så klart att det skulle man. Den 26 november anföll nämligen två kinesiska arméer över Yalufloden, vilket var en total överraskning för MacArthur och många andra – och detta var för sin del ännu ett exempel på hur önsketänkande kan förleda en general; man utgår från att fienden ska handla så som man själv förväntar sig att han ska göra. Ett subtilt skäl till detta bakslag kan ha varit att USA ännu trodde sig åtnjuta viss goodwill hos kineserna, det folk man hade gjort så mycket för under andra världskriget med stöd till Chiang, Flying Tigers och allt det där. Kanske var man också helt omedveten om att Maos Kina var Nordkoreas främst supporter i det pågående kriget, kanske blundade man för detta faktum, för hade man haft bättre koll på läget skulle man väl inte ha ryckt fram till Yalu med en så sorglös inställning

Hur som helst. Amerikanerna togs på sängen och tvingades till en snabb reträtt, en delvis förödande reträtt om man ser till att kompanier-bataljoner strök med och att den fysiska konditionen hos många soldater var dålig; vissa soldater blev helt enkelt efter i språngmarschen. På den tiden var löpträning inget man sysslade med i armén. Man retirerade och behöll känningen men moraliskt var det ett svidande nederlag för USA, att behöva bli slagna av soldater från tredjevärldsarméer på detta sätt. U. S. Army var välutrustad med stridsfordon och lastbilar medan kineserna mest gick till fots, och för sambandet hade amerikanerna walkie talkies medan kineserna hade trumpeter i gammal stil: det fungerade bra kan jag meddela. Och USA hade allt sitt flygstöd, både från markbaser och från hangarfartyg – men ändå fick man stryk.

Man drog sig tillbaka till 38:e breddgraden. FN-alliansens ledare satte sig ner att rådslå. Man insåg att man nog måste nöja sig med att hålla ställningarna, eventuellt låta kriget mynna ut i ett läge av oavgjort. Men MacArthur för sin del opponerade vilt, han ville föra kriget till seger – ”there is no substitute for victory” sa han – och på en journalistfråga om detta skulle ske med insats av atomvapen sa han att detta inte kunde uteslutas. Därmed hade Mac tappat kontakten med verkligheten, han hade vuxit sig för stor i sin roll och avskedades, för man kan inte ha en så pass egensinnig general ute i fält. Truman sparkade honom och gjorde det enda rätta, även om folk vid tiden var bländade av MacArthurs storhet och trodde att Truman gjort en blunder. Detta var i april 1951. – Ersättaren för Mac hette Matthew Ridgway. Han hade under andra världskriget lett fallskärmsoperationer, alltifrån Sicilien 1943 till Normandie och Arnhem 1944. Sedan Walton Walker avlidit i en bliolycka i Korea, december 1950, övertogs chefsskapet av 8:e armén av Ridgway; det var då en demoraliserad styrka, mitt uppe i reträtten från Yalu, men Ridgway lyckades återställa moralen på kort tid. Vad gäller yrkesmässig framtoning så hade väl Walker varit något av en cowboy medan Ridgway gav ett mer fältmässigt intryck: denne gick alltid klädd i full fältutrustning med hjälm och stridssele och på vardera axelremmen bars en handgranat och ett första förband. Soldathumorn förvandlade detta till två handgranater och gav honom smeknamnet ”Old Iron Tits”...

- - -

Matthew Ridgway tog över. Som ÖB lät han införa vissa förändringar. Dittills hade till exempel soldaterna inte riktigt vetat vad de slagits för. Nu fick de veta att tillbakahållandet av Kina var nödvändigt för nationens säkerhet. Men man skulle för den delen inte föra över kriget på kinesiskt territorium, det skulle bli för kostsamt. USA:s andra engagemang, framför allt i Europa, skulle bli lidande då. Ridgway ändrade också marktruppernas taktik. Tidigare hade de tenderat att hålla sig till sina fordon, klumpa ihop sig på vägarna. Nu tvingades de ut i terrängen; Ridgway var ju gammal fallskärmsjägare och på detta sätt fick truppen lära sig ett mer jägarmässigt uppträdande. Striderna krig 38:e breddgraden blev nu rätt flexibla, låt vara utan större förändringar men också utan kommunistiska frontgenombrott. Fiendesidan tröttades ut och led stora förluster.

Ridgway efterträddes 1952 av Mark Clark som varit chef för amerikanska 5:e armén i Italien 1943-45. Italien påminner som antytt om Korea som den långsträckta halvö det är, och terrängen i sig är likartad med mycket berg och ont om manöverutrymme: trupprörelserna kanaliseras till dalgångarna. Clark föreslog som Korea-ÖB att man skulle sätta in atomvapen för att bryta dödläget, men till skillnad från MacArthur drev han inte sin ståndpunkt på kollisionskurs med försvarsstab och president.

Striderna fortsatte längs den i huvudsak stabiliserade fronten. USA beslöt då att överföra en del av ansvaret till sydkoreanska trupper. Förhållandet mellan amerikaner och koreaner var inte det bästa, men vid stilleståndsavtalets tecknande 1953 hölls 2/3 av fronten av Sydkoreas armé. I själva U. S. Army började man vid denna tid tillämpa rasintegrering genom att förband med både svarta och vita infördes. I början av kriget hade man enheter med enbart svarta eller vita och så hade det varit ända sedan inbördskriget.

I juli 1953 stod det klart ingendera sidan kunde vinna, ingendera kunde stå som herre över ett enat Korea – så landet delades efter 38:e breddgraden i två delar, nord och syd. Mark Clark sa i sina memoarer att han undertecknade stilleståndsavtalet ”med tungt hjärta”; han hade velat föra kriget till seger men fick nöja sig med oavgjort. Han blev därmed den förste amerikanske ÖB:n att inte vinna ett krig.

Jämför man Korea med Vietnam så brukar det förra kriget framstå som fint och hederligt, bland annat eftersom operationerna var tydliga med frontlinjer, offensiver och reträtter. Men samtidigt ska man inte skönmåla Koreakriget för bland annat var de amerikanska förlusterna inte så, de var 50 000 jämfört med 58 000 i Vietnam, alltså ingen större skillnad. Vidare drabbades Koreas civilbefolkning ganska hårt av flygbombning, redan på 50-talet hade U. S. Air Force en avsevärd styrka och i Korea satte man in flygstöd så ofta man kunde. Det kunde räcka med att en fientlig krypskytt i en by hejdat en framryckande kolonn för att byn ifråga skulle utraderas av flyget. Det sägs att Korea relativt sett drabbades hårdare av flygbombning än Japan under andra världskriget, vilket inte vill säga lite.

Relaterat
Koreakriget, första delen
Vietnam
Här och nu
En norsk man
Thomas Cole, "Lake With Dead Trees", 1825

3 kommentarer:

Anonym sa...

Vad har Sydvietnam med det hela att göra? Borde det inte vara Sydkorea?

Anonym sa...

Hej
Du skriver ovan:

Den första FN-resolutionen beslöt att försvara Sydvietnam. Nu togs en andra resolution som sa att hela Korea skulle "befrias".

- Jag vet inte, men kanske var det detta föregående kommentator (Anonym 20 dec 14.08)tänkte på? Jag studsade i alla fall på detta - är det felskrivet?

Mvh/Mats (Malmo)

Fri pdf sa...

Javisst Mats, tack. Anonym 14.08 hade förstås rätt, nu har jag ändrat.